Rollen som Bonusförälder

DSC_0207red

Min bonusson Felix med sin mamma Christina. Landet sommaren 2015. Den utökade familjen. 

Camilla:

Har ju upplevt bonusförälderrollen från flera sidor och aspekter. Som bonusförälder själv, som mamma till barn som har en bonusförälder, som partner med en bonusförälder. Och bonusförälderrollen är inte alltid lätt. Det är en snårig stig ibland och man balanserar sig fram och försöker ha tungan rätt i mun. När jag själv blev bonusförälder handlade mycket om vilken roll jag fick lov att spela för barnen. Hur mycket plats fick jag ta? Vilka föräldrasaker fick jag göra? Hur mycket fick jag uppfostra? Det gällde ju att hitta en roll där jag knöt an till barnen och blev en viktig person för dem – samtidigt som jag inte skulle trampa den ”riktiga” mamman på tårna. Inte alltid en lätt avvägning. Men ATT jag ville engagera mig och knyta an var jag säker på från första stund.

Och det är en sak jag har ytterst svårt att förstå. De bonusföräldrar som kommer in i en familjs liv via sin partner – och inte har lusten/viljan/orken att engagera sig. Som vill plocka russinen ur kakan och ha föräldern som sin partner – men inte vill vara med och dela ansvaret och jobbet med vederbörandes barn. Hur kan man välja att bli en del av en familj men ställa sig vid sidan av den? Eller till och med väljer att göra skillnad mellan bonusbarnen och de ev egna man har med sig in i förhållandet. Ser och hör ibland skräckexempel där nya partnern till och med ser barnen som konkurrenter. Och visst, man kanske inte är skitsugen på att bara för att man blir kär i en person, börja kliva upp tidigt på morgnarna och göra frukost och få iväg barn till skola/förskola. Eller på att börja ligga och skjutsa till och från träningar, eller läsa godnattsagor i ett barnrum på kvällarna istället för att sitta i soffan med ett glas rött och titta på Sveriges Mästerkock. Det ÄR ju mycket jobb med barn det vet alla föräldrar, och att ta sig an en del av det jobbet med någon annans barn – ja det är absolut en stor uppgift. Men det man måste inse är att det funkar med barn som med allt annat i livet – det man väljer att investera står i proportion till belöningen. Alla de där tidiga morgnarna, hämtningarna, lämningarna och sagoläsandet – det är en investering som ger utdelning i form av ett band till barnen och en kärlek som växer fram. Första gången de självmant kom och kröp upp i knät. Halleluja. När man känner den där lilla handen som automatiskt tryggt tar ett stadigt tag om din hand, när ni ska gå över vägen. Att få förtroenden om kompisar, att känna att är inte biologiska föräldern i närheten duger man lika fint att blåsa på skrubbsår – ja allt det där och mer därtill över åren är belöningen. Men det tar tid och tålamod. Många tror naivt åt andra hållet att bara för att man blir kär i nån så älskar man automatiskt den personens barn från första stund. Naturligtvis inte. De är ju små främlingar som man måste lära känna och ingen förväntar sig att man från dag ett ska kliva in i en föräldraroll och ha föräldrakärlek till de barnen. Men det kommer. OM man är beredd att investera tid och jobb.

En bra krönika om när det inte funkar på det här viset, finns HÄR

Motsatsen är inte alltid lätt heller. Att vara biologiska föräldern som måste acceptera att det finns en vuxen person i det andra hemmet, som tar plats hos barnen. Det är lätt att hamna i revirtänk, som bottnar i en rädsla att bli ersatt. Tänk om han/hon tar min plats? Tänk om barnen börjar tycka om honom/henne mer?  Men där gäller det att ta ett djupt andetag och hitta sin grundtrygghet som förälder. Att våga lita på att man alltid är mamman/pappan och att ingen annan kan fylla den platsen. Men någon annan kan komplettera! Och det är en fantastisk gåva att ge sitt barn att tillåta barnet att tycka om en annan vuxen människa, utan att behöva känna skuld över det gentemot biologiska föräldern. Släpp in den nya/nye ifall de visar att de vill kliva in och ta plats hos barnet. Alla vinner på det. Jag är oerhört glad för att mina två stora barn har en fantastisk ”extramamma” i sin pappas fru. De är trygga med henne, de tycker om henne, och hon är väldigt engagerad i dem. Vilket jag ser som något oerhört positivt för mina barn.

