Första hemska natten i Thailand

Simon:

När jag ser tillbaka på 2015 så är det ett fantastiskt år, så mycket roligt som hände under det året, vi var i Thailand, jag var med i Lets Dance, fick mycket nya jobbmöjligheter, gjorde en fantastisk resa till USA, Camilla blev gravid och vi ska ha ett barn tillsammans, vi åkte till Rio spelade in När och Fjärran, upplevde Japan med äldsta killen och jag och Camilla förlovade oss. Detta är bara några av de underbara saker som hände förra året. Men som rubriken lyder är det inte vad jag tänkte på, men vill ändå belysa att på det stora hela att förra året var helt fantastiskt.

När vi åkte till thailand förra året var Camilla gravid, vi hade tagit ett tidigt graviditetstest där vi hade fått det underbara beskedet att vi är med barn. På flygplatsen kunde vi inte hålla oss längre utan vi berättade det för mina föräldrar, deras lycka att bli farmor och farfar var överväldigande. Lyckan sprudlade från deras ögon och hela resan ner var som en saga. Vi gick alla lite som på moln över de glada nyheterna och kan inte riktigt beskriva den känslan. Första natten gick vi och la oss och efter någon timma vaknade jag av att Camilla gick på toaletten, när hon kom tillbaka kändes det konstigt och Camilla såg ledsen ut.

Då hade det hänt, hon hade börjat blöda enormt och hon sa ”jag tror vi fått missfall”. Jag kommer så väl ihåg allt, just i den stunden reagerade jag knappt, jag vet inte om det berodde på jetlagen att jag inte riktigt förstod vad som hade hänt, eller om det var en försvarsmekanism som slog in och jag vägrade tro på det. Jag kunde inte acceptera det eller smälta det. Skulle önska i efterhand att jag var mer hänsynsfull till Camillas känslor vid just det tillfället, kommer ihåg allt från den stunden, jag låg i sängen på rygg, hade inget täcke utan bara ett lakan, kudden var stenhård, fläkten som sprider ljummen luft i hela rummet, mörkret, dofterna, ljuden, allt kan komma tillbaka när jag tänker på det och just detta minne tror jag att jag aldrig kommer att kunna glömma helt även om jag tror att jag förtränger det. Och det tog ett par dagar innan jag kunde acceptera att det faktiskt hänt.

Det är ett sånt hårt slag när det händer, nu har vi äntligen fått en liten unge, helt fantastiskt och nu i efterhand känns som overkligt att få någon annan bebis än just vår lilla Polly. Tankarna kring det är många.

När vi satt på nyårsafton nu i år, nästan ett år efter denna händelsen, skulle vi berätta om det bästa och det sämsta som hade hänt under året som gått. Jag kunde rabbla upp en massa bra saker som hade hänt, för som jag inledde den här texten med – under 2015 blev Camilla gravid och jag ska för första gången bli pappa till en dotter, vi har förlovat oss vilket är helt magiskt. Hade svårt att hitta en dålig händelse och det var först när det var Camillas tur att berätta som hon tog upp missfallet, det var som ett slag i magen, hur hade jag kunnat glömma det? I min hjärna hade jag helt förträngt det och kunde inte förstå hur, det var hemskt och dagarna efter gick som i en slowmotion av besvikelse och sorg.

Detta gjorde inte att vi ändrade våra planer på att ha barn på något sätt, nu visste vi att vi kunde bli gravida och vi fortsatte att försöka och ett halvtår senare så var vi gravida igen. Men den där natten i Thailand har ändå för alltid satt spår. Och jag glömmer den aldrig.

läckberg sköld stjärnfamil missfall

//Simon

  1. Missfall är supertufft att gå igenom.har haft en handfull själv innan jag äntligen fick min son.det gäller att prata med varandra om det och finnas där för varandra.sen

  2. Vi skulle få ett efterlängtat syskon i juni 2015. Vi skickade julkort till alla vi ville berätta för. Julafton 2014 fick vi missfall då i vecka 13. Komplikationer efter missfallet ledde till flera operationer och jag trodde aldrig vi skulle få ett barn till.

    23 december 2015 fick vi vår andra prinsessa.

    Missfall är vidrigt, man förlorar all glädje inför barnet man tror man skulle få…

  3. Jag kan verkligen förstå att det måste ha varit en hemsk upplevelse för er båda två. En obeskrivlig sorg och frustration över att det inte blev dom man ville. Att först uppleva ett lyckorus över att man ska bli förälder, sedan få denna hemska, påtvingade och oväntade sorg. Det är ju tyvärr mycket vanligt och det finns en anledning. Naturen är ju fantastisk! Jag tror att man känner en mycket större glädje och lycka den dagen graviditeten gått bra och man fått sitt lilla älskade barn. Allt har en mening tror jag, men det är ändå svårt att förstå och acceptera när något så hemskt händer i livet.

