Baby Blues

IMG_7660red

Bild från 2009 med Charlie.

Camilla:

Så rullar det stora vemodet in. Dag 6 blev det för mig, men kan ju variera, dag 3 pratar många om t ex. Men under första veckan. När hormonerna göra att du plötsligt knockas över huvudet av en fullkomligt överväldigande baby blues. Tårar som bara rinner och rinner och ett hål i bröstet som bara växer. Samtidigt som den logiska sidan talar om att det ju inte finns något att vara ledsen för över huvud taget. På norska kallas det vacker för ”barseltårer” , på svenska har vi inte något passande ord tror jag. Viss statistik säger att 50-70% procent av alla mammor drabbas av baby blues första veckan. Så borde finnas ett ord på svenska för det, kan jag tycka.

Jag skrev om det på insta igår och jag blev än en gång förvånad att det finns mammor där ute som tror att de är helt ensamma om detta. Det är 2016 och vi talar fortfarande på många håll hyssjande om ”The baby blues”. De förbjudna känslorna som tränger sig in i den rosa babybubblan, den fula sorgen när det inte finns något att sörja. Det vidrör ett av våra största tabun och en av våra största myter. Nämligen myten om den välsignade modern. Urmodern som får sin livsuppgift uppfylld av att bli mor, som rosig och lycklig sitter med en nyfödd i famnen, som svävar på små moln i sin eufori över sitt barn. Det är fortfarande en bild vi tutas i, och som vi hjälper varandra att upprätthålla. Och för en del är det så. Och det är bara att gratulera dem. Jag är djupt avundsjuk. För så har det aldrig varit för mig.

Största chocken kom med första barnet. Jag hade längtat länge efter barn, och alltid haft god hand med hand, så jag hade en bild av att jag skulle vara som gjord för att bli mamma. Och jag trodde jag skulle älska den rollen från första sekund. Istället kom kaoset. En tillvaro jag inte var förberedd för alls. De första tre månaderna med min äldsta son är ett mörker. Jag har bilder från den tiden, men det känns som jag tittar på en främling, för jag minns det knappt. Jag var inte en av de där mammorna som instinktivt hade handlaget för att ta hand om en bebis. Jag visste inte hur man fick honom att sova, när han skulle äta, vad han ville när han skrek. Jag var spänd som en fiolsträng dygnet runt, minsta gny fick svetten att börja rinna, och jag kände mig fångad och maktlös. Som om någon stulit mitt liv, och livet aldrig skulle kännas normalt igen. Och jag tyckte alla andra runt mig bara kunde fortsätta sina liv som vanligt. Det var bara jag som satt fast, i sömnlöshet, kräks, bajs, skrik, otillräcklighet och mörker. Dagarna och nätterna gick i varann, i ett till synes oändligt flöde. Hans pappa var ett stöd och hjälp självklart, men jag kunde inte förklara hur jag kände så han fick aldrig chansen att förstå när jag var mitt i det. Jag skämdes över hur jag kände, skämdes över att jag inte tyckte allt var så underbart som jag hade fått höra att det skulle vara. Så jag mörkade hur djupt ner i avgrunden jag var. Log och sa de rätta sakerna. Sa det alla ville höra. Men i hemlighet var jag så avundsjuk på pappan för att han kunde gå iväg till en normal jobbtillvaro varje dag, medan jag satt fast hemma. Jag dagdrömde om att jag skulle bli sjuk, så sjuk så jag skulle behöva läggas in på sjukhus ett par veckor, så någon annan skulle bli tvingad att ta över ansvaret för mitt barn. Dagdrömde om att slippa ansvaret för ett tag, bara ett litet tag, så jag hann andas igen, hann känna igen mig själv igen.

När han var tre månader var jag längst ner på botten, så jag bestämde mig för att något måste jag göra. Och mitt sätt var att ta kontroll över min tillvaro igen. Därav att jag ofta hyllar Barnaboken även om det alltid ger starka reaktioner från motståndare till den. För jag kände att för min del var vägen ut att få någon form av kontroll över tillvaron, någon slags rutin. Så jag lusläste den, anammade råden i den, tog kontroll över sovande, över ättider. Jag fick in en rytm, en struktur i min och sonens tillvaro och det tog bara ett par dagar så lättade mörkret lite. Det var naturligtvis en gradvis process, tog ett antal månader innan jag kände fast mark under fötterna igen, men det blev lättare och lättare för varje dag.

Med de övriga barnen har det sedan varit väldigt annorlunda. Jag har redan från början anammat en rutin, som har gett mig som mamma något att luta mig mot, som gett mig trygghet och självkänsla, vilket jag sedan kunnat förmedla till mitt barn. Det har varit så oerhört mycket enklare med mina andra bebisar, men LÄTT har det aldrig varit. Jag är helt enkelt inte en person som trivs speciellt bra med bebistiden. Och ibland när jag varit öppen med det offentligt, så har jag fått snäsiga kommentarer om att ”ja men varför skaffar man barn då om man inte tycker det är toppen…”  Jo, för att jag har ett längre perspektiv än bara första året. Jag ska ju förhoppningsvis ha mina barn i mitt liv i 40-50 år, så jag är beredd att ta smällen av första året, för de andra 40-50 åren. Och jag älskar självklart mina bebisar. Men jag kommer aldrig, aldrig kunna ljuga och säga att jag tycker det är ”mysigt” eller ”härligt” med bebistiden. För helt ärligt tycker jag på ren svenska att den suger. Finns underbara stunder, absolut. Men jag är ingen naturligt intuitiv bebismamma så är det bara. Men jag gör mitt bästa. Varje dag gör jag det allra bästa jag kan.

Men även om det gått så mycket bättre sen mitt första barn, så blir jag ju påmind som igår när baby bluesen rullar in. När hormonerna tar över kroppen, och fyller hela tillvaron med tomhet och ledsnad. Då minns jag de där första tre månaderna för 13 år sedan som om det var igår.

Och vi måste prata om det öppet tills det inte längre finns mammor 2016 som inte ens hört talas om att man kan få baby blues de första 1-2 veckorna. Och att man utöver det kan få depression som sträcker sig långt utöver de 1-2 veckorna. Vi måste också våga vara ärliga med att för alla kommer inte bebislivet lätt. Och alla tycker inte om den perioden. Och det är ok. Vi är inte sämre mödrar för det. Är det inte snarare den största gåvan och hjälteinsatsen som går att ge sitt barn – att trots att man går runt varje minut av dygnet med en tung våt filt över kroppen, gör så gott man kan….

Nä nu ska jag tröstat ett kilo choklad och titta på Dr Phil fram tills hon vaknar. Tror det kallas ”självmedicinering”….

  1. Heja Camilla
    Exakt så har jag också känt med mina barn. Graviditet och babytid har varit skit. Sedan lär man ju känna de små liven och det blir bättre och bättre.

    Viktigt att du berättar. Dåligt samvete gör ju inte det lättare precis…

  2. Så sant!!! Exakt så känner jag också, och när jag nu börjat prata om det med mina vänner så visar det sig att det finns många mer som tänker så! Vilket känns fantastiskt!!!

    Tack återigen för att du är så klok OCH att du delar med dig!!! ❤️

  3. Hej!!

    Tack för detta inlägget!! De kunde varit mig du skrev om, fick mitt första barn för 1 år sedan och som du skriver, minns knappt de 3 första månaderna… Var inprincip bara tårar och ensamhet, iaf kändes de så då! All styrka till dig!!

  4. Känner igen mig så väl! Fick mitt första barn för snart 14 år sedan och redan dagen efter förlossningen började det. En blandning av hormoner, psykisk ohälsa och traumatisk (för mig) förlossning. Tog 2-3 mån innan jag började må bättre. Jag gick ner mig totalt, vill lämna bort mitt barn och kände inget alls för det, det var som att känslorna raderats helt och hållet för mitt barn, mådde så dåligt och jag behöll det också för mig själv, min man såg ju men vi pratade aldrig om det så han visste/vet inte hur illa det var och så här i efterhand har jag svårt att förstå hur man jan känna och må så.
    Det är nog som med alla känslor, att det är lite tabu att prata om och ens ha, man skäms för det är ju som du skriver att man ska tycka allt är helt underbart och gå runt på små rosa moln,och gör man inte det skulle man inte skaffat barn.
    Hoppad det känns bättre för dig snart! Kram

  5. Wow precis så var det för mig första gången, ingen som pratade om att alla gillar inte första bebis tiden! Sonen är idag tio år och älskar varje dag ned honom, men älskade inte bebistiden…!
    Nu gravid med trean och känner lite oro inför det första halvåret… Men vet ju den glädje det ger senare i livet, kramar till er ?

    1. Tack Camilla för ditt inlägg. Jag minns så väl när jag gick med. barnvagnen i snögloppet på grusvägen långt ut på landet. Min son var tre månader och jag hade varit djupt deprimerad hela tiden och ville bara dö. Då bestämde jag mig och sa högt för mig själv. Min son ska INTE bli moderlös vid tre månaders ålder. Sedan blev det bättre och bättre.
      Må gott det ljusnar vid horisonten
      Christina

  6. Tack för att du delar med dig.

    Jag känner igen mig. Jag tyckte första året var hemskt (ärligt talat). Kände mig konstant stressad och ingenting föll sig naturligt för mig.

    Det värsta tycker jag är alla historier om Den där enorma kärleken som knockar en så fort barnet är ute. Hur kass känner man sig när den inte kommer? För mig tog det månader innan jag var sådär totalt knockad av kärlek. Det liksom växte fram.
    Kände givetvis kärlek och starkt instinktivt att jag ville skydda henne från start. Men ej så som jag hört mammor beskriva.
    Vi behöver prata om detta.

    Tack för att du tar upp det.

    This to shall pass…..

    Håll ut. Tur att ni är många som kan hjälpas åt med Polly

  7. Tycker det är härligt att du är så öppen .det är verkligen ingen dans på rosor med barn även om det samtidigt är helt fantastiskt . Mitt sista barn som är 1 nu när jag väntade H jag var så spänd och glad. Nu ska jag ta tillvara på tiden och bara njuta fantiserade om vem H var många tänk om H var en hon och inte en han .
    Har 4 pojkar sen innan .dagen kom blev ett snitt med lite komplikationer. H var en han . Jag var glad vi båda hade överlevt.tiden gick min man var hemma länge o stöttade lilla killen var så fin lungt och mysig. …men ändå kom känslorna åh vad jag skämdes jag älskade min fantastiska lilla kille men den hemska känslan av att inte få en dotter bankade o hamnade i mig kände mig världelös var arg på min man för att han inte kunde ge mig vad jag ville ha …. alla fick flickor runt om kring mig och jag höll mina känslor inne ….. tills jag kollapsade. . Fick bra hjälp av mitt bvc. . Det är så viktigt att prata om hur man mår och även om jag längtar efter en dotter älskar jag inte mina pojkar mindre . Kram till dig fortsätt vara öppen o ärlig

    1. Hej! Förstår känslorna med att det inte blev en tjej.
      Det jobbiga kan också bero på att det blev kejsarsnitt. Har själv fött med akut snitt. Man får mediciner som gör att man har svårare att ta till sig barnet. Och du som fött 4 barn vanligt förväntar dig att det ska kännas som med de andra barnen. Och att känslan inte kom kan bero på kejsarsnittet.

      1. Hej, vilka mediciner menar du att man får då vid akut kejsarsnitt som skulle påverka anknytningen? Jag har fött tre barn på naturlig väg och den fjärde blev det akut snitt. Jag har aldrig haft problem med anknytningen med min yngste prins; tvärtom, vi är för alltid förenade med det trauma vi båda överlevde. Detta är mycket intressant, skulle gärna vilja veta då jag känner till andra kvinnor som har haft problem med anknytningen efter akut snitt.

  8. Härligt härligt att någon vågar vara ärlig! Känner precis samma sak! När jag berättar för folk, så får jag fakriskt positiva reaktioner å det är skönt. Kram!

  9. Heja Camilla
    Självklart tycker jag synd om dig, har själv varit utsatt ,,, men måste bara tala om vilken härlig person du är, offentlig o så härligt underbart vanlig,, du öppnar dig om dina innersta innersta känslor o delar med dig, kämpa Camilla ?

  10. Så bra att du skriver om detta och jag beundrar din ärlighet. Jag känner själv inte igen mig i det du skriver men jag kan tänka mig att det finns massor av mammor där ute som känner exakt likadant och har en stor skam över sin känsla. Att lyfta upp detta och visa att det faktiskt inte är något fel att känna såhär, det är en period och det kommer bli bättre tror jag ger många mammor som mår dåligt lite hopp. Vi alla är olika och det är inget fel med det! Hejja dig och mig och alla andra mammor, vi är olika, tycker olika men precis lika grymma!!!

    Trevlig helg!
    Kramar Helena

  11. Jag känner en sån lättnad när jag läser detta ! De är inget fel på mig , jag är inte den enda som inte älskar tiden med bebis. Min pojk är 4 nu, och jag minns bebistiden som något skitjobbigt . De var faktiskt så jobbigt för mig att jag väljer att inte skaffa fler barn. (Jag har två bonusbarn också) så de räcker för mig på många sätt.
    I min mammagrupp var alla så himla duktiga och kärleksfulla mammor , dom hann med allt i hemmet och med sig själv. Jag var också en kärleksfull mamma, men jag kände mig ändå värdelös för att jag inte älskade tiden med en bebis. Skrik, spyor , bajs och noll sömn. De var en kamp varje dag för mig , i cirka 9 månaders tid.

    Så tack ! Den här texten fick mig att
    Faktiskt känna mig normal !

  12. Det är ibland svårt att sätta ord på de egna känslorna och därför så befriande när dessa brskrivs av ngn annan med talang för att hitta orden. För mig har det alltid varit viktigt att försöka få fram denna, Min bild, av bebistiden även bland nära som beskriver en lycklig tid. Jag har nämligen märkt att det hos många finns likadana känslor som de skäms för och trycker undan. När jag gläntat på locket vågar ofta även de och man möts i ett viktigt samtal och kan stötta varandra i att vi inte är ensamma. Stort tack för ett viktigt inlägg!

  13. Tack för art du lägger ett ljus på det här! Jag har två barn och har under bebistiden känt exakt så här, jag har längtat och trånat efter att få gå till jobbet. Jag älskar självklart mina barn över allt men bebistiden är något jag inte trivs med eller känner mig bekväm med! Tack snälla för att du gör så att man inte känner sig totalt onormal!

