Sanningen bakom glada instagrambilder från pulkabacken

Några personer har önskat repris av detta inlägg, som jag skrev för tre år sedan. Alla ni som känner igen er, jag kan glädja er med att INTE är så här nu. Det blir MYCKET bättre. Bra till och med. Förutom påklädningen, de springer fortfarande iväg och spelar fotboll eller kollar på något pokemonkort efter varje plagg:

Den senaste veckan har jag sett i runda slängar 150 000 jätteglada instagrambilder från pulkabacken. Jätteglada. Och jag har funderat på om alla knarkar eller har extremt lätta barn.

En bekant lade upp en bild på sina två små skrattande pulkabarn och skrev ”Glädjen i det lilla är den största glädjen”.

Jag undrade SÅ vad hon menade med ”det lilla”. Så kan man ju säga om att äta en billig hemglasspinne, eller att hitta en turkisk peppar bakom kvittolådan i något skåp.

Det är enkelt och ger en enorm utdelning i förhållande till insatsen som behövs. Men hon kunde ju inte rimligtvis prata om projektet gå ut i pulkabacken som  ”DET LILLA”.

Att gå till pulkabacken med småbarn är nämligen en av de jobbigaste aktiviteter som existerar. Jag har isklättrat på 5400 meters höjd, varit gravid i vecka 43 och ätit kackerlackor (inte samtidigt). Oerhört jobbiga saker, men INGET kommer i närheten av jobbigheten i att ha småbarn på en vinter.

Jag funderade på var glädjen i det lilla var, nästa gång jag gick ut.

Glädjestudie:

Den totala frånvaron av glädje börjar när du ska övertyga barnen om att ni ska gå ut. Du går ut för BARNENS skull och de vägrar. Om man googlar självförvållat martyrskap kommer pulkåkande föräldrar upp som första träff, men man har ju liksom inget val. Ut ska man, varje dag.

Pulkaåkande är nämligen en av de fundamentala pelare på vilka barndomen vilar.

När ett barn gått med på att gå ut, skriker det andra och faller ihop i en lealös hög. Inte de mest perfekta fysiska förutsättningarna för att trä på ett ullfrottéunderställ, men du sätter likväl på det. Därefter springer barnet iväg efter VARJE plagg. Varje strumpa, innervante, fleecewhatever. Du jagar, spejar, siktar, jagar, slänger dig över bytet. Vintern är en enda lång jaktsäsong. Den har precis börjat och du är redan slutkörd.

När du äntligen är klar med ett barn är det så svettigt att det gråter och skriker att du är dummast i världen. Upprepa sedan ALLT med barn nummer två.

Precis när ni är redo, efter 45 minuters intensiv plåga utan uppehåll. Då måste någon kissa. AV MED ALLT IGEN.

Väl i backen vill fyraåringen åka i det livsfarliga isiga hoppet med sin nya magbräda och skriker på alla nioåringar att de ska flytta på sig. Nioåringarnas mammor tycker att DU är en vårdslös idiot men du kan inte gärna förbjuda den vinteraktivitet som råkar vara älskad. Dessutom, OM du inte låter hen åka, blir någon annan vuxen arg för att du hämmar barnets rörelseglädje och utveckling.

Det andra barnet har fått snö i nacken och i stövlarna, och skriker om att få gå in redan efter fyra och en halv minut.

Efter en halvtimmes gallskrik får du nog och meddelar det andra, glada, barnet att ni ska gå. Vilket får även det barnet att börja skrika. De gallskriker alltså av helt motsatta anledningar.

Och någonstans där, förstår jag varför man lägger upp en bild från de sekunder av glädje som faktiskt existerat. För bilden blir som ett hemligt sign föräldrar emellan. Alla vet egentligen att en glad instagrambild från en pulkabacke betyder ”Jag förgås. Ge mig lite kärlek, någon.”

”Glädjen i det lilla” är likes som belöning för den skoningslösa kamp som försiggått bakom kulisserna.

När jag går ifrån backen och bokstavligen släpar ett skrikande barn i varje hand, möter jag ett par grannar. De skrattar åt misären och säger ”Vad samstämmiga de är ändå.”

Jag svarar: ”Ja.. Jo.. Sant. Man får försöka hitta glädjen i det lilla.”

 

Processed with VSCOcam with f2 preset

LOADING..