  4. Missfall är grymt. Fick ett för 15 år sen efter en misshandel. Är 15 år på fredag o jag lider än, denna veckan är värsta på hela året. Jag blir på dåligt humör o en plåga för min omgivning. Har aldrig fått några barn efter detta.
    Gläds åt alla andra som får barn så även er. Njut av era fina barn.

  5. Missfall är fruktansvärt, något man aldrig glömmer. Hade ett för några år sen och har sen dess inte blivit gravid igen. Grattis till eran fina Polly!!!

  6. Ja usch! Känner så väl igen mig i lyckoruset och sen tomheten. Blev gravid med barn nr 2 men började tidigt blöda lite då och då. Vi skulle åka till Thailand några veckor senare och jag bad om ett tidigt ultraljud och dom kunde inte riktigt se om det var ett missfall eller utomkvedshavandeskap. En läkare trodde det sistnämnda och jag blev inlagd för operation dagen innan vi skulle resa men han som skulle operera trodde missfall. Vi åkte iaf till Thailand i 5 veckor och det var nåt som inte stämde. Dagen innan vi skulle åka hem brast min ena äggstock och vi fick i ilfart åka till sjukhus och jag blev akutopererad. Ren tur att vi var i Bangkok då, annars hade jag inte varit i livet idag då jag miste mer än hälften av kroppens blodvolym. Men i februari i år fick vi en efterlängtad lillebror ?

  7. Vanligare än man tror när man väl börja prata om det. Tyvärr har det vart lite tabubelagt men det känns som det kanske börja hända lite på den fronten. Vi fick missfall julen 2010, ett sk missed abortion. Vi trodde vi var i vecka 13 men fostret hade dött redan i vecka 6 men kroppen sa inte ifrån förrän ett par veckor senare.
    Samma dag som svärföräldrar och andra långväga gäster dök upp, dagen innan julafton, låg jag i sängen med kramper och en kropp som höll på att stöta ut fostret. Vi bestämde oss för att så klart berätta vad som hände, svårt att mörka när man är många på liten yta. På julafton dök andra släktingar upp och kommer in och de ger en ultraljudsbild till blivande farmor och mormor (vi hade inte hunnit berätta för dem om vårt missfall). Blev lite jobbigt där för en stund, alla tittar på mig och inväntar en reaktion och vågade knappt säga nåt. Det löste sig dock och blev en ok jul ändå!
    Det jag minns starkast är att min lille hund låg bredvid mig i sängen hela kvällen när jag hade ont. Trots att hon är en social hund som älskar när vi har besök så var det hos mig hon ville ligga <3
    Idag har vi två barn så för oss tog det sig igen och gick bra!
    Kul att följa er blogg, gillar er syn på stjärnfamiljen.

  8. Ibland tycker jag att det känns som att det finns som en tyst överenskommelse om att ”man inte pratar om missfall”. När vi fick våra kändes det som något som inte fick sägas. Men jag gjorde det ändå och då visade det sig vara många som svarade att de också genomgått missfall. Tack för att ni berättar och bidrar till att ta bort tystheten kring det.

  9. Tack för att du delar med dig av detta.
    Det är hemskt att drabbas av missfall, det har hänt mig flera gånger nu. Man känner sig ledsen och besviken och det leder även till en oro för hur det ska gå med eventuella framtida graviditeter. Det är lätt att överväldigas av en känsla av hopplöshet (iaf för mig). Jag tycker att man känner sig väldigt ensam där och då, när det händer, och det är svårt att prata om det med anhöriga och vänner (speciellt när det sker tidigt i graviditeten), så tack för att du delar med dig av er historia – det är värdefullt att få ta del av den och läsa om andra som varit i liknande situation.

    1. Titta in på den här bloggen: http://sandradf.tumblr.com (finns även på instagram)
      Stark och fin tjej som drabbats av sex missfall, både tidiga och sena, men kämpat vidare och nyligen fick sitt andra barn. Står jättemycket bra om man kollar bakåt och i arkivet, om hur det har varit och hur hon och hennes man har hanterat det. Hon skriver jättefint om deras kamp och vill få bort ”tabustämpeln” och tystnaden som ofta omgärdar missfall. För detta drabbar ju så himla många men väldigt få pratar högt om det. Det är synd, för det blir så mycket lättare om man kan prata med andra i samma situation, dela sina erfarenheter och få stöd. Stort lycka till dig och hoppas det går din väg snart!

