Min syn på anknytning mm – och TACK till er!!!!

IMG_8906

Storasyster Meja och hennes kompis Ebba byter blöja på Polly

 

 

IMG_9370

Farmor och Polly medan vi var i Barcelona

Camilla:

Kanske är jag cynisk. Kanske är jag helt enkelt bara luttrad. Kanske är jag helt enkelt en olyckskraxande Krösamaja. Jag vet inte. Men jag hade verkligen stålsatt mig inför den massiva kritik jag förväntade mig komma efter att jag och Simon åkte över på en kort jobbresa till Barcelona. Kritik mot mig som mamma framförallt. Simon hade nog kommit undan det mesta av kritiken. (Pappor verkar ofta ha ett ”get out of jail free card” vad gäller kritik som förälder). Jag vet dock att allt man gör, eller inte gör, som främst mamma, provocerar. Och att det ÄR så vet jag av erfarenhet, efter snart 14 år som mamma, och en stor del av dem i rampljuset. Men man behöver inte vara en offentlig mamma för att drabbas av den moderna motsvarigheten till att ständigt sättas i skampålen mitt på stadens torg. Det räcker att man går in på Forum som t ex Familjeliv så ser man hur hårt framförallt allt mammor spottar på andra mammor och dömer deras val. Det är ett hårt klimat idag att vara förälder, man får inte gå på sitt eget omdöme och magkänsla om sitt barn, utan man ska lyda under lagar andra mammor sätter upp om vad som är ”en bra förälder,” man är slav under moderna forskningsrapporter, och tusen nya outtalade ”absoluta sanningar” som sett dagens ljus först senaste decennierna. Gammal visdom och klokskap och tusenårig kunskap om föräldraskap och moderskap är som bortblåst. Vi har glömt hur man gjorde förr, och hur man fostrat människor sedan tidernas begynnelse. Vår kunskap börjar i modern tid, och allt dessförinnan är bortkastat som babyn med badvattnet.

Vad är då basen för mitt mödraskap? Ja, jag HAR ett väldigt gott självförtroende som mamma, det måste jag sticka ut näsan och säga. Jag har gått emot strömmen en del, varit okonventionell, sagt sådant man inte får säga, valt ytterst selektivt vilka forskningsrapporter jag velat lyssna till (ofta motsäger de varandra) och jag har enbart gått på min magkänsla som mamma. Och att jag kunnat och vågat det är absurt nog pga att jag inte är en av de där ”naturliga” mammorna. Jag tycker bebistiden suger, jag är svettig, nervös, tycker det är jobbigt med vaknätter, med skrikig bebis, vet inte riktigt hur jag ska roa någon som bara är ett par månader gammal, och tycker sen inte heller det är särskilt roligt att sitta på golvet och leka när de blir större. Leka har de fått göra själva. Vi har umgåtts genom läsande och genom att de fått vara en del av min värld, vara med och vikt tvätten, varit med och lagat mat, hängt med ut på ärenden, hängt med på möten. Jag har introducerat dem till min värld, istället för tvärtom. Och jag vet jag gjort rätt – för MIG. För någon annan är det helt rätt att sitta på golvet i timmar och leka, att tycka det är mysigt att gå upp på natten, att älska dagarna med bebis. Jag vet att en del mammor är helt motsatta mig. Och då är det rätt för dem. Jag dömer inte dem, men jag upplever ofta att jag själv blivit dömd. Har ofta fått höra snorkiga kommentarer när jag har sagt att jag inte tycker om bebistiden att: ”Jaha men varför SKAFFAR man barn då i så fall om inte tycker det är KUL!” – Eh jo för att jag planerar att ha mina barn i mitt liv förhoppningsvis 40-50 år till minst, så so what om jag tycker första året är pest? Det betyder inte att jag inte ÄLSKAR mina barn lika mycket – det är inte samma sak. Jag skulle dö för mina barn från dag ett. Utan att tveka. Men det verkar vara svårt för många mammor att förstå. Älskar man inte att bli väckt 4 gånger per natt – ja då är man en dålig mamma. Älskar man inte öppna förskolan, babysim och babysång – ja då är man en dålig mamma. Vill man ha tid från bebis – ja då är man en dålig mamma. Sover de i eget rum – ja då är man dålig mamma. Osv osv osv. Listan kan göras oändlig…. Uppoffrar man sig inte helt, sin identitet, sitt tidigare liv, sina hobbies, sin partner, sina intressen, sin tid – 100 % för sitt barn – ja då är man en dålig mamma och det ska man MINSANN få höra. ”Man kan ha egen tid när barnen flyttat hemifrån” är en kommentar jag fått höra – en kommentar som naturligtvis var menad som kritik till en kommentar jag nyss fällt om att jag längtade efter lite egen tid från mitt barn. Hallå – vi pratar typ TJUGOFEM år i Stockholm innan ungarna flyttat hemifrån?! Hur kan man inte vilja ha ett eget liv och en egen identitet på tjugofem år? Jag förstår det inte, lika lite som mammorna som inte vill ha egentid förstår mig. Men jag respekterar deras vilja att inte vilja ha det. Jag är inte inne och skriver hatiska kommentarer till dem för det på insta, bloggar eller föräldraforumen. Skulle aldrig falla mig in. Mår de bra av det, mår säkert barnen bäst av det också.

Dock baserar jag ju hur jag lever i mitt föräldraskap utifrån vissa hemsnickrade slutsater och funderingar. Och det jag hela tiden tänkt när jag själv fattat beslut i mitt föräldraskap är – ja men hur var det förr? Vi har skapat ett samhälle där det goda föräldraskapet innebär att barnet är med mamman (oftast) hela tiden. Vi har en ytterst generös föräldraersättning och det vanligaste är att vi har en struktur där mamman först ägnar sig heltid åt barnet, och sedan (i en del fall) pappan ägnar sig heltid åt barnet. Vi har små kärnfamiljer, som små isolerade öar, där barnen blir otroligt tätt knutna till 1-2 personer. Och på basis av detta har vi format bilden att det är ”normalt” och dessutom ”det rätta”. Men detta är ju ett ytterst modernt påfund. Människan lever (i våra i-länder) på ett sätt som vi aldrig levt tidigare. Vi har levt i större grupper, större flockar. De små grupperna kom med industrialiseringen, och begreppet hemmafruar med kvinnor som hade som enda uppgift att ta hand om hemmet tror jag (är inte historiker, så rätta mig om jag har helt fel om någon vet bättre) kan spåras tillbaka först till 30-40 tal, möjligtvis kanske från början av 1900-talet. Det är alltså ett modernt påfund och en ytterst ovanlig företeelse ur mänsklighetens perspektiv att mamman (oftast) ska ägna sig heltid åt ett barn. Det är ingen norm för människan. Så har jag tolkat mina historietimmar i alla fall.