  14. Så ärligt skrivet och dina känslor är så igenkännande. Jag är inte heller en bebismänniska, jag tycker att det blir både roligare och mysigare när det där lilla knytet har blivit en egen person med egna åsikter och egenskaper!
    Jag var ensam med mitt första barn och trodde aldrig att det skulle bli så känslomässigt svårt. Kände ingen eufori och salig lycka. Jag var bara ledsen hela tiden. Men det gick över. All styrka till dig!!! Kram

  15. Känner såväl igen mig! Min dotter är nu 6 månader och möjligt att det börjar lätta lite nu. Innan har det varit en lång, slitsam, segdragen tid med en tung börda över mig. Känslan av att allt hänger på mig. Hela min dotters tillvaro hänger på mig. Jag har haft svårt att andas i ett halvår. Ångest och dåligt samvete har följt mig varenda dag och varenda minut av dygnet. ”Kan jag bara få ta en dusch utan att känna mig helt och hållet otillräcklig?”. Min dotter har varit som en igel och en magnet på mig i 6 månader. NU börjar det ljusna och hon KAN vara nöjd en stund hos någon annan. Oj oj oj oj om någon hade kunnat förvarna mig så hade det nog gjort besvikelsen och chocken något mindre. Men hade jag låtit bli att skaffa barn om jag vetat om det här innan? Nej, såklart inte. Jag älskar min dotter gränslöst mycket. Det är väl just därför jag mår så dåligt?

  16. Tack!!! Så jäkla skönt att läsa.. Jag fick en chock att jag ”inte gillade” bebistiden.. Men nu vet jag att det är helt normalt! ?
    Tack ❤️

  17. Känner med dig Camilla, de första veckorna var jag nere på botten. Det var känslor som jag aldrig mer vill känna. Prioritera dig själv och se till att få egentid, den är du värd. Du är en fantastisk mamma!

  18. Hej Camilla!
    SOM jag hade behövt höra det för nästan exakt fyra år sen. Då kom min älskade son till världen och som jag avskydde den tillvaron. En liten som skulle ha av mig och skrek av missnöje. Min självkänsla sjönk till botten och jag blev ordentligt deprimerad, men gjorde som du och mörkade. För precis alla, inklusive den perfekta pappan. Jag bara längtade tills han skulle komma hem så jag fick gå och lägga mig. Jag kände verkligen av de ”oskrivna kraven” på att vara rosig och glad bullmamma. När kommer rosafluffet? tänkte jag. Precis som du minns jag inte så mycket av den tiden och under en period hade jag jättedåligt samvete över det. Nu kan jag tänka att det är HELT OKEJ att inte alltid älska livet som mamma, kärleken till sitt barn finns där ändå. Idag är William 4 och testar mig varje dag men den här tillvaron är så mycket roligare och nånstans det som fick mig att orka. Nästa unge kommer garanterat gå lättare för jag vet vad som väntar och kommer sänka kraven på mig själv, köpa kanelbullar är också fika 🙂
    Stor kram och tack för eran härliga blogg!

      1. Hahaha! ? Eller hur?! Kommer ihåg när min äldsta son kom hem ifrån en kompis när han var ca 3-4 år gammal och med förvånad min berättade för sin mamma att: vet du?! Man kan GÖRA bullar…SJÄLV…HEMMA!!! ?

  19. Tack för att du delar med dig om detta tabubelagda ämne. Jag mådde precis likadant de första två veckorna efter min dotters födelse och jag visste inte vart jag skulle ta vägen med alla mina tankar och känslor. Det var verkligen jättejobbigt då jag inte var alls beredd på det. Ingen hade pratat om det. Nu är min dotter 6 veckor och nu kan jag äntligen njuta av henne och vår tid tillsammans ?

  20. Underbart skrivet Har aldrig hamnat så djupt..men de där med att svara vad man tror att andra vill höra är väl bekant. Jag har fem barn födda mellan åren 1993-2015. Med sista är första ggn jag upplevt att de varit riktigt mysigt med bebis. Har mötts av att folk undrar å kollar konstigt när Jag säger att kan man inte hoppa över första månaderna. Men som du skriver Det är ju inte för bebis månaderna man får barn! Hoppas att du får en mysig bebistid och ”landar” i alla känslor. Även alla andra som känner igen sig.

  21. Jag tycker att det är mycket bra och sunt att du är ärlig med hur du känner. Precis som du skriver är du inte ensam om det men eftersom många skäms över sina känslor och gör som du gjorde med ditt första barn – svarar det alla förväntar sig att höra – pratar vi inte om det och alla som känner som du tror att de är ensammast i hela världen.

    Jag fick baby-blues när vi fortfarande låg på bb. Vi låg på bb en vecka. Jag hade haft riskgraviditet och bebisen fick gulsot och gick ner i vikt. Vi hade eget rum så pappan kunde sova över. Han kom iaf ut på dagen och kunde duscha hemma i lugn o ro. Jag försökte få igång amningen och kände att min bebis inte mådde bra… kunde inte lämna ifrån mig hen. Vi tilläggsmatare men hen grät ännu mer. Nu vet vi att hen var allergisk mot mjölk. Men pappan han bara gnällde om än det ena, än det andra. Det hade varit lättare för mig om han inte var där med oss. Baby-bluesen rullade in dag 5. Min räddning blev en barnmorska som mer eller mindre beordrade pappan att ta hand om bebisen hur mycket den än grät och beordrade mig att ta en lång dusch, borsta tänderna osv.

    Vi fick åka hem ett par dagar senare. Men eftersom bebisen grät och grät och jag hade maten… det blev så att jag fick ha bebisen hela tiden. Det gick bra, jag hade i mig från första ögonblicket känslan för vad hen behövde och hur jag skulle försöka hjälpa hen. Och tålamodet. Gud jag visste inte att jag har sånt tålamod. Men pappan… han fjärmade sig mer och mer. Jag försökte förgäves få hjälp, avlastning från pappan. Han kunde stå o knacka på badrumsdörren när jag borstade tänderna för bebisen grät. Så det blev bebisen och jag. Jag är helt övertygad om att pappan fick en förlossningsdepression. Själv vet jag inte hur jag klarade av allt. Med facit i hand hade det varit lättare att vara ensamstående med bebis än att ta hand om bebis som grät dygnet runt (pga födoämnesallergier men det tog några månader innan det konstaterades) OCH en deprimerad man. På BVC fick jag fylla i formulär om depression, nu önskar jag att man försökte göra detta även med papporna. Det är också något man måste lyfta – även pappor kan få förlossningsdepression.

    Nu mår vi bra allihopa och väntar tillökning. Men denna gång kommer jag vara på BVC att även pappan ska få fylla i deras formulär. För pappan förnekar, han behöver att konstaterandet om depression kommer utifrån.

    Stor kram till dig, detta året kommer passera och du kommer fixa det. Ta hjälp av alla du kan <3

  22. Camilla vad strong du är jätte bra av dig och törs skriva ut detta Heja dig, det här med känslor är ett känsligt kapitel men du är inte ensam om det här än en gång jätte bra av dig.
    Till sist det är så roligt och läsa er blogg och insta gör det varje dag.
    Kram Ewa

  23. Hej Camilla

    Minns så väl hur det kändes,,nu är det 23år sen men så fruktansvärt hemskt det va och full med skuldkänslor. Som tur va kunde jag få de förklarat på mödravården och det betydde oerhört mkt. Varma kramar till dig snart är det över <3 🙂 Ni är underbara du o Simon med er öppenhet o enkelhet…följer er ständigt. Ni ger kraft o styrka fast jag tror ej ni tänker på det…

  24. Hej,
    Jag blir jätteförvånad att så många känner så inför första tiden.
    Jag har 2 tjejer och med andra barnet hade jag mer skinn på näsan och kunde öppet prata om att jag tyckte första året va jobbigt och inte alls speciellt mysigt. Stundvis är det ju mysigt ( när man är relativt utsövd och hon ligger mätt och belåten i mina armar ) , men min andra dotter är 17 månader och tycker att det mysiga börja nu. Jag kommer iallafall definitivt prata om det med mina vänner som ännu inte fått barn. Hoppas det vänder snart för dig..

  25. WORD!
    Precis så är det för mig med, bebis tiden när man mest bara är trött och kollar runt på närliggande hotell och tänker jag kan betala vad som helst för en nattsömn, eller så många gånger man tänkt jag checkar ut!!
    Med vårt andra barn gick jag och var jätte yr i 6mån, sökte tom för det på VC tills jag själv kom till instinkt, just det jag sover ju 2-3h per natt och har gjort så i 6mån.
    Sen vänder det och de blir mer en person och då är det helt underbart! Som du säger jag kan ta smällen av det första året för man får igen det plus lite till de andra åren.
    Tack för en fin blogg och kämpa på!

  26. Så bra att du skriver om detta.
    Med min första dotter kände jag oro/ångest/rastlöshet/osäkerhet under nästan hela det första halvåret. Jag ville också att någon bara skulle ta över henne för ett tag för att jag skulle slippa leva i det 24/7. Jag gick till och med tillbaka och arbetade några dagar/vecka när hon var 6 veckor (ammade henne alltså inte alls) för att jag var så oberedd på det nya liv ett litet barn lett till. Var tvungen att komma ifrån och göra omställningen något mindre radikal. Jag kände mig helt instängd. Sakta vänjer man sig ju, men för mig tog det lång tid och var i stort sett säker på att jag inte ville gå igenom detta en gång till med ett barn till. När hon var drygt två år började jag dock känna att den jobbiga bebistiden var värt all den kärlek och underbara tid man får resten av livet med sitt barn, så nu sitter jag här med hennes lillasyster som är 6 månader gammal. Jag kan ärligt säga att jag inte heller denna gång tyckt att bebistiden varit så himla skoj, men vet genom erfarenheten med min första att den är så kort och snabbt övergående, så det är sååå värt det för framtiden:) Som du skriver, känslorna har såklart inget med kärleken till sitt barn, det är bara situationen man är fast i som orsakar dem! Så bra för dig att du kommit på en metod och ett sätt som gör att du kan hantera perioden:) kram

  27. Heja dig Camilla!! Blir så glad över att läsa detta, för jag hade precis samma känslor med min dotter som förövrigt var första och enda barnet (hittills). Men det var tabu för mig i mammagruppen och på BVC och vara ärlig, med att detta är jobbigt! Jag fick hela tiden tippa på tå kändes det som bland andra människor för att enligt alla andra var en bebis något helt fantastiskt och man älskade bebisen vid första ögonkastet. Jag trodde ju såklart på allt detta, men när bebisen kom upp på bröstet, så kände jag inte den direkta total förälskelsen – utan lämnade gärna över till pappan så jag kunde få sova. Det tog några dagar och själkvart älskar jag min dotter, över allt annat på denna jord! Men det är också jobbigt…
    Vill också passa på att tacka för er underbara blogg och era instagram konton där man får följa er vardag! Älskar ärligheten i den 🙂

  28. Hej!
    Förstår dig så väl! Var själv så efter mitt första barn. Efter 6mån gick jag till en kurator och då blev det gradvis bättre.
    En tråkig sak är att jag erbjöd mig att prata och berätta om mina erfarenheter inför föräldrar grupper men då sa de nej vi ska inte skrämma upp någon…
    Personligen tror jag att det hade gått bättre för mig om jag hade blivit mer informerad i hur det verkligen kunde vara!

    Kramar till dig och till Simon som måste känna sig lite maktlös när baby blues sätter in!

  29. Åååh! Det känns så otroligt bra att läsa att jag inte är ensam om att inte tycka att bebis tiden är toppen! Längtar sååå mycket till att min dotter blir större 🙂

  30. Tack Camilla! För att du delar med dej och lämnar ut dej! De är så mycket hysch hysch kring detta, fast så många är drabbade TACK än en gång Camilla ❤

  31. Vad bra skrivet av dig Camilla! Och underbar, verklig bild du delar med dig om hur första tiden är. Har också varit babybluesig med alla tre barnen, med den tredje så långt att det blev förlossningsdepression. Och etta med att alla andra gick omkring med sina sovande bebisar och bara njöt och jag hade kaos och bara grät. Fy.
    Känns som om man blir bestulen på en del av bebbetiden pga detta. Jag tittar också tillbaka på bilder och ser en person som älskar sina barn men blicken är långt borta.

  32. Och här sitter jag och längtar i smyg tills min 9månaders är större. Tänker på kommande jular och lussetåg och kalas. Tänk i julas när min yngsta bara var ett halvår. Kunde inte tänka på annat än hur det skulle bli nästa år och åren efter det. När hon kan leka med syskon och kusiner.
    Sen kom det dåliga samvetet. Vad håller jag på med? Varför njuter jag inte? Varför carpar jag inte diem över allt som har med den här bäbisen att göra!?
    Jag älskar verkligen barn! Att pyssla och leka och hitta på äventyr med stora tjejen. Ser så fram emot när lilla kan hänga med på det.
    Så tack för detta inlägg. Verkligen.

  33. Du är grym❤️ första barnet kom efter 5 IVF försök så fullständig lycka.. Kände 3 dagen babyblues men mest grät av lycka. Hade inte en tanke på fler barn orkade inte gå igenom allt igen med hormoner sprutor uttag av ägg.. Så när dottern var lite över 1 år blev jag spontan gravid.. Otroligt men sant.. Jag hängde inte med mina känslor var kaos hur ska jag kunna älska en till lika mkt.. Alla tyckte trodde vi var jätteglada att det funkade på naturlig väg.. Men inte jag.. Jag hade bara ångest.. Sen kom lilleman efter planerat snitt.. Pga tidigare förlossningsupplevelse.. Kände ingenting.. Jag var som ett vakum plus att han fick kolik och skrek o skrek?jag sov ingenting.. Detta resulterade att jag fick en förlossningspsykos.. Och blev inlagd akut och där blev jag kvar i 3 mån.. Pappan tog över allt ansvar . Det önskar jag inte någon hemsk upplevelse som att vara i en levande mardröm dygnet runt.. Tog ca 1 år innan jag var mitt vanliga jag och kunde känna mammakänslor❤️nu är han 11 år och älskar honom mer än livet självt ❤️kram till dig

    1. Min flicka kom oxå till via IVF efter 7 försök. Lyckan skulle alltså va total!! Blev inte så.. Va helt tom medans alla andra i släkten gick runt och myste. Jag va ledsen hela tiden och blev inte glad förräns Tilda va året. Jag minns knappt hennes första år och det gör mig än idag ont i hjärtat. Hon är 17 år och mitt enda barn. Nu är man istället orolig för att nåt ska hända henne då man bara, eller inte BARA fel ordval då hon är mitt allt men ni förstår vad jag menar.

