Sanningen om hur barn får folk att glo på mitt kön på badhus

Jag läste en gammal krönika om könshår som jag skrev för nästan fyra år sedan, och eftersom jag nästan glömt den kanske ni också behöver en påminnelse om hur mycket man fläker sig sedan man fick barn. Om ni inte redan tänker på det:

Jag tycker att det är obehagligt att vara naken i offentliga utrymmen. Jag menar inte att jag har för vana att springa näck genom Åhléns och att jag då inte gillar det. Jag syftar på tillfällen då man MÅSTE vara naken.

Det här med att vara gravid och att längta efter att bara ha hand om sin egen kropp igen. Bara så alla vet. Den möjligheten är typ tillintetgjord när barnet väl har kommit ut ur den. Kroppen har man inte i fred.

För min del innebär ynnesten i att bestämma över sin egen kropp att slippa visa den. I alla fall i naket tillstånd för främlingar. Jag tycker inte att det är något fel på den, men jag gillar bara inte idén. Med barn tvingas man visa upp sin nakna lekamen i tid och otid. Förlossning, amning, badhus, familjejympa, strandombyten.

Alla dessa gånger man måste prioritera att plocka upp ett barn i stället för sin handduk och därmed blotta skötet för alla intresserade och ointresserade.

När jag skulle föda senast sa en av barnmorskorna som undersökte mig: ”Du har den finaste magen jag någonsin sett”.

Det var förstås snällt och gulligt sagt. Och jag blev jätteglad. TILLS jag skulle ta av mig byxorna. Jag vet att paranoian saknar motstycke här, men DÅ insåg jag: Bedömer hon min mage, kommer hon då också att bedöma mitt 43-veckor-gravid-svullna underliv? Kommer hon att för sin inre syn göra en mätning av blygdläpparnas omfång? Har de en Beckers färgkarta i kafferummet där de jämför klitorisfärger? Betygsätter de könshårsfrisyrer? Har de någonsin sagt: ”Gu, din slempropp som kommer ut här är den vackraste jag sett! Maja på fyran däremot, hon hade en klassiskt äcklig slempropp.”

Jag tror att obehaget inför att visa mig naken kom till på Peace and love-festivalen 2009. Jag stod i den gemensamma duschen och tvålade in mig. Då kommer en tjej fram, pekar på mig och säger ”Det är ju DU! Det är ju KNIVLISA. Jag läser din blogg varje dag.”

Det händer ALDRIG att jag blir igenkänd. Eller max en gång per år. Jag blev traumatiserad den dagen. Den här personen kommer ju för alltid läsa mina blogginlägg i ett ljus silat genom mitt då minimala könshår. Hon kommer visualisera mina bröst när hon läser. Jag kände mig naken, i ordets mest påtagliga mening.

Häromdagen var jag på badhuset med min treåring. Jag hatar som sagt att duscha in public, men badhus lämnar inget utrymme för att slippa undan. Och har man barn går man på badhus. Hela tiden. Tre andra kvinnor står där nakna och duschar, och min son säger plötsligt högt och alldeles för välartikulerat: ”Mamma, du har ingen SNOPP”.

Det förs ofta snoppdiskussioner hemma, så det är inte ovanligt att avsaknaden av min manliga lem kommenteras, men när det sker i sällskap av tre andra människor blir konsekvensen förödande. Alla blickar riktas självklart mot min vagina. Jag tror inte främst det är för att kontrollera sanningshalten i påståendet, men plötsligt förintas alla sociala duschregler om att inte glo på andras kön. Det blir mer än legitimt, ja de känner sig typ uppmanade att titta.

Så nu är det ju bara att hoppas att ingen av dem läser min blogg. Och till dig som träffade mig i duschen på Peace and Love 2009: Du måste omprogrammera läsupplevelsecentret i hjärnan, jag har mycket mer könshår nu.

Typiskt krånglig situation.