Hur tror ni det sett ut under årtusenderna innan hemmafruarnas intåg? Ja visst hade kvinnorna huvudansvaret för barnen, men tror ni bondmoran kunde vara hemma hela dagarna och ägna sig enbart åt barnen? Nej det fanns tusen jobb och sysslor som skulle göras, korna skulle mjölkas, jorden skulle brukas, mat till alla på gården skulle förberedas, kläder skulle göras, osv osv osv. Inte fasiken satt de på öppna förskolan och diskuterade huruvida de vågade lämna bort lillen till farmor en timma eller om han kunde få problem med anknytningen då? Nej, ofta hade man dessutom en helt uppsjö ungar – hur mycket ”kvalitetstid” fick de? De fick dels klara sig själva bäst de kunde, och togs sen förutom föräldrarna om hand av mor- och farföräldrar, storasyskon, pigor, ja, vem som än hade en ledig famn. Min mormor var till exempel ytterst tveksam till att ens skaffa barn – för hon var äldst av elva syskon och hade ”fått ha hand om tio småungar” hela sin tid hemma.

Jag försöker dock hålla mig uppdaterad om ”det nya”. Jag läser modern forskning om anknytning och läser böcker av Peder Juul mfl mfl. Och har t ex läst om forskningen som hävdar att barn bara ska vara ifrån sin förälder (oftast mor gissar jag) i timmar utifrån så många månader de är. Dvs en enmånaders baby ska enbart vara borta 1 timma från mamman, en tvåmånaders bara två timmar osv. Detta ska vara en regel för anknytningen, och om den inte följs kan det enligt denna forskning få grava psykologiska konsekvenser för livet för barnet. Och jag ser framför mig den där bondmoran med 12 ungar framför mig, hur hon hade reagerat om hon ställts inför den forskningen. Hon hade antagligen garvat läppen av sig. För hur skulle det gått till? Familjen var ju tvungen att ha mat, den var tvungen att överleva. Om man var tvungen att vara borta åtta timmar och jobba och nån annan t ex storasyster eller farmor fick ta hand om bebisen, ja då var det så. Det var ingen som funderade på huruvida det skulle ge psykiska men.

Anser jag då inte att anknytning är viktigt? Jo, självklart. Men jag tar mig en logisk funderare på hur människor levt historiskt och tänker att anknytning hänger ihop med en hel grupp människor runt barnet. Att ett barn utöver de primära människorna i sitt liv, mamman och pappan, också kan bygga trygghet till en flock, en grupp, runt dem. Jag anser inte att det är det normala och sunda att knyta ett barns trygghet till enbart en människa och dennes närvaro. (oftast mamman). Vad händer om mamma blir sjuk? Vad händer om omständigheter gör att mamman MÅSTE gå tillbaka och jobba? Är det då inte bra om barnet har knutit an till fler personer? Men jag tror att för många mammor handlar det om deras eget behov av att känna sig oumbärliga och behövda. Om ett barn bara vill vara med dem, så känner de sig extra älskade och speciella. Förlåt om det provocerar, men jag tror faktiskt det i betydligt högre grad handlar om mammornas behov av bekräftelse, än om barnens faktiska behov. Men åter – mår de bra av att känna det, och mår bra av att vara med barnet jämt och offra allt annat – ja då ÄR det rätt för dem. Mår förälderna bra mår barnet bra hävdar jag med en dåres envishet. Är inte bra att göra våld på sig åt något håll. En förälder som mår dåligt av att vara ifrån sitt barn ens korta stunder – ska naturligtvis inte vara det.

Men detta resonemang ovan är MIN personliga grundtro om föräldraskapet och anknytning, och jag har levt utifrån den i 14 år. Jag är egenföretagare, och har behövt åka iväg och jobba ibland. Plus att jag faktiskt helt ärligt inte står ut med att vara med bebis 24/7 utan mår bättre om jag kan få komma ifrån bebis ibland. Jag blir en bättre mamma då. Det har gjort att jag HAR varit ifrån alla mina barn även när de var små. Utan att ha ett dugg dåligt samvete för det, trots att många försökt ge mig det…. Både min mamma och stora barnens farmor har varit till stor hjälp, och haft barnen emellanåt när jag behövt åka iväg. Vilket har gett stora barnen en otroligt stark relation med mormor och farmor, som de fortfarande har även idag. Charlies har haft samma förmån, och nu rycker Pollys farmor och farfar med stor glädje ut och passar henne när vi åker bort. Jag ser det som att vi inte tar något från henne, utan ger något till henne. Hon får en hel flock. Och självklart slänger vi bara inte dit henne hipp som happ, utan de har först tillbringat mycket tid med henne med oss, sedan har vi sett till att de kan alla rutiner, har allt de behöver till henne osv.

Så ja, här ovan har ni min filosofi bakom att jag faktiskt själv har noll problem med att åka ifrån på jobb. Tror inte för en sekund hon kommer få några som helst anknytnings- eller psykologiska men av vår korta bortovaro emellanåt. Behöver bara se på de tre stora hur bra det funkat, hur trygga, sociala, kärleksfulla, glada barn de är. Och hur nära relationer de fått med andra människor än oss tack vare det.

Det blev ett långt och filosofisk resonemang kring min syn på föräldraskapet – men slutligen vill jag knyta ihop detta med att säga TACK för att inte en ENDA av er, vare sig på insta eller bloggen, kom med massa pekpinnar och påhopp när vi åkte bort. Och som jag påpekat förut – välkomna att ha en annan åsikt, man behöver inte alls instämma i våra val. Men man ska respektera dem. Och det har ni gjort. Big time. Är otroligt imponerad av er, att ingen har dömt, ingen har utgått från sig själv och sina val – utan faktiskt litat på att vi som föräldrar vet vad vi gör, och att vi gör det bästa för VÅRA barn. Stort tack för att ni visat oss den omtanken och respekten. Ni rockar. Men jag vet det inte är självklart med att få den respekten vi fått och den hänsyn ni visat. Var i New York för ett antal år sedan med Hannah Graaf och hennes man Peter, när deras dotter Vida var några månader gammal. Tror de var borta fyra dagar och Vida var hos sin mormor. Och herregud vilka hatiska och elaka kommentarer Hannah fick på sin blogg. Hon grät i förtvivlan över det hat hon fick kastat på sig av vilt främmande människor, och Peter blev till slut förbannad och stängde av kommentarsfunktionen. Och då ska ni veta att Hannah är en absolut förebild för mig som mamma. Hon är en helt fantastisk mamma till sina fyra barn, hon är verkligen en role model för mig som förälder, och hon om någon skulle ALDRIG komma på tanken att göra något som inte var bra för hennes barn. (Och lilla Vida är nu ett par år äldre, gullig, trygg och har definitivt inte tagit skada av de dagarna hon fick kärlek av mormor istället….) Men anonyma människor tog sig rätten att attackera Hannah å det grövsta och fullkomligt spy galla över henne, och döma henne som mamma utan att känna henne eller ha någon som helst aning – och försöka förstöra de få dagar hon och Peter skulle ha tillsammans och tanka energi som föräldrar. Jag glömmer aldrig Hannahs förtvivlade blick när hon läste kommentarerna, och jag var fullt förberedd på att få samma attacker mot mig nu. Men kanske har något hänt på de här åren sen dess, eller så har jag helt enkelt turen att få ha de klokaste och snällaste följarna. Så innerligt tacksam oavsett vad.

