Min bonusson Felix med sin mamma Christina. Landet sommaren 2015. Den utökade familjen.
Camilla:
Har ju upplevt bonusförälderrollen från flera sidor och aspekter. Som bonusförälder själv, som mamma till barn som har en bonusförälder, som partner med en bonusförälder. Och bonusförälderrollen är inte alltid lätt. Det är en snårig stig ibland och man balanserar sig fram och försöker ha tungan rätt i mun. När jag själv blev bonusförälder handlade mycket om vilken roll jag fick lov att spela för barnen. Hur mycket plats fick jag ta? Vilka föräldrasaker fick jag göra? Hur mycket fick jag uppfostra? Det gällde ju att hitta en roll där jag knöt an till barnen och blev en viktig person för dem – samtidigt som jag inte skulle trampa den ”riktiga” mamman på tårna. Inte alltid en lätt avvägning. Men ATT jag ville engagera mig och knyta an var jag säker på från första stund.
Och det är en sak jag har ytterst svårt att förstå. De bonusföräldrar som kommer in i en familjs liv via sin partner – och inte har lusten/viljan/orken att engagera sig. Som vill plocka russinen ur kakan och ha föräldern som sin partner – men inte vill vara med och dela ansvaret och jobbet med vederbörandes barn. Hur kan man välja att bli en del av en familj men ställa sig vid sidan av den? Eller till och med väljer att göra skillnad mellan bonusbarnen och de ev egna man har med sig in i förhållandet. Ser och hör ibland skräckexempel där nya partnern till och med ser barnen som konkurrenter. Och visst, man kanske inte är skitsugen på att bara för att man blir kär i en person, börja kliva upp tidigt på morgnarna och göra frukost och få iväg barn till skola/förskola. Eller på att börja ligga och skjutsa till och från träningar, eller läsa godnattsagor i ett barnrum på kvällarna istället för att sitta i soffan med ett glas rött och titta på Sveriges Mästerkock. Det ÄR ju mycket jobb med barn det vet alla föräldrar, och att ta sig an en del av det jobbet med någon annans barn – ja det är absolut en stor uppgift. Men det man måste inse är att det funkar med barn som med allt annat i livet – det man väljer att investera står i proportion till belöningen. Alla de där tidiga morgnarna, hämtningarna, lämningarna och sagoläsandet – det är en investering som ger utdelning i form av ett band till barnen och en kärlek som växer fram. Första gången de självmant kom och kröp upp i knät. Halleluja. När man känner den där lilla handen som automatiskt tryggt tar ett stadigt tag om din hand, när ni ska gå över vägen. Att få förtroenden om kompisar, att känna att är inte biologiska föräldern i närheten duger man lika fint att blåsa på skrubbsår – ja allt det där och mer därtill över åren är belöningen. Men det tar tid och tålamod. Många tror naivt åt andra hållet att bara för att man blir kär i nån så älskar man automatiskt den personens barn från första stund. Naturligtvis inte. De är ju små främlingar som man måste lära känna och ingen förväntar sig att man från dag ett ska kliva in i en föräldraroll och ha föräldrakärlek till de barnen. Men det kommer. OM man är beredd att investera tid och jobb.
En bra krönika om när det inte funkar på det här viset, finns HÄR
Motsatsen är inte alltid lätt heller. Att vara biologiska föräldern som måste acceptera att det finns en vuxen person i det andra hemmet, som tar plats hos barnen. Det är lätt att hamna i revirtänk, som bottnar i en rädsla att bli ersatt. Tänk om han/hon tar min plats? Tänk om barnen börjar tycka om honom/henne mer? Men där gäller det att ta ett djupt andetag och hitta sin grundtrygghet som förälder. Att våga lita på att man alltid är mamman/pappan och att ingen annan kan fylla den platsen. Men någon annan kan komplettera! Och det är en fantastisk gåva att ge sitt barn att tillåta barnet att tycka om en annan vuxen människa, utan att behöva känna skuld över det gentemot biologiska föräldern. Släpp in den nya/nye ifall de visar att de vill kliva in och ta plats hos barnet. Alla vinner på det. Jag är oerhört glad för att mina två stora barn har en fantastisk ”extramamma” i sin pappas fru. De är trygga med henne, de tycker om henne, och hon är väldigt engagerad i dem. Vilket jag ser som något oerhört positivt för mina barn.
För när man hör om föräldrar som öppet avskyr och till och med inför barnet/barnen baktalar bonusföräldern – hur tänker man då? Vill man att ens barn ska bo en del av sin tid hos en människa den inte tycker om? Hur kan man vilja det ödet för sitt barn? Är väl toppen om barnet/barnen tycker om pappas/mammas nya och de är bra med barnen. Släpp svartsjukan. Tillåt barnen att tycka om den nya personen i deras liv. Finns ett amerikansk uttryck: ”It takes a village to raise a child” och jag tänker ofta på det. Att det är inte bara mamman och pappan som formar barnen, det är många människor runt ett barn som lär det och formar det. Och en bonusförälder är en del av det. Det är inget hot. Det är en möjlighet.
Sen slutligen då att vara tillsammans med en bonusförälder. Det har också sina utmaningar och sina glädjeämnen. En ny person kommer in i hushållet med sina egna tankar om hur man ska uppfostra barn, vad som ska gälla i ett hem osv. Vad ska man behålla som man själv haft som princip och rutin? Vad ska man kompromissa om? Är det till och med så att bonusföräldern faktiskt också kommer med saker som förbättrar uppfostran av barnen? Saker man inte tänkt på själv? Inte orkat? Det gäller även här att våga släppa in, att låta den andra personen har åsikter om barnen, och skapa sin egen relation till dem. Och det är där glädjeämnena kommer in. Det är fantastiskt när man ser sina barn lära känna och knyta an till en person man valt att leva med, och gradvis bli mer och mer trygg med den personen.
Ja, det var mina tankar om rollen som bonusförälder. Summa summarum – engagera er ni som blivit bonusföräldrar! Investera tid och intresse och var en aktiv del av de vardagssysslor som rör barnen. Och ni biologiska föräldrar – släpp in bonusföräldern!
Mina fem bästa tips till bonusföräldrar:
- Engagera er i barnen
- Tro inte att det alltid är ”love at first sight” – låt det växa fram
- Lär känna barnen och visa intresse för deras intressen
- Hitta en lagom nivå för hur mkt du ska uppfostra
- Gör INTE skillnad på bonusbarn och dina biologiska barn
Slutligen – är det så lätt som det låter? Nej. Lätt att säga, svårt att göra. Och ibland i början var det två steg fram och ett tillbaks både vad gällde att hitta relationen med barnen, och de andra inblandade vuxna. Men det GÅR. Och det är vår förbannade skyldighet inför våra barn att se till att det funkar!!
Men dela gärna med er av era erfarenheter i kommentarsfältet – och har ni fler bra råd än de jag kommit med så tror jag det kan vara till stor glädje och nytta för andra att gå in och läsa!
