Rollen som Bonusförälder

DSC_0207red

Min bonusson Felix med sin mamma Christina. Landet sommaren 2015. Den utökade familjen. 

Camilla:

Har ju upplevt bonusförälderrollen från flera sidor och aspekter. Som bonusförälder själv, som mamma till barn som har en bonusförälder, som partner med en bonusförälder. Och bonusförälderrollen är inte alltid lätt. Det är en snårig stig ibland och man balanserar sig fram och försöker ha tungan rätt i mun. När jag själv blev bonusförälder handlade mycket om vilken roll jag fick lov att spela för barnen. Hur mycket plats fick jag ta? Vilka föräldrasaker fick jag göra? Hur mycket fick jag uppfostra? Det gällde ju att hitta en roll där jag knöt an till barnen och blev en viktig person för dem – samtidigt som jag inte skulle trampa den ”riktiga” mamman på tårna. Inte alltid en lätt avvägning. Men ATT jag ville engagera mig och knyta an var jag säker på från första stund.

Och det är en sak jag har ytterst svårt att förstå. De bonusföräldrar som kommer in i en familjs liv via sin partner – och inte har lusten/viljan/orken att engagera sig. Som vill plocka russinen ur kakan och ha föräldern som sin partner – men inte vill vara med och dela ansvaret och jobbet med vederbörandes barn. Hur kan man välja att bli en del av en familj men ställa sig vid sidan av den? Eller till och med väljer att göra skillnad mellan bonusbarnen och de ev egna man har med sig in i förhållandet. Ser och hör ibland skräckexempel där nya partnern till och med ser barnen som konkurrenter. Och visst, man kanske inte är skitsugen på att bara för att man blir kär i en person, börja kliva upp tidigt på morgnarna och göra frukost och få iväg barn till skola/förskola. Eller på att börja ligga och skjutsa till och från träningar, eller läsa godnattsagor i ett barnrum på kvällarna istället för att sitta i soffan med ett glas rött och titta på Sveriges Mästerkock. Det ÄR ju mycket jobb med barn det vet alla föräldrar, och att ta sig an en del av det jobbet med någon annans barn – ja det är absolut en stor uppgift. Men det man måste inse är att det funkar med barn som med allt annat i livet – det man väljer att investera står i proportion till belöningen. Alla de där tidiga morgnarna, hämtningarna, lämningarna och sagoläsandet – det är en investering som ger utdelning i form av ett band till barnen och en kärlek som växer fram. Första gången de självmant kom och kröp upp i knät. Halleluja. När man känner den där lilla handen som automatiskt tryggt tar ett stadigt tag om din hand, när ni ska gå över vägen. Att få förtroenden om kompisar, att känna att är inte biologiska föräldern i närheten duger man lika fint att blåsa på skrubbsår – ja allt det där och mer därtill över åren är belöningen. Men det tar tid och tålamod. Många tror naivt åt andra hållet att bara för att man blir kär i nån så älskar man automatiskt den personens barn från första stund. Naturligtvis inte. De är ju små främlingar som man måste lära känna och ingen förväntar sig att man från dag ett ska kliva in i en föräldraroll och ha föräldrakärlek till de barnen. Men det kommer. OM man är beredd att investera tid och jobb.

En bra krönika om när det inte funkar på det här viset, finns HÄR

Motsatsen är inte alltid lätt heller. Att vara biologiska föräldern som måste acceptera att det finns en vuxen person i det andra hemmet, som tar plats hos barnen. Det är lätt att hamna i revirtänk, som bottnar i en rädsla att bli ersatt. Tänk om han/hon tar min plats? Tänk om barnen börjar tycka om honom/henne mer?  Men där gäller det att ta ett djupt andetag och hitta sin grundtrygghet som förälder. Att våga lita på att man alltid är mamman/pappan och att ingen annan kan fylla den platsen. Men någon annan kan komplettera! Och det är en fantastisk gåva att ge sitt barn att tillåta barnet att tycka om en annan vuxen människa, utan att behöva känna skuld över det gentemot biologiska föräldern. Släpp in den nya/nye ifall de visar att de vill kliva in och ta plats hos barnet. Alla vinner på det. Jag är oerhört glad för att mina två stora barn har en fantastisk ”extramamma” i sin pappas fru. De är trygga med henne, de tycker om henne, och hon är väldigt engagerad i dem. Vilket jag ser som något oerhört positivt för mina barn.

För när man hör om föräldrar som öppet avskyr och till och med inför barnet/barnen baktalar bonusföräldern – hur tänker man då? Vill man att ens barn ska bo en del av sin tid hos en människa den inte tycker om? Hur kan man vilja det ödet för sitt barn?  Är väl toppen om barnet/barnen tycker om pappas/mammas nya och de är bra med barnen. Släpp svartsjukan. Tillåt barnen att tycka om den nya personen i deras liv. Finns ett amerikansk uttryck: ”It takes a village to raise a child” och jag tänker ofta på det. Att det är inte bara mamman och pappan som formar barnen, det är många människor runt ett barn som lär det och formar det. Och en bonusförälder är en del av det. Det är inget hot. Det är en möjlighet.

Sen slutligen då att vara tillsammans med en bonusförälder. Det har också sina utmaningar och sina glädjeämnen. En ny person kommer in i hushållet med sina egna tankar om hur man ska uppfostra barn, vad som ska gälla i ett hem osv. Vad ska man behålla som man själv haft som princip och rutin? Vad ska man kompromissa om? Är det till och med så att bonusföräldern faktiskt också kommer med saker som förbättrar uppfostran av barnen? Saker man inte tänkt på själv? Inte orkat? Det gäller även här att våga släppa in, att låta den andra personen har åsikter om barnen, och skapa sin egen relation till dem. Och det är där glädjeämnena kommer in. Det är fantastiskt när man ser sina barn lära känna och knyta an till en person man valt att leva med, och gradvis bli mer och mer trygg med den personen.