    2. Vet precis hur det där är. Vi försökte få barn i tre år och fick fem missfall. Minns alla jobbiga känslor och tankar och hopplöstheten. Men försök att behålla hoppet! Förra sommaren födde jag en frisk och fin liten son. Tillslut! Kram!

  10. Fick missfall i min första graviditet i v.11, blir 18 år sen i augusti. Tuffaste jag nånsin gått igenom, var väldigt tungt för min man också. Fick genomgå skrapning och man kände sig ensam & misslyckad på något sätt.
    Men 16 månader senare fick vi våran son & har nu 4 barn i åldrarna 5-16 ?

  11. Starkt av dig att berätta. Ett missfall önskar man inte sin värsta fiende. Min första graviditet fick vi missfall i vecka 14. Alla säger att de tre första månaderna är då det är lättast att få missfall sägs det. Andra gången vi blev gravida var med tvillingpojkar o de förlorade vi i v26. Det finns inga säkra perioder körde vi oss där. Jag är en person som tror att allt händer av en anledning men i många år kunde jag inte förstå vad meningen var med detta. Tycker fortfarande att det är jobbigt men vet nu att anledningen var att vi skulle få Nathalie 11år o Kevin 9år, våra älsklingar ❤️
    Hade tvillingarna överlevt hade vi aldrig fått N o K MEN det går inte en dag utan att jag tänker på mina änglabarn.

    Ta väl hand om varandra o njuuut ?

  12. Det är hemskt. Jag fick ett försenat missfall i november. Vi skulle ha varit i v 10 men det hade dött en månad innan. Fick genomgå två kurer abortpiller för att få bort allt. Det värsta jag gått igenom. Och det är så jobbigt än, och det är så jobbigt att alla lyckas utom vi! :,( helt ärligt så har det varit jobbigt när man har sammanlagt 7 st i vänkretsen som ska ha nu i vår och sommar (vi skulle få nu i juni…). Jag gläds såklart! Men samtidigt smärtar det! Sen ska jag bli moster i höst. Så glad för det! Men också så ledsen, jag gråter varje gång min familj pratar om det… i smyg såklart. Och jag är glad, men ledsen samtidigt. Det är svårt. Tror inte vi kommer lyckas.
    Har tyckt det varit svårt att följa er med, min sorg blir så stark. Men nu känner jag faktiskt hopp. Tack Simon och Camilla! Jag beklagar ert missfall. Men ni fick en Polly. Då kanske det blir vår tur också <3

    1. Din berättelse passar precis in på mig! V.10 med missfall i november och beräknad förlossning i juni.. Alla vänner skaffar barn men vi har inte fått något mer plus på Stickan ännu.. När jag fick missfall så vaknade jag av extrem smärta, fick veta senare av sköterskan att det var värkar! Fick ligga i nästan 2 dygn med piller under läppen för att kroppen skulle få ut att själv men den gjorde inte det. Sövd och skrapning fick det bli. Kändes hemskt när de spände fast mina ben i britsen… :/ usch. Önskar dig all lycka ! Snart är det vår tur!

  13. Vet hur det känns… I februari 2012 fick jag missfall.. Vi hade försökt jättelänge och det var väldigt tungt för båda oss. Sen dess har vi försökt och försökt men inte lyckats än. Dock har vi varit på koll båda två och allt ser bra ut men som doktorn sa, när tiden är rätt så kommer vi också få ett litet knyte. Så vi hoppas ju såklart att det sker inom snar framtid men vi stressar inte. 🙂
    Stor kram till alla!!

    //Heidi http://www.heippan.se

  14. Det är något man verkligen inte räknar med, men är som sagt ganska så vanligt! Tycker att det är fruktansvärt att det pratas så lite om det för det är ett stort mörkertal där ute. Så med all ära till er att våga ta upp en sådan sak och inte bara lägga locket på! Jag var själv med om ett för inte så länge sen och det var som att allt nästan försvann just då men räddningen vår fina son och mina älskade sambo! Tack till er!

  15. Vet hur de känns…. Har precis dig fått bekräftat att vi fått ett missfall i vecka 11…. Mår otroligt dåligt .. Men vad ska man göra….

  16. Vad fint att du valt att skriva ett blogg inlagg om hur det kanns att fa missfall. Det ar sa manga som upplevt den sorgen och de flesta jobbiga handelserna i livet blir lite lattare att bara nar man vet att man inte ar ensam om att ha gatt igenom det. Jag blir glad varje gang jag laser ett blogg inlagg som detta, dar nagon valt att beratta om en jobbig personlig upplevelse. Livet ar sa harligt men pa samma gang sa jobbigt, men allt blir lite lattare nar vi vet att vi inte ar ensamma i kampen. Man kan fa mycket styrka av att se att nagon annan har klarat sig igenom den storm som man sjalv befinner sig i fortillfallet.

  17. Ja, livet kan ibland bara orättvist! På ett ögonblick kan aölt görändras. Jag och min man förlorade vårt andra barn i v.38! För 1 1/2 år sedan. Det var en oerhört jobbig tid gör hela familjen, men framförallt för vår första son. Vi bestämde oss ganska snart efter det att vi skulle försöka igen. Hela min kropp skrik efter att få ha en bebis i min famn igen. I februari 2015 upptäckte vi att jag var gravid igen och lycka var total. Men efter någon vecka så blev det missfall! Kändes så orättvist! Men sedan blev jag gravid rätt så snabbt igen och k december förra året (2015) föddes var underbara dotter!
    Just nu njuter jag av livet!

  18. Du är otrolig Simon som går ut ochberättar.Det är ju lite av tabu och gå ut med. Jag tror folk skäms vilket dom verkligen inte behöver göra. Tror det är var tredje där det slutar i missfall, tack för att du delat med dig. Det betyder så mycket ska veta. Önskar er all lycka i världen med ert liv och lilla söta goa Polly och du Simon hon ÄR lik dig.
    Ha en bra dag ????

  19. Som fler skriver så vet jag hur det känns men brydde mig inte så mkt som min make.
    Han hade haft ett förhållande innan och dom kunde inte få barn ihop. Dom var helt enkelt inte komfortabla, sällsynt men det förekommer. Nu har den tjejen barn med en annan och min make har barn med mig. Så det var inget fel på någon av dom egentligen. Men de kantades av tidiga missfall.
    Så när jag fick missfall i v 7-8 så vart min make bedrövad. Nej inte igen.
    Jag kände inte så mkt som han.
    Jag började också blöda och då pratade jag med MvC som sade att det fanns inget att göra.
    På kvällen fick jag en oerhörd smärta och sedan kom det ut en lite klump. Jag viste att detta var hinnesäcken och den var tom. Fostret hade sedan innan redan dött och absorberad utav kroppen. Jag var glad att den kom ut så jag inte behövde in oxh skrapa mig, som de gärna vill göra. Sedan sade dom att jag skulle vänta minst en mens innan jag blir gravid igen. Men vi körde på ändå.. Jag hade läst att kroppen var rredan mottaglig och hade ett gravid komihåg. Och vist hade den det. Jag blev gravid igen efter två veckor, utan någon mens i mellan. Sedan gick allt bra i graviditeten. Jag är glad att jag inte upplevde en sen missfall där ett fulländat barn måste födas fram. Jag är oerhört ledsen för dessa kvinnor som upplever detta. En vän gjorde detta två ggr. Missfall i v 17 och en vid v20. Hon fick en fin pojke sedan, men sen var det stop 🙁
    Ja det är bra att kunna prata om detta…. Men glöm inte att man kan bli med barn igen ganska så snart barnet är fött, och även detta innan mensen har kommit tillbaka. Jag blev gravid redan igen när sonen var 10v och jag var 36 år ? Vi kunde inte behålla barnet, jag hade inte orkat två barn på samma år ? MVC hade hunnit sätta in spiral utan att se att jag var gravid och den kunde störa barnet när man tog ut den och satt den kvar kunde man få sent missfall, så vi fick ta bort det. Jag grät oerhört !
    Lite senare blev jag gravid igen och ut kom en son till året efter. Det kan gå undan fast man är till åren ❤️
    //Tjing

  20. Missfall är fruktansvärt.
    7 stycken har vi tvingats ta oss igenom.
    Nu väntar vi barn & lillgossen har beräknad födsel i sommar. Som vi längtar & som vi hoppas att allt går bra ❤️

  21. Har genomgått ett missfall och är gravid nu igen i vecka 8. Det värsta med missfallet, förutom att förlora sin älskade unge, var tystnaden kring det. Tack för att ni berättar och speciellt ur mannens synvinkel. Skulle önska att Camilla kunde skriva och berätta om hur det är att gå igenom det och sedan bli gravid igen. Kram

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..