Sluta kalla min man fantastisk för att han tar hand om sina barn

Så här i kräftskivetider kommer nu en krönika jag skrev för flera år sedan. Jag kan tycka att jag var lite gullig nu när jag läser den. Gulligt att jag trodde jag kunde förvänta mig att omgivningen skulle behandla mammor och pappor lika. HA. HA. Nu ser jag mer bittert på tillvaron.

Knivlisa

Den senaste veckan har jag träffat två nyblivna mammor som varit med om att folk förskräckt frågat ”men var har du BÄBISEN?”, när de begett sig ut på strapats från familjen. I båda fallen var bebisen med pappan, men på folkets ansiktsuttryck verkade det mycket troligare att mammorna glömt bebisen på tunnelbanan.

Några månader efter mitt första barns födelse gick jag till frisören. Det var efter kontorstid, men frisören tog ändå för givet att jag hade skaffat ”barnvakt”.

Efter mitt andra barns födelse tyckte en annan frisör att det var märkligt att jag lämnade bebisen med pappan när han bara var två månader. (Sedan fick jag bannor för att jag inte klippt håret på så länge. Hur ska du ha det frisören, tycker du att jag skulle ha lämnat barnstackarn ännu tidigare nu.)

Under nästa besök undrade frisören om barnet var hos min syster. Inte? Hos min mamma? Det var liksom lördag, men sistahandsalternativet var att han var med pappan.

Nu låter det som att det är ett generellt frisördrag. Det är det ju inte, men det var förutom polare bara frisörer jag träffade när jag inte kunde ha med en bebis. (Och en tandläkare, som trodde att bebisen självklart var i väntrummet). Mitt urval är ju ingen äkta sifoundersökning, men det verkar ju som att en betydande andel folk TYCKER att nyblivna mammor ska vara hemma AT ALL TIMES och på sin höjd brodera korsstygn om pappan är så SNÄLL att han tar bebisen? (Inget ont om korsstygn, jag älskar att brodera. Inte. Men jag vet massor av coola som gör det.)

Nyligen var jag på en kräftskiva. Min man och jag hade bestämt att jag skulle vara gung- skrik- och lekjour först medan han koncentrerade sig på kräftorna. När jag hade ätit två kräftor och han typ 22, gick han in med barnen så att jag skulle få käka. En annan pappa gjorde samma sak. Då börjar en i sällskapet HYLLA VÅRA FANTASTISKA MÄN som TAR BARNEN! Någon annan hakar på. Vilka otroliga pappor! Offrar kräftskivan. Offrar livet!

Man ba okej? Ska jag och mina två kräftskal bocka och buga eller?

Under min förstföddes första år var jag borta typ tio gånger utan honom för att gå på någon fest eller vara med kompisar. I princip alla gånger fick jag höra från bekanta hur BRA min man var som var hemma med bebisen. VILKET KAP. Världens bästa fining-man!

Inte så troligt att någon av dem min man träffade sa till honom ”Åh vilken fantastisk fru du har som låter dig vara här i kväll och spela bordshockey, leka med transformers, halsa jäger och äta blodig stek” (eller vad nu killar gör) (obs JAG är fri från fördomar.)

Jag har egentligen inget emot att han blir kallad världens bästa fining-man. MEN. BARA OM JAG BLIR KALLAD VÄRLDENS BÄSTA FINING-FRU av folk HAN möter när han är borta. Vilket en himla kräfta kan räkna ut ALDRIG har hänt, trots att han varit borta vääldigt mycket mer.

Det är ju inte det att min man inte är fantastisk. Det är han (till och från, mehehe), men det är ju HEEELT irrelevant. Han är det ju INTE för att han skulle göra något så självklart som att ta hand om sina barn. En man är inte fantastisk för att han äter kräftor och sedan låter sin fru äta kräftor. Så. Där har ni ett ordspråk ni kan brodera i korsstygn, ni som tycker tvärtom.

Detta är en krönika som tidigare har publicerats i tidningen mama.

fbIMG_7870

  1. Emilia skriver:

    Känner igen det där, när våran förstfödda var tre-fyra månader jobbade jag en helg i månaden, övrig tid spenderades som mammaledig, så blev ungefär alla kollegor väldigt fundersamma över var barnet var. Jag tittade på dom som ett frågetecken och svarade ”ja alltså, han har en pappa, som är ledig på helger” fick som svar ”just ja, Jo papporna kan ju ta hand om dom små några timmar” 🤪🙄😑

  2. matilda skriver:

    när jag och mina bröder var små, (lillebror var väl 1 år kanske, storebror 7) så åkte pappa själv med oss till stugan eftersom han hade semester och mamma var tvungen att jobba en vecka till. ALLA (7 hus med familjer) frågade efter mamma och blev galet chockade när de förstod att pappa skulle VARA ENSAM MED OSS EN HEL VECKA HUR SKA DET GÅ????? pappa är fortfarande nästan 30 år senare förnärmad över hur de kunde tro att han inte kunde klara av att ta hand om sina barn.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

LOADING..