      1. Förstår❤️ min flicka är 13 nu så en orolig tid väntar med allt vad tonårstiden innebär kram❤️

  34. Upplevde precis samma sak med första barnet.Kände mig bestraffad som skulle vara ifrån jobbet och gemenskapen där.Hade inga närstående att fråga om råd så jag gjorde som du.Följde Barnaboken och Dr Spock och hittade en medelväg som passade oss.Rutiner ,rutiner,rutiner är boten till ett harmoniskt liv.Bra att du tar upp detta viktiga.

  35. Ett gammalt uttryck jag hört är tredjedagsgråten.
    Bra att du tar upp detta @lackberg! Informerar MVC om detta nu för tiden? När jag födde barn på 70-talet togs det inte upp på MVC. Inte heller på BB-avd, de hade ju chansen eftersom man ofta var kvar 3-4 dagar.

  36. Halleluja!!! Tack för att du skriver. Jag hatade att vara gravid ovh mådde skit i 1,5 år innan kag tyckte att det var roligt att ha barn, nu är sonen 3 och det är det bäst som hänt i mitt liv!!

  37. Nu förstår jag dig bättre , varför du använder dig av barnaboken.
    Jag fick barn för 13 år sen, det blev kejsarsnitt. Väldigt jobbigt och efter det kämpade jag med att förstå mitt barn och göra rätt och få rutiner. Det var jättesvårt att läsa av bebisen och jag kämpade i många år med att läsa av den lille killen. Det visade sen när han var 7 att han hade asbergers. Och arbetar förfarande med det. Jag trodde att jag skulle bli så glad när jag fick barn. Att det skulle vara enklare. Jag var nog deprimerad de första åren. Släppte först när jag separerade från hans pappa. Då fick jag sova varannan helg.!Min yngsta som är 5,5 var lätt att läsa av och lära känna. Och han sov. Och han föddes normalt men inte enkelt. Det var en helt annan känsla från början.
    Tack för att du delar med dig

  38. Jättebra att du är ärlig och skriver om detta. Alla jag känner med barn har aldrig sagt något om detta. Förstod först med mitt 4:e barn, att det handlade om babyblues. Första barnet för 13 år sen var en chock. Alla andra gick runt och pratade om hur underbara deras ”guldklimpar” var och jag kände inte det där som man förväntades göra. Sedan har det blivit bättre med de andra och jag har snabbare kunnat ta dem till mig. Men babyblues har dykt upp varje gång, lär göra det om någon månad igen när 5:an kommer… Stor kram till dig och hoppas att det lättar snabbare för dig denna gången ❤️

  39. Jag har gått igenom samma sak. Dom första 6 månaderna var fruktansvärda!
    Jag vågade prata om det och tog hjälp.
    Och barnaboken använder vi oss också av! Tycka vad man vill om den men i mitt hem funkar den bra! Nu har jag en glad unge och är en glad mamma! Vi kvinnor måste ställa upp för varann och sluta döma. Alla är vi olika och uppfostrar på olika sätt, som du skrev det är 2016! Alla lever inte i med rosa moln och det är okej!

  40. Tack Camilla. TACK. Sitter just nu med en 6 veckors bebis och kämpar varje dag. Detta inlägg behövde jag.

  41. Tack Camilla!
    Att sätta ord på känslor kan vara svårt men att själv se hur man egentligen mår kan vara svårare. Jag känner igen mig i det du har upplevt.
    Tyvärr har min upplevelse skrämt mig till att inte våga/vilja försöka bli gravid trots att jag kan längta efter ett tredje barn.

    Tack för dina ord, du är en förebild.
    Kram/ Mia

  42. Jätteviktigt att du tar upp detta! Jag skulle gärna ha hoppat över den första tiden. Jag hade hört talas om babyblues men den slog mig ändå med en käftsmäll. Vi hade försökt få barn i fyra år och sedan tillslut lyckats via IVF, jag var säker på att något skulle hända under graviditeten och om inte då under förlossningen. När han sedan kom som en underbar liten välskapt pojke, då tittade jag på honom som att han vore en utomjording. Tyckte jag ens om det där lilla barnet? Vart var de himlastormande känslorna av lycka? Amningen funkade inte, inget funkade. Hade panik när pappan skulle börja jobba. Kunde jag ens byta blöja? Skulle jag skada honom? Det tog flera månader innan jag kände mig bekväm, och i takt med det kom även kärleken. Nu 1.5 år senare förstår jag inte ens hur jag kunde tvivla på min kapacitet och på min kärlek. Tror faktiskt att mycket släppte när jag (äntligen) gav upp försöken att amma (så tack för att du skriver om det med). All lycka till er och er lilla tjej! ?

  43. Mitt mål i livet var att bli mamma. När jag så blev gravid önskade jag mig en flicka, eftersom jag i umgängeskretsen tyckte pojkar var SÅ busiga 😉 Jag hade också läst om hur lycklig man känner sig när man fött sitt första barn. Jag kände mig då rakt inte lycklig. Jag var mest chockad över vilken hemsk och smärtsam förlossning jag gått igenom. Hur kunde det bara göra SÅ ont? Inte i närheten av vad jag hade trott att det skulle vara. I och med mina ”onormala” känslor efter förlossningen, trodde jag att det var något fel på mig, som inte kände av det lyckorus som alla hade pratat om. Som tur är kom ju glädjen tillbaka och jag var klart överlycklig över vår son, vårt första barn. Nu vet jag ju att mina känslor var helt normala och att det är olika för oss alla hur vi upplever förlossningar, känslor och tiden efteråt. Det vore ju ganska konstigt och otroligt om allt bara var ”en dans på rosor”, detta otroliga mirakel som händer under en graviditet och förlossning och tiden efteråt?! En sak är säker, både tankar och känslor kommer och går, allt är normalt och det kommer en dag när man ser tillbaka och kan skratta åt sina negativa och konstiga upplevelser och känslor. Tack för ett fint inlägg ?❤️

  44. Tack!!
    Jag älskar livet med min sexåring. MEN livet med bebis höll på att knäcka mig helt. Har valt att inte skaffa fler barn. Det verkar dock inte socialt accepterat med ”bara” ett barn. Det gör mig ledsen.

    1. Jag förstår precis! Min dotter är 4 nu och egentligen skulle vi vilja ha ett syskon men den första tiden var så dränerande att vi inte vågar försöka. Får frågor ofta när syskon kommer och jag svarar bara att jag inte vet om eller när.

      Jag håller med om vad Camilla säger, att det är ett långt perspektiv att tänka på, men vill samtidigt inte äventyra det fina liv vi har nu. Vet varken ut eller in.

      Oavsett är det ju varje familjs egna beslut och inte vad ”alla andra tycker”.
      Styrkekram till dig Malin!

    2. Jag är ensambarn och har inte ”lidit” ett dugg av det. Tycker också att det är tröttsamt med tjatet om att man måste skaffa syskon, det blir så skuldbeläggande. Ni vet bäst vad som passar er familj bäst! Kram

  45. En stor eloge till dig att du vågar berätta om det här öppet. Med mitt första barn, för 8 år sedan, hamnade jag i en djup depression som varade i flera månader. Barnet var otroligt efterlängtat efter två missfall, och i mitt huvud såg jag hur mysigt allt skulle bli. När det bara blev mörker och kaos skämdes jag och vågade inte prata om det förrän bvc märkte att jag inte knöt an till bebisen som jag skulle. Jag fick hjälp till sist men kan än idag minnas hur hemskt allt var, och att jag längtade till jobbet.
    I höstas kom vårt andra barn, och oj vilken känsla! Baby bluesen kom visserligen dag 6 men gick över efter några dagar och min förälskelse i den här bebisen är stark, riktigt stark. Så som den ”ska” vara. Men hon sover inte. Och jag är slut i rutan! Första året är så otroligt jobbig tycker jag. Mest för att jag är en väldigt kommunikativ person och tycker att det är jobbigt att inte kunna kommunicera med bebisen. Längtar till hon kan prata! Är helt enkelt ingen bebis-mamma, utan föredrar när de blivit lite större. Och jag skäms inte!

  46. Du beskriver de så sjukt bra Camilla!!!med mitt första barn så kände jag exakt likadant! Ja va så avundsjuk på min sambo som jobbade natt o sov på dagarna… Själv sov ja varken på natten eller dagen men hade likväl en bebis att ta hand om! Men som du säger… Man försökte va stark utåt å sa dom rätta sakerna tills man till slut inte orkade mer… Men att man ska försöka klara av allt själv- de e idioti! Ja vågade tillslut be om hjälp å satte in fasta rutiner för allt( sovandet fungerade iallafall inte, han sov sin första hela natt vid 2,5 års ålder) men de vart endå enklare… Men andra barnet pröva vi att låta han ” bestämma” mattider osv. Men ganska snabbt insåg vi att även han behövde rutiner. Han sov hela nätter efter 6 mån…
    Tack för din ärlighet… Tror många nyblivna mammor/ pappor har stor nytta av den! ?

  47. Tack för att du skriver som du gör! Känner igen mig så jäkla väl i allt du skriver!!!! Bara stort tack och styrketräning!

  48. Tack för att du delar med dig av detta jätte viktiga ämne. Har själv fött tre barn men inte känt så men har flera runt omkring mig som mått dåligt. Detta ämne måste lyftas mer för att hjälpa nyblivna mammor. Än en gång så är det jätte bra att du i den positionen du har i media delger detta för andra. En stor eloge till dig! Hoppas du fick en härlig stund för dig själv med chokladen och Dr Phil när Polly sov. Ha en underbar fredag och helg med dina nära och kära

  49. Så bra skrivet!
    Tredagarsgråt sa min barnmorska till mej när ringde och grinade efter jag fått mitt första barn. Det är bra om man är uppmärksam så att den övergår i en förlossningsdepression. Bvc i min kommun är riktigt bra på att följa upp hur man mår efter förlossningen, vilket kändes tryggt.

    Tryck i dej extra omega 3 ? bebis knycker mycket av det från dej sista tiden i magen när deras hjärna utvecklas mycket, vilket gör att man får underskott själv och det kan påverka hur man mår.
    Hoppas hormonerna lugnar ner sej snart ?

  50. Vad skönt att du skriver om detta. Jag väntar mitt nedsläpp vilken dag som helst (kommer också bli en Polly faktiskt, om det är en tjej 🙂 ). På vår föräldrakurs nämnde de detta med baby blues, men som många säger, i alldeles för liten skala. Min pappas fru mådde skit jättelänge efter att de fick tvillingar, och jag har aldrig fattat varför, förrän nu när man läser om det. Tycker att det är jätteskönt att du berättar och är ärlig om sån här, det hjälper en annan på traven. Härlig bild också!

  51. Hög igenkänningsfaktor i det du beskriver om första perioden med din första baby. Jag har precis gått igenom samma sak (min första är tre månader nu) men lägg till svår kolik på det… Börjar dock se ljuset i tunneln och är tacksam för att du delar med dig! Kram!

  52. TACK!
    Jag känner igen mig i mycket där. Ville hålla upp en rosa fasad för att inte ses som ”svag”. Men försökte ändå att pysa av mig med de närmaste. Det gjorde det bättre. Nu är min första dotter snart 1år och jag känner mig mer tillfreds med mammalivet nu än i början.

  53. Ja herregud! Mitt första barn tordes jag inte lägga ner när hon skrek. Jag minns dag 5 få jag skulle packa med mig henne för första gången och åka på BVC. Hon vrålade konstant och jag kånkade runt henne samtidigt som jag kastade ber packningen i en icakasse. Jag tvingades kissa med henne på armen och plötsligt när jag skulle lasta i icakassen i bilen ute på parkeringen med ett illvrålande spädbarn på armen rasade byxorna ner till fotknölarna. Få började jag gråta lika hejdlöst som Annie. Det måste ha varit en syn gör gudar, en byxlös hulkande kvinna med bröstmjölksfläckar över hela tröjan, svettfläckar under armarna, okammad, oduschad och med en illvrålande baby på armen. Jag tror aldrig att babylyckan känts som ett så stort hån som just då…

    1. Jag ligger med en vecka gammal på magen och mitt uppe i baby blues, nu grinar jag av skratt istället. Tack för detta jag kan verkligen se det framför mig, kommer aldrig glömma detta. Kram!

  54. Tack!
    För att du lyfter fram detta.
    Den första tiden va som en chock för mig.
    Att lämna det ”trygga BB” för att stå på egna ben med ett nytt liv i sin famn var/är något att bästa och mest skrämmande jag varit med om. Ja man växer in i rollen men vilka utmaningar man ställs inför. Har fortfarande inte fått sovit en hel natt på över ett år.
    Givetvis ångrar man sig aldrig, men omställningen är omöjlig att föreställa sig.
    Kram på er alla mammor där ute ❤️

  55. Bästa Camilla. Grattis till underverket. Först och främst. 90 % av livet består av hårt arbete. Säkert så när du skriver dina böcker men också mammalivet. I mediavärlden och alla andra världar så rosas första tiden med bäbisar hemma. Men alla som varit där vet att det till största delen handlar om vaknätter, blöjbyten och just hårt arbete. Varför är det så då att det inte talas om det? Jag tror att det handlar om att den grå vardagen är så mycket större än de få guldkanterna. Det är inte intressant att prata om disk, städ, och skrikiga ungar. Vi måste för att stå ut göra världen lite vackrare. Sen är det ju så att de kramiga härliga stunderna av ren lycka och tacksamhet finns där. Men med ändlösa tvättberg och ständigt för lite sömn så är det så svårt att fånga dem. Du behöver inte älska vardagsslitet. Ingen gör det. Du behöver bara sova när du kan, ta hjälp när du behöver och krama dem som du älskar och är älskad av så mycket du orkar och få känna att du räcker till så himla bra precis som du är. De här himla kraven om att allt ska vara på på ett speciellt sätt eller att man ska känna som alla andra. Skit i det. Det är nu du ska premiera dig själv för hur jäkla bra jobbat det är att fött ett barn. Ställ krav på egentid. Ligg i badet tills du blir skrynklig. Gå på spa. Se en film och sov sov sov när du kan. Ni är ju minst två som kan hjälpas åt. Gör ett schema på tid som bara är din. Det finns tusen sätt att lätta upp bäbistiden. Vem har sagt att den måste vara den bästa tiden i livet? Det gäller då som precis alltid annars ett väldans massa hårt slit och man måste vara en jäkel på att stjäla sig guldkanter så ofta man bara kan. Kram

    1. Klokaste orden på länge. Precis så är det. Vem säger att allt måste vara ett rosa skimmer jämt. Har 11 barn själv o gudarna ska veta att jag kämpat många dagar, att sömn varit allt jag bett om.

  56. Så himla bra att du skriver om detta! Det är ju inget man kan rå för och det kan hända vem som helst. Ingen är ju bättre eller sämre pga detta. Jag har haft turen att varken ha babyblues eller någon depression. Dock visste jag att det skulle kunna komma och så jag var lite beredd under första tiden.

