Mina förlossningar

 

IMG_5770

Har fått frågan från er om hur de tidigare förlossningarna varit. Och väldigt olika är först av allt det spontana svaret….

  • Första barnen var beräknat till början av augusti 2002. Natten till 25 augusti drog det dock igång, två veckor över tiden. Fick värkar hemma och stannade hemma ett par timmar, sedan ringde vi in till SÖS dit vi trodde att vi skulle. Vi fick dock beskedet att det var fullt, och blev omdirigerade till Karolinska. Mitt i natten kom vi dit, och fick komma in. Sen blev det många, långa, timmar…. Kämpade och kämpade med värkar, men inte mycket hände. Stod och stampade på 3-4 cm hela natten, morgonen och halva dan. Strax efter lunch hade jag så ont och var så trött så jag orkade inte mer. Fick då epidural och halleluja…….  Värkarna kändes inte ens och jag somnade 1.5 timme. När jag vaknade var det vips 10 cm, och Wille var på väg ut. Efter ett par krystvärkar hör jag dock plötsligt barnmorskan säga lugnt, men med en intensiv ton som kändes skrämmande: ”Det här barnet måste ut NU.” Sen hände massa saker snabbt. Jag uppfattade själv inte riktigt vad som hände, mer än att det blev en intensiv aktivitet och sedan kom han ut. Vad jag i efterhand fick veta hände var att han hade fastnat med axlarna. Och hjärtljuden hade börjat gå ner. Så jag klipptes 3 cm meter, och med hjälp av sugklocka och tryck på magen kom han ut. Och han var stor. 4865 gram. Med ett ilsket lila storkbett i pannan, conehead efter sugklockan, och mörkt hår som stod rakt upp. Och alldeles alldeles ljuvlig. Sen följde dock tre dygn som var vidriga. Jag hade förlorat så mycket blod så jag fick vara kvar i tre dagar, och då jag fick delat rum kunde inte Willes pappa bo kvar. Och Wille skrek hela nätterna. Han skrek och skrek och skrek och jag försökte amma och amma och amma, men inget hjälpte. Jag grät och bad om hjälp och fick bara samma svar hela tiden, ”bara att fortsätta försöka med bröstet, försök, försök, försök”. Och jag kämpade och svettades och grät och blödde. Och Wille skrek nätterna igenom och slumrade utmattad på dagarna. Har aldrig känt mig så ensam, så utlämnad, så övergiven som de tre nätterna. Och jag kommer aldrig få veta. Men min starka övertygelse är att där började den förlossningsdepression som sen för mig stal de första månaderna som mamma. (Wille är bilden längst ned, på kudden)

 

  • Eftersom Wille var så stor gjordes ett tillväxtultraljud när jag väntade Meja 2004. Och det fanns indikationer att hon också skulle bli stor, därför fattades beslutet att förlossningen skulle sättas igång på datumet, 10 maj. Och det var en märklig känsla. Att ha en tid då man visste man skulle åka in för att få barn. Och vi hade tid på SÖS, och denna gång fick vi plats. Så vi åkte in på morgonen 10 maj, och olika åtgärder gjordes för att sätta igång förlossningen. Minns inte riktigt men vet man stack hål så vattnet gick osv. Men inte förrän jag fick värkstimulerande dropp vid lunch började det komma igång. Och jag minns att värkarna var svårare att hantera som igångsatt. De kom oupphörligt, utan någon paus, som våg på våg som obönhörligt sköljde genom kroppen. Och samma sak denna gång. Blev stående och stampa på 3-4 cm öppen. Trots värkar som matade på konstant. Så till slut beslutades om epidural, och samma halleluja igen. Värkarna försvann, vi gick ut i uppehållsrummet och tittade på nyheterna minns jag – och bara en timme efter epiduralet känner jag hur det börjar trycka på. Vi går tillbaka till rummet, ringer till barnmorskan och jag att jag tror hon är på väg. Barnmorskan säger först, ”Så fort har det nog inte gått”. Men när hon tittar, konstaterar hon att jo det är minsann bebis på väg. Och på ett par krystvärkar kommer Meja. Vi hade inte kollat med någon av två första barnen vad det var för sort, men jag hade i hemlighet hoppats på en dotter måste jag erkänna. Men när hon läggs upp på bröstet säger hennes pappa: ”Vi har fått en liten kille till”. Jag börjar genast processa detta, men tittar sedan lite noggrannare på bebisen. Och något fattas definitivt i så fall. Om jag minns min biologi korrekt. Så jag säger till pappan: ”Men det är ju en tjej ju.” Och han tittar till och säger häpet; ”Ja men det är det ju.” – Och han har aldrig riktigt kunnat förklara hur i all sin dar han kunde se så fel….  En riktigt docksöt liten tjej var det också, med rödlätt hår till vår stora förvåning. Och mycket riktigt var även hon lite större, 4 kg, men behövdes ingen yttre påverkan den här gången. Och min stora skräck sedan förra förlossningen hade varit att inte få ha barnets pappa med mig på BB vid övernattning. Hade totalt panik inför tanken att hamna i samma läge som förra gången. Men vi har tur och får plats på patienthotellet, och alla tre sover som klubbade hela natten. (Meja är bilden till höger, i randiga bodyn)

