Ni som inte vill ha barn pga min blogg – ni har kanske rätt men fokuserar på FEL argument

Jag har de senaste 7 åren (speciellt när barnen var 0-3) ibland fått kommentarer som: ”Efter att ha läst din blogg kommer jag nog aldrig att skaffa barn. Det verkar så otroligt jobbigt.”

Oftast handlar det om anledningar som sömnbrist, blöjbyten, gnäll, obefintlig egentid och så vidare.

Och jag tycker alltid det är så konstigt att folk kan fatta så fel. Jag är HELT med på att det finns rimliga argument mot att skaffa barn, men det är ju INTE de saker folk TROR att jag tycker är jobbigt som ÄR det jobbiga.

Alla som väger för- och nackdelar med mitt barnliv (och allmänt om barnalstrande): Ni fokuserar på helt FEL jobbiga saker.

Om vi ska bena ut lite felaktiga föreställningar.

  • Sömnbrist. Ja det är ju jobbigt, men oavsett hur jobbigt är det inte ett bra argument MOT barn. Sömnbrist har man ju liksom för att man ÄR med det vakna barnet. Om sömn och barn spelade i samma viktighetsliga skulle man ju kunna stänga in barnet och sätta på sig byggarbetarhörlurar. Och det gör man inte, eftersom barnet väger mer än den väldigt lätta sömnen, både bildligen och bokstavligen.
  • Man väljer alltid barn framför sömn när det väl gäller, alltså vill du hellre ha barnet än sömn = inget rimligt motargument.
  • Äckel över blöjor, kiss, bajs, kräk. Lägger in brasklapp om att alla kanske inte håller med här, men det är inte jobbigt överhuvudtaget. Andras barns bajs – JA. Men man älskar sitt eget barns kiss och bajs. Det låter konstigt men man kan lyfta på täcket bara för att få känna doften av tung kissblöja (mot sin egen mage). Jag har ALDRIG bytt en blöja jag tyckt varit jobbig att byta. När folk pratar om att det är jobbigt att ha två blöjbarn samtidigt är det liksom inte BLÖJORNA som är det jobbiga. Blöjor är lätta (dock tunga ibland). Och ens eget barns spyor ÄR inte ens äckliga. Det KAN som sagt vara så att alla inte håller med.
  • Obefintlig egentid. Samma logik som punkt ett. Man vill/måste ju vara med barnen och därför har man ingen egentid. Så man vill ju hellre ha barnen än egentiden när man väl har fått sitt barn (totalt sett alltså, om man måste välja mellan barnet och egentiden). Det är klart att det är drygt att inte ha all egentid man vill, men barn och egentid är så olika kategorier saker att det är orimligt att jämföra. Typ åh jag vill ha lasagne OCH jag vill bli snickare.

De rimliga argumenten för att INTE skaffa barn då. Det är sånt  som man inte har någon aning om innan.

  • Oron. Det här vet jag allt om eftersom jag var o-orolig innan jag fick barn, och blev orolig sen. Det har nästan varit så att jag avrått folk från att skaffa barn pga blir så tydligt hur chillt livet var när man själv var den viktigaste personen i ens liv. Man kan ju (i alla fall oftast) kontrollera sig själv.
  • Not so much en tvåårings impuls att kuta ut i vägen. Jag har skrivit det flera gånger förut, men det man menar med att ha hjärtat utanpå kroppen är att ens hjärta sitter i en helt annan kropp, nämligen i tvååringen som kutar ut i vägar.Kärleken. När folk säger ”hjärtat sprängs av kärlek” tror man att det är något bra, men ett hjärta som sprängs är så klart ingen vacker syn, let alone skön känsla. Det är ju uppenbarligen mest positivt att älska, men det finns inget som är så mycket ångest som den plötsliga medvetenheten om att man kan förlora det enda som betyder något. Man orkar liksom ibland inte med all den sårbarhet man plötsligt tvingas hantera.Helt nya typer av relationsgnabb. Innan man får barn verkar det som att alla föräldrapar får en magisk samspelthet i gåva på BB, som gör att de pratar i vi-form och tycker lika om allt. ”Vi tycker att barnen ska äta 8 godisar på lördagar”. Que? Så ÄR ju vissa vad gäller även viktiga saker (nej jag tycker inte att godisantal är viktigt) (och jag vill gärna veta vilket BB som delar ut den livsunderlättande presenten) men hate to break it to you: I säkert 35 procent av föräldrarelationer (enligt statistik från magkänsla plus vänner) kan parterna vara väldigt oense om viktiga saker. Det är ju inte jobbigt att vara olika när man inte har barn för då behöver man inte bry sig om eller hantera den andras val. Men med barn blir det ju så att säga mer komplicerat om ni tex har helt olika inställning till typ bilbälten eller vad det nu gäller. Ingen pratar om hur jobbigt det här kan vara.
  • Att allt förändras. Folk säger ofta att barnen är det bästa som hänt dem, men till och med det är extremt konstigt för sanningen är att inget egentligen har hänt innan dem.
  • Det är så det känns. Så trodde jag VERKLIGEN inte att jag skulle känna innan barnen kom. Jag trodde inte att jag skulle älska dem SÅ mycket som jag gör. Jag var inte beredd på att de skulle vara allt för mig och hur fantastiskt och underbart det än känns (vilket det ju ofta gör) så kan det ju faktiskt vara rätt CONSUMING också. Man kan känna sig frivilligt tömd på sig själv.

SÅ. Det är några av de saker alla som funderar på barn kan ta med i beräkningen, om ni nu vill ha vettiga motargument. Men har man barn så finns det ju inget med det här som är motargument heller. Om man vill slippa kärlek och allt som kommer med kärlek så ska man låta bli att skaffa barn liksom. Smart. Jaja. 😩

Ps. Jag kan också berätta att alla de här punkterna blir bättre och lättare att hantera när barnen blir äldre. Sover man till exempel inte känns ju allt mycket tyngre. (så ja sömnbristen ÄR ju ett stort problem, men inte på det sättet jag trodde innan).