    Men som sagt är det super bra att ämnet lyfts.. Alldeles för mycket mörkande kring ämnet! Fortsätt självmedicinera du, det låter som en bra lösning! Och funkar inte det så prata med barnmorska, läkare eller annat. Du ska inte behöva må dåligt 🙂

  57. TACK Camilla! Önskar att det hade pratats om detta när jag fick mitt första barn 1988! Både ammning o den där lyckan man skulle/måste känna o göra! Var jättelycklig för min bebis men inte mycket som funkade som jag tänkt mig. Alla dessa goda råd från alla välmenande människor höll på att knäcka mig! Allt jag druckit (göra te på hö för att mjölken skulle flöda, funkade ju för korna)! ? Ja jösses vilka dumheter man kan göra ? Men nu är det 2016 och det är ju inte jättelångt framåt vi kommit kan jag tycka därför är det så himla härligt att du skriver så öppet och ärligt om hur det faktiskt kan vara! Önskar dig en fin helg med din härliga familj ✨☀️

  58. Mitt i prick!
    Precis så var det med mitt första barn som föddes för ca 20 år sedan. Det blev inte bättre av att det här med amning var det enda rätta m.m, och alla äldre släktingar som hade dessa ”goda råd” som man bara blev mer förvirrad av. För min del blev det bättre efter ca 6-8 månader. Ett fantastiskt fint inlägg av dig, Camilla. Mitt i prick!
    Grattis till Polly. / Annika

  59. Det är så starkt av dig att berätta Camilla! Finns nog massa mammor/pappor där ute som inte har en aning om att detta existerar! Jag själv har aldrig varit drabbat efter att mina två döttrar fötts så jag kan inte sätta mig in i hur det känns för er som drabbas. Det är nog från din första blogg och genom dig Camilla sóm jag läst om detta mest. Fortsätt berätta och fortsätt vara du och strunta i de som gnäller…Vet att du fixar detta! Kramar på er alla. <3

  60. Läser ditt inlägg och åker tillbaka 7 år i tiden..
    När nr2 kom..

    Minns även när jag lyssnade på ditt sommarprat , kommer inte i håg när det var men jag hittade på det lagrat, där du också berättade om din tid med sonen. Jag bara släppte allt. Satte mig på sängen och lyssnade om och om igen.. Och tänkte ” härregud… såå precis .. Och jag är inre ensam”

    Att då höra att detta då jag varit ensam med henne sedan dag ett … Att få höra den ” trösten” på ngt vis .. Hjälpte mig enormt !! Tänkte skriva till dig då. För att tacka på ngt vis .. ( men så gör man ju liksom inte tänkte jag)

    Nu är barnet snart 7 och det var som sagt den första tiden som var så hemsk.
    Nu är flickan en stor tjej och mitt allt!! Men första månaderna var otroligt jobbiga .
    Jag håller med. Mer information .

    Kram och snart så är din blues en svingande glad Jazz .

  61. Camilla, ditt inlägg borde printas och sättas upp på varje MVC och BVC. Obligatorisk läsning för alla gravida. Som du skriver, helt otroligt att så många går och tror att man är ensam om sina känslor!

    1. Håller med ovan, VILKEN TEXT så bra sammanfattat!! Kan inte bli bättre. Lycka till med livet och alla era barn 🙂

  62. Hej Camilla! Är så glad att du börjat blogga igen, älskar att läsa det du och Simon skriver! Tänkte om du kanske kunde skriva ett inlägg om att välja bort amning och istället ge ersättning? Jag är 25 år och gravid i v 34, (första barnet) och jag känner starkt obehag för amning, och jag tänker nog ge ersättning istället. Detta är ju en ganska hetsig debatt, och jag är rädd för omgivningens åsikter. Jag själv tvivlar inte på mitt beslut eller mina egna känslor, och vill inte behöva försvara mitt beslut. Skulle vara intressant att läsa om dina tankar och funderingar ang amningsdebatten 🙂

    Tack på förhand, kram Emma.

    1. Jag har två barn och inför bådas födslar hade jag bestämt mig för att amma. ”Det är ju så bra för barnen och så mysigt” säger de flesta. Nog kan det vara bra det säger jag inget om men mysigt va det inte. Panik över att inte ha tillräckligt med mat ? De gick inte upp i vikt. Önskar att både BB och BVC hade avdramatiserat amningen så att jag sluppit känna mig som en dålig mamma. Nu är de inte så små längre och jag vet att de kan växa och bli friska barn även med ersättning. Lyssna på dig själv och våga stå upp för dig själv. Önskar att jag hade gjort det också ❤

  63. Jag har numera två vuxna barn (nåja, 21 och 18 år!) men aldrig upplevt babyblues. Däremot kom en rejäl depression med barn två efter ca en månad. Den höll i i över två år. Då fattade man inte att det hörde ihop med förlossningen/spädbarnstiden, det tog några år av terapi innan jag och min terapeut kunde se sambandet mellan bebisen och min depression. Så jag önskar av hela mitt hjärta att föräldrar söker hjälp i tid om man mår dåligt. Det finns hjälp att få i form av medicin och samtal. Ingen ska behöva missa sitt barns första år pga depression.
    All lycka till hela er familj!

  64. Hej!
    Grattis till er fina Polly!
    Camilla, jag känner lite som du. Visst är det mysigt till viss del med bebistiden, men jag är heller ingen som älskar den första tiden! Mina två flickor är idag 6 och 9 år vilket är såå mysigt! Vi kan göra saker ihop och umgås tillsammans! DET uppskattar jag.

    Ha en fin dag!
    Stor kram till er!

  65. Tack för dina ärlighet, du är helt underbar. Nu är det längesen jag var i din sits, mormor och farmor som jag är, men känner igen mig i allt du skriver. Kram från mig

  66. Åh, vad skönt det var att läsa detta, Camilla. Jag ska få mitt andra barn om två veckor och har börjat få ångest över hur det kommer gå. Jag har nämligen förträngt hela första året med min dotter, just för att jag tyckte att det var så tungt! Jag är inte heller någon bebismamma.
    Tack för att du tar upp detta som ingen pratar om, inte ens MVC eller BVC.
    Lycka till med lilla Polly!

  67. Tack!! – precis sådär var det för mig när jeg födde mit första barn i 1999 – jag visste inget om det – också jag hadde 3 månader där allt jag gjorde var mekanisk och precis som alla bebis böckerna säger att man skal göra – simulera, sjunga, göra babymassage, dansa med bebis, simma med bebis – men inuti var jag som i et moln och ville bara gråta – har fortfarende dårlig samvete men jag tok älskar min stora pojke och han och jag har ett särskilt förhållande och förstår varandra -Tack, Camilla att du berättar – Hälsningar från Danmark

  68. Skönt att läsa om det här och vilken bra bild!!! När min son kom kunde jag inte känna som hans pappa. Har du någonsin älskat någon såhär mycket? Frågade han om o om igen. Jag fattade inte vad han pratade om. Han var en kopia av sin pappa o jag kände inte att vi hörde ihop lika mycket som dem. Jag var deppig i ungefär tre månader tror jag sen blev det lite bättre.

  69. Tack!!
    För att du satte ord på precis hur jag också upplevde tiden med min förstfödde! Jag kunde inte skrivit det bättre själv!
    Lägg därtill en avsky för kroppen som inte ”bouncade” tillbaka till den vältränade kropp den var innan graviditeten- jag var ett vrak första 6 mån. Men en bra psykolog på MVC, kärleken till min lilla prins och en oerhört förstående BVC sköterska och mannen hemma som drog ett oerhört lass, så lyckades jag landa på fötterna igen.

    Andra och tredje ggn gick det betydligt bättre då man på ngt sätt visste vad som väntade, och var beredd!

  70. Har tre barn, födda -03, -06 & 12.
    Fick första barnen 23 år gammal. Visste INGET om depp i samband med bebis-året.. I efterhand har jag själv räknat ut att jag hade det med första barnet.. Amningen var SKIT! Lillan vägde 4580gram o var ett hungrigt monster på mina stackars bröst!! Jag ammade och grät i 3 månader. Ammade varannan timme. AAAJ!!! Bvc-ssk visste hur jobbigt jag hade det, men sa inte så mkt, annat än lite standard tips & råd…Efter 3 månader sa jag försiktigt att ”nu tror jag det får räcka litegrann med amningen….tror du det är okej eventuellt..?”
    Svar från bcv-ssk: ”Ja jag e imponerad av att du stått ut så här länge så jobbigt som du haft det!”
    Min reaktion: DAAAA!!!! Tänker: ”menar hon att det var okej för mig att sluta tidigare??!!!?
    Oerfaren och ung mamma som man var…. Efter amningen kom livet sakta tillbaka till mig.
    Med andra barnet ammade jag lite, varvat med flaska, i knappt 2
    månader.
    Och med tredje barnet, funkade amningen plötsligt, då den lilla damen var lugn och snäll och lååångsam vid mitt bröst?

    Så viktigt och bra av dig att dela med dig av ”baksidan” med bebis-tiden!! Blir både rörd & berörd.
    Viktigt!!

  71. Det här är så befriande att läsa och att frågan lyfts. Sitter med en 6 veckors i famnen som är så ofantligt efterlängtat och som vi fått genomgå massor av behandlingar för. Fick inte baby blues men brottas med att den oerhört stora kärleken och lyckan inte infinner sig fullständigt. Älskar ungen och goset och doften men känner mig låst, begränsad och längtar efter att månaderna ska gå. Jag kan bara konstatera att jag är bara ingen spädbarns mamma.

  72. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter Camilla.
    Jag kände exakt så när vårt första barn kom.
    Hade ju längtat så efter att få barn.
    Men kände mig bara så stressad, grät mycket, men ville bevisa för min familj och vänner att jag var glad och lycklig.
    Det tog nog drygt 4 månader innan jag hittade min nya roll som mamma ?
    När andra barnet kom drabbades jag inte av babyblues.
    Vid tredje och sista barnet kom mer en depression pga han kom 5 veckor för tidigt.
    Det var stressande både för kropp & själ att åka mellan nyföddhetsavdelningen och hemmet där våra två andra barn fanns.
    Men när han kommit hem och allt lugnat sig.. även om lugnet inte infann sig förrän han blev drygt 4 månader.
    Kram till dig och din familj ❤️

  73. TACK för det här inlägget! Känner så igen mig, och du beskriver så bra det jag själv försöker sätta ord på. För mig (med andra barnet) gick de tre första månaderna lätt som en plätt. Jag kände mig erfaren och trygg i mammarollen. Maken jobbade halvtid och vi fick mkt tid tillsammans som familj och egentid med storasystern. Men sen, pang. Verklighetscheck! Lagom till sommaren blev jag ensam med båda barnen när maken jobbade. Jobbigt var det. Och till hösten brottades jag med det dåliga samvetet att föra storasystern till dagis fastän ”jag bara var hemma” med lillebror… Nej det är fasen inte lätt att vara mamma, och nej jag gillar inte heller spädbarnsåldern. Känslan av att vara fast kan kännas kvävande emellanåt. Men ändå ”får” man inte klaga för man ska vara tacksam över att ens ha fått barn… Vilket jag är, tacksam alltså, men allt jag begär är en liten andningspaus nu och då. Och att lillebror fyller två, efter det blir allt sååå mkt lättare ;-D
    Trevlig helg!

  74. Åh, så skönt att veta att en inte är ensam om detta! Tyckte inte om att vara gravid och ingen förstod hur jag kunde säga så, ”det som är så underbart!”. Spydde flera ggr om dagen fram till v.20 sen kom foglossningen från anvgrunden istället. Hade en långdragen förlossning som jag också skulle tycka var underbar… Vilket jag inte gjorde, tyckte bara det gjorde sinnesjukt ont och började ifrågasätta om det verkligen var en så bra idé detta, att jag inte kommer klara det. Men ut kom våran son! Han var alldeles perfekt och det är verkligen värt allt slit. Då började en annan sorts oro, jag kunde inte sova en sekund, för tänk om han slutar andas. Kroppen gjorde ont så in i helvete, något som också borde tas upp och informeras om mera, vad som sker rent fysiskt i, och med kroppen efter en förlossning. Blev helt knäckt och när jag var ensam hemma bröt jag ihop flera gånger. Tycker inte heller bebisar är det bästa som finns. Både jag och sambon längtar tills han blir lite äldre! Nu är han två månader gammal och jag har tagit kommandot över hela familjen med just RUTINER. Alla runt om mig sa att jag skulle följa bebisens rytm, det funkade inte alls. Nu mår vi mycket bättre allihopa. Bebisen sover hela nätter (peppar, peppar och ta i en hel regnskog…), jag har fått tillbaka orken någorlunda och vi börjar komma in i ett bra flow! Det finns inte något i världen som kan förbereda en på hur det kommer bli. Trots att jag fortfarande har skitdagar och ibland saknar vardagen vi hade innan är det ändå det bästa vi gjort och gärna gör igen! Eller, jag iaf, min sambo vill inte att jag ska behöva må så dåligt igen.

    Tack för att du skriver hur det är inte hur det ska vara! ?

  75. Tusen tack för inlägget, känner igen mig så väl i det du beskriver. Det första veckorna var som ett mörker och jag har skämts för att jag knappt kommer ihåg något från den tiden. Ämnet behövs absolut lyftas! Lycka till med polly

  76. Födde min son för 22 år sedan. Ensamstående ung mamma på 23 år. INGEN berättade om NÅGONTING jobbigt för mig. Tänk om jag hade fått läsa något sådant här då… Hade varit enormt hjälpsamt. Nu fick jag ”upptäcka” det jobbiga under resans gång och hela tiden vara övertygad om att det var fel på mig eftersom jag inte heller tyckte att allt var toppen och härligt hela tiden. Camilla, detta kommer förhoppningsvis hjälpa någon annan mamma. TACK för Ditt inlägg!!!!!!

  77. Mycket bra skrivet! Tror du skrivet sånt som många inte vågar! Fick mitt andra barn i oktober i början på december fick jag diagnosen förlossningsdepression .. Nått som än idag verkar vara tabu.. Jag känner precis som dej, vill gärna ha barn, älskar mina barn villkorslöst men jag är inget fan av bäbistiden!! Jag längtar till vår 6 månaders ska bli året å börja gå, sova bättre på nätterna osv

  78. Underbar läsning. Känner så igen mig.
    Älskar mitt underbara efterlängtade barn men den första tiden är tuff å inte alltid så ”rosamoln svävande” som den beskrivs.