 

  • Charlie var beräknad till nationaldagen 6 juni 2009, och jag skulle då blivit igångsatt eftersom tillväxtultraljud indikerade att även han var på väg att bli stor. Men tidig morgon 4 juni vaknar jag av att det blir plaskvått i sängen. Vattnet har gått. Värkarna drar igång direkt, men jag tar dem ett par timmar hemma, innan det till slut blir för jobbigt. Vi ringer SÖS – som har fullt, men återkommer med besked att de faktiskt har plats på Södra BB. När vi kommer in runt 7 har jag så ont så jag hänger i handtaget till dörren. Sedan går det rätt fort. Jag har väldigt intensiva värkar som går i ett, men vi har förberett och talat om för personalen hur positivt jag reagerat på epidural vid tidigare förlossningar, att det snarare skyndat på än stoppat upp, vilket annars kan vara risken med epidural. Så det beslutas rätt snabbt att jag ska få ett tidigt epidural. Men läkaren är upptagen på annat håll och det dröjer innan han kan komma och sätta den. Så jag kämpar med värkarna själv. Och denna tredje gång lyckas jag med det jag läst mig till man ska göra, men som min kropp bara inte klarat av tidigare. Jag bestämmer mig för att jag SKA sluta kämpa emot och spänna kroppen när värkarna kommer, och istället bara tvinga min kropp att bli tung och slapp och avslappnad och ta emot värken. Jag försöker visualisera den som en stor våg som jag dyker rakt igenom istället för att försöka simma ifrån. Jag ger inte ett ljud ifrån mig, är helt fokuserad och inne i min bubbla, och märker knappt när jag till slut får epidural satt. Men det hinner inte ens ta, innan jag känner krystvärkarna och 4 kg Charlie kommer ut, tre timmar efter att vi kom in till BB. (Charlie är bilden till vänster, med turkos filten)

 

Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig inför Minis födsel, men efter Charlies känner jag mig trygg och stark och orädd. Kommer dock be om tidigt epidural, men också försöka använda samma avslappningsteknik själv igen. Och jag ser så oerhört löjligt mycket fram emot att uppleva detta tillsammans med Simon. Och att få ge honom den upplevelsen för första gången. Och att vi ska få uppleva det tillsammans. Kanske kommer bita mig i rumpan att jag säger detta nu, men jag känner verkligen NOLL förlossningsrädsla denna gång, bara förväntan.

 

PS. Insåg nu när jag kollade på de här bilderna ihop – har inte mina barn EXAKT samma mun!

 

 

  1. Åh vad spännande att läsa. Så hemskt att du var så utelämnad på BB första ggn. Precis som du skriver en stark riskfaktor för post partum depression..

    Känner igen det där med värkar av dropp… Aj aj aaaj de kommer hela tiden, man får ingen vila!

    Nu denna tredje gång blir det kejsarsnitt för mig, pga tidigare komplicerade vaginala förlossningar. Känns så bra!!

    Lycka till med mini!!!????

  2. Va spännande att få läsa om dina förlossningar ? Har en fråga: Jag klipptes också vid min första förlossning, har du haft några ”problem” med klippet vid dina andra förlossningar?

    Lycka till med mini ?

  3. Nu blir jag fundersam. Vad menar du med första barnen i första berättelsen? Va du gravid med tvillingar, eller är det bara skrivfel? 🙂
    För du skriver också i berättelsen om Mejas förlossning att ni inte kollat upp könet på de två första..
    Jag var nämligen också gravid med tvillingar, men förlorade den ena tidigt i graviditeten.

  4. Första barnet , är ju första förlossningsberättelsen ..? och de hade inte kollat könet på de två första barnen … alltså Wille och Meja .. vad är konstigt med det ?

