Okunskap och fördomar

Camilla:

Förlåt men nu börjar jag faktiskt lacka ur på alla er som uttalar er fördomsfullt och tvärsäkert om något ni uppenbarligen inte har tillräckligt med fakta och insyn i. Nämligen vad det faktiskt innebär att använda Standarmodellen och sträva mot rutiner med bebis.

För det är vad det går ut på – att man STRÄVAR mot en rutin. Ni som inte har koll verkar tro att vi ställer klockan var fjärde timme och ger bebis mat, och om hon skriker efter mat efter tre timmar så tough shit så låter vi henne skrika en timme… Hallå men ursäkta hur korkade är ni? Tror ni på riktigt att det är så man gör? Ni har uppenbarligen inte läst på om vad Standarmodellen verkligen går ut på, och ni uttalar er fruktansvärt hårt och anklagande utifrån er mindblowing okunskap. Läs på, så kan ni gärna komma med synpunkter sen. Men ”ni har hört” och ”ni har läst på nätet” och ni har ”minsann läst Annas dotters bok” och hå hå ja ja vilka hemska föräldrar vi är, ja vi är i princip barnmisshandlare enligt vissa av er. Herregud….

Låt mig därför upplysa er i er okunskap en aning. (Om ni nu är mottagliga för detta, de flesta av er verkar ju ha bestämt er på förhand och har noll intresse av att ta in någon annan information eller fakta…..) Standarmodellen med rutiner är något man STRÄVAR mot, inget som är hugget i sten. Och jo, jag vet detta, för jag hade – förutom att jag läst boken noggrant från pärm till pärm –  frekvent kontakt med Anna själv under mina första barns bebisår, där hon utan att veta vem jag var, eller hade någon personlig anknytning till mig, generöst ställde upp med råd till en bebismamma som var på gränsen till vansinne och desperation. Med Charlie gjorde vi dessutom en heldags workshop med Anna, för att grundligt gå igenom principerna, mest för pappans skull i det fallet, eftersom jag redan kunde det. Men jag behövde få med honom på tåget. Vilket jag också fick. Så låt mig adressera era fullkomliga felmissuppfattningar en i taget.

  1. Att sträva efter en rutin enligt Standardmodellen handlar inte om att något är hugget i sten. Man siktar mot en 4-timmars struktur dagtid, med 1.5 timmes äta och vaken, sen 2.5 timme sova. Men om det inte funkar, så accepterar man det, följer barnet. Som med Polly t ex. 2-3 gånger per dag funkar 4-timmarsrullet kanon, men nån gång emellanåt är hon supertrött redan efter en halvtimme efter hon vaknat och går bara inte att hålla vaken. Då lägger vi henne. Och likaså om hon vaknar efter kortare än 2.5 timmar och inte vill somna om, utan är hungrig – ja då plockar vi upp henne och ger henne mat. Självklart…   Men ofta funkar det med 4-timmars cykeln och hon verkar själv bli väldigt nöjd av den. Vi ger henne t ex ordentligt med mat när hon vaknar, och strävar sedan efter att hålla henne vaken, 1.5 timme då vi umgås med henne och ja, trugar i henne så mkt mat som hjärtat vill ha och orkar. Och äter hon och är vaken under 1.5 timme så sover hon 9 gånger av 10 otroligt gott i vagnen 2.5 timme. Men ja, sedan väcker vi henne. Hon får inte sova mer än 2.5 timme på dagen, för vi vill enligt Standardmodellen att hon för god nattsömn, ska få så mycket mat och vakentid som möjligt på dan, för att lära sig skillnad på natt och dag. Och det FUNKAR!

 

  1. Vi får nu också hör att vi inte ger vårt barn NÄRHET pga att vi strävar mot rutiner med lillskrutt. Förlåt men på ren svenska pratar ni i nattmössan även där. Hon får massor av närhet. av en 4-timmarscykel har vi 1.5 timme då hon äter, och umgås med oss, i famnen. Favoriten just nu under vakenperioden är att vi räcker ut tungan. Det tycker hon är fett kul. Kommer t om ofta leenden och ja jag vet också att leenden i den här åldern bara ska vara reflexer, men nä jag hävdar bestämt att den här lilla damen redan ler.

