I annonssamarbete med WAHLSTRöM & WIDSTRAND

Jag sträckläste en deckare om psykisk ohälsa

 

Img 4372.jpg
Jag vid brottsplatsen Skeppsholmen.

När jag först började läsa Ur Aska I Eld visste jag inte alls vad jag gav mig in på. Jag visste att den skulle handla om sex ungdomar som dött i en brand på Skeppsholmen, men eftersom det är en deckare tänkte jag att jag skulle vara hyfsat oberörd av dödsgrejen, pga deckare brukar inte handla om föräldrars känslor (jag blir extremt känslomässigt engagerad i föräldrar vars barn dött, tänker FÖR ofta på olika barn som dött i Sverige och deras mammor.)

Jag visste INTE om att huvudpersonen, polisen Leona Lindberg, har en egen son som dött. Leona inleder en förundersökning om mordbrand i början av boken och besöker föräldrarna till tonåringarna för att berätta att deras barn dött. Och funderar då själv på hur hon fick beskedet om sin egen son. DÅ tänker jag HALLÅ JAG KAN EJ HANTERA DETTA.

Men jag gjorde det ändå, för bara ATT Leonas son Benjamin har dött gör att jag älskar henne. Och boken handlar INTE mycket om det, så det är ingen fara för alla ni som är lika känsliga som jag. Däremot blev jag väldigt fängslad och berörd av den anledningen.

Kort efter Skeppsholmsbranden inträffar en ny brand på Centralstationen, och fem ungdomar dör. Efter att ha sett filmerna från övervakningskamerorna misstänker Leona att branden har med Skeppsholmsbranden att göra. Bara en tjej klarar sig och ligger svårt brännskadad på Karolinska.

Med hjälp av vittnen, en hacker och att Leona själv skriver undercover på ett chattforum förstår hon VARFÖR alla de här tonåringarna dör, och att det finns en person som måste gripas för att det inte ska hända igen.

Problemet är att hen inte har gjort något olagligt, så det finns inget att gripas för.

Så allt kommer ske IGEN.

Vi får även följa Zara, som klarat sig vid en av bränderna, fast ingen vet om det. Hon driver omkring i Stockholm och väntar på något som jag inte kan skriva för då spoilar jag.

Ur aska i eld, om ungas psykiska ohälsa, är den fristående fjärde delen i Jenny Rognebys serie om polisen Leona Lindberg.

En sak jag älskar är att Leona är helt socialt inkompatibel med de flesta. Jag tänker hela tiden ”Men ÅÅH vad GÖR DU MÄNNISKA”. Påminner lite om Saga Norén i Bron. Men det jag älskar med det är att det är roligt och att hon inte blir bedömd av någon annan, varken författaren eller av bikaraktärer. Ingen pratar om någon diagnos, hon kör liksom bara på med sina tveksamma metoder (tex ligga med en fånge i fängelset) och saker får konsekvenser utan att hon förstår varför.

Ofta förstår jag dem hon pratar med bättre än jag förstår henne och därför är det så spännande och intriguing att hon är huvudperson. Hon är liksom för bräcklig, för bitter, för vansinnig, för smart, för stark och för fearless (hotar riksåklagaren och sånt i förbifarten). Hon har gissningsvis själv lidit av psykisk ohälsa största delen av sitt liv (att döma av en massa saker som händer).

Jag sträckläste sista 65 procent av boken. SÅ SPÄNNANDE. Och den slutar ändå ganska positivt. PJO.

Img 4605.jpg
Img 4527.jpg
Underbettet man får när någon ska ta kort alltså.

  1. Lisa skriver:

    Åh, tack för boktips! Ska definitivt läsas. Rekommenderas de första tre böckerna också?

    1. Julia skriver:

      Finns boken kvar?

      1. Ja klicka på länken!

  2. Ina skriver:

    Jag har på riktigt inte läst en bok sen JAG MINNS INTE och inte haft något sug efter att göra det heller. Men tack vare att du var asbra på att skriva om den här så blev jag sugen på det nu. Jag ska ta mig till biblioteket och leta rätt på en bok om barn som bråkar och den här. Hoppas de finns. Tack å hej 🙂

    1. Ina skriver:

      Mina föräldrar har förresten förlorat ett barn, min bror. Så svårt att uppleva det som barn och nu när jag är vuxen och har egna barn så kan jag bara ana hur svårt det verkligen var för dem som föräldrar. Är livrädd att någon av mina ska dö, vill bara att alla ska få må bra och leva. Lever på och älskar mina ungar och familjen så mycket det går och präntar in det i dem hela tiden så att de verkligen alltid alltid ska veta det och aldrig glömma eller har tvivlat. Juste angående avskedsbrevet, jag har på riktigt funderat på att skriva ett bara för att ha det, men har liksom inte riktigt kommit på hur eller vart. Men nu har jag ju ett tips om en bok till det också då 😉 Du gör så bra reklam för böcker. Älskar din blogg btw

      1. Åh fy vad sorgligt 😭 Tack snälla!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..