 

Och sitter nån av er inne med lite mer expertis än min egen om hur man faktiskt gjorde och levde med barn förr – så dela gärna med er. Jag är uppriktigt nyfiken och vill veta mer, – och få veta om jag är helt ute och cyklar eller om det ligger nåt vettigt i min syn på vår bortglömda kunskap. (Och nä jag vet inte allt var bättre förr heller… barnaga och suga på en whiskyklut för att få dem att somna var INGA bra idéer…..   Så mycket som är bättre i modern tid också vad gäller barnuppfostran – det vet jag.)

 

  1. Wow vilket inlägg! Väntar själv mitt första barn som är beräknat nu i mitten av juli. Vet att många har åsikter och kommentarer kring både graviditet och föräldraskap. Detta var mycket härligt att läsa. Hoppas att jag själv kommer skita i vad alla andra säger och tycker när det väl är dags 🙂

    1. Hej! 🙂

      Angående ”Hoppas att jag själv kommer att skita i vad andra säger och tycker…”

      Ett tips är att svara ”Jaså du tycker det. Det tycker inte jag”. Det brukar vara effektivt… 😉

      Mvh Zara

      1. Precis! Jag brukar bara säga Jaha också eller så gör inte jag. Jag gör vad jag tycker är bäst för mig och mitt barn. Har också fått säga till : det är mitt barn och jag bestämmer. Tror i mitt fall att det var en fördel att jag var 34 när min son kom. Jag har lärt mig att stå på mig och stå upp för vad jag tror på.

  2. Håller helt med, jag har tre barn i samma åldrar som dina äldsta och har endast en farfar att ha till barnvakt vilket inte blir speciellt ofta. Jag är också en sån som inte klara av barnen 24/7 JÄMT, men får drass med det ändå då vi av olika anledningar inte har någon mer än farfar ( väldigt sällan) som är villig att ställa upp. När mina äldsta var små gick jag in i väggen pga det men det fanns ingen där då heller så fick ”repa” mig med barnen hängandes runt benen, pappan var inte mycket till hjälp heller. Så avundas dig, dock inte missunnar 🙂 när jag läser om alla i er närhet som frivilligt och med glädje ställer upp och förstår att alla är olika, en del vill vara mamma jämt och en del behöver vara sig själva en stund emellanåt. Så är helt inne på din linje att man behöver få andrum för att fungera som en bra mamma, tyvärr finns det alldeles för många som inte förstår det.

    1. Åh vad jag känner igen mig Jozeful. Vi har inte heller många som kan ställa om som barnvakter. Våra föräldrar är inte speciellt intresserade av det då de har mycket annat för sig. 🙁
      Jag har just nu gått in i väggen och mår väldigt dåligt. Men har inte mycket barnvakt för det.
      Missunnar inte heller Camilla och Simon som har så många runt dem som vill passa deras barn, tycker det verkar jätte härligt!!
      Och klart man ska få egentid då och då trots att man är förälder!!!

      Ni har en suverän blogg, Camilla och Simon!
      Kram

  3. I tider där curling står högst på listan i nutidens föräldraskap och barnuppfostran, så är dessa kritiserande föräldrars (mammor)kritik en högst förväntad reaktion. Det du Camilla gör och uttrycker i din blogg/instagram är idag oerhört viktigt. Fortsätt framåt bara!!

  4. Hej.
    Är nog väldigt sant att man lämnade barn med resten av ”flocken” när de blev äldre. De små barnen ammades ju ( fanns nog ingen bröstpump el ersättning då) , tveksamt att de kunde vara borta en hel dag, då borde bebisarna vara utsvultna.
    Tror absolut på din teori men inte på så små bebisar, de hade man nog med sig ?.

    1. Amma. Man hade en amma som ammade barnet åt en när man var iväg. Eller så hade man ungen med sig ut i arbetet. Men man satt nog inte hemma på ändan i 10 månader och knöt an till barnet så som vi gör idag. 🙂

      1. Nja, amma var något de rika hade. När Camilla skriver om en bondmora var det nog snarare så att barnet var med….
        Sitta hemma bara o knyta an låter oxå märkligt ?, barnet hänger ju på det man gör bara, inga konstigheter ?

    2. De hade nog med sig de riktigt små ut på fälten… I tygsjalar som man ser i fattigare länder idag…

  5. Jag blev så lycklig av att läsa ditt inlägg. Mina barn är stora nu (20 o 16) men när de var små så kände jag likadant. Jag gillade inte att sitta och leka på golvet,jag gillade inte att aldrig få egentid (inte ens på toaletten) m.m Tyvärr så fick vi inte så mycket egentid som par heller vilket satte stor press på vårt förhållande. Jag kan ännu tänka att det var tur ..nä,det var vår envishet som höll ihop oss trots att vi inte ens orkade känna något för varandra.Det är så viktigt att få komma ifrån barnen och bara få vara. Sedan är det i slutänden var och en som väljer hur ens liv med barnen ska se ut.

  6. Supervettigt! Detta anpassande efter barnen konstant… Låt barnen följa föräldrarna och inte tvärtom. Dessutom tror jag antal skilsmässor minskar och barnen får en sundare inställning till livet.

  7. Kan bara säga tack för att jag fick mitt första barn för 30 år sedan innan sociala media fanns!. Aldrig att jag upplevde ngt av det hårda klimat som du säger finns idag. Alla gör vi som vi vill och tycker passat just vårt barn och familj. Varm kram

  8. Åhhhh vad jag behöver sånna här inlägg. Jag är gravid och vill att mitt barn ska ha en STOR familj men mor och farföräldrar samt våra syskon och kusiner. Vill att vårt barn ska ha trygghet i alla personer jag känner mig trygg med. Det här får mig att se att fler tänker som mig.

  9. Vilket härligt inlägg Camilla!
    När jag… om jag har turen att bli mamma en dag så hoppas jag att jag fortfarande tycker och tänker i princip som du skrev nu.
    Och att du har tagit till dig två ”bonusbarn” som dina egna säger väl en hel om dig som både person och mamma. Du sätter barnen i främsta rummet.
    Om man mår bra själv smittar det av sig på både barn och vuxna runt om en.
    Härligt!!!

  10. Jag tror nog många blandat ihop vad som är (ev) skadligt för små barn/bebisar, att lämna bort till tillfälliga bekanta olika barnvakter kan nog skada men inte till människor som finns kvar i barnets liv. Det är stor skillnad .att ha ett rejält nätverk tror jag bara stärker och ger trygga barn. Själv var jag dock urusel på a tt lämna bort.

