Avskedsbrev

 

Jag glömde berätta. Mitt Pragplan hade svårt att landa (tack förresten för att INGEN blev arg för att jag flög. Jag vet att man inte ska flyga). Det var dimma och planet skulle göra en low visability landing. Precis innan vi nådde marken vände planet och flög UPPÅT i stället. Otroligt läskigt. Och jag är redan flygrädd to begin with. Och ingen meddelade något på flera minuter. Några började gråta och hålla händerna.

Och DÅ. Vad gör jag? Jo. Jag skrev avskedsbrev till barnen. Utifall att. Jag fortsatte skriva även när vi landat safely, bara för att jag var igång.

Det är FÖR pinsamt att visa upp, men det är så fint så att jag själv börjar gråta när jag läser det. Blir helt rörd. Av mig själv alltså 🙈. Och knäckt av tanken på att de skulle förlora mig, hehe.

Jag berättade det för Sixten sedan, och vi skrattade ihjäl åt att jag hade varit så töntig. Jag läste dock brevet, medan jag skrattade, och han sa ”mamma jag vet redan allt det där, förutom att du kommer finnas hos oss för evigt, det kan väl ingen veta”. Jag svarade att DET kan man veta. Fast jag ju inte vet. Han trodde på det.

😭😭😭 Hur kan han vara så orimligt klok och samtidigt tro på jultomten, undrar jag. ❤️

 

Img 4452.jpg

  1. Anna skriver:

    Hahaha, idag när jag städade hittade jag ett brev jag skrev till min man på vår femåriga bröllopsdag. Jag läste det förstås och blev helt rörd och tårögd över vilket fint brev jag hade skrivit. I oktober i fjol. Lol. Cool unge du har iaf, ni verkar ha så fin relation❤

  2. Alltså, jag bara ÄLSKAR dina krönikor!! Och dej, och dina fina fina barn! (Lät ju lite creepy förstås😂)
    Men jag tror OCKSÅ på tomten, trots att jag är 48 och orimligt klok!😉😃
    Tusen tack för allt fint, klokt och roligt du skriver och delar med dej av! Kraam

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..