  5. Tack för att du delar med dig av dina förlossnings upplevelser. Eftersom jag arbetar som förlossningsbarnmorska tycker jag alltid det är lika spännande att höra och läsa om. Framför allt hur kvinnor har upplevt sin förlossning (jag behöver aldrig stå ensam på en fest). För mig som barnmorska är det viktigt att kvinnan känner sig trygg och också får känna att det är hon som FÖDER sitt barn och inte får känslan av att bli FÖRLÖST.
    Verkligen tråkigt bemötande på eftervården med ditt första barn?

  6. Kul att få läsa om dina förlossningar. Håller tummarna för att ni får en bra förlossning och att du kan jobba med dig själv på samma sätt som då du födde Charlie. Lycka till!

  7. Lyllo dig… Jag har fått tre barn och epidural har inte tagit nån av gångerna :-/ första blev jag igångsatt med på måndag hon föddes på onsdag.. Nr 2 var ganska snabb men sista var 30 tim. Stog också still och stampade på 3-4 cm hur länge som helst trots kraftiga och regelbundna värkar…

  8. Tack för din berättelse, spännande att läsa. Tänkte på det du skrev om att visualisera en våg och du hängde med i vågen och smärtan! När jag fick min son, idag 18 år så hade jag och hans pappa en egen taktik inför förlossningen. Vi tänkte oss ett högt berg som vi skulle bestiga ihop. När jag fick en värk så sa min man ”nu börjar vi vandringen uppåt, upp på toppen och snart är vi på väg nerför” jag visualisera i mitt inre hur vi kämpa upp för berget, hur tungt varje steg var, hur jag kämpa med smärtan, för varje steg uppåt tänkte jag att snart är vi på toppen och snart på väg ner. Jag blev ett med smärtan och focusera så på bersbestigningen och hörde långt borta min man som sa ”kom igen nu, kämpa, några steg hsr vi kvar, Britt, vi når snart toppen” Det var helt fantastiskt, vi var så synkade i mina smärtor, och jag var så focuserad på att vandra uppåt berget. För varje värk gjorde vi så, barnmorskan var helt imponerad av vårt samarbete. Vi besteg berget i många timmar, uppför sen nerför… Jag födde helt utan bedövning, använde bara denna focusering och andning. Födde en liten Nils som vägde 3800. Vi pratar ofta om hur vi bestiget världens högsta berg och fått ett pris för det, en fin påg som är det bästa vi gjort ihop. Jag har två underbara barn sen innan, men deras förlossningar fick jag så mycket Pededin så jag var helt bortdomnad. Minns knappt något av deras förlossningar, medan Nils förlossning där jag var med i varje sekund och värk. Helt fantastiskt att kroppen fixar det så galant och att man själv följer med kroppen och dess arbete med att föda. Lycka till med Minis ankomst till världen!

    Kom ihåg att du och Simon också kan vandra upp för berget ❤️

  9. Tack för att du delar med dig av dina förlossningar, Camilla ♥
    Så intressant att få ta del av andra kvinnors förlossningar.
    Jag har fått tre barn och ingen förlossning har varit den andra lik.
    Barn nr.1 var ett normalt förlossningsarbete, tog ca.8-9 timmar från första värk tills han kom ut.
    Lustgas och pudendusblockad fick jag.
    Barn nr.2 blev en sk störtförlossning.
    Från första värk tills hon är ute, tog det 1 timme!
    Hann inte få någon bedövning,
    Barn nr.3 blev en fantastisk förlossning.
    Jag var så trygg i mig själv och var så inne i min bubbla.
    Tog ca.6 timmar från första värk tills han kom ut.
    Lite lustgas bara.
    MEN han kom 5 veckor för tidigt!
    Lungorna var inte riktigt mogna och han slutade andas emellanåt, kunde heller inte hålla värmen och fick gulsot.
    Kuvös blev det i 2,5 vecka och sen fick han ligga i ”vanlig” säng på neonatalavdelningen.
    Fick äntligen hem honom efter nästan tre veckor.
    Men det var längesen jag födde barn… -78, -81 och -86.
    Tre vuxna barn som det går så bra för här i livet ♥
    Lycka till med Mini och hoppas att allt går bra.

  10. Så kul och få ta del av dina förlossningar Camilla.
    Önskar dig och Simon stort lycka till när
    det väl är dax. Tror på att lilla mini kommer den 24/3 på Skärtorsdagen. Det måste va stort även
    för Simons föräldrar och bli Farmor o Farfar för
    första gången ❤️

  11. Jag tycker att Wille och Meja har väldigt lika munnar. På Charlie ser man vissa likheter. Alla bebisarna ljuvligt söta. Hoppas allt går bra med Mini!