  11. Jag har full förståelse för att man som förälder behöver egentid ibland. Jag har själv två barn 8 och 12 år, och har varit i stort behov av att få vara för mig själv vid flera tillfällen. Därför är jag otroligt tacksam över att barnens far och morföräldrar har kunnat hjälpa till då. Men jag har även full förståelse och respekt för de som vågar tacka nej när dom blir erbjudna att få vara barnvakt. Det behöver ju inte betyda att dom inte bryr sig eller tycker om sina barnbarn, det kan ju helt enkelt handla om att dom faktiskt inte orkar. Jag har svårt att förstå mig på de föräldrar som blir sura över att få ett nej. Varför ska andra orka passa mitt barn när jag själv inte orkar ibland?? Själv uppskattar jag ett rakt och ärligt Nej mer än jag uppskattar att dom säger Ja när dom egentligen inte orkar/vill. Då slipper ju barnen känna att dom är till ”besvär” och barnvakten slipper känna dåligt samvete över att han/hon inte är ”tillräcklig”

  12. Vilket otroligt bra inlägg!
    Du är inte bara en mycket klok kvinna, du är en mycket klok mamma också ❤️
    Som en offentlig person får du utstå så mycket kritik för allt du gör eller inte gör.
    Men du är av ett tufft virke, som kan svara upp på det.
    Även om jag förstår att det kan vara mycket sårande att bli så ifrågasatt.
    Jag är bara så tacksam att jag får följa dig och Simon i er vardag.
    Kram hela dan ❤️

  13. Har själv två barn 20,14 år..
    Min svärmor har hjälpt mig i alla år att ha barnen.
    Då jag jobbat på konstiga tider.
    Och i tonårsåldern har jag curlat dom hela tiden.
    Men jag har två fantiska ungar, med bra självkänsla.
    Fått ofta höra av andra mammor att jag är en dålig morsa!! Men trots det så det inget fel på dom☺️☺️
    Har alltid gjort det som varit bra för mig och ungarna..
    Och dom har en grym relation till sin farmor

  14. Mycket bra inlägg!! Kloka ord av en klok kvinna, mamma. Nog vet, känner barnet vem som är mamma och pappa fast man reser iväg några dagar… Lycka till med allt!

  15. Håller med till 100% i det du skriver
    Kram från en farmor som också haft turen att få ta hand om och umgås med sina barnbarn mycket

  16. Tack för detta! Det här inlägget kom precis rätt i tiden för mig då jag ska skicka iväg min dotter (för första gången) med mina bonusdöttrar till farmor som ska ta dem till Eskilstuna över helgen.. Farmor har inte alltid spelat sina kort rätt, därav min oro, men hon är en fantastisk farmor och det måste jag vila min trygghet i. Så tack för ditt inlägg som gav mig styrka! ❤️

  17. Tycker det kritiseras åt båda hållen. Jag tillhör de mammor som mår fysiskt dåligt att vara ifrån mina barn. Och det handlar inte alls om bekräftelse för min del. Det är en känsla som kom helt oväntat dagen efter att jag födde mitt första barn. Jag grät tex första gången jag lämnade honom 2 timmar. Och tro mig, det finns många som har åsikter kring att INTE vilja lämna ifrån sina bebisar och små barn.
    Skulle heller aldrig beröva dom deras far- och morföräldrar. Jag låter dom umgås, drar mig undan och läser en tidning, lagar mat el dylikt och får den återhämtning jag behöver.
    Min 5-åring har hursomhelst klarat sig utmärkt och har på
    eget initiativ nyligen åkt ensam på en veckolång visit hos sina farföräldrar. Är jag trygg blir mina barn det också.

    1. Jag känner igen mig. Har också fått kritik för att jag inte velat lämna mina barn, eller att jag inte vill köra någon sömnmetod. Har aldrig tyckt att det varit ”mysigt ” att gå upp på nätterna, men gjorde det ändå för mina barns behov.

    2. Jag är lika. Mår jättedåligt av att lämna bort barnen. Fick av min egna mamma höra att jag var för ”vek”.

  18. Att barn överlevde förr i tiden o att de bara fick hänga med, sitta på höften när mamma är ute på åkern, byn hjälps åt med småttingarna etc… Det är ju sant. Men samtidigt så går utvecklingen framåt och idag har vi mer tid att bry oss om BARNETS behov, och vi lär oss mer och mer. Sen så tror jag personligen att det är grymt att ha flera nära anknytningspersoner. Att barnet känner sig tajt o trygg men sina föräldrar i första hand, och sen ha de där andra famnarna nära runt ikring. Det bästa av två världar. Tycker dock att det är viss skillnad att lämna bort en nyfödd jämfört med en typ 8-månaders… Ju äldre barnet är, desto mer är anknytningen etablerad. Jag tror att din typ av föräldraskap har många fördelar, och motsatsen där allt kretsar kring barnet är inte sunt. Så, som med mycket annat, lagom är bäst. 🙂 För mig står barnens behov i centrum men det betyder inte att mina behov är oviktiga, tror man kan hitta en bra balans där.

    1. Fast ju mer anknytning de får till bara mamma och pappa desto svårare blir det väl att vara ifrån dem sen… Känns ju som ett barn på ett två år har svårare att vara utan mamma

      1. Helt fel! Ju mer närhet och trygghet de får som små desto mer självständiga blir de som större barn! Att vara mammig innebär en trygg anknytning och att allt är som det ska!

        1. Simon: Det är sånna här kommentarer som är helt fel. Vem är du att säga till oss att vi gör fel? Har du ens egna barn? Tänk om vi skulle säga att du gör fel med dem? Att acceptera att man gör olika är ett måste, du borde skämmas över din kommentar.

          1. Johanna skriver ju som det är. All forskning om anknytning handlar om det.
            Ni får ju självklart göra som ni vill och er bebis kanske inte är ledsen alls hos farmor/mormor
            och då fungerar det ju bra. Anknytning handlar om att bemöta bebisens behov och att spegla bebisens känslor. I regel behövs föräldrarna där pga av att bebisen har ett behov av föräldrarna.
            Varför ska hon skämmas för sin kommentar?
            Jag upplever det som att Johanna ville dementera Sofias upplevelse om att bebisen behöver andra människor för att inte bli FÖR bunden till föräldrarna. Men det är tvärt om. Desto mer trygghet med föräldrar desto mer tryggt att våga möta andra.

          2. Camilla: hon är glad både hos farmor o farfar o hos oss. O noll klängig, gnällig, när vi hade varit borta. Sov, åt o log som vanligt. O den erfarenheten har jag med alla mina fyra barn. De är förutom sina föräldrar även trygga med far- o morföräldrar. Jag har ändå viss erfarenhet av barn… O vad jag än gjort så verkar det ha funkat fint – bedömt utifrån resultatet. Men mitt sätt är säkert helt fel för en del – men rätt för en del. Säger inte att vårt sätt är facit, men tycker inte andras sätt är facit heller. Provade deras sätt – o för mig ledde det rakt ner i ett helvete med förlossningsdepression. Inte förrän jag började göra på ett sätt som instinktivt kändes rätt för mig och MIN familj, fick jag en stabil o harmonisk relation till mitt föräldraskap.

