Tälta med familjen – 9 steg till KATASTROF

Jag och min man har alltid älskat att tälta. Tältning är liksom kittet som hållit oss samman under alla år. Efter ett avbrott på något år skulle vi äntligen tälta hela familjen. Åh, skogen, vattnet, luften, det enkla livet, bara vara med varandra! Det är ju verkligen DE barndomsminnena man vill ge sina barn att bära med sig i livet. Minnena som vi själva burit med oss alltsedan vår 80-talstältbarndom. Men även den enklaste semester måste man så klart planera. Vilket vi gjorde.

Plan: Vi cyklar iväg bara en kilometer från hemmet, och är så där spontana. Hemester, finns det som ord? Så himla härligt ord i alla fall, vad spontana vi är, en riktig tältfamilj. Men det visste vi ju.

Verklighet: Keep reading..

Plan: ”Eftersom vi bara är borta ett dygn behöver vi inte ha med oss typ någonting.” (Mening sagd av make.)

Verklighet: 9 väskor. Låter overkill men tänk fyra luftmadrasser, fyra sovsäckar, spritkök, regnkläder till alla, stövlar, familjetält, mat…

Plan: Tält går ju så snabbt att sätta upp! Barnen kan roa sig med kottar och pinnar under tiden.

Verklighet: Pinnar? Tältpinnar ja. Barnens definition av roa sig är att dra UPP pinnarna man satt i, slåss med dem, skrika, blöda från kinden, fortsätta dra bort linorna och tycka det är fruktansvärt roligt att föräldrarna blir arga. Tältet är dessutom nytt, enormt, och omöjligt att förstå. De vuxnas tålamod är by far slut efter 25 procents bygge.

Plan: Vi ska självklart inte ha med någon iPad, barnen kommer inte heller att efterfråga den eftersom barn älskar naturreservat och det rika djur- och växtliv som erbjuds där.

Verklighet: Barnen skriker i kör (mest D-moll) 15 minuter i sträck (SANT) när de får reda på att iPaden inte är med.

Plan: Det är semester så vi bråkar INTE med varandra. Bara underbar kärlek och äktenskapslycka!

Verklighet: Dålig stämning infinner sig redan från start. En lägger tältgolvet åt fel håll, den andra flyttar på det, den ena säger ja men bestäm du då, du ändrar ändå allt jag gör. (Perfekta bädden för ännu mycket sämre stämning.)

Plan: Det finns ved på grillplatserna i naturreservatet, alltså är det himla lätt att göra eld.

Verklighet: Veden är slut överallt så maken samlar kvistar i skogen och får SEX getingstick. Pyttelilla detaljen är att han är getingallergiker och inte har någon medicin. Och blir bara mer och mer svullen. Hur svullen ska han bli? Kommer det ens vara fysiskt möjligt att förflytta sig när alla lemmar blivit bollar? När kommer han åka till sjukhuset? Så många frågor.

Plan: När barnen somnat kan vi sitta ute och dricka vin vid elden.

Verklighet: Maken åker äntligen till sjukhuset vilket innebär att han kommer vara borta minst två timmar och nattningen tar längst tid när den sker by me.

Plan B: När barnen somnat kan jag i alla fall dricka vin själv.

Verklighet: NEJ? För en massa fulla ungdomar har bestämt sig för att härja utanför vårt tält, när barnen somnat efter två timmar. Går jag ut nu måste jag vara med och kasta ölburkar på träd och skrika ungdomssvordomar. Dessutom är det svinkallt.

Plan C: När maken kommer tillbaka medicinproppad kan vi mysa. LITE, SJUKA GETINGSKOG?

Verklighet: Han kommer tillbaka och vi myser i fem minuter innan vi däckar.

Kontenta: Eventuella barndomsminnen kan ALDRIG trumfa all denna naturpåfrestning. HUR självuppoffrande var våra 80-talsföräldrar egentligen?

Tidigare publicerad i tidningen mama. 



Så spontan, lätt och kvick packning.