För när man hör om föräldrar som öppet avskyr och till och med inför barnet/barnen baktalar bonusföräldern – hur tänker man då? Vill man att ens barn ska bo en del av sin tid hos en människa den inte tycker om? Hur kan man vilja det ödet för sitt barn?  Är väl toppen om barnet/barnen tycker om pappas/mammas nya och de är bra med barnen. Släpp svartsjukan. Tillåt barnen att tycka om den nya personen i deras liv. Finns ett amerikansk uttryck: ”It takes a village to raise a child” och jag tänker ofta på det. Att det är inte bara mamman och pappan som formar barnen, det är många människor runt ett barn som lär det och formar det. Och en bonusförälder är en del av det. Det är inget hot. Det är en möjlighet.

Sen slutligen då att vara tillsammans med en bonusförälder. Det har också sina utmaningar och sina glädjeämnen. En ny person kommer in i hushållet med sina egna tankar om hur man ska uppfostra barn, vad som ska gälla i ett hem osv. Vad ska man behålla som man själv haft som princip och rutin? Vad ska man kompromissa om? Är det till och med så att bonusföräldern faktiskt också kommer med saker som förbättrar uppfostran av barnen? Saker man inte tänkt på själv? Inte orkat? Det gäller även här att våga släppa in, att låta den andra personen har åsikter om barnen, och skapa sin egen relation till dem. Och det är där glädjeämnena kommer in. Det är fantastiskt när man ser sina barn lära känna och knyta an till en person man valt att leva med, och gradvis bli mer och mer trygg med den personen.

Ja, det var mina tankar om rollen som bonusförälder. Summa summarum – engagera er ni som blivit bonusföräldrar! Investera tid och intresse och var en aktiv del av de vardagssysslor som rör barnen. Och ni biologiska föräldrar – släpp in bonusföräldern!

Mina fem bästa tips till bonusföräldrar:

  • Engagera er i barnen
  • Tro inte att det alltid är ”love at first sight” – låt det växa fram
  • Lär känna barnen och visa intresse för deras intressen
  • Hitta en lagom nivå för hur mkt du ska uppfostra
  • Gör INTE skillnad på bonusbarn och dina biologiska barn

Slutligen – är det så lätt som det låter? Nej. Lätt att säga, svårt att göra. Och ibland i början var det två steg fram och ett tillbaks både vad gällde att hitta relationen med barnen, och de andra inblandade vuxna. Men det GÅR. Och det är vår förbannade skyldighet inför våra barn att se till att det funkar!!

Men dela gärna med er av era erfarenheter i kommentarsfältet – och har ni fler bra råd än de jag kommit med så tror jag det kan vara till stor glädje och nytta för andra att gå in och läsa!

  1. Har själv växt upp som bonusbarn och aldrig att det gjordes skillnad på oss barn.
    Min pappa träffade min mamma när hon var nyskild och vi barn var 1 och 2 år.
    Sen fick vi tre syskon under årens lopp men aldrig att det var skillnad på biologiska eller bonusbarn.
    Så jag håller med. Engagera er och gör aldrig skillnad på barnen och lär resten av släkten detsamma.
    Hälsningar Skåne.

  2. Tack för att du Camilla och Simon tar upp det här ämnet. ? Det finns inte så mycket att läsa. Jag skulle kunna skriva en bok i ämnet känns det som. ? Hälsningar en Bonusmamma till 3 utan biologiska barn

  3. Hej!

    Är bonusförälder utan egna barn. Tycker om barnet och vi har en bra relation. Men tycker ändå det är jobbigt när det är våran vecka nu när hon blivit större. Min sambo är ”för snäll” och har inga direkt regler osv. Vi har pratat mycket om det. Men slutar mest i bråk tyvärr. För han inte tycker det jag säger stämmer. Så jag har försökt sluta bry mej, men kokar inom mej ofta. Ett exempel är att dottern kan ligga hemma en hel helg med datorspel (hon är 11) och då menar jag EN HEL HELG! Tycker han tar alldeles för lite ansvar och jag vill inte va elaka styvmamman.
    Märklig situation och nu funderar jag på om jag verkligen kan fortsätta tillsammans, eftersom jag vill ha egna barn och med så olika syn på detta börjar jag bli väldigt osäker.
    Ni är verkligen förebilder på hur det ska se ut!