  12. Tack för att du delar med dig av din upplevelse ❤️ Vilken hemskt upplevelse som förstföderska.
    Själv är jag en kontrollmänniska, jag måste veta innan vad som väntas och hur man gör. Och så kan jag ha fasta beslut. Jag måste ligga lite i förväg således även när jag skulle föda barn. Eftersom jag har varit med om en hel del hund, katt och andra djursförlossningar viste jag vad som väntas av en. Även om de inte är riktigt samma. Djurs bebisar är betydligt mindre i strl jämför med ett barn kontra kroppen. Men ändå väldigt likt. Jag hade läst på om mkt men aldrig besökt ngt sjukhus. Hatar sjukhus fast jag aldrig hade varit sjuk. Jag hade även bestämt vilket sjukhus. I Gbg har vi bara två, men Mölndal var helt uteslutet, Östra sjukhuset ligger även specialist sjukhuset. Skulle det vara fullt på Östra skulle jag säga att jag åker aldrig hiss. På andra sjukhuset Mölndal ligger BB på 11 vån ?
    Mina värkar bara började i v36 eftersom jag var förstfödderska så hade jag ingen aning om hur värkar känns och hur det känns när barnet är på väg så jag ringde och fick komma dit, det kollade UL och sade att barnet kommer inom 12 timmar, åk hem. Vi åkte till ett köpcentrum och köpte barnkläder. Det var så overkligt att gå där bland folk och ha förvärkar. Jag fick stå still ngr sekunder och låta värkarna gå igenom kroppen. Senare under dagen fick vi åka till sjukhuset. Jag var fast besluten INGEN klipper mig och jag ville ingen bedövning ha. Jag lyssnade på min kropp och andades igenom, testade lustgas men blev lite snurrig och det kändes obehagligt. Jag hade läst att man skulle lyssna på sin kropp och känna barnet och inte forsera ut det. Jag ville inte spricka. Jag kände barnets väg genom bäckenet och ut. Jag minns att BM sade att jag skulle trycka på för jag hade en värk, jag sade NEJ . Tog det i min takt, kändes som 4 stötar ut och ett piskrapp i häcken när barnet kom ut och sedan skrek sonen. Sedan var jag helt förstummad över att all värk bara försvann när barnet kom ut. Jag ville inte ha upp ngt barn på magen utan det skulle ges till pappan. Kändes som att jag ville att han skulle kolla först så allt var okej på barnet. Jag sprack inget och kände mig stolt som hade fött barn utan någon bedövning. Jag ville verkligen ha full kontroll och jag var ändå 35 år när första barnet kom.
    Det enda jag inte hade läst på var om prematurbarn, de räknas som det i v36. Prematurbarn behöver mat ganska så fort för att inte förlora energi. Vi fick ligga kvar i förlossningsrummet tills förmiddagen, han föddes 03.12. I januari. Sedan fick prematur avd reda på att han var född och var arga för att dom inte hade fått reda på att han var född. Han fick komma till dom och blev ordentligt genomgången med blodprov m.m, Men jag fick ha kvar honom på mitt rum nere på avd. Min mjölk kom inte igång så det började mata honom med kopp. Jag fick lära mig detta och samtidigt försöka att amma, men det gick inte. Pga att han fick mat på kopp så gick han inget ner, vi viste exakt hur mkt han fick i sig och han fick mat ungefär varannan timme. Eftersom han var förtidigt född fick han lite gulsot, de ville han skulle sola lite. Jag vill hem.. Han solade lite, fick en platta bara. Jag kände att nu vill jag hem, tyckte det var jobbigt att vara på sjukhus. Ingen gjorde ngt eller sade ngt. Vi skötte allt med barnet och de på prematur avd var jätte goa. Han var ett välgenom gånget barn och förlorade ingen vikt och åt på kopp blandat med flaska. Jag pumpade ut mjölk, orkade inte vänta tills han hade fått in knepet att amma. Jag ammat lite så nu ville jag hem, bara hem. Gick inte att känna riktig gemenskap med barnet på sjukhuset. Så efter 5 dagar skrev dom ut oss och vi fick åka hem, äntligen började vårt nya liv med en ny familjemedlem.
    Stackars dig som fick en dålig start med ditt första barn och amnings proceduren 🙁
    När jag fick mitt andra barn efter 18 mån kändes det som att jag kunde det här. Jag gick igenom samma, lyssnade på min kropp och inga bedövningar och absolut inga klipp. Eftersom jag hade ett barn sedan innan fick jag gå hem samma dag oavsett om amningen hade kommit igång, aldrig något tjat. Jag var bestämd, jag ville bara hem och komma igång med vårat liv med en ny familjemedlem utan ngt sjukhus.
    Bägge barnet var små och det var jag glad för ( 2,8 och 3,5 ) Det hjälpte till mkt när de skulle komma ut.