 

  1. Det hävdas också en massa helt galna saker, som att Barnaboken propagerar för ”tvångsmatning”… Eh men seriöst…. Nej, man varsamt trugar i henne så mkt hon orkar, och ja, man stimulerar henne lite extra till att försöka hålla sig vaken när hon äter, för att inte ”snuttäta” utan få i sig ordentligt. Så vi gnuggar henne lite i handflatorna, tittar henne i ögonen när hon äter, och dylikt, vet inte om det kan definieras som ”tvångsmatning”….  Och ja jag har sett Anna hur hon gör detta, och det är samma varsamma ”trugande” , och till skillnad från er som varken har läst på ordentligt om metoden, eller sett det göras live, så kan jag därför hävda att jag med lite större säkerhet faktiskt kan uttala mig om hur detta går till…

 

  1. Samma sak med påståenden om sådant som ”vaggning” och ”buffning” som ingår i modellen. Oinsatta skriker ofta på nätet i högan sky om att det är ”våldsamt” och ska ”skakas häftigt på vagnen” osv… Återigen – så otroligt felaktigt så jag vet inte ens var jag ska börja…..   Man gungar vagnen så barnen kommer till ro, gärna över en låg tröskel eller som jag gjort när vi inte haft trösklar – har tejpat fast en sladd på golvet som ger en liten extra ”bump” som bebisen finner rogivande. Och samma med bluffande, en varlig buffé i rumpan som iaf lugnat mina barn på ett ögonblick, och fått dem att slappna av lugnt och tryggt i kroppen. Och ja, jag har sett Anna göra det live också, på Charlie, och fanns inget våldsamt eller häftigt i det överhuvud taget, utan det är en myt som sprids på nätet bland dem som inte har koll.
  2. Påståendet också om ”ja men jag har minsann läst Annas dotters bok och då kan inte hennes metoder vara vettiga. Ja, nu kan ju ingen som inte funnits i en familjs inre krets eller närhet veta exakt vad som hänt i en barndom och uppväxt. Och man har ju alla sina egna tolkningar om sin egen uppväxt. Det jag vet dock är att Barnabokens filosofi räddade en mamma som var på väg att gå under. Och den har gett alla mina barn trygga och goda rutiner och sömnvanor. Och under bebistiden med mina första barn ställde en för mig vilt främmande människa upp och gav goda råd via mail, med ett oändligt tålamod. Och jag har inte träffat dottern som skrev boken, men jag har träffat några av Annas övriga barn och de behandlade sin mor med yttersta kärlek och respekt, – samt lämnade gärna in sina barn till sin mamma för barnvaktande. Så jag kan bara utgå från detta. Plus utgå från min egen erfarenhet med ovärderliga råd för mina tre tidigare barn – som har funkat till 100% procent och stämt till punkt och pricka.

Ja, finns säkert en hel massa mer fördomar jag kan ta upp här. Men vi börjar med dessa. Vi har en dotter som med Standardmodellen som vi kör nu från start – är nöjd och glad. Hon skriker ytterst lite, max 20 minuter per dag sammanlagt. (rekordet är 30 min på en natt härom natten när det blev en strulnatt, men då var det ju inte så att vi lät henne skrika 30 minuter i sträck som många av er verkar ha valt att anta… utan fördelat på en hel natt.) Det hon skriker är framförallt om maten inte levereras tillräckligt snabbt, om hon börjar bli övertrött, och när man byter blöja och tvättar henne. Det är inte poppis….

Så på riktigt. Lägg ner snacket om att vi låter vårt barn skrika, om att hon inte får närhet, om att vi inte ”lyssnar på henne”, osv osv osv. Ni uttalar er hårt och fördomsfullt och okunnigt om något ni har alldeles för lite kunskap om. Ni går på skräckpropaganda, ni drar slutsatser som inte stämmer, och ni dömer oss på ett sätt som är helt ofattbart att ni har mage att göra.

Och åter – vi säger inte att detta passar alla. Funkar det för er att inte ha rutiner, att go with the flow, osv osv, ja good for you! Då är det ju toppen. Men för oss och vårt barn funkar detta bättre. Hon är nöjd. Vi är nöjda. Så vad är problemet?

