Harry blev till för att jag gjorde bort mig

Det här är berättelsen om när Harry tillverkades för att jag är en gråterska.

Apropå det här att jag ALLTID börjar gråta när jag hör om barn som far illa (jag kan inte ens skriva dör för då börjar jag gråta. Så, nu började jag gråta). Jag skrev en krönika för flera år sedan om det här, och tänkte typ att det var försenad babyblues. Nu, tre år senare är jag fortfarande likadan. Här är historien om hur Harry blev till PGA att jag är en gråterska:

 

Första gången det hände var dagen då vi kom hem från bb. Vi kollade på ”Grey’s anatomy” där ett barn satt i ett väntrum. Det räckte. Jag började fulgråta och var tvungen att byta kanal. Tv-serier tar ju knappast hänsyn till nyförlösta tittares hormonpåslag och kan alltså låta barn dö. Vidriga tv-makare.

Det var introt till den så kallade tredagarsgråten. Jag hade tänkt att jag inte kunde drabbas. Ha. Ha. Plötsligt grät jag ihjäl mig för att fattiga barn svälte, för familjer i ”Extreme home makeover” och för alla under 13 år som typ sjöng en sång (jag säger inte att alla tre fall har objektivt likvärdig sorgdignitet).

Jag grät även för helt icke barnrelaterade saker som att jag tappade havregrynen, inte hittade balsam och för att jag var tvungen att resa mig från soffan och gå till mikron. Soffa – kök blev liksom för stor omställning.

Jag berättade om det på bvc och kunde inte sluta skratta (och gråta). Vad hade jag blivit för sjuk människa? Att gå till mikron är ju inte en av de mest omvälvande expeditioner jag gjort (jag HAR vandrat i Himalaya med nyfödd get i famnen och då fällde jag inte en tår, ganska hård tjej om jag får säga det själv).

Bvc-sköterskan skrattade, sa att det var normalt och tog fram en näsduk. Jättegulligt, men det gjorde mig också förvirrad. Vad gör man egentligen med en näsduk? Har aldrig gråtit i en sådan, hård tjej som jag är. Torkar man bara tårar eller får man snyta sig?

Tredagarsgråten övergick i tvåmånadersgråten som övergick i halvårsgråten. Det hade blivit en naturlag att jag började snyfta om jag hörde om ett barn som for illa. Skulle jag bli en sådan där gråtmamma barn skäms över?

När sonen var ett år åkte vi till USA. Vi skulle bo hos en väns väns vän några dagar och det var alltså viktigt att jag gjorde ett bra första intryck. Hon var jättegullig mot min son och jag sa ”Åh, vad du är fin med barn, har du egna?” Får man välja på alla svar, fick jag det man sist vill ha:
”Ja, en dotter, men hon är i himlen.”

Det tog tre sekunder innan jag satt ner på närmaste stol och grät så att jag skakade i axlarna. ”That’s so sad, I’m sohoohoo sorry.”  Samtidigt försökte jag visa att jag ändå hade distans till mitt märkliga beteende genom att flika in några leenden mellan hulkningarna, vilket så klart bara blev ännu mer awkward. Den gulliga tjejen satte sig, höll om mig och tröstade MIG.

”It’s not YOU who should comfort ME” försökte jag. ”It’s gonna be okey” sa hon, förtroendeingivande som bara en amerikan kan vara, och förklarade att det var många år sedan nu. När vi nästan var glada igen sa hon att jag hade ett ”tender heart”, och jag frågade om hon ville smaka eftersom man också kan tolka det som en mör bit kött. Då blev det lite awkward igen.

Den kvällen blev Harry till. Det ena ledde väl till det andra på något märkligt sätt. Ja, det fanns ju inget att gå i gång på, men de praktiska förutsättningarna fanns eftersom vi var bortgjords (inte främst för gråtningen egentligen utan för att jag började prata om mört kött mitt i allt, och gick och la oss tidigt.

Nu är han åtta månader gammal och jag har gråtit ännu mer denna gång och det är möjligt att jag aldrig slutar. Men det får han faktiskt ta. Han skulle liksom inte ens funnits om det inte var så att jag var en gråtmamma. Det kan jag alltid kontra med om han skäms i framtiden.

Krönikan har varit publicerad i mama nr 7, 2014. 

Dagen då Harry blev till:

 

img_0171

Förlagan:

img_9618.jpg

 

Detta var ju också dagen då Sixten lärde sig gå. Detta är vår allra första promenad tillsammans:

IMG_0206

IMG_0299-667x920
eb61c1202a3c341de93f1f0e9e75c599

 

  1. Tina skriver:

    Åååå😭😭😭 Här är en till gråtmamma som aldrig grät innan jag fick mitt första barn och som nu har bf igen om 6 dagar och som bölar ihjäl mig nu av den finaste bilden jag sett, den på era fotspår från första promenaden 😭😭😭 Hittade din blogg idag och igenkänningen är hög. Jag blir nog stammis här!

    1. Åh HEJ!!! Och välkommen! Please stay, gråterskor är mina favoriter.

  2. Maria skriver:

    Jag gick förbi dig idag… Stirrade som en galning tror jag, jag trodde det var du sen blev jag osäker. Gick med mina två barn, skulle ha sagt något då hade det kanske varit lika obehagligt för dig, förlåt. Kände mig som den konstigaste stirraren efteråt, kände obehag inför mig själv. Just so you know, det var jag och jag är ingen farlig person.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

LOADING..