    – lyssna på din kropp och bestäm allt själv så blir det en bra förlossning.
    Så länge jag själv kände barnet sparka och röra på sig i magen så var jag lugn oavsett vad maskinerna visade.
    Bägge barnen rörde sig i magen tills de kom ut.
    Jag hoppas verkligen att ni får en lätt och smidig förlossning och ingen tjat om amning igen.
    Tänk att få uppleva detta igen, ganska häftigt.

    Och själv vågade jag knappt kolla hur jag såg ut där nere sedan efter förlossningen, tog 1 vecka.
    Vi hade diskuterat om detta innan jag o maken hur han skulle se på det. Jag hade läst om en man som tyckte det var äkligt med förlossning och att kvinnan skulle bli stor där nere. Så jag ville veta hur han kände. Men han hade inte ens tänkt på detta. Självklart var jag bara tvungen att testa att ha sex när jag kände mig redo efter avslag och annat. Tror det var endast två veckor efter… Ville veta hur mkt man hade ändrat sig. Men konstigt nog går kroppen ihop väldigt fort. Det var bara lite större men efter ngr veckor till var man som vanligt igen ?
    Eftersom jag hade häst då så hjälpte ridningen till väldigt mkt med bäckenbotten musklerna, samt att jag gjorde knipövningar varenda dag. Konstig att det var så viktigt ??
    Lycka till detta kommer ni fixa galant ❤️
    //Tjing

  13. Väldigt intressant Camilla , vi har nämligen fött barn samma år, alla 3 gånger, nu sista gången skiljer det ett halv år? (fick i agusti…)
    Det tycker jag var avhittat ?
    Ha en bra dag och lycka till när mini kommer?

  14. Så grymt att klara av att förlita sig på förlossningsvården igen efter den första upplevelsen. Åh så grym du är (liksom alla andra som föder barn).
    Lycka till med tredje.

  15. Hade en jättesvår förlossning med depression som följd. Min son är snart sju och jag har inte vågat skaffa fler barn…. Tack för att ni delar med er! Kanske vågar jaga snart ta steget

    1. Oroa dig inte i förväg. Min 1:a var hemsk, 2:an var helt annorlunda, lätt som en plätt. Enda likheten att båda var utan bedövning.

    2. Jag led av förlossningsdepression efter första barnet, gissar tack vare en traumatisk förlossning som slutade med akut kejsarsnitt. Tog nästan åtta år innan vi i höstas fick nummer två, med planerat snitt. Gick jättebra! Lycka till!

  16. Tack för att du delar med dig ? Min första var som dina två första. Jag vägrade smärtstillande och kämpade därför emot smärtan genom att ligga och spänna mig, vilket gjorde att inget hände. 24 timmar=4 cm! Sedan med nr 2-4, körde jag också utan smärtstillande och jobbade istället med en fantastisk andningsteknik som en kollega tipsade om. Har fött alla barnen stående, vilket gynnar pga gravitationen. Det blir inte heller lika påfrestande för vävnaden. Senaste förlossning satt jag på pilatesboll och gungade/andades genom värkarna. Det var också min nr 4 och det gick fort och smidigt :). Stort stort lycka till med minis ankomst. Hoppas att vägen dit blir en underbar upplevelse för er!!

  17. Vad kul att du delade med dig av förlossningsberättelserna. =)

    Jag hade tur som förstföderska. 6.5h tog det från första värken tills lilleman kom till världen. Däremot var hela veckan efteråt hemskt mjölken rann inte till , lillen vägrade äta, väl hemma blev jag sämre och fick åka in akut med infektion i livmodern. Jag tror att jag hamnade i deprrssion utan att jag visade upp det eller vågar erkänna det. Det är mycket som sker och de känslorna vill jag aldrig ha igen. Obehaglig emotionell state of mind.. usch. Men nu njuter av min lilla älskling för fullt nu min 2 åring.

  18. Så himla kul att läsa om dina förlossningar.Jag har själv 2 barn,födda med Epidural och Spinal.Spinal är om du ev inte vad det är en liknande bedövning som Epidural fast man kan inte fylla på den och är kortvärkande kan man säga men den var ännu grymmare än epiduralen och jag kände inte värkarna överhuvudtaget och vart jättekittlig i underlivet,när barnmorskan skulle undersöka mig låg jag och fnissade och kunde knappt ligga still för att jag garvade sådant.Stort Lycka till när det väl drar igång.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..