  4. Å jag önskar att det vore så enkelt som att följa dina råd. Det enda jag och mina bonusbarns pappa vill är att barnen ska vara lika trygga och känna sig lika hemma hos båda föräldrarna, och att de verkligen ska vilja vara lika mycket hos båda. Men när mamman faktiskt är psykiskt instabil men vägrar inse det utan ”uppfostrar” genom att ingjuta fruktan i barnen, genom att göra dem rädda för ”livet därute”, när barnen fått gå hos psykolog i över ett år och mamman inte vill försöka förstå varför de mår dåligt och inte vill vara hos henne, när tonårsdottern säger till mig som är bonusmamma, att det finns dagar hon aldrig ens vill se sin mamma igen, då är det inte lätt att bara prata väl om mamman…
    Du och jag har pratat om det här tidigare och jag är så otroligt glad för din och alla dina egna och bonusbarnen skull, att ni har en sådan fin relation med både barn, föräldrar, ex och andra. Jag ger aldrig upp hoppet att det sk bli bra för mina bonusar också, men ibland tvivlar jag…

    1. Åh vilken liknande situation du och jag är i.
      Otroligt jobbigt och man vet aldrig riktigt hur man ska agera…

  5. Så himla bra, fint, kärleksfullt skrivet! Barnen har inte bett om att få komma till världen och då är det vi vuxna som måste axla rollen dom just vuxna! Alla barn har rätt att vara trygga där dom är just nu! Hos vem det nu än är! Kram!

  6. Hej hej.
    Jag har under några år i mitt liv vuxit upp med en bonusmamma som inte stod ut med mig, gjorde inte så mycket för jag ansåg att hon var rätt kass. Så när det var samma känslor från båda hållen tycker jag att det är helt ok att inte låtsas gilla varann och hitta på grejer lite påtvingat. Den kvinnan pappa har idag gillar jag och hon gillar mig så de rullar på utan problem, men de träffades då jag hade flyttat hemifrån så det kanske blir lite skillnad. Som dotter till en skilda päron har det aldrig varit ett bekymmer att pappas första sambo aldrig gillade mig, hon höll sig på sin kant och jag på min. Hon blev ju inte ihop med pappa för att hon gillade mig, hon gillade ju honom. Kanske hade underlättat ibland om vi gillat varandra men nu flera år senare känner jag ingen sorg att det tog slut mellan dem vilket jag säkert hade gjort om jag gillat henne.
    Så för att summera, hon gillade min far men inte mig men det gick helt ok iaf för den ”vänskapen” hon och jag hade kunnat skapa hade bara varit falsk och sådant vill jag aldrig ha, bättre att vara ärlig ”jag gillar inte dig men det är lugnt för du gillar inte mig heller.
    /Alexandra

  7. Toppenbra inlägg!
    Har, tyvärr, en annan erfarenhet av bonusförälderskapet som inte är någon rolig läsning.
    Vad f*n gör man när bonusföräldern gör allt i sin makt för att ta, i det här fallet, mammans plats? När bonusföräldern pratar så illa om mamman att barnet gråter sig utmattat när hen kommer hem till sin mamma pga all skit hen fått hört? När bonusföräldern förnekar barnets syskon hen har hos mamman men framhåller sitt eget barn som ett riktigt syskon och presenterar barnen som biologiska syskon?
    And it goes on and on and on.
    Förtvivlad är bara förnamnet.