Ja, det var mina tankar om rollen som bonusförälder. Summa summarum – engagera er ni som blivit bonusföräldrar! Investera tid och intresse och var en aktiv del av de vardagssysslor som rör barnen. Och ni biologiska föräldrar – släpp in bonusföräldern!

Mina fem bästa tips till bonusföräldrar:

  • Engagera er i barnen
  • Tro inte att det alltid är ”love at first sight” – låt det växa fram
  • Lär känna barnen och visa intresse för deras intressen
  • Hitta en lagom nivå för hur mkt du ska uppfostra
  • Gör INTE skillnad på bonusbarn och dina biologiska barn

Slutligen – är det så lätt som det låter? Nej. Lätt att säga, svårt att göra. Och ibland i början var det två steg fram och ett tillbaks både vad gällde att hitta relationen med barnen, och de andra inblandade vuxna. Men det GÅR. Och det är vår förbannade skyldighet inför våra barn att se till att det funkar!!

Men dela gärna med er av era erfarenheter i kommentarsfältet – och har ni fler bra råd än de jag kommit med så tror jag det kan vara till stor glädje och nytta för andra att gå in och läsa!

  1. Anni skriver:

    Man behöver inte GÖRA någon skillnad men det ÄR en skillnad. Om man mäter i kärlekskänslor.

    1. Camilla: Håller absolut med, jo det ÄR skillnad, men desto viktigare att inte göra skillnad mellan barnen.

  2. Emma skriver:

    Viktigt ämne ni skriver om och jag håller fullständigt med om att man inte får/ska behandla barnen olika.
    Min mamma gick hastigt bort när jag var 9 år och min pappa träffade en ny kvinna efter några år. Jag och mina syskon behandlades olika mot hennes barn. Vi fick alltid hjälpa till med saker hemma (vilket inte är fel i sig) men hennes barn behövde aldrig göra något. Jag kände ofta att jag var orättvist behandlad och hade ingen mamma att prata om det med. Min pappa såg eller ville inte riktigt se vad som pågick, tyvärr!
    Nu efter 20 år har jag och min bonusmamma jättebra kontakt och jag är verkligen glad för att pappa träffade henne och för hans skull. Men minnena kommer ibland tillbaka och fortfarande ser jag bandet som hon och hennes dotter har. Och önskar att jag ibland ”fick” vara med och i dessa stunder saknar jag en Mamma – dotter relation.
    Blev ett långt inlägg, men tycker att ni gör helt rätt och era barn och bonusbarn kan verkligen skatta sig lyckliga. Bra jobbat!

  3. Jag har noterat en sak som jag tycker är lite märklig, nämligen att många nya kvinnor till män med barn verkar göra det till nån slags grej att styra upp så att pappan nu tar ansvar för sina barn om han inte gjort det tidigare.

    Tanken är säkert fin och god men har också sett flera fall där det mer blivit en ”uppvisning i föräldraskap” för den nya kvinnan än fokus på barnets behov.

  4. Cicci skriver:

    Åh, vad jag o min man velat haft det så. Jag kom in i mina bonusbarns liv när de var 6 o 10. I början gick det bra men sen insåg deras mamma att det gick för bra. Så då börjades det med allt skitprat om mig. De var stränga regler, ja om man måste plocka upp efter sig o gå o lägga sig i tid mm då var vi stränga. Även o, det var min man som satte reglerna o jag följde dem så var det mitt fel för så hade det inte varit innan mm.
    Det slutade med att killen inte bodde hos oss på två år o sen kom han ibland på helgen o hälsade på. Dottern bodde hos oss varannan helg. Vi satt ned tillsammans exet med sin sambo, jag o min man o kom överens om saker o sen när vi gick pratade hon skit om oss till barnen. Min man har kämpat o kämpat för dessa två men hela tiden jobbat i motvind. När tjejen sen var 15 ville hon bo varannan vecka o då slog det slint i exet. Hon ifrågasatts sin dotter o tyckte efter allt hon gjort för henne, hon spelade på dotterns dåliga samvete att det var så synd om henne men dottern stod på sig. Idag har jag bra kontakt med dottern o sonen är det mycket bättre med. De är idag 22 o 25. Deras mamma gillar fortfarande inte mig men jag överlever för hon behöver inte det om hon inte vill o vi umgås inte heller så det är ju skönt.
    Skulle lätt kunna hata henne då vi fick veta att när vi förlorade våra tvillingpojkar i v25 sa hon att det kunde vi ha, det var rätt åt oss ??
    Ja, det var min lilla historia ?

  5. Ebba skriver:

    Min mamma och pappa separerade och min mamma träffade sedan en ny man och tillslut blev det så att mamma, pappa och min bonuspappa bodde i samma kvarter. Vi åt middagar ihop. Jag fick ett halvsyskon och det funkade. Min mammas nya hade jag svårt för i början under flera år, fram och tillbaka även under tonåren men såhär i efterhand som vuxen är jag så otroligt glad över att ha haft två pappor! Jag är så tacksam för allt engagemang och tålamod min bonuspappa gett mig. Min mamma har skiljt sig från min bonuspappa men han finns fortfarande där som pappa och jag är extra glad över det då min biologiska pappa gått bort. Desto fler omkring en desto bättre, blod eller vatten spelar ingen roll!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..