  1. Maria skriver:

    Hej Camilla och Simon!
    Jag tycker ni är fantastiska :). Tänk att ni orkar fortsätta svara på kommentarer och frågor trots att så många använder hårda ord…
    Det talas om hur vi i och med de sociala medierna har blivit allt mer svartvita i våra ställningstaganden, och kanske ligger det något i det. Så många vill övertyga omgivningen om att just ”deras” sätt är rätt.
    Min man och jag har fått fyra fantastiska barn tillsammans, i ålder 22-7 år nu. När vi fick första barnet hade jag så stor nytta av Barnaboken, vilken hjälp den var för en ung, osäker mamma! Fastän bebisen aldrig riktigt ”köpte” konceptet så fick vi åtminstone lite struktur på tillvaron.
    Ibland verkar vi glömma att den egna ”sanningen” inte nödvändigtvis är någon annans ”sanning”. Anna W kan ju mycket väl vara en expert på mycket som har med barn att göra (det är hon ju), utan att för den sakens skull ha haft perfekta omständigheter i sin egen familj. Vad utesluter att både hon och hennes barn berättar ”sanningen” -och vad har vi andra med det att göra, egentligen…
    Jag är själv ett barn av det tidiga sjuttiotalet, och många som inte upplevt den tiden har nog svårt att förstå hur världen såg ut då. Totalt annorlunda, och på många sätt betydligt mer ”tolerant” än den är nu. Mycket i min egen uppväxt och (brist på?)uppfostran skulle jag absolut inte vilja att mina egna barna utsattes för, men ändå…
    Ja det här blev en liten utläggning och till viss del kanske utanför ämnet, men då så många här vill kasta ut barnet med badvattnet väcker det en del tankar. Live, love and let be, var det visst Shakespeare som sa. Det tror jag på. Ni gör det bra! Fortsätt med det, och stor kram på er!

  2. Karin skriver:

    Tänk om vissa föräldrar för sisådär 25-40 år sen följt min mammas enda uppfostringstips. Uppfostra dina barn så andra vill umgås med dom. Så kanske folk idag kunnat bete sig lite hövligt.. Och nej, rent krasst så är det nog saksamma vilken ”metod” som används för att göra en bebis glad, trygg och mätt.. Det är vad man gör sen som blir spännande. (och som somliga kanske ska lägga sitt fokus på) dvs. Hur man fostrar ansvarstagande, empatiska barn som inte behöver allting serverat. För kollar man i skolan idag så verkar det saknas å det grövsta!!
    Och det är mycket möjligt att dessa odrägliga ongar har fått både sova och äta som det velat när det varit bebisar för att sen fått göra allt annat precis som de vill längre fram.. Blir ju fantastiskt bra när de inte kan bete sig bland folk sen. Men förstår ju att föräldrarna sitter här och klagar. Och passar det inte med Camillas stil så är ju internet stort.

  3. Tips! För att göra blöjbyten till ett rent nöje (höhö) utan gråt, använd en hårtork på lägsta värme och fläkt för att torka henne i slutet så ska ni se att hon tystnar o ligger still. Det varma är så göttigt och ljudet lugnar. (Använd sunt förnuft och kör inte för nära!) Var riktigt skeptisk i början men det funkar faktiskt! Nu behövs den knappt och den bästa stunden är just vid blöjbyten numera då min tös skrattar o har utformat ett sorts språk o babblar hela tiden. Så mysig!

  4. Hej Camilla o Simon tack för alt ni delger oss som älskar o läsa om alt ni skriver , jag blev både förbanad o uppriktigt ledsen över o läsa vad vissa i minna ögon sjuka människor skriver om till en nybliven mamma , att skriva att du Camilla är som än 13 åring säger ju en del om den som skrev , det är i minna ögon Persson angrepp , du som skrev detta sluta o läs det som Camilla o Simon skriver o skaffa ett eget liv i stället , du är bara avundsjuk på deras liv . Sköt om varandra o era 4 barn krammar från Monika lyckligt gift sen 17 år med en 14 år yngre man

  5. Hej på er!

    Jag fick min första bebis den 29 mars i år och har följt er graviditet på insta. Ni ska veta hur tacksam jag är att ha er som förebild för att ni delar med. Jag bara längtar tills min lilla tjej blir stor för det är okej att spädbarnstiden inte passar alla även om vi har mysigt och jag älska min lilla! Det känns skönt att inte vara ensam. ?? det med rutiner har jag och min sambo kört med omedvetet men visst liknar det lite det ni kör:) barn älskar rutiner och det är väl lika bra att börja direkt utan att vara för hård

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..