    1. Men de där är inte okej. De måste du ta med pappan ordentligt samt prata med tredje part enskilt med pappan och när hon är med

  8. Håller helt med i allt du skriver. Men alla gånger är det inte så lätt tyvärr. Jag har varit bonusmamma i snart 5 år och det är fortfarande svårt. Sonen har aldrig tillåtit sig själv att släppa in mig på något sätt. Han vill fortfarande bara sitta jämte pappa vid bordet och absolut inte jämte mig… han är 9 idag.
    Ska väl tilläggas att hans mamma aldrig har accepterat mig heller. Varför kan jag bara spekulera i. Har träffat henne två gånger tror jag men hon har varje gång vägrat att ens hälsa på mig…
    Undrar lite vad du menade med att man aldrig ska göra skillnad på bonusbarn och egna barn. Jag har idag ett biologiskt barn också och jag tycker det är självklart att det är skillnad på de två stora bonusarna och min biologiska. Eller är jag helt knäpp som känner olika känslor??

    1. Självklart kommer du att älska dina biologiska barn på att annat sätt. Det betyder dock inte att du måste behandla bonusar och biobarn olika?

    2. Håller med Alex, klart att dina känslor kan vara olika gentemot biobarn resp bonusbarn men t ex när det gäller tillsägelser om de gjort fel, gåvor eller bara allmänt bemötande så bör man inte göra skillnad på biobarn o bonusbarn. Så tolkade jag Camilla o jag håller med till fullo! 🙂

      1. Camilla: Ja visst känner man olika, men jag anser ärligt att man inte får visa det. Man ska inte behandla barn olika i en familj, punkt slut. Det är min ärliga åsikt.

        1. Det känns nästan som vi är och kommer vara ”hårdare” mot vår gemensamma dotter än mot mina två bonusar. Mycket pga att de bara är hos oss varannan helg och då blir man ju lite dum kanske som bara vill att helgen ska vara solsken och glada miner så man tar inte riktigt tag i det där med att det faktiskt finns regler här osv. Kanske fel??
          Men annars tror jag inte att vi gör skillnad på dom när dom är här. Vi försöker jobba mycket med barnens självkänsla och försöker uppmärksamma alla på sitt sätt. Men så är det väl det där med känslorna för min del då… jag älskar min dotter över allt annat och jag tycker väldigt mycket om mina bonusbarn. Men det blir väl inte samma nivå av pussar och kramar och ”jag älskar dig” till bonusarna som till bion. Får nog jobba på det helt enkelt.

  9. Håller helt med om att barnen alltid måste komma först. Och träffar man någon som har barn kan man inte gå in i en sån relation och inte acceptera barnen. Och det värsta som finns är när föräldrar/bonusförälder baktalar varandra inför barnen och låter dem hamna i kläm.

    Däremot fattar jag inte varför så många skiljer sig så lätt idag. Nej jag vet att man inte kan veta exakt hur det varit hemma hos andra och nej jag tycker inte man ska stanna i en dålig relation bara för barnens skull. Men idag verkar det vara mycket gifta sig, skaffa kärleksbarn, skilja sig efter bara 3-4 år, sen samma sak igen med nästa, och nästa.. Och varför har många så bråttom in i en ny relation direkt efter en skilsmässa och man har barn? Skulle jag och min man skilja oss och rycka upp barnen skulle jag självklart göra allt för att vi ska ha en bra relation men visst skulle det känns konstigt om han direkt efter hoppade in i en ny relation och skaffade nya barn.

  10. Vilket bra inlägg!
    Jag har två barn tillsammans med två olika män och lever nu med den tredje mannen. Min dotter (som är äldst) har inte haft en relation över huvud taget med sin pappa på 4 år, hon blir 8 i år. Min son är en ”varannan-vecka-unge”, vilket jag är väldigt tacksam över då erfarenheten med min dotter som inte har en pappa har gjort att jag hyllar alla pappor som vill vara delaktiga. Dock har vi stora problem med sonens pappa, han står inte ut med tanken på att jag har en man som jag delar mitt liv med, och som vår son älskar över allt annat. Jag förstår det inte, hur häftigt är det inte att ha två pappor?
    Tack för att du uppmärksammar detta ämne 🙂

  11. Jag och min man och våra två barn har vad vi kallar den förlängda familjen med min svägerska och hennes familj. Vi umgås så mycket och våra barn älskar att vara med sina kusiner. De kommer troligtvis vara mer som syskon än kusiner när de är vuxna, vilket gör mig extra varmt om hjärtat. Jag tänker ofta också på ordspråket du nämner i texten. Det är inte bara jag och min man som uppfostrar våra barn, det är de som är närmast oss som också är en del av uppfostran. Och jag tycker att det är viktigt att de får lära sig att det som är okej hemma hos oss kanske inte är okej hemma hos någon annan.