    2. Har ingen aning om ifall det ens finns rätt eller fel. Jag har ammat, min man varit där för allt annat sen första sekund. Med alla tre barn. Ingen av oss varit borta mera än typ en/två nätter i året. Aldrig tumis utan barnen över natt. Bara för att det inte har behövts. Allt funkat fint ändå. Inget jag rekommenderar, men heller inget jag skäms över. Eftersom vi dessutom är en ”gammaldags” kärnfamilj” så använder vi oss av syskonfamiljer o föräldrar o vänfamiljer för ett stort nätverk. Reser o lever mycket tillsammans. Så gör min del blir jag lite trött på kommentarer som ”mammig”. För lustigt nog e det precis det våra barn inte är, de är trygga o öppna för livet utanför familjen, kommit naturligt, men inte vi som lämnat dom. De som tar steget från oss. Så om jag ska tro nåt, så är det att det blir bra. Bara man gör det som känns rätt i hjärta o mage. Då behöver man inte försvara eller förklara. För fom sagt, mitt sätt kan vara helt fel, men jag vet hur jag tänkt det. Och hur jag kände, när jag var liten.

      1. Hej!
        Precis som du beskriver det, precis så är det i min familj. Jag och min man har två gemensamma barn och ett familjehemsplacerat barn boende hos oss och vi är ochså en gammaldags kärnfamilj , men inte alltid haft givna barnvakter . Våra barn är nu 9,5 , 7 och 5,5 år och jag har fortfarande ångest över att vara borta från dem mer än 2 nätter , det. är verkligen Max, en vecka utan barnen hade jag inte pallat.

        Alla gör ju som de vill men för mig är det fullständigt främmande att jag åka iväg och lämna min knappt 2 månader gamla bebis i flera dygn . Nu förvisso ammade jag så det hade inte gått ”ändå”, men ändå….
        Mina barn har inte varit speciellt mammiga eller pappiga utan alltid varit trygga med sina mor -och farföräldrar , moster, farbröder etc. Detta trots att vi int lämnat bort barnen i flera dygn mer än 1-2 ggr/år.
        Så det där med att man måste lämna bort sin lilla bebis för att hen ska vänja sig vid andra än enbart föräldrarna är bullshit anser jag….

  19. Det enda jag inte håller med om är (hela inlägget tänkte jag att allt inte var bättre förr, men det kom ju med på slutet ?) är att om föräldrarna är lyckliga är barnen lyckliga. Jag har föräldrar i min bekantskapskrets som är ute mycket och måste ha egentid väldigt ofta, och då använder sig av den frasen, fast man tydligt kan se att barnen skriker efter uppmärksamhet, närhet och umgänge med sina föräldrar.

    1. Jag håller med dig..Får ont i magen när jag ser för små barn sitta i framåtvända vagnar (får massa stimuli de inte är färdiga för) medan mamman eller pappan kollar/pratar på mobilen.

      1. Men sluta döm andra föräldrar! Tycker du att jag ska tvinga mina barn att sitta vända mot mig när de så uppenbart inte vill det? Och om de nu är upptagna med annat, vad fan spelar det för roll om jag pratar i telefonen? Får jag prata med nån som går bredvid mig? Får jag prata högt med mig själv? Du har ingen som helst aning om vad andras barn är redo för eller inte!

        1. Håller med, Polly är världens nyfiknaste hon blir sjukt missnöjd om hon INTE får titta framåt o se vad som händer. Barn är ju olika.

        2. Varför denna ilska? Jag ser det så ofta på bussar, i parker mm att föräldrar inte märker barnens behov av kontakt. Jobbar själv med förlossningar och på vissa sjukhus har man fått förbjuda telefoner på förlossningen- VISSA föräldrar kan inte släppa sin mobil.

      2. Jag är helt inne på ditt spår Camilla. Visst att barn kan vara olika och ha olika behov, men jag ser så många föräldrar som låter sina barn leva i skuggan av deras mobiltelefoner. Jobbade t.ex. På ett café som var väl besökt av småbarnsföräldrar. Trots att barnen var vakna och gjorde allt för att få kontakt glodde dessa föräldrar ner i sina telefoner. Det var riktigt tråkigt att få se. Visst att man kan kolla i sin telefon ibland och svara på samtal/sms när det behövs, men detta var inte vad dem gjorde…

        1. Fast det där med mobiltelefon-beroende är störningsmoment i många situationer. Inte bara i föräldraskapet. Det är exempelvis ett vanligt fenomen att gångtraffikanter agerar livsfarligt i trafiken när de exempelvis går över bilvägar. Det är helt enkelt något osunt i hur folk använder sina mobiltelefoner. Det drabbar alla och gäller inte bara föräldrar. Folk behöver begripa när det ok att glo på Facebook och när det inte är det.

  20. Min fundering blir att vad är skillnaden på mig och dig, så att säga. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en tigrinna när jag fick barn. Sekunden min son var född så vaknade en instinkt som var starkare än alla andra grundläggande behov som tänkas kan. Jag är inte en kontrollmänniska, men nu blommade kontrollen, eller vad man ska kalla det, fullt ut. Jag kunde verkligen inte vara ifrån honom, och de gångerna jag var det så kände jag mig rastlös och fel. Det var som om jag behövde skydda honom till varje pris. Som tur var så släppte det när han var kring 1 år.

    Det visade sig senare att han hade ADHD med inslag av autism och det kan visa sig redan i spädbarnsåldern. Är det där skillnaden kommer? Han var väldigt orolig som spädbarn och jag reagerade instinktivt på det. Det gjorde däremot inte andra som menade på att han skulle lära sig att inte vara med mig och då skulle han sluta vara som han var. Som tur är så lyssnade inte jag på dem utan körde – precis som du – mitt eget race då jag faktiskt inte kunde hjälpa att tro att han behövde extra omvårdnad och trygghet. Jag tror att jag precis svarade på min egen fundering om skillnaden!

    Det här med anknytning tror jag väldigt mycket på överhuvudtaget. Om vi bara tittar på hur det såg ut när människan var väldigt primitiv så var barnen med mamman jämt. Så är det även idag i t ex många afrikanska länder, barnen sitter på deras ryggar om ammar när de känner för det. Bondesamhället är en utveckling av samhället som inte tog hänsyn till det primitiva och så har det varit i många tidsperioder innan också då det var mycket umbäranden och fokus på bara att överleva p g a fattigdom. Så var det inte för stenåldersmänniskan. Sen blev det ju populärt att de med hög status inte skulle ta hand om sina barn själva, något som många mödrar i dåtidens adeln har vittnat om som något onaturligt. Nu har västländerna de senaste 60 åren kommit fram till hur anknytning verkligen fungerar och menar på att de icke primitiva samhällen har tappat kontakten med detta. Idag har vi i Sverige både kunskap och möjlighet att göra anknytning till något att ta på allvar. Jag tror inte att bondbarnens brist på anknytning gjorde en skillnad för dem då deras liv från vagga till grav mer eller mindre gick ut på att överleva, en instinkt som slår ut alla andra behov. I dagens samhälle gäller andra regler, livet går mer ut på att känna sig trygg i sig själv och kunna välja rätt partner, att lita på att människor faktiskt finns kvar och inte bara byts ut. Så därför tror jag att man ska ta forskningen på allvar och tänka på att den faktiskt visar att spädbarns behov inte har blivit annorlunda sedan stenåldern utan att det är samhällen som har blivit det. Ett spädbarn är primitivt och har mycket likheter med djurvärldens små nyfödda.