  79. Känner igen mig sååååå mycket i det du skriver. Har haft dessa känslor nu i över sex månader sen barn nummer två kom. Känner en avundsjuka på hur min man kan gå till jobbet och vara något annat än förälder. Längtar lite, med dåligt samvete, tills jag börjar jobba om två veckor. Ska bli skönt att vässa geniknölarna och vara i vuxna sammanhang för bebistiden är enligt mig otroligt jobbig och omtumlande.

  80. Tack för detta inlägget! Beskriver precis hur jag har känt fast jag trott att jag inte får. Skammen. Stel som en fiolsträng. Gå på helspänn dygnet runt. Ja, för att inte tala om längtan innan han kom ut. Längtan efter rosa moln och perfektion vad gäller gos, lugn och allt som alla förväntar sig.. men ändå nånstans i bakhuvudet vetat att det inte skulle bli så där. Min baby blues avtog efter nån vecka men återkom efter några dagars uppehåll och blev värre och värre för varje dag. Helvetisk värk i själen, precis som du beskriver ett hål so m växer och även att hela min hudkostym blivit alldeles för lite. Ångest över situationen!! Först fick jag erkänna för mig själv, sedan min man och efter det ringde jag i tårar, förskräckelse och skam till BVC. Det började lätta direkt efter att jag lyft på locket men insatt på antidepressiva för andra gången i mitt liv. Min son är snart två månader och piller har jag käkat sedan han var en månad. Jag trivs bättre i min tillvaro nu men inte är det enbart rosa moln. Men när omgivningen frågar så svarar jag att allt är bra. Jag tror inte att någon förväntar sig ett annat svar än bra, när det frågar lite spontant. Tror inte att de kan hantera svaret.

    Tack för att du är så otroligt öppen och bjuder på allt i både ljus och mörker. Det är människor som du som bidrar till att förståelsen för medmänniskan och individen ökar. Tack! Tack! Tack!

    /Nybliven trebarnsmamma

  81. Det är jättebra att du skriver om detta även om inte jag kände exakt så, så förstår jag ändå hur många kan känna. Det var så skönt att pappan var verkligen hemma de där första 10 dagarna så man inte kände sig ensam. Att man delade alla sysslor, ja utan amningen som inte fungerade så bra. Jag hade redan från BB tagit med mig en elektrisk bröstpump, så barnen kunde få mat även via flaskan. Märkte mkt snart att amningen inte var riktigt mig grej, den var jobbig och det kändes som att jag satt fast. Jag ville inte känna mig som en männsklig napp. Äta var en sak men att somn med bröstet i mun, nej tack !
    Jag hade barn vagnen inne i huset så jag kunde rulla med mig barnet överallt. Kändes tryggt.
    Ta med barnet ut i affärer ville jag inte den första tiden, men ut o promenera mkt gjorde vi.
    Jag hoppas att du snart kommer över din tid och även kommer ihång med ditt liv… Barn följer lixom med.
    Jag förstår inte varför vi måste ändra på oss, ( det passar inte alla ) Jag ville att barnet skulle följa mig och så blev det också. Då kändes allt bra och vi all var glada.
    Kramar till dig o familjen ?
    //Tjing

  82. Tack för inlägget, sådär var det för mig med äldsta sonen. Önskar jag hade fått läsa det här då. Kände mig som världens sämsta mamma att bara sitta å grina å inte känna nånting för min son..men hoppas att det här inlägget kommer att rädda många mammor från att känna sig helt värdelösa..

  83. Jag blir så oerhört glad över ditt inlägg då det här är något jag själv har varit väldigt öppen med. Jag drabbades först av babyblues och fick sedan en förlossningsdepression och minns inte ens min dotters två första månader.

    Från djupet av mitt hjärta, tack för att du är så öppen med det här, jag håller med dig och delar dina åsikter till 100 %. Jag är ingen spädismamma men jag är en bra förälder och att inte älska spädistiden har ingenting med att inte älska sitt barn. Jag har själv fått ta emot spydiga kommentarer från expertmammor som är så vedervärdiga och hemska, men det får stå för dom, jag vet om att jag är en bra mamma och det räcker för mig.

    Det borde verkligen pratas mer om tiden efter bebisen på MVC, det hade i alla fall hjälpt mig massor. Tack för en underbar blogg.

  84. Jag tycker verkligen att detta är något barnmorskorna ska prata om med en när man är gravid. Jag gick in i en depression redan under graviditeten utan att förstå det och direkt efter förlossningen hade jag extrem babyblues och kände mig tom, värdelös, svag och bara förvirrad. Hade ju hört talas om att man blir känslig så avfärdade hur illa det var tills jag gick in i väggen när min dotter var några månader… Och fick då fastställt av en psykolog att jag hade en ordentlig förlossningsdepression. Är så arg över att jag inte hade mer info och koll innan allt bröt ut för då hade jag kanske kunnat tagit hjälp tidigare och förlorat mindre tid med henne.
    Det är superbra att du skriver om detta, det behövs!

  85. Vad härligt att du skriver så öppenhjärtigt! ❤️ Tack! Så skönt att höra fler som inte gillar första året men som ändå gör det för allt det härliga efter. Har själv erfarenhet av två kolikbarn och allt som kommit efter det och all kraft och energi jag lagt på dom små under första året med en man på havet halva året. Längtar efter ett tredje barn men känner att jag måste ge mig själv tid för att ”ta sats” innan ett nytt litet kolikbarn kommer in och vänder upp och ner på hela familjen.

    Tack igen Camilla! Så skönt att läsa allt du delar med dig av. ❤️

  86. Så bra skrivet. Dom flesta tycker att jag är knäpp när jag säger att bebistiden inte var nått för mig. Idag är mina barn 4 och 5 och jag älskar det. Nu kan dom säga varför dom är ledsen, arg, glad och så vidare och vi har så roligt tillsammans. Men första året var inget för mig. Sonen vaknade 3-5 gånger varje natt och skrek tills han var ca 1,5 år. Jag kände mig alltid trött och sliten och trivdes inte alls. Det var lite därför vi skaffade dom tätt, då hade vi fort stökat över de första åren och allt vart så mycket roligare. Första barnet var värst. Alla hade ju pratar om dom där rosa molnen och kärleken som kom direkt. Jag kände det inte riktigt så första veckorna. Det känns bra att ni skriver om detta för det är inte roligt att tro att man är en dålig mamma för att dessa känslor finns. Saken vart inte bättre av att alla runtomkring oss han baka och alltid hade välstäldade hem. Jag ville inte göra något alls.
    Kram till er!

  87. My gad, någon som sätter ord på mina känslor just nu!?? Fick andra barnet för 7 veckor sedan, hade hopp om att denna bebistid skulle bli bättre än förra. Men icke.. Längtar varje dag till ungarna är 2 och 4 år istället! ???? bra att du tar upp detta. Alla flyger inte runt på rosa moln när man fått barn.

  88. Hej Camilla!
    Ett fantastiskt inlägg o jag kan som så många andra här i kommentarsfältet säga att jag känner igen mig. I min situation va jag livrädd att bli som min mamma jag växt upp med. Elak, alkoholiserad och en sämst morsa helt enkelt. När jag träffade barnens pappa gick kah från misär till ett plötsligt lugn och med den en osäkerhet för hur jag skulle hantera moderskapet. Mina referensramar var helt skeva och det jag själv fått höra av min mamman var : ” jävla hora” typ. Så snacka rädslan jag hade när var gravid med min äldsta , skulle jag bli som min morsa?
    När min dotter kom, följde mörkret med.. Kunde inte fatta vad alla pratade om, vänner gratulerade mig och jag log pliktskyldigt för att det är så man beter sig när man hat fått en ny liten bebis. Jag blev deprimerad. Sakta med säkert tog jag mig ur depressionen och fick tillbaka anknytningen med min dotter. Tack vare hennes fantastiska pappa som fanns där i vått och torrt. Hon är idag är trygg och harmonisk tjej på snart 8 och lillasyster 🙂 som tur var fick jag uppleva lyckokänslan och den rosa bubblan med hennes syster. Jag har lärt mig på resan att inte hålla käften. Ut och prata om det som är jobbigt och tabubelagt. Det är så vi krossar våra demoner. Håll ut och håll Simon i handen, this too Will pass.:-)
    Kram Martina

    1. Hjärtskärande att höra om din bakgrund. Du är säkert en alldeles underbar mamma. Stor kram till dig !

    2. nemæn usch…. man tror bara sånt sker på film.. så svårt att fatta att någon har haft det så på riktigt under sin barndom…. gud vad du e stark… kram från mig

  89. Jag har fyra barn och haft babyblues med alla, kommit andra dagen för mig och hållit i ca 2-3veckor. Sååå himla jobbigt när man borde vara glad och man bara gråter och känner sig ensammast i hela världen. För mig gick det bättre med min yngsta för att jag var mer öppen både med min familj och alla runtomkring om hur jag kände mig, då gick det över fortare. Det är bättre med en öppenhet om hur man mår. Grattis till er underbara Polly ??

  90. Finns så många tabun om barn.
    Jag råkade få 2 st som ALDRG sov…..
    Sug på den du.
    Första barnet sov inte mer än 40 minuter i taget förrän han var 16 månader.
    Hade ingen hjälp av pappan , kändes som rena rama Guantanamo basen med den psykiska plågan som akut sömnbrist innebär.
    Eftersom det var första barnet så trodde jag att de inte sov så mycket. BVC var rena skämtet, där fick jag inget stöd alls.
    När de andra barnet var på väg ( 3 år mellan ) så ”lovade” man att hon inte skulle bli likadan- tacka fan för det då hon blev om möjligt värre!!! 2år och 3 mån innan hon sov längre än storebror….
    Idag är de 8 och 11, jag älskar dem mer än livet. Deras pappa och jag gick skilda vägar ( inte konstigt ) kan bar skriva under på att jag är en helt vanlig mamma som kan stå för att inte heller jag uppskattade småbarns tiden heller.
    Stora varma kramar till er.

  91. Tack för att du delar med dig! Jag önskar jag läst något liknande när jag fick min dotter för 8 år sedan, det hade hjälpt mig mycket ❤

  92. Du läser nog inte detta. Men fan va skönt att du skriver om det! Jag är 23 och fick mitt första barn för 5 månader sedan och jag älskar henne men jäklar vad svårt det är att tolka signaler osv. Jag har haft dagar då jag känner mig värdelös och som den sämsta morsan i världen för att jag tänker att jag bara vill att hon ska växa å börja prata! Tack tack tack Camilla började gråta av ditt inlägg (varning för amningshormoner) 😉

  93. Jag har alltid varit rätt känslosam, så jag och min man pratade mycket om hur det skulle kunna påverka mig när vårt barn skulle komma. Det visade sig att jag var en naturlig bebis-mamma som mådde super i rollen… medan min man brakade ihop totalt och tyckte att livet med bebis blev en alldeles för stor omställning. Han kämpar fortfarande med att acceptera hur vardagen ser ut och nu är vårt barn ett år. Och då har vi haft världens super-bebis som alltid är på bra humör och lätt att ha och göra med.

    Tycker det är super att du vill ta bort alla tabun – att bli förälder är en ofantligt stor omställning för båda parterna och det måste vara okej att saker inte blev som det var tänkt. Heja dig och Simon!

  94. Känner så igen mig! Fick mitt första barn för snart 14 år sedan, mitt andra för 11 år sedan och mitt tredje för 2 år sedan. Jag har känt likadant varje gång och har alltid sagt att ”jag år inte en småbarnsmamma”. Det är tabu att säga så men det är ju faktiskt så. Så igenkänning på detta inlägg❣

  95. Åh vad bra skrivet Camilla! Känner precis igen mig i allt. Jag har faktiskt börjat fundera på om bebisbubblan är en myt..

  96. För mig var det tvärtom – tyckte verkligen om bebistiden trots att det var lite sömn. Jag avskyr verkligen lekplatser och barnaktiviteter, trots och utbrott. Kände mig vansinnigt kvävd och överväldigad av ett springa efter ett mindre barn vars vilja och humör tog över hela mitt liv. Det var runt 5-årsåldern jag tyckte att livet återigen fick mer färg (förutom bebisperioden då som jag njöt av) då sonen blev mer mogen överlag. Hoppas du mår bättre snart igen.

  97. Bra skrivet Camilla, känns som att jag skrivit det där själv. Mådde så dåligt när mitt första barn kom, men jag vågade inte säga något. Min man var ett stort stöd, men när man inte kan sätta ord på sina känslor är det svårt. Vi hade inte varit tillsammans så länge innan vi blev gravida, men nu har vi varit tillsammans i över 10 år och har 2 barn. Det gjorde oss starkare, för har vi klarat det här kan vi klara allt! Gick till en terapeut när jag väntade barn nr 2, i rädsla att hamna i samma en gång till. Bestämde mig tidigt att inte amma och det var det bästa för mig och mitt barn.

  98. Så bra du skriver tänkte jag just, sedan slog de mig att du är ju författare ?. Du skriver just så som de är. Så som jag aldrig skulle få ner i text ? är rätt ny här och läst bloggen och följt med på instagram de senaste månaden. Trillade in på din sida på instagram av misstag då jag såg din fina runda mage. Här sitter nämligen en 30 åring som drömmer om att få bli mamma en gång till. Har två barn och känner igen tankarna du skriver.

    Skulle man få hoppa över 12 första månaderna och få en ettåring hem från bb så tror jag att min man skulle gå med på att skaffa ett till barn. Lycka till och stort grattis till er fina flicka.❤

    H, en mamma från Finland

  99. Så himla bra skrivet, jag är 42 år och har 6 barn och precis som du så är jag ingen bebismamma, visst är dom gulliga och så men från 3 månader och framåt tycker jag att der börjar kännas ok.

    Hoppas du mår bättre snart!

    //Camilla

  100. Här har du en blivande mamma som aldrig hört talas om Baby blues… Å andra sidan tycker jag det är ganska mycket man aldrig hör talas om. Som första gångs mamma känner man att det är så mycket man önskar få veta, önskar få råd och hjälp med, som jag tyvärr inte tycker att man får. Jag har haft extremt illamående i ca 2 månader, och nu har även foglossningen börjat. Har känt mig väldigt ensam i detta då väldigt få verkar förstå känslan av att spy mellan 5-10 ggr/dag, få dropp och sakna aptit.
    Men träffade en underbar sjukgymnast idag pga foglossningen, kände genast mig förstådd. Och det är så viktigt!
    Och det du skriver här ovan, det är så otroligt viktigt! Att man inte känner sig ensam i det som händer, det är trots allt en extrem prövning både fysiskt och psykiskt!
    Tack för dina inlägg, som gör att man känner sig med ”normal” ?❤
    Kramar

    1. Hej. Jag hade hyperemisis under min graviditet. Kräktes ca 15 ggr/dag från v 3-39… Njurar och lever var nära på att ge upp och jag drack 2 näringsdrycker om dagen och inget annat. Gick ner 12 kilo under graviditeten. Värsta tiden i mitt liv! Är så evigt tacksam att jg fick ett friskt välmående barn och jag kommer aldrig gå igenom en graviditet igen! Kämpa på!!

  101. Jag ryser i hela min kropp. Och blir berörd jag kunde ha skrivit detta. När jag fick min första son rammade min värld. Denna bebis jag skulle älska förbehållslöst ist klev jag in i en mörk depression jag grät på toaletten jag hade ångest ångest över att inte få sova ångest över att inte få honom lugn! Till Slut kom känslorna efter 3 månader när jag fick leenden en dag gick det leendet in i mitt hjärta och gav mig så mkt kärlek och jag blev hel igen och nu älskar jag honom förbehållslöst till månen och tillbaka till jorden tusen ggr om. Tänk om ngn kunde hjälpt mig då om ngn hade sett mig! Min make försökte hjälpa. Han förstod nog inte hellre hur ledsen jag var. Jag fick detta pga svår graviditet och toxiner som läckte ut i kroppen därav helt utmattad när förlossningen kom! Nästa graviditet var jag så rädd ska jag bli likadan igen. Och boom ja för mig kom det dag 6 inte dag 3 tårarna rann ångesten bankade och jag tänkte nej nej inte igen nu har jag 2 barn. Jag vill inte må så dåligt igen! Ringde en fantastiskt mvc psykolog som var mitt stora stöd under förlossningen som sa, der blir inte så igen men ångesten du känner är där för att du är rädd för att du ska bli så deprimerad ännu en gång. Hon hade rätt dag 8 släppte det denna gången blev jag inte deprimerad Tack vare bra stöd ifrån mvc och tack vare min kropp! Nu vet jag mer orsaker till varför det blev som det blev. Man har även sett att värkstimulrrandedropp kan påverka och hämma utsöndring av oxytocin hos mamman och det kan vara en orsak. Hoppas fler unga mammor läser din blogg vill bara säga, det finns hjälp att få. Man kan inte hjälpa det och man blir bra igen massa kärlek!

  102. En stor applåd för ett mycket bra inlägg. ??
    Jag räcker upp handen på att inte vara någon ”bebismamma”. Hade gärna hoppat över de första 3 månaderna. Tror nog jag kommer peaka som mamma när mina barn når tonåren, känns som att vi kommer hamna mer på samma våglängd då. (De är 9 & 7 nu.)
    Ser fram emot tonåren med skräckblandad förtjusning. ?

  103. Jag ryser när jag läser! Vänder lite tillbaka till bebis tiden. Har fortfarande små barn men första åren är passerade. Jag överlevde! Självklart är det skit jobbigt att vara mamma ibland.. Man jobbar dygnet runt. Alla åldrar har sitt. Småbarnstiden kräver all ens tid, ständig passning och koll. Finns ju inget bättre! Men ibland blir man totalt galen , så det kryper i en. Hehe , men tur att det mysiga är det bästa. Så bra att du går ut med verkligheten!!!!!!! Hoppas verkligen att Du bara får bra kommentarer, inlägget ska hyllas! Kräk, skrik, bajs, noll sömn…. Ja Gud, det är tur att dom växer !

  104. Viktigt och naket inlägg, tack! Känner verkligen med alla er som är/var i samma situation. ❤? Själv är jag lyckligt ovetandes, tyckte helt ärlig att allt var mysigt och underbart och jag njöt verkligen av bebistiden med båda mina barn. Hade aldrig hört talas om babyblues då och det var säkert många av mina ”mammakompisar” som hade det utan att prata om det. Vad sorgligt! Hoppas inlägg som detta kan slå hål på skammen och tabuslöjan som verkar vila över detta fenomen. Kram ?

  105. Bara det att du vågar sätta ord på det som så många känner men inte vågar prata om tycker jag är helt otroligt bra (och modigt)!kram på dig?

  106. Alltså jag kunde inte skrivet det bättre. De är som taget ur mitt eget huvud, ur min egen kropp o mitt känslokontor. Du har inspirerat mig på så många sätt, till o med till att våga skaffa barn på nytt då jag led av förlossningsdeppression första gången.. Att du offentligt talar om, visar upp o ger av dig själv på detta sätt får mig att känna mig ”starkare” på nått vis, att vi gör de tillsammans fast på olika håll fast vi inte ens känner varandra. Ett stöd från dig o en röst som existerar i din öppenhet o ärlighet. Jag är så tacksam över att du gör det du gör. Jag har lätt för att sätta ord o har varit snabb med att nu när mitt andra barn fötts talat om för sjukvård, nära o kära att jag känner oro och blir påmind om tiden för fyra årsedan då jag var sjuk, därav finns mitt sociala nätverk där och stöttar upp, att våga tala om och berätta hur man mår har varit min räddning. Du ger andra kvinnor möjligheten att våga tala öppet om hur de känner!! Du skulle ha pris för hur du påverkar, iaf ett pris av mig! Tack! ?

  107. Det är så intressant hur olika alla är. Själv älskade jag första tiden i bebisbubblan. De första åtta – nio månaderna var bara sköna. Tycker det kändes lite jobbigt sen då han började röra på sig mer och äta mer vanlig mat. Men nu känns det också bra. Ibland hänger man bara inte med riktigt och måste ta en paus.

  108. Jag födde barn den 29/3. Det är mitt tredje barn. Jag är så lycklig och mitt liv känns komplett. Men dessa hormoner som jag har i kroppen just nu…jag bara gråter för allt. Verkligen allt. Usch så jobbigt det är.

  109. Men vad täcker BVC när det gäller baby blues & förlossningsdepressioner? Jag bor i Kanada & här var de jättenoga att prata om det både före & efter förlossningen. Gick bland annat på 6 förberedande kursträffar med andra blivande föräldrar & en hel träff var i princip enbart ägnad åt detta ämne. Samma när barnmorskan kom på efterkontroller (här kommer de hem till en de första 2 veckorna efter att babyn kommit), bland det första hon frågade var alltid hur jag mådde & hon nöjde sig inte med bara ett ”bra” utan ställde mer djupgående frågor. Blir förvånad över att höra att det inte pratas lika mycket om i Sverige.

    Sen pratade ingen om tvångstankar innan vår son föddes, så även om jag aldrig fick någon blues kände jag mig mycket ensam i tankar så som ”jag hade ju kunnat kasta honom nedför trappen nu”. Det önskar jag att någon hade pratat med mig om innan, för hjälp vad tabu det ämnet kändes!

    I vilket fall – grattis till lilla Polly & hoppas ni tar er igenom den här tiden utan att det känns alltför jobbigt!

  110. Underbara Camilla! Tack för att du beskriver din bebistid så ärligt och bra!
    Jag grät när jag läste det. For tillbaka många år i tiden till min egen tid med liten bebis. Blev övergiven av pappan efter några månader och fick sköta allt själv…Kunde knappt äta och kände mig så ensam i det hela.
    Allt har sedan gått bra men det var en mycket tuff tid.
    Beundrar dig såå att du delar med dig av dina erfarenheter. Lycka till med allt. Kram!

  111. Den första veckan fick vi så många sms och telefonsamtal och alla frågade om vi låg och snuffsade på vår lille kille och njöt… Inombords skrek jag bara NEJ jag försöker för helvete bara överleva dagen… Så nej inga rosa moln här heller 😉 men älskade min bebis japp det gjorde jag och älskar honom mer än någonsin nu när han hunnit bli 3 år 🙂

  112. Tack för att du delar med dig Camilla! Jag sitter med tårar iögonen o känner verkligen igen mig..precis som alla andra här som kommenterat ditt inlägg. Detta är så viktigt att vi gör det, vi e så lika allihopa o vi behöver stötta varandra mycket mer. Jag var bara 21 år när jag blev mamma för första gången, har haft jättejobbiga o långa förlossningar med mina 4 barn. Absolut det tuffaste o grymmaste jag gjort i livet. Jag har också alltid haft svårt med själva bebistiden..det är så mycket lättare när de själva kan säga vad de vill eller var de har ont..jag har verkligen känt detta vid 4 års åldern med mina barn, det e då det har vänt..Kram Cecilia i Skåne

  113. Tack Camilla! Tack för ditt inlägg, för att du sätter ord på det som jag inte förstod första gången jag blev mamma. Det är så viktigt att detta lyfts så att fler blivande mammor vågar be om stöd och hjälp.

  114. Tack för detta inlägg och denna blogg! Är glad att jag av en slump halkade in här. Väntar mitt första barn om 4 veckor, blir ett planerat snitt. Jag har mått skit under graviditeten både fysiskt och psykiskt. Det är så mycket som är tabu och jag kräks på allt bebisfluff och rosa moln som man förväntas uppleva. Vet ju inte hur tiden med bebisen kommer bli men jag har bestämt mig för att inte amma, ännu ett tabu. Tack för att du delar med dig av så mycket! Det är guld värt för mig! Och alla kommentarer av alla som delar med sig! Tack alla ni också!!

  115. Min chef kom och uppvaktade några veckor efter min förstfödde hade fötts. Jag sa till honom att jag inte kunde fatta att alla andra fortfarande jobbade, jag var som i en babybubbla. Det måste ha låtit helt underligt för honom.

    Min baby sov bara korta stunder, jag ritade diagram och försökte se sovmönster som inte fanns…

  116. Är heller ingen bebismamma. Trots att jag har två döttrar och fyra barnbarn. Som jag älskar. Föredrar när jag kan börja kommunicera med dem ?

  117. Jag kommer så väl ihåg det -exakt som du skriver. Så gick pappan iväg till sitt jobb och var precis den han alltid varit. Där satt jag i soffan och försökte amma ett barn som ville äta hela tiden för att hon inte fick i sig nåt alls, tårarna rann och jag hade ingen aning om vem jag var. Vi hade ett nytt hus med akvariefönster, inga gardiner eftersom det var helt nytt och en cykelväg utanför där folk stod och glodde på mig. Vilken jävla ångest. Är inte någon fullfjädrad bebismamma men gjorde mitt bästa. Nu har jag två fina tjejer som jag älskar över allt annat och jag är deras bästa mamma. All kärlek till er!

  118. Sänder massa styrkekramar ? Tack Camilla för du är så öppen o ärlig med dina känslor , med detta inlägg har du verkligen hjälpt många att förstå baby tiden eller dom som går igenom samma känslor som du nu , och dessa känslor som kan spela en ett spratt , Ovan dom grå molnen så lyser solen hoppas jag snart igen för dig fina du ?

  119. Tack för att du är så öppen och också delar med dig! Jag känner precis likadant och jag pratar också om det, inget jag skäms över! En del av mig som har gjort mig starkare ? Kram till dig fantastiska människa

  120. Du beskrev exakt känslan jag också hade när jag fick mitt första barn för ett år sedan! Avundsjuk på pappan, ville bli sjuk så jag fick vila osv osv. Jag blev hjälpt av jag bestämde mig för att prata om hur jag mådde och hade det med de runt mig, samt att jag gick till en familiepsykolog. Men min stora räddning blev när jag började jobba då min dotter var 8 mån. Det var så skönt att få göra något annat, få lite distans samt tid till och smälta den sjukt stora omställningen som det varit för mig.

  121. Hej Camilla,
    Jag och min man fick vårt första barn för snart 4 månader sedan, en liten dotter. Det är så skönt att läsa det du skriver, jag känner igen mig precis och det känns mycket lättare när någon annan sätter ord på känslorna och jag inser att jag inte är ensam. Innan jag fick barn trodde jag att jag var en ”bebis-mamma” som skulle älska första tiden men jag tycker att den har varit mestadels hemsk! Nu när vårt lilla hjärta har passerat 3-månadersgränsen så har jag börjat få hopp om livet ? och jag ser så mycket fram emot att få följa vår dotters utveckling och att ha henne i mitt liv❤️ Tack för din ärlighet, det hjälper mig som känner igen mig! Kram!

  122. Tack Camilla för din öppenhet. Med ditt inlägg satte du ord på det jag kände med mitt första barn. Känns så skönt att läsa att jag inte var/är ensam om detta.
    All lycka till Er, och grattis till eran fina tjej.

  123. Underbart! Jag älskar att du är så ärlig. Känns precis som att det är mina tankar och ord som är nedskrivna.

    Med första barnet, amningshets från alla håll och kanter. Kände mig otillräcklig, mådde skit och gick ner mig i en förlossningsdepression. Med andra barnet stod jag på mig, vägrade amma och njöt, fast bebistiden är egentligen inget jag hurrar över. Rutiner från dag 1. Nu med tredje barnet lyssnar jag endast till min egen röst och har aldrig mått bättre.

    Fortsätt med dina fantastiska inlägg.
    Kram

  124. Har en 5-månaders här hemma och känner mig fortfarande lite nedstämd. Tack för att du sprider att det är normalt! Det är så starkt av dig att göra det när du inte vet vilka häxor som lurar runt kröken på internet. Det enda man kan trösta sig med är att det blir bättre sen (typ när all choklad är uppäten och allt te uppdrucket).

  125. Med barn nr 2 fick jag en dip på 8 månader. Hela den tiden är ett enda mörker. Jag var en robot, med en fantastisk make som som tog vid då jag inte klarade. Jag hade en rejäl förlossningsdepression.
    Jag har inga direkta minnen alls från de 8 månaderna. Bara enstaka fragment. Det är något jag än idag har enorma skuldkänslor för och mår dåligt över emellanåt. Det är jobbigt.. Min dotter är nu 8,5 år. ❤️

    Med mina andra två döttrar har jag haft lättare dippar på någon vecka precis i början, men som aldrig blev allvarliga.

    Tack Camilla för att du tagit bort bladet från det som många gånger varit tabu.

  126. Tack för att du skrev den här texten. Kunde varit mina ord alltsammans. Känner igen mig så totalt. Man kommer nog aldrig över det riktigt, man minns det som igår de där första månadernas tunga hjärta

  127. Såååå bra skrivet!!!! Har alltid haft dåligt samvete över att jag inte var som de andra mammorna jag kände när jag fick min son. Jag tyckte det var jobbigt även om jag älskade denna lilla varelse till döds så var det inte som att sväva på rosa moln som jag fått beskrivet innan. Jag kunde precis som du önska att jag var avundsjuk på min man som fick åka iväg till jobbet så mycket att jag nästan blev arg på honom på grund av det och många gånger ville jag bara få trycka på paus knappen och andas och vara en egen person, även om bara för en liten stund. Jobbigast var Dette första månaderna men det höll på tills mammaledigheten tog slut när han var ett år och jag fick vara en egen person igen med samtal som inte handlade om han hade bajsat eller inte 🙂 viktigt att fler vågar prata om det och att det inte är skambelagt!!

  128. Så starkt att du delar med dig ❤️ Jag kände precis likadant under de första månaderna, han är 1 år nu och det är som dag och natt. Men ändå gnager det i hjärtat att vi ”förlorat” den tiden…

  129. Ja vad ska man säga …du sa det .Tredje dagen yngsta sonen låg på neonatalen inte för han var för tidigt född utan för han hade ryckningar som skulle utredas.Jag låg på kvinnokliniken några trappor upp för där låg vi kvinnor som fött barn oavsett om barnen överlevt eller inte….några grät för de mist sina barn o jag grät för mina hormoner och min oro för hela situationen…åkte genom ett mörkt sjukhus själv rädd ledsen var fjärde timme nätter igenom för att amma på neonatalen.
    Läkaren på neonatalen sade ”vad gråter du för ”Så här 22 år senare blir jag så ledsen över hur illa bemött man blev som kvinna med sina känslor denna ovisshet som man inte fick stöd med.Inte nog med alla de fysiska skador man har efter förlossningar utan det psykiska som satt spår för livet.Älskar mina barn över allt ,men förstod inte hur det skulle påverka mig ❤

  130. Camilla , bet du vad? Jag trodde också att jag bar helt ensam om att i te gilla bebistiden. Med min första son var det kaosartati början, för jag fick en bäckentrombos i vecka 20.. Och just chocken om att faktiskt vara nära döden som jag var , kom när min söte fina pojk kom.. Jag blev aldrig riktigt mig själv efter det.. För man ska ju vara lycklig eller ? Pojke nummer två kom efter 8 år och hur förberedd jag än var på vad som komma skall, så sjönk jag ner , riktigt i djupet..för även om vi längtat i över 7 år efter detta, då var jag inte glad..? Men det blev bättre och jag mår väldigt bra nu.. Tror inte man ska ha för höga förväntningar på en själv, för hormonerna kan man inte riktigt styra över . Det kommer om det kommer. När jag mådde som sämst , så blev jag så förtvivlad tillslut, så att jag faktiskt tillät mig att ta hjälp av både kbt och medicin .. Det bästa jag någonsin gjort och jag skiter i vad andra tänker och tycker om detta.. jAG mår bra! Ursäkta långt inlägg ❤️. All lycka till er ❤️❤️❤️

  131. Väldigt väldigt fint och personligt skrivet. Så många mammor som känner och känt samma sak. Ens lilla bebis som man älskar över allt annat men som kräver så otroligt mycket. Och så kommer den dan när man står där själv och mannen gått glatt iväg till jobbet och själv ska man ta hand om bebis och hemmet..då, just då önskar man att man levde i ett stort kollektiv:)

  132. tak guuud och jag vet inte vad ( camilla kanske han heter) 😉 jag har varit dålig nu i fyra år, och det ær førsta gången som trycket øver brøstet slæpper en liten smula…. jag ær inte ensam, som jag trott jag varit om alla de hær kænslorna… ALDRIG vågat sæga det till någon ( då samhællet, vi, oss ær matade med att det ær konstigt eller fel) puuhh tror t om jag kan sova inatt. Kram till er alla!!

  133. Jag blir lite tagen av ditt inlägg. Jag fick barn tidigt och var nog inte riktigt mogen för det. Jag har aldrig upplevt det du skriver om men kommer ihåg att jag var väldigt känslig första tiden. Jag har däremot haft jobbiga perioder senare livet. Det är viktigt veta att man aldrig är ensam och det förmedlar du starkt. Tack <3

  134. Det är så märkligt hur det kan skilja så kraftigt med första och andra barnet. Precis som du beskriver upplevde jag första tiden med mitt första barn. Och jag var väldigt öppen med det vilket jag nästan ångrade pga de bemötande jag fick.
    Nu har jag barn nr 2. Denna gången fick jag en depression redan under graviditeten pga av foglossning då jag i princip vistades inomhus liggandes i soffan halva tiden. Sen när hon kom kände jag omedelbar kärlek. Självklart rann tårarna precis som med första. Men efter 4 veckan slog det till.
    Jag började få panikattacker vredesutbrott och vanföreställning. Jag kände inte igen mig själv och trodde jag hade blivit psykiskt sjuk på riktigt. Inbillade mig att staten skulle ta ifrån mig mina barn och att jag skulle bli inlagd på psyket. Jag kände att livet var över. Mina barn skulle helt enkelt inte kunna bli lyckliga med mig i sitt liv. Min man förtjänade en stabil kvinna.
    Jag tänkte varannan dag att jag ville dö. Detta var en mardröm. Bebisen hon var helt fantastiskt och supersnäll och sov hela nätter från start och fick aldrig några gråtattacker. Så fort hon vart ledsen så visste jag precis vad jag skulle göra. Men det gjorde inte saken bättre. Hade jag haft det tuffare med en gråtande bebis med lite sömn hade jag kanske varit för trött för att ens tänkte dessa skrämmande tankar som lett till psykisk ohälsa.
    Detta häll på i 4 veckor. 4 veckor som kändes som ett helt liv. Nu känns allt hyfsat normalt igen och det rullar på. Är emellanåt lite rädd för att uppleva detta igen eller för att utveckla permanenta psykiska besvär.
    Nu önskar jag att barn nr 2 skulle bidra med en vanlig baby blues, vad som helst utom detta.

  135. Jag kände precis som du. Så exakt med att jag hade god hand med barn och längtat efter eget. Och så blev det så som du beskriver, det kunde varit mina ord. Nu har det gått två år snart och jag är fortfarande spänd som en fiolsträng men tycker att det lättat. Det var överväldigande att jag förväntades ha fulla ansvaret över den hungriga bebisen. Trots att vi är två.

  136. Känner igen det mesta, att vara på helspänn och inte kunna tolka signalerna och tom tankarna om att bli sjuk för att komma ifrån ett tag.. Min andra son är nu snart 6 mån och först NU känns det ok. Det vände när vi gjorde sova hela natten-kuren och införde mat och sovrutiner. Men usch va jobbig första tiden var, ville inte gå någonstans, inte träffa någon… Kämpade bara med att försöka hålla ihop tillvaron, tack och lov att det blir bättre?❤️

  137. Viktigt och fantastiskt bra inlägg!! Önskar att jag kunde läst detta efter att jag fått mitt första barn för tre år sen och förstått att jag inte var ensam om mina känslor. Efter en jobbig förlossning, amning som gjorde ont och strulade och bebis som var missnöjd och aldrig sov så mådde jag kass. Kände mig inte glad över min nyfödda lilla bebis och hade svårt med anknytningen vilket resulterade i dåligt samvete och dålig självkänsla. Kändes som alla runt om mig levde i rosaskimrande bebisbubblor och jag hade ju föreställt mig att även jag skulle uppleva det så. Men utåt sett höll jag god min och tog inte heller upp problemen med BVC för jag hade en befängd inställning att jag minsann skulle klara detta själv. Tog ett halvår innan allt kändes lättare och den riktigt stora kärleken och anknytningen infann sig. Så tack för att du sätter ord på vad jag och uppenbarligen många med mig har känt och känner!!

  138. Ja visst är det märkligt…knappt på föräldrakursen innan vi fick barn ville bm prata om detta.
    Jag hade precis som du längtar sjut länge efter att bli mamma. Tänkte att jag verkligen var menad att bli mamma, har alltid älskat barn och dom mig.
    När jag fick upp mitt barn på bröstet så vart det istället bara en stor chock…va? Är det här vårt barn? Vad händer nu? Hur kom hon ens ut?
    Redan på bb började mina hormoner att hoppa. Väl hemma så hoppade jag mellan växande kärlek till lilla knytet (jag trodde det skulle vara stormaliknande kärlek från första sekund…men den smög sig på och blev starkare för varje sekund från första stund istället), ångest, rädsla för att hon skulle dö, sorg över att tiden för mitt tidigare liv var slut, sorg över att det aldrig mer bara skulle vara jag och min sambo, rädsla för att vi inte skulle kunna ta hand om vårt lilla barn. Efter ca 1.5 vecka började allt lägga sig och kärleken fortsatte att växa. Men under dessa dagar var jag övertygad om att jag skulle höra till dem som får förlossningsdepression. Sån tur var så klarade jag mig ?
    Jag fick aldrig riktigt igång mjölkproduktuonen så vår bebis kunde äta sig mätt utan jag ammade och gav sedan ersättning. Varje gång hag försökte öka mjölkproduktionen så kände jag ångest och mådde dåligt. Det måste haft med hormonerna att göra. Tillslut gav jag upp mina försök till att helamma.

  139. Äntligen någon som vågar säga det högt! Der jag så ofta känner. Med mitt andra barn nu 4 månader har jag även förstått (enligt Google iallafall ) det för mig nya ordet amningsdepression. Varje gång jag ammar får jag en klump i magen vill gråta och bara tappar livslusten och glädjen. Tänk om amningspoliserna på bb kunde berätta om det och inte skällt på mig för jag sla sluta vid 6 månader!

    Tänk om
    Någon kunde pratat om det för 5 år sedan. Då hade jag kanske inte behövt vara rädd i flera år för att skaffa fler barn.

    Tack Camillja för att du vågar stå upp för det du tycker känns rätt. Det skapar förutsättningar för andrs att också våga.

  140. Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Blir även gråtfärdig bara av tanken på allt detta jobbiga man gått igenom.

  141. Tack för att du delar med dig! Synd bara att jag inte läste er blogg för 13 år sedan då min dotter föddes. Har aldrig varit så stressad i hela mitt liv.. Stort tack!!

  142. Tack! Tack för att du skriver om detta, för att du delar med dig. Tack för att du vädrar detta ämne som får så många av oss att känna oss så fula på insidan. Det är så skönt att få svart på vitt att man inte är ensam om att må såhär. Och tack för kloka ord om varför man trots en jobbig bebistid vill ha fler barn. Massa kramar till dig!

  143. Usch, vad jag känner mig sämst nu!
    Jag har två barn, födda 05 o 06 och jag har inte fått detta problem med någon utan dem. Just i känner jag mig dum. Men inser att alla faktiskt inte råkar ut för detta o det är väl därför jag skriver så att folk vet att det kan faktiskt vara tvärtom. Alla behöver inte få ångest, alla behöver inte må dåligt. Det finns en del som mår bra, som jag gjorde ?
    Men detta betyder inte att jag inte lider med de som har detta problem. Men jag vill även visa att alla inte lider av detta.
    Lycka till med Polly o till er andra lycka till med era bebisar❤️

  144. Du skriver så fint. Men jag få bara tårar … har fått 3 barn o med samma man o alltid samma sak: mecka bil … Det är pappa ledighet … Mitt hjärta blöder …. Kram till er fron Muminmamman

  145. Tack för att du delar med dig?? När jag läser så är det som att jag själv skrivit det! Ett karbonpapper på när jag blev mamma. Hur rutiner hjälpte mig att hantera allt. Rutiner som folk ansåg mig besatt av… jo tyck det då men det var fan de som höll mig levande då!
    Vi har inga fler barn. Jag vet inte om jag vill ha… vårt barn är snart 5 år men jag är fortfarande rädd….
    Fick du proffessionell hjälp att hantera dina känslor.
    Tack för att du delar❤️️❤️️❤️️

  146. Ja, herregud. Måste man gilla allt med barn för att skaffa barn? Själv tycker jag nog hittills att bebistiden var bland de mysigaste men en trotsig, skrikande tvååring – usch! Och tonåringar förstår jag inte alls, inte ens när jag själv var en. Tror att min ”babyblues” kommer bli som störst då. Har redan haft korta perioder av det du beskriver men när barnen varit äldre. Det kan ju då inte vara hormonellt, det fattar jag också men känslan verkar vara lika. Längre perspektiv låter bra Camilla!

  147. Oj vad detta träffade mig rakt in i hjärtat. Det känns som att det var jag som skrivit det. När jag tänker tillbaka på min sons första år är det som i en bubbla, allt är lixom som en dimma. Kommer ihåg när jag skulle försöka förklara för människor hur mina dagar var så var det inte att jag skulle klara mig igenom en dag – utan jag tog kvart för kvart. Ett rent helvete faktiskt. Men nu 4 år senare så är jag så fruktansvärt tacksam för min son o jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna den kärleken för honom som jag gör idag ❤️ Kram

  148. Ja detta känsliga ämne som ska tystas ner. Första barnet levde jag helt i bebisbubblan, superlycklig. Andra barnet, chocken, fick svår förlossningsdepression och grät och var arg och ilsk i ett halvår, det fina bandet jag hade med första dottern blev helt förstört, jag tålde henne inte, hon var jobbig och ett hot mot min lilla bebis. Jag kämpade med dessa känslor, fy fan. Det har tagit lång tid att komma tillbaka, efter medicinering och psykologhjälp så är jag dock på god väg. Nu är tredje barnet här (född dagen innan polly) och tre-dagars-snyften kom som ett brev på posten men eftersom jag pratat väldigt öppet om min depression och min rädsla att drabbas igen så har jag ett bra skyddsnät av vänner och familj som finns där. De lyssnar när jag spinner iväg med katastroftankar och panikkänslor. Har en make som är helt fantastisk, han har stöttat och fixat och det är tack vare honom som jag fick hjälp vid min depression.
    Blev ett långt inlägg men det är så viktigt ämne. Allt är inte rosa moln och bebisgos. Ibland får man kämpa för känslorna.

  149. Takk for et flott og ærlig innlegg. Barseltårene mine kom på sykehuset da jeg fikk min førstefødte. Ingen hadde fortalt meg om dette. Jeg husker jeg sto foran vinduet og gråt og gråt. Det var forferdelig, for jeg trodde det var noe galt med meg. En sykepleier kom inn og klappet meg på skulderen og sa at det går nok over. Jeg fikk ingen forklaring på dette. Jeg skulle jo være lykkelig. Ja, jeg var også det, men jeg husker jeg var så forvirret at det også gjorde at jeg gråt enda mer. Etter nummer to, tre og fire, forsto jeg at det faktisk var noe som het ”barseltårer, at det var helt normalt på grunn av svingninger i hormonene.” Om noen enda hadde fortalt meg dette da jeg fikk mitt første barn, ville jeg ihvertfall ha forstått hva det var som skjedde. Det er grusomt vondt når det står på, for tårene lar seg ikke stanse.

    Så takk for flott innlegg. Forhåpentligvis går det fort over, Camilla 🙂 Klemmer fra ei jente som bor i Norge

  150. Tack för ett bra inlägg! Jag visste vad baby blues var då barnmorskan nämnt det i ett andetag vid en av alla rutinkontroller men hallå, inte förstod jag vad hon egentligen menade. Jag tycker alla romantiserar bebistiden och jag är så tacksam för att du skriver så ärligt. Bebistiden är upp och ner, förändringen som händer i ditt liv kan ingen föreställa sig. Det är för mig en gåta varför detta inte kommer fram under någon av alla 100 utbildningar man föreslås gå. Jag njuter och älskar mitt barn, tro inget annat 🙂

  151. Jag sitter här med min helt perfekta, underbara son på nästan tre månader, och du har precis satt ord på vad jag känner! Att få höra att andra har känt så, och framförallt, att det går över, betyder så makalöst mycket när man sitter mitt i det! Detta ska jag bära med mig och läsa om de tunga stunderna. Tacksamheten är enorm över att du lyfter detta och jag tror att många blir hjälpta av att läsa det! Tusen tack från en mamma som bara vill vara glad! ??

  152. Samma här! På tredje dagen var det som att vända på en hand. Grät konstant helt utan anledning. Märkligt hur hormoner och annat påverkar så och tar över. Tyvärr fick inte jag den informationen på Mvc innan, viktigt kan jag tycka. Det la sig dock efter några dagar som tur var 🙂
    Så fin familj ni har, det är rikedom <3

  153. Oj, som en käftsmäll. Känner igen mig i massor av det du skriver ?.
    Har under flera år undrat om det är nåt fel på mig för att jag inte gillat bebistiden eller att vara en hemmamamma. Har mått så jäkla dåligt under dessa perioder. Har kännt mig otroligt isolerad. Nu är barnen större och jag har inte längre denna känsla kvar. Så tusen tack till dig, Camilla, för att du delar med dig ❤️. Det är trots att det är 2016 inte helt okej att prata om detta ?.

  154. Hej!

    Du beskriver känslorna så himla bra, kände precis likadant när min son kom till världen.. Höll inte i sig lika länge men de 3 första månaderna va inte roliga, som man har hört alla andra prata om att allt är så mysigt osv osv. De är mysigt men personligen tycker ja de blir bättre efter 3 månader, då börjar de hända lite grejer i alla fall. Tycker de är bra att du skriver on det! Du verkar vara en grym mamma och Simon verkar vara en härlig pappa också! All lycka till er!! 🙂

  155. Du är en grym kvinna Camilla.
    Tack för din ärlighet och att du delar med dig.
    Stort grattis till dig och Simon, önskar er alla lycka.
    Kram Camilla (mamma till 7)

  156. Tack tack tack för att du skriver om detta. Känner igen mig så totalt i det du skriver.. Själv har jag en liten 9 veckors hemma som kom till världen med omedelbart akut snitt. Visste inte ens att sånt fanns, alltså att man blir nedsövd. Vaknade upp och var förtvivlad över att inte ha varit där när hon kom till världen.. Att inte få uppleva den magiska känslan som alla pratar om.. Och att inte ha fått dela den med min sambo..

  157. Så sjukt underbar känsla att läsa det här! Ska printa ut det här direkt och lägga som morgonläsning för min man. Älskar att du skriver precis som jag känner (fast får tillägga snabbt att du skriver ”något ” bättre än hur jag uttrycker mig verbalt?) kämpa på fina du❤️ Kärlek

  158. Fina du. Vad man önskar att andra mammor inte kom med pekpinnar och kommentarer… Andra mammor tycks vara de som är hårdast mot varandra… Som får en att känna sig oduglig och otillräcklig. Man gör sitt bästa och kämpar på. Vår tjej är 9 månader och jag har precis kommit upp ordentligt från min förlossningsdepression. Jag fick inte tillräckligt med hjälp från början så det slutade med att jag blev inlagd och fick ect behandling. Nu kan jag äntligen glädjas på riktigt, verkligen känna lycka och kärlek för henne och min sambo.

    Nu blev det här lite osammanhängande, ville bara lämna lite kärlek till dig också. Var snäll mot dig själv 🙂

  159. Å, Exakt så har jag känt! Med ångest & skräck har jag skaffat en nr: 2, för att jag så gärna vill ge mitt barn ett syskon, och bara hulkat ur mig att en gång till går jag igenom detta för den sakens skull! När hon i sin var född och jag satt där med babyblues en natt, och malda i huvudet, om två år då, då kommer allt vara över… Sedan kom hon till och bli den ”lättaste” bebis någonsin men det visste jag ju inte då! Nu bli mina barn 7 & 3 år till sommaren, och varje sekund med dem är ren och skär lycka?

    Tack för din så välbeskrivande ord om något så stort & skamligt för sååå många!

  160. Känner igen mig i ditt inlägg, fast det tog lite längre tid för mig innan dom kännslorna kom. Jag fick väldigt mycket ångest när jag började må så som du beskriver och tillslut känner man inte igen sig själv och man längtar bara efter att få gå och lägga sig och dra täcket över huvudet.

    Tycker det är bra att du tar upp detta ämnet då det verkar bli vanligare och vanligare. + att känner man att man inte är ensam i detta utan att det är vanligt så kanske man i alla fall slipper få ångesten över att känna sig som en ”dålig mamma” (vilket man inte är) .

    Hoppas allt är bra med familjen.
    Kramar ?

  161. Camilla, så otroligt väl du beskriver! Min son är 28 år nu, men jag komma ihåg det som igår…
    Tredje dagen på BB (man låg en heeeel vecka på BB innan man åkte hem) var stora gråtardagen. Jag oroade mig för att han inte åt ordentligt, jag oroade mig för prickarna på hans kropp, jag oroade mig för amningen inte kom igång som den skulle, jag oroade mig för ALLT. Samtidigt skulle jag ju vara glad, herregud, jag hade ju fått ett barn, ett hett efterlängtat barn!
    Jag sov väldigt dåligt hela första veckan och när jag väl kom hem fick jag betala för detta. Jag var så trött!!! Så bedövande trött. Samtidigt skulle vi ju komma in i rutiner här hemma som nyblivna föräldrar med allt vad det innebar, vilket inte var en självklarhet, allt var ju så nytt för oss.
    Jag tror aldrig jag gråtit så mycket som jag gjorde den första månaden. Jag skämdes för att jag inte kunna känna den där stormande glädjen jag borde känna. Det hade inte varit en självklarhet för oss att bli med barn…alltså borde jag väl vara himlastormande lycklig?
    Men jag gjorde som du: jag log och sade det rätta sakerna, men inom mig var det kaos.
    Efter en månad lättade det dock, vi kom in i bra rutiner, jag mådde bättre och bättre tack vare stort stöd från min man. Äntligen kunde jag känna glädje över vår underbara son!
    Om vår dotter och svärdotter får barn hoppas jag kunna vara ett stöd för dem om de hamnar i samma situation!

  162. Tack till dig och alla er andra som delar med er! Har mått skit under både graviditet och första tiden med bebis. Mitt mående har krävt både samtalsstöd och medicinering. Nu är bebis 7 månader och jag börjar äntligen må bättre. Har känt mig väldigt ensam och ledsen över att inte vara en av ‘de lyckliga mödrarna’.

  163. Oj vad man inte ville läsa allt det här när man snart ska föda barn för första gången. Men det är ju frivilligt att läsa så jag får skylla mig själv. Baby blues är mkt vanligt pga hormonomställningen i kroppen. Det har bmsk varit tydlig med på vår föräldrautbildning så att även papporna ska känna till det. Förlossningsdepression däremot är ett mkt allvarligare tillstånd och kräver läkarvård inom psykiatrin. Det är mkt mer ovanligt. Att man inte pratar så mkt om det på föräldrautbildningen och andra allvarliga komplikationer vid för lossningen tycker jag är bra. Det är viktigt att känna till och få hjälp vid behov men varför ska alla gå och oroa sig för detta….också! DET skapar ångest om något!

  164. TACK för detta inlägg, grinade när jag läste det för det kändes igen som när jag födde min första son för 9 år sen? Jag fick ärligt börja jobba efter 3 månader och min man va hemma för jag klarade inte av det, visste inte hur jag skulle hitta mig själv för det va inte jag som hade kommit fram efter förlossningen? Jobbade till och från i 3 månader sen kom helt plötsligt mina rätta känslor fram❤️ Mitt andra barn (en dotter) va jag LIVRÄDD att känna så igen men det hände som tur va inte och nu väntar jag min 3:e och har bf i mitten på juli och än idag kan jag sätta mig i min ensamhet och grina helt hysteriskt för jag är jätte rädd att jag ska känna så som jag gjorde med min första älskade son?? bära ett barn i 9 månader och föda fram detta och sen ska hormonerna ut och folk tror man ska vara har pigg som helst den första tiden, bara det är fruktansvärt stressande? Vi tjejer borde bli mer öppna om alla känslor och prata med varandra om det istället för att skymma undan allt, vi är inga robotar, vi är människor ❤️

  165. Jättebra skrivet och så bra att du tar upp detta ”tabubelagda” ämne! Man ska ju liksom bara tycka att allt är härligt och fantastiskt…vad är man för mamma annars…? Upplevde det själv som om jag var helt ”knäpp” som inte kände de där ”rosa och fluffiga” känslorna som alla andra tycktes uppleva. Ensamt, väldigt ensamt. När jag fick min andra dotter för snart två år sedan bestämde jag mig för att strunta fullständigt i vad andra tyckte om mina raka svar på hur det var – jag tycker helt enkelt inte att det är toppen med bebistiden. Punkt. Jag tycker det är jobbigt, slitigt och pissigt att inte få sova, inte få styra över min tid och tycker att det roliga kommer efter ett år ungefär. Många kritiska blickar och ibland halvt syrliga kommentarer efter svar som detta, men jag mådde bättre av att ge helt avskalade svar – istället för att säga vad alla förväntade sig. Det måste få vara okej att känna så, för det innebär ju inte att jag inte älskar mina döttrar över allt annat på jorden….till månen och tillbaka! 🙂

  166. Hej! Jättebra skrivet! Att någon vågar ta upp det ämnet som är så ”förbjudet”. Det du beskriver kände jag exakt samma sak med min dotter som jag fick för snart 2 år sen. Jag hade blivit inpräntad att allt skulle vara rosa fluff och underbart, men jag kände precis raka motsatsen och hade jätte dåligt samvete över det. Så blev så glad när jag läste ditt inlägg och insåg att det finns fler och det var inget konstigt jag upplevde. Jag älskar min dotter över allt annat men precis som du säger så är jag inget fan av bebistiden. Så tack för ett fantastiskt inlägg!

  167. Jag har läst igenom det här inlägget flera gånger nu och varje gång brister jag i gråt. Jag blev själv mamma för första gången för några veckor sedan och känner igen mig något enormt. Vi har haft det kämpigt att bli gravid och det tog flera år innan vi äntligen plussade i somras. Nu när vår son är här så känner jag mig tom. Jag får så dåligt samvete över att jag inte känner den lyckan som jag tycker att jag borde känna. Vi som kämpat så och så känner jag mig bara irriterad trött och otacksam. Tack för ditt inlägg, förstår nu att jag inte är ensam i det här mörkret.

  168. Tack för att du skriver ärligt och på riktigt! Det är så jävla mycket ”njuter i bebisbubblan” överallt. Jag fick en chock när sonen föddes, jag som hade längtat efter barn så himla länge. Jag kände mig såå otacksam för att jag inte orkade ”njuta” hela dagarna och istället tjöt av trötthet. Nu är sonen snart 1 1/2 år gammal och vi börjar så smått planera för nästa, jag undrar så hur jag kommer känna denna gång med en hel del erfarenhet i ryggen. Kram till er och fina lilla Polly

  169. TACK för det här inlägget! Min dotter är nu 3 månader (mitt första barn) och jag känner igen på pricken. Jag fick en fullständig chock direkt när hon kom ut, kände när ska jag få andas? När ska jag bli mig själv igen? Amningen har varit jätte jobbig och min dotter hänger konstant på mig, sover med mig. Jag känner alltid en lättnad när min man kommer hem och jag kan lämna över en stund. Njuter av att kunna pyssla med mig själv. Eller när hon sover i vagnen och jag lyssnar på musik och nästan glömmer att jag har ett barn. Just nu tittar jag avundsjukt på alla som sitter på uteserveringar och sippar på rosé.
    Tycker ni gjorde helt rätt som åkte iväg och åt middag några timmar. Och grattis att ni har hittat rutiner som fungerar. Blir inspirerad av er! Ska försöka anamma dom på min dotter lite mer, även om det är svårare när man ammar och hon endast sover med mig eller i vagnen.
    Jag är så tacksam att jag får höra att jag inte är den enda som inte trivs i bebisbubblan. Längtar tills hon blir äldre och vi kan kommunicera! Försöker se ljuset i tunneln.
    Tack för din ärlighet!
    Många kramar från en trött mamma i natten

  170. Känner också igen mig. Min dotter är 6 mån nu och det börjar kännas bättre och bättre men jag känner fortfarande då och då att jag saknar mitt liv innan henne. Bara saker som att kunna gå till frisören, gå och träna när man vill osv. Allt kräver så mycket planering nu! Men de första månaderna var hemska. Var inte alls beredd på att man knappt skulle kunna gå på toa eller ta en dusch! Kände värsta paniken och tänkte precis som du tanken att snälla låt mig bli sjuk och hamna på sjukhus så jag bara får ligga där och va ifred. Tänkte också att det vore bäst om jag och sambon separerade så jag bara skulle behövs ha henne varannan vecka. Varje kväll fick jag extra mycket ångest för jag visste att natten skulle bli jobbig med massa skrik och sömnbrist! Samtidigt sa alla man träffade att visst är det underbart, passa på att njut nu osv ? Efter 3-4 månader började allt som tur var kännas bättre och kärleken till min dotter växer för varje dag! Men bebistiden är verkligen inte bara myspys och en dans på rosor!

  171. Japp. Känner igen mig. Jag fick dock en konstaterad förlossningsdepression light och fick lite hjälp av en kurator i början. Det som jag tror bidrog mest till min ”baby blues” är att jag var (och är) mkt orolig för PSD. Jag har googlat ihjäl mig och dessutom införskaffat allt man kan för att förhindra det trots att jag har en fullt frisk bebis. Jag fick dessutom göra ett planerat kejsarsnitt av medicinska skäl vilket inte gjorde saken bättre trots att själva OPn gick bra. Grät i en vecka innan OP av rädsla för komplikationer osv (”normal” födsel kändes bättre för mig). Lägg till sömnbrist på allt detta och du får en zombie. Ja, det är mycket ansvar som läggs på oss mammor (och ibland även pappor) och alla bara viftar bort det med att säga saker som ”var glad att du kunde få barn” osv… när det enda man vill ha är typ en klapp på axeln eller nån som iaf lyssnar. TACK till dig Camilla! Baby Blues måste lyftas fram mer.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..