  12. Om det bara vore så lätt… Har varit bonusmamma i över 20 år nu och det har inte varit, och är fortfarande, inte alltid så lätt. Hela tiden en balansgång för att göra rätt, ta ”lagom” mycket ansvar så man inte går över nån gräns som man sällan vet var den är, att försöka hitta sin plats utan att ge avkall på vem man själv är, försöka älska barnet osv. Med bonusbarn blir allting mycket ”allvarligare” på något sätt. Konflikter blir hårdare än med mina biologiska barn, samtidigt som ev ömhetsbevis känns ännu djupare av ett bonusbarn. Kan liksom aldrig räkna med något från hens sida, men om det kommer så känns det gott! När jag tittar tillbaka så ser jag många saker som jag kunde gjort annorlunda och känner mig ofta ledsen över det. Ledsen för att jag inte hade åldern, mognaden eller kunskapen för att förstå det då. Gjort är gjort….

  13. Tänker på barnen som bodde på kibbutz Gesher Haziv i Israel, där jag jobbade en gång i tiden.
    Har aldrig mött så harmoniska barn, varken förr eller senare.
    Förmodligen eftersom de alltid hade massor av olika vuxna omkring sig. Det var fint och fascinerande på samma gång.

  14. Tycker ofta det är problem med bonusbarn. Jag arbetar med barn och ungdomar och gjort i 25 år, och idag jämfört när jag börja så är det mer vanligt att det är skilda föräldrar än gifta föräldrar, oftast är det nya partner och de har barn med in i förhållandet.

    Ofta hör jag barnen och ungdomarna ”klaga” på att de inte gillar den ”nya”, de tycker hen är orättvis, lägger sig i fostran, inte snäll eller att det är mer med hens biologiska barn.

    Jag själv skilde mig när mina barn var 9 och 12 år, träffa en ny man och vi flytta ihop efter 2 år. Han hade inga barn. Det var inte lätt, han tyckte jag var för curlande med mina barn, han tyckte jag skämde bort dem, han tyckte att de inte hjälpte till tillräckligt hemma. Jag tyckte det var svårt att balansera hur mycket han skulle ”lägga sig i” fostran. Vissa saker OK men vissa saker tycker jag är förälderns ansvar. Det är svårt att foga samman en ny konstellation, vi hade ju levt ett liv med våra regler och rutiner, och den man jag träffa sina regler och rutiner, nu skulle detta bli något nytt och samtidigt skulle inte mina barn komma i kläm. Svår balansgång.

    Vi fick en son ihop, skildes dock när sonen var 9 år, han ör 18 år idag. Men när det gällde sonen så var det inte så svårt för min ex make att curla honom, eller att han slapp hjälpa till hemma m.m, mina 2 barn var stora och hade flyttat, så de märkte inte av det så mycket!
    Men att det är skillnad på biologisks och bonusbarn är det, det är svårt att ha samma känslor och samma instinkt för biologiska och icke biologiska, kanske skillnad vilken ålder de är när man träffas. Är de små är det kanske lättare och man växer kanske med dom. Sen tycker knte jag heller att den nya ska bli någon nu pappa eller mamma men däremot en klok, vettig och kärleksfull person som visar respekt för bonusbarnen.

    En kompis till min son sa en gång om alla sina olika bonus pappor att han tyckte inte om en ända av dem förrän den sista som fanns nu i mammans liv. Hur kan det vara sa jag, varför gillar du honom och inte de andra? Han sa, han lägger sig inte i mitt liv, han försöker inte fostra mig eller styra och ställa över mig, han är bara snäll och trevlig att prata med, mamma och min pappa fostrar mig och bestämmer över mig, ingen annan,
    Det har faktiskt följ mig de meningarna.

    Kanske den ”nya” inte ska lägga sig i fostran och bestämmer över barnet, det kanske föräldrarna ska göra, men såklart det blir ju väldigt svårt och konstigt. Var går gränsen hur mycket man ska fostra och när.

    Det är mycket komplicerat och svårt! Det är lätt i teorin och tycka och tänka men i praktiken är det inte lätt.

    1. Klokt! Tycker det är svårt att inte uppfostra mitt bonusbarn när jag har två ”egna” barn. Samma regler måste ju gälla?

      1. Camilla: ja jag tycker att man ska ha samma regler. Det är min personliga åsikt. Att det ger barnen trygghet att de ser att samma saker gäller.

  15. Fint och tydligt skrivet. Intressanta kommentarer! Jag njöt också av att du är så bra på att formulera dig, bokmal som jag är…(trots ämnet).

  16. Håller helt med Zara och Maja , du är så bra på att formulera dig och skriver så kloka saker . Men visst är det svårt att omsätta i praktiken , har själv barn med två pappor . Men vi måste ju försöka så gott vi kan …..

  17. Jag har varit bonusmamma i tre olika familjer. Först med mina äldsta barns pappas barn – de var i lågstadieåldern. Jag var ganska ung då och fungerade mest som en lekande vuxen varannan helg.
    Andra ggn var jag extramamma till tre lite större tjejer. Funkade jättebra, så bra att två av dem flyttade till oss hela sin gymnasietid. Jag var mest kompis där oxå, en extra vuxen att prata med.
    Nu är jag bonusmamma till en jämnårig till min 5-åring och nu är det viktigt med rättvisa mellan gossarna. Är nog för att de är lika gamla. Annars funkar det väldigt bra och killarna leker jättebra ihop.
    Jag tror det är bra att inte uppfostra fööör mycket. Självklart säga ifrån om det sker dumheter men ändå ligga lite lågt och stötta bioföräldern i dennes tankar om uppfostran, även om det inte alltid är vad man själv tycker.

  18. Jag läser ofta, men kommenterar aldrig, Men detta berörde! Vist skrivet och i mångt och mycket så vi har det i våran stora bonusfamilj, Med två bonusbarn, en fantastisk man med en exfru men nya barn samt bonusbarn är det många att ta hänsyn till. Men medvetna val och hänsyn från alla håll är så otroligt viktigt, och man gör det ju för dem man älskar mest. Barnen såklart! Och vad är härligare för barnen än att alla kan samarbeta och visa varandra respekt och höja de bra sidorna som kanske den andra sidan har och inte man själv ? Våra barn är lyriska över de dagar vi väljer att spendera tillsammans alla nya som gamla familjemedlemmar. Härligt att ämnet kommer upp! Hejja alla bonusföräldrar.

  19. Det KAN av egen erfarenhet finnas anledningar och händelser som gör att man faktiskt INTE engagerar sig i ens partners barn och det betyder inte att man är fel på det eller egoistisk eller elak osv. Utan det är helt enkelt så det blir bäst. Bäst för barnet. Bäst för det vuxnas relation. För det är inte alltid det går att lösa ifall inte båda sidorna är med på lika villkor. Och det betyder inte heller att man då måste välja bort sin partner. Utan man kan ha ett lyckligt liv med barn från tidigare relationer utan att blanda sig alltför mycket.

  20. Det låter så bra. Allt du skriver fanns i min vision när jag för elva år sen blev kär i min nuvarande man och vi skulle ”få till det” med vars tre barn med oss in i boet.
    Men allt blev kras. Trots samtal, medling och massor med provade lösningar.
    Min mans ex godtog aldrig något. Hur jag gjorde blev det fel. Säkert gjorde jag många. Men hur jag försökte ändra blev det aldrig bra. Jag tog för lite ansvar, för mycket ansvar, brydde mej inte, lade mej i för mycket, gjorde skillnad på barnen eller trodde att det var mina barn.
    Hon kissade revir oavbrutet med aldrig sinande stråle.
    Det var fruktansvärda år. Faktiskt.
    Efter sju år slutade det i att deras barn ärhos oss två ggr om året. Max. De bor två mil bort… Alla dessa bråk hon fick igång mellan mej och maken och just att barnen inte kommer längre gör att hon gick vinnande ur striden. Som klar förlorare står barnen och deras pappa. Anledningen, jag, kan ses som en reserv som aldrig fick komma in i spelet. Jag motades bort redan på sidlinjen. Jag varken vann eller förlorade.

    1. Känner så igen mig. Vet att jag också kunde gjort många saker annorlunda, men jag gjorde det jag trodde var bäst och mest rätt. Men hur jag än gjorde (och gör) så är det fel i någons ögon. ”Alla” studerar mig och lägger märke till hur jag pratar, vad jag säger, vad jag inte säger osv osv. Önskar att det var lättare….

  21. Ja tänk om det hade fungerat så överallt, men det gör det inte. Det finns riktiga skitungar oxå oavsett vad bonusmamman gör. Och dessa ex fruar, varför måste de baktala mannens nya, varför jag bara undrar. Min släkting är i en sits nu där exfrun baktalar min släkting och pratar illa om henne. Exfrun pratar illa om mannen oxå och nu vill inte ens barnet träffa pappan. Fy. För sådana räpor helt enkelt.
    En vän sade till mig…. Skaffa aldrig en ny man som har barn sedan innan, för du får med dig hans exfru och tyvärr är alla långt ifrån som eran familj. Nu äntligen efter många många år är det lugnt hos min vän och deras gemensamma barn. Men det tog tid !
    Tyvärr men jag tror inte alla passar som bonusföräldrar. Och jag fattar inte varför exfruar tror att de har ensamrätt på barnen ? För det är sällan männen gör så här när frun träffar en ny.
    //Tjing

  22. Åh vad jag önskar att det vore som du skriver.
    Jag är bonusmamma till 2 barn som aldrig visat något agg mot mig men deras mamma jobbar stenhårt på det.
    Det baktalas, det ljugs och det saboteras.
    Hon är väldigt diskret men gör tyvärr allt i sin makt för att få oss att framstå som dåliga inför andra och barnen och tyvärr efter 4 år börjar det få mig som inte är speciellt psykiskt stark att investera mindre känslor i mina bonusbarn för all besvikelse och ilska som deras mamma utsätter oss för tär annars för mycket på mig…

    1. Camilla: Tufft, men brukar försöka tänka att man kan inte styra hur andra agerar – man kan bara fokusera på hur man själv agerar och man får se till bara att själv ha ett förhållningssätt man kan stå för och vara stolt över. Mer kan man inte göra. Sen får man hoppas på kharma ha ha ha

  23. Jag tror att det beror på hur en skilsmässa ser ut!
    Varför! Väljer föräldrarna att lämna varandra…en otrohet blev katastrof för mig! Oerhörd smärta att se sin mor! Att förstå hur dåligt hon mårdde inombords….sveket.hon fick genom lida..samtidigt som hon var tvungen.lämna oss barn till pappa och den nya! Usch så svårt för en 7 åring…vi tyckte om den nya som efter 11 år avled…mamma tog efter alla år henne i hand för första gången kort innan hon avled…länge följde detta svek mig, även fast jag tyckte om den nya…idag har jag förlåtit. Men det tog över 40 år..i hjärtat…:-)

    1. Camilla: Full förståelse för det – åt alla håll. Men viktigt anser jag att barnen inte får lida för det så att de vuxna håller sina tvister och känslor för sig själv, – eller sinsemellan, och inte lägger dem på barnen. Inte lätt jag vet, men det är ju lite ansvaret man har som vuxen… tycker jag…

  24. Oerhört imponerad av din text, helt rätt.

    Mina föräldrar skildes när jag var 3,5, och definitivt inte som vänner. Båda träffade nya ganska omgående, personer som jag idag fortfarande ser och respekterar på samma sätt som mina egna föräldrar. Men nej, det var inte alltid kul att höra pappa säga elaka saker om ens mamma och i långa perioder förde mina extra föräldrar talan mellan familjerna, då mamma och pappa inte pratade med varandra utan att det blev bråk. Min pappa skildes från min extra mamma när jag var 17 och vi har fortfarande en bra relation och jag benämner henne ännu, 10 år efter skilsmässan, som min förälder. Min extrapappa är den enda av mina föräldrar som jag kan bli riktigt arg på (kunde redan som barn) och detta enbart för att han aldrig gett upp om oss.

    Oavsett vad andra säger eller gör för att motverka en relation så är det alltid upp till barnet och extraföräldern att tillsammans testa gränser och visa att man finns kvar, framförallt för den vuxna.