    Nu blev texten lång, jag fick visst väldig fart på fingrarna här! Hoppas ni får en trevlig kväll med era små.

    1. Bra skrivet! Jag tänkte samma sak men kunde inte sätta ord på det. Nu har vi en helt Anna möjlighet till att ta hand om våra barn på bästa sätt, och borde göra det ?

    2. Så tror jag med! Att gå tillbaka till bondetiden är ju inte tillräckligt långt att gå tillbaka till, där drevs ju livet på av fattigdom som du skrev!

      Men sedan finns det en annan aspekt på det hela. Och det är ju mammans mående, på ett djupare plan än ”egentid”. Då menar jag inte att man ”vill” fortsätta livet som innan, utan att man psykiskt behöver tanka energi för att ens orka stå på benen.

      Och skillnaden mellan 24/7 mammorna och ”egentid/vill träna” mammorna; kan det vara hormoner? Jag var en 24/7 mamma till min förstfödda (fullt frisk unge), lite mer balanserad till min andra för att den tredje gången vara tvungen till att vara mer egoistisk för att orka stå på benen. Samma mamma, samma kärlek men olika egna behov! Men även olika familjesituationer då ju familjen växt hela tiden?

      Men det är intressant hur man blir så olika i sitt föräldraskap! Jag försöker tänka att vi alla blir ju hyfsat fungerande vuxna tillslut, trots olika barndomar!

    3. Instämmer! Å vill också tillägga att vill man hitta forskning som stöder just ens egna tankar, går det troligtvis att hitta…därför tänker jag att magkänslan o hjärtat är viktigt att lyssna till. Så att man tror på det man själv väljer!

  21. Som alltid Camilla , kloka ord . Jätteviktigt att få lite egentid när man är förälder . man orkar med och blir så mycket gladare då . Min äldsta son är 31 år , hoppas att inom några år själv bli farmor och kunna hjälpa till och vara barnvakt och få vara med och se mitt barnbarn växa upp . Måste bara berätta , idag när jag var ute och gick kommer en mamma med sin lilla pojke typ ett år i barnvagn och han lyser upp och vinkar åt mig när vi möts ! Blev såå himla Lycklig . Finns Inget som går upp mot ett litet barns leende .

  22. Din historia är helt rätt. Förr hade dom flesta barn en större flock som tog hand om dom och ingen mådde då dåligt av det, snarare tvärt om, man lär sig att umgås med många olika människor. Ni gör ert föräldrajobb mycket bra och är så generösa som låter både farmor, farfar och mormor få rå om lilla Polly ibland. Fortsätt så 🙂

  23. Håller helt med om detta! Vi har engagerat barnens mor-och farföräldrar sedan dag ett och barnen har idag (10 och 8 år gamla) en fantastisk relation till dem. Att ge sina barn möjlighet att känna tilit och känna sig älskade av många är en fantastisk gåva. På samma sätt har det varit självklart för både mig och min man att vi båda är lika viktiga personer o våra barns liv. Vi har båda varit föräldralediga, tagit lika många fighter, tröstat dem när de varit ledsna mm. Skulle aldrig falla mig in att, som vissa mammor, egoistiskt roffa åt mig all föräldraledighet om mannen också vill vara hemma, eller komma framrusande och rycka till mig barnet om pappan är först där för att trösta. Har sett alltför många egotrippade mammor med det beteendet, som sen kommer och gnäller om att de inte får någon avlastning…

  24. Jag tror också på flocken och dess vikt för barnen men håller inte med om jämförelsen med bondmoran – barnen följde med då de oftast ammade, alltså att åka iväg i ett par dygn gjorde de inte då detta inte funkar med amning. Ja barnen lämpades till en annan famn vid behov eller fick följa med men lämnades inte bort i ett par dygn.
    Blir en konstig jämförelse tycker jag, Jättebra att ni hittat en metod som funkar för er samtidigt så finns det forskning som visar att då små barn inte har tidsuppfattning så är risken att de tror att mamma/pappa försvunnit för gott om man är borta från dem för länge . . . Bondmamman reste inte utomlands utan hon arbetade på gården.

  25. Så sant skrivet. Man ska göra det som känns rätt för sig själv för då mår barnen som bäst. Och förstår inte riktig det där me att barnet bara kan knyta an till mamman i början. För menar destu fler barn man får destu fler knyter de ju ann till från första början. Min minsta nu på 6 mån avgudar sina stora syskon 4& 2 1/2 år gamla. Och hon har oxå blivit passad av mormor och moster. Lovar hon är så harmonisk och lugn. Destu fler som älskar en destu bättre ☺️

  26. Du är så j…vla braaa 🙂 WORD på ditt inlägg. //en mamma som precis nattat sin 6 månaders och njuter av lugnet just nu

  27. Förstår inte ens att folk ska ha nån åsikt hur man ”umgås” med sina barn!
    Er lilla tjej ser mycket harmonisk ut ☺️ Så fin!

  28. Min man och jag har 2 barn var, dessa 4 har vi på heltid, endast barnfria varannan helg. Vid dessa helger OM man skriver att man njuter av varandra och egen vuxentid på sociala medier så blir det exakt som du beskriver- bakslag, sura kommentarer om att man njuter av att lämna bort dem osv osv.
    Jag som nygift vill njuta av min man, så vi oxå orkar när vardagen med full rulle sätter igång.
    Träning,skola,läxor , ja allt vad det innebär att vara lyckligt lottad som kunnat få 4 barn.
    Kramar till Er alla

  29. Vore intressant att höra Simons tankar kring detta, han som är ny i föräldrarollen. Hade ni samma syn kring upplägget och föräldrastilen redan från början eller har ni jämkat er fram? Har ni samma behov av bebisfri tid etc?

  30. Tack för ett bra inlägg! Tror det är många mammor som känner precis likadant men som inte skulle våga erkänna det eller ens yppa det högt. Jag blev själv mamma för första gången för tre månader sen och jag känner med att lite egentid gör mig till en bättre mamma. Om det så bara handlar om att åka och handla eller hämta posten ?
    Fortsätt med dina härligt ärliga inlägg, de är en frisk fläkt! ??

  31. Skulle man inte lika gärna kunna säga att förr ammade man länge och barn sina barn med sig i arbetet/var hemma med barnen. Inte flängde man väl runt som vi gör nu. Så barnpassning behövdes liksom inte.

    Jag vet inte, tycker det hela blir lite konstigt. Man lever väl ändå utifrån hur det är idag eller hur man vet är bäst idag?

    Med det sagt, gör såklart alla som de vill 🙂

  32. Jag och min sambo har två gemensamma barn och bor ihop. Jag har mao ingen barnfri vecka. Vi har endast mina föräldrar som ställer upp (sällan). Den hjälpen används ju främst då när man verkligen behöver den. Så nöjen som restaurangbesök och biokvällar tillsammans kan jag räkna på mina tio fingrar (barnen är 7 och 11). Vi har valt att skaffa våra barn och när de var små hade jag nog inte valt att lämna bort dem. Men nog hade det varit skönt med lite avlastning emellan åt.

  33. Hej! När jag fick mitt första barn pluggade jag på högskolan, vi hade ständigt diskussioner om jämställt mellan kvinnor och män. Jag fick ständigt försvara hur vi väljer att leva vårt förhållande. Jag har oftast gjort det som anses att kvinnorna gör i hemmet, men det innebär inte att min man har legat på latsidan här hemma.! Det var svårt för dom att förstå, men när jag bestämde mig för att fortsätta studera fast min dotter var tre månader fick jag åter igen försvara mig mott både studievännerna och BVC. Min dotter har en pappa och släkt som gärna vill umgås med henne. Fick ofta höra – en bebis behöver sin mamma.! Jag gick lärarutbildningen och där var det mycket diskussioner om hur fel samhället är uppbyggt, men när det väl gällde så ansåg dom flesta att jag som mamma skulle vara hemma med min bebis,! Jag är stolt över att jag gick min egen väg och min dotter är väldigt trygg i sig själv och hungrig på livet på alla sätt.! Som trygg förälder, massa kärlek och att man faktiskt tidigt låter barnen blir trygga med andra vuxna tror jag bara är positivt. Sen är ju allt med motta! Ser inget negativt med att vara en driven person, snarare så lär sig barnen av det, jag har alltid bara fått positivt ifrån förskolan hur trygg min dotter är i sig själv och hur hon positivt tyr sig till alla stora som små, jag heja på er,! Polly kommer få en trygg och stabil grund med många nära och kära runt sig.!

  34. Jag önskar att man också verkligen värdesätter sina barn. Vi kämpade 6 år för att ens få ett barn och det är en så stor gåva. Jag vill bara vara i detta ljuvliga och varenda sekund för mig är guld. Troligen därför som jag njuter och absolut inte vill vara ifrån om det inte är nödvändigt.

  35. Är en i linjen av många från min släkt med tveksam anknytning. Så jag ser generationer av följder bakåt och personligen. Tror helt ärligt att anknytning till vis del beror på hur mycket man visar sina barn att de är viktigast på jorden. Detta är inte lika med spendera all min tid med dem utan att de vet att jag vill spendera all min tid med dem men att jag inte kan just nu pga jobb, sjukdom mm. Det har inte med små barn att göra. Vet men jag ville bara kasta in detta kort som ändå är avgörande. Bondmoran kunde inte hon var tvungen att slita ont, men när man är ensam för att mamma inte vill då är saken i ett annat ljus. Sedan tror jag som du hade mänskligheten varit känslig hade vi dött för länge sedan. Min mamma var hemma med mig. Tid betyder inte anknytning. Man måste vara närvarande också.

  36. Min gammelfarmor berättade för mig medan hon var i livet(dog i år vid en ålder närmare 100) att när hon var ung var det inget konstigt att föräldrarna lämnade sina bebisar i deras sängar när det var dags att sova – sen cyklade de till närmaste stad för att roa sig.
    Men om barnet vaknar?!, var naturligtvis min skräckreaktion, varpå hon svarade att ”det är kväll, barnet ska sova och det är inte döende. Det somnar om.”

    Det var inte bara min gammelfarmor utan det var så de gjorde förr, iallafall i trakterna runt där hon bodde. Inget konstigt med det tyckte de, men mitt eget mammahjärtat krampar bara jag tänker på om min son skulle behöva skrika sig tillbaka sömns ?

    1. Min mormor lämnade min mamma i spjälsängen som bebis och gick och jobbade i huset bredvid, kom och tog hand om henne på rasterna. Hon var inte psykiskt sjuk utan en bra mamma i övrigt, men man gjorde så för att man inte hade något val och det ansågs väl inte skadligt heller. Tror inte det var bra för anknytningen om man säger så… däremot att bli omhändertagen av en annan kärleksfull vuxen och inte just av de biologiska föräldrarna fattar jag inte riktigt hur man kan få till att det skulle vara traumatiskt för barnet?

      1. Nu lämnades ju barnet ensamt hemma, alltså ingen där att visa sitt ansikte eller plocka upp om barnet skulle vakna och vara ledset. Det tycker jag är lite väl. Jag har inget sagt om att låta någon annan ta hand om barnet när man själv inte har möjlighet?

        1. Linda: nej alltså jag håller med dig! ville bara visa på en liknande historia, att det inte var så ovanligt att små barn lämnades helt ensamma vilket ju är rätt extremt och som tur var sker det inte idag av normalfuntade föräldrar.

  37. Å jag är inte heller någon bebis mamma. Skulle kunna gå i döden för mina tjejer men bebis va inte min grej. Jag har alltid tyckt att barn mår bra av att ha många vuxna omkring sig i alla åldrar inte minst när de blir äldre och behöver pröva föräldrarnas åsikter mot andras. Då är det bra att det finns ett brett nätverk.
    Mina tjejer har varit med mig i stallet från dag ett och varit massor med sin mormor och de har blivit fantastiska empatiska vuxna . Kram å fortsätt gå din egen fantastiska väg. Barbara

  38. Hadde jeg bare gjort som deg den gang mine var små…..
    Jeg elsket baby-og småbarnstiden så mye at jeg ikke ga slipp slik at de viktige, nære bånd som du beskriver kunne etableres.

  39. Jag håller med om att det inte är någon fara att lämna barn till någon närstående och anser att det är upp till varje förälder att göra val utifrån sina barns behov där mycket kan spela in.
    Men en sak jag började fundera på är det här med hur man gjorde förr.. Man har ju i alla tider utgått från vilka förutsättningar som finns. Bara för att man förr (enligt din teori) lämnade barnen med någon annan från tidig ålder så behöver det väl inte betyda att anknytningen var/blev lika gynnsam som om man utgår från dagens forskning. Man trodde ju mycket förr som inte visat sig stämma. Och man gjorde mycket förr som man idag vet är bättre att göra annorlunda. Så jag bara funderar kring om samhället kanske ändå vet mer om anknytning idag än vad de visste tidigare? Därmed inte sagt att barn mådde dåligt förut.
    Sen säger forskning olika, absolut.. Men jag kan inte låta bli att fundera, fler som funderar kring detta? Intressant att höra hur ni tänker kring det?

  40. Jag är historiker och det enda jag kan säga är att barn har växt upp på massor av olika vis genom tiderna. Jag tror inte att det är rocker-science att ta hand om ett spädbarn, de behöver mat, värme, stimulans, trugghet, bli tvättade och uppmärksamma. Människobarn är inte som små ankor, de behöver inte bli präglade vid sin förälder, de vet ändå vilka de är. Personligen har jag varit massor med mina små barn (jag tycker till exempel om att sova med dem, nästan mer än dem tror jag, men tro inte att jag inte blivit kritiserad för att de i te sover i egen säng!) och trivts med det, men jag har inte heller haft den fantastiska resurs som du har att ha flera människor runt dig som gärna tar hand om barnet och kan älska det. Jag tror att det är fantastiskt för barnet. Om barn har möjlighet att komma in i ett sammanhang med många människor runt sig, så tror jag att det är det naturliga, precis som du skriver. För övrigt är anknytningsteorin bara en av massor av teorier, den har säkert bidragit med en del bra, men som vilken teori som helst ska den inte överdrivas. Det sundaste jag hört om barnuppfostran fick jag höra från en väldigt kompetent psykolog: anledningen till att det finns så många teorier om barnuppfostran och så många trender är att det faktiskt inte är någon vetenskap. Det finns ingenting empiriskt i det, och det är helt utelämnat åt åsikter och trender. Visst kan man göra experiment, men andra experiment kan visa helt olika saker.
    Man ska följa ditt sunda förnuft, om man är bevad med ett sådant. Barn har vi fått i alla tider och är naturligt utrustade att ta hand om dem. Precis som du skriver tror jag verkligen att barn mår bra när deras föräldrar (när de nu har kärleksfulla föräldrar som tar hand om dem och gör sitt bästa) mår bra. Skuldkänslor är knappast konstruktivt i det läget.
    Familjeliv.se är ofta en djupt obehaglig sajt, där många i anonymitetens skydd skriver de mest avskyvärda saker till varandra, ibland till oroliga föräldrar med behov av stöd och tröst.
    Bra av dig att skriva också om mer komplicerad känslor som föräldraskapet kan medföra, det behövs mer sådant!

  41. (Ja, jag ber i allmänhet om ursäkt för alla stavfel, jag borde kanske läsa igenom det jag skriver innan och inte efter jag postar det).

  42. Jag är så fullkommet överrens med dig!
    Fick mycket skit när min son var nyfödd att jag kommer aldrig få band med honom pga jag tog alla andningspauser som erbjöds!
    När han var 17 dagar så började jag dansa igen, jag började jobba 1 hel vecka var 5e vecka från hans födelsedatum…

    Nu är han 7år, en självsäker individ som utan tvekan kommer och sätter sig och gosar i soffan, har han något han funderar på så är de alltid mig han kommer till.
    Jag är sedan 1,5 år tillbax skild och egen företagare vilket gör att man inte kan lämna jobbet en viss tid på dygnet utan man har alltid de med sig vilket gör att man inte alltid är fullt tillgänglig för sitt barn.
    Men har man kommunikation så får man inte ett problem utan i stället får man kärlek av barnet trots jag inte visar honom uppmärksamhet alla dygnets vakna timmar!

    Självklart kan inget störa oss när vi ligger i sängen och läser en bok utan då är allt fokus på stunden med honom!
    Han har spenderat mycket tid med mormor och morfar och det är en befrielse känsla för mig när de frågade mig i våras hur jag skulle ha semester för de skulle gärna vilja låna min son en vecka och njuta av hans sällskap! Eftersom jag är ny egenföretagare så blir de inte mycket semester och de känns så skönt att han får ytterligare en vecka från fritids i sommar och njuta med mormor och morfar…
    Och det tror jag beror mycket på de band som skapats när han var liten och jag fick support från dem!

    Camilla du är en förebild för mig och jag beundrar dig enormt!
    Du inspirerar mig och ger kraft och energi… Du är fantastisk! ?

  43. Jag lämnade bort min lilla, som blott var några veckor gammal, och åkte iväg på kortweekend med resten av barnen, och pappan. Min lilla bebis fick vara hos mormor onsdag-söndag. Lillen flaskmatades, så inga problem. Och mormor? Ja, hon har fött 6 barn, samt passat många barn genom åren. Klart hon fixa detta galant. Och min lilla bebis tog ingen skada. Idag är han 14 och har en jättebra kontakt med sin mormor. Jag gillade inte heller ”bebisåldern”, dagisåldern etc med att sitta ner vid sandlådan, bebisgymnastik och bebissim etc när han var liten. Nej. Så tråkigt. Jag har alltid gått min egen väg i mitt föräldraskap, och tänkt med sunt förnuft och vett innanför pannan. Precis som du Camilla (och Simon) gör. Självklart tar man inga val som förälder som skadar barnet. Är väl inget fel att hänga med mormor några dagar heller… Håller med i allt som du har skrivit! Jag har aldrig brytt mig om vad dessa ”besserwissrar” till andra mammor tycker och anser.

  44. Mycket bra inlägg.
    Jag var 17 och pappan 22 när vi fick första barnet. Sen fick vi två till under årens lopp.
    Hade vi inte fått egentid och avlastning av andra ibland, var och en för sig eller båda ihop, under årens lopp så hade vi nog inte levt ihop idag.
    För idag är vi pensionärer och har haft ett härligt liv ihop, både med och utan barn.
    Hälsningar Skåne.

  45. Hej
    Kloka ord och fantastiskt att utvecklingen går framåt! Jag jobbar m barn och föräldrar som inte mår bra, och det är sällan eller aldrig det enskilda tillfället spm skapar oro, ängslan och sorg.
    Att titta på vår historia är viktigt, dels eftersom den påminner oss om hur bra vi har det nu, dels för att ge oss perspektiv. Men glöm inte att utvecklingen går framåt och forskningen väcks av att någon funderat och sedan velat ta reda på hur saker och ting förhåller sig till varandra. kvinnorna hade inget val, barnen fick växa upp utifrån förutsättningar – men med det inte säkert att de inte tog skada… Att använda vår historia som något som var okritiskt bra är för mig främmande. Utvecklingen går framåt och allas önskan är nog att den forskning som vi baserar våra teorier på är för att öka chanserna för att hjälpa barn bli kloka, trygga, bra vuxna.

    Men nu till kärnan: Ni som kritiserar andras uppfostran å lägger er i om amning, sovtider och annat. Är ni lika engagerade i tånåringarma??? Jag har nämligen egna erfarenheter och erfarenheter från mitt jobb, att många av dessa ”exemplariska” ”jag-gör-allt-för-min-bebi-mammorna” är helt slut då ungen är 12 och behöver sina föräldrar mer än någonsin!!! Mor- och farföräldrar har blivit gamla, skolan har lite personal och föräldrarna orkar inte mer…det är inte ovanligt!!! Så du har en poäng Camilla! Och påminn gärna om den: våra barn ska hänga med oss länge! Och många skriver: ”det är tur hen är så söt annars hade jag varit galen av alla vakna nätter” och så är det en bild på en gullig bebi. När Bebin är 15 år, finnig, yvig och inte alls söt kan vi behövas ännu mer om nätterna! Men många föräldrar är då helt slut och tycker att samhället ska bära ansvaret…
    Så ni småbarnsföräldrar, slappna av, för ni är föräldrar på livstid och ni skulle behöva diskutera hur ni ska orka hålla i och finnas för era barn för all framtid mycket mer!
    Maja, Specialist inom barn och ungdomspsykiatri och mamma till en 21-åring, en 19-åring och en 15-åring. Och ja. Jag var (är isch) ung förälder som fortfarande balanserar min fritid och barnens behov, de är liksom för alltid ens ungar.

  46. Vettiga tankar!
    Jag har med ärlighetens namn tyckt att det varit lite jobbigt att lämna bort lillen, hittills heller inte känt något större behov utav det. Men nu blir han drygt nio månader och jag börjar längta efter lite egentid.. Så i sommar ska det bokas tripp för sambo och mig, i hela två nätter! