Om att vara ifrån barnen

Vi hade julfest på jobbet igår. Jag sjöng karaoke. Detta är den enda bilden på mig och jag tog bara en på hela kvällen, nämligen denna på Peppar.

Jag tror jag var där senast när Sixten var två veckor gammal. Jag var där i ett par timmar då. Tyckte det var så onaturligt och sjukt att vara ifrån honom. Hade det varit nuförtiden hade jag säkert dessutom fått skit på internet men sånt existerade inte då (skönt för mig). Skammande sköter man ju uppenbarligen extremt bra själv.

Pratade igår med två kollegor som inte har barn om det där med att vara ifrån barnen. Det verkar ju så konstigt att bli så besatt av sin avkomma att det är jobbigt att lämna ens ett par timmar när de är bebis och några dagar när de är större.

Innan jag fick barn förstod jag definitivt inte alls hur man kunde bli en sån där som måste vara med barnen och som får typ ont i huden av abstinens. Man måste ju ta ansvar för att inte låta avkomma ta över ens liv och fortsätta vara den person man alltid varit och underhålla alla vänskapsrelationer. Lol lycka till Lisa. You are in for a omöjlig ekvation. Exakt en sådan där hemmamänniska jag inte skulle bli blev jag och jag älskar det ju. MEN barnlösa jag skulle gett mig däng.

Minns att jag bloggade då när S var två veckor om att jag kanske gav mig själv lite för stor betydelse när jag inte förstod hur han skulle kunna andas där hemma utan mig. Trots att han sov (och var med pappan) 😳. Jag menade det verkligen också. HUR kan kan höja och sänka bröstkorgen när han inte andas in MIG hans livselixir. Övernaturligt! 🤷🏻‍♀️

  1. Annie skriver:

    Tack för att du skrev det där! Trodde jag var på väg in i något psykosliknande tillstånd, för jag känner exakt så med min bebis.

    1. ❤️❤️❤️❤️❤️ Så kände jag också! Speciellt om vissa i ens omgivning tycker man är löjlig och inte alls förstår, då känner man sig så instabil och svag. Men det gick blir lättare, den där psykoskänslan avtar liksom. Jag tror det är helt normalt men väldigt jobbigt att vara oförstådd!

  2. Sophie skriver:

    Ah! Spot on! Min nyfödda dotter är fyra månader och varje sekund jag är utan henne saknas hon mig. Det är som att jag har glömt en kroppsdel någonstans.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..