    Skulle kunna skriva en uppsats i ämnet (en bok mer riktad mot barn var min dröm som tonåring).

    Det jag ville komma till är i vart fall att jag är så tacksam att mina extraföräldrar stod ut, oerhört tacksam!

  25. Min mamma och pappa separerade och min mamma träffade sedan en ny man och tillslut blev det så att mamma, pappa och min bonuspappa bodde i samma kvarter. Vi åt middagar ihop. Jag fick ett halvsyskon och det funkade. Min mammas nya hade jag svårt för i början under flera år, fram och tillbaka även under tonåren men såhär i efterhand som vuxen är jag så otroligt glad över att ha haft två pappor! Jag är så tacksam för allt engagemang och tålamod min bonuspappa gett mig. Min mamma har skiljt sig från min bonuspappa men han finns fortfarande där som pappa och jag är extra glad över det då min biologiska pappa gått bort. Desto fler omkring en desto bättre, blod eller vatten spelar ingen roll!

  26. Åh, vad jag o min man velat haft det så. Jag kom in i mina bonusbarns liv när de var 6 o 10. I början gick det bra men sen insåg deras mamma att det gick för bra. Så då börjades det med allt skitprat om mig. De var stränga regler, ja om man måste plocka upp efter sig o gå o lägga sig i tid mm då var vi stränga. Även o, det var min man som satte reglerna o jag följde dem så var det mitt fel för så hade det inte varit innan mm.
    Det slutade med att killen inte bodde hos oss på två år o sen kom han ibland på helgen o hälsade på. Dottern bodde hos oss varannan helg. Vi satt ned tillsammans exet med sin sambo, jag o min man o kom överens om saker o sen när vi gick pratade hon skit om oss till barnen. Min man har kämpat o kämpat för dessa två men hela tiden jobbat i motvind. När tjejen sen var 15 ville hon bo varannan vecka o då slog det slint i exet. Hon ifrågasatts sin dotter o tyckte efter allt hon gjort för henne, hon spelade på dotterns dåliga samvete att det var så synd om henne men dottern stod på sig. Idag har jag bra kontakt med dottern o sonen är det mycket bättre med. De är idag 22 o 25. Deras mamma gillar fortfarande inte mig men jag överlever för hon behöver inte det om hon inte vill o vi umgås inte heller så det är ju skönt.
    Skulle lätt kunna hata henne då vi fick veta att när vi förlorade våra tvillingpojkar i v25 sa hon att det kunde vi ha, det var rätt åt oss ??
    Ja, det var min lilla historia ?

  27. Jag har noterat en sak som jag tycker är lite märklig, nämligen att många nya kvinnor till män med barn verkar göra det till nån slags grej att styra upp så att pappan nu tar ansvar för sina barn om han inte gjort det tidigare.

    Tanken är säkert fin och god men har också sett flera fall där det mer blivit en ”uppvisning i föräldraskap” för den nya kvinnan än fokus på barnets behov.

  28. Viktigt ämne ni skriver om och jag håller fullständigt med om att man inte får/ska behandla barnen olika.
    Min mamma gick hastigt bort när jag var 9 år och min pappa träffade en ny kvinna efter några år. Jag och mina syskon behandlades olika mot hennes barn. Vi fick alltid hjälpa till med saker hemma (vilket inte är fel i sig) men hennes barn behövde aldrig göra något. Jag kände ofta att jag var orättvist behandlad och hade ingen mamma att prata om det med. Min pappa såg eller ville inte riktigt se vad som pågick, tyvärr!
    Nu efter 20 år har jag och min bonusmamma jättebra kontakt och jag är verkligen glad för att pappa träffade henne och för hans skull. Men minnena kommer ibland tillbaka och fortfarande ser jag bandet som hon och hennes dotter har. Och önskar att jag ibland ”fick” vara med och i dessa stunder saknar jag en Mamma – dotter relation.
    Blev ett långt inlägg, men tycker att ni gör helt rätt och era barn och bonusbarn kan verkligen skatta sig lyckliga. Bra jobbat!

    1. Camilla: Håller absolut med, jo det ÄR skillnad, men desto viktigare att inte göra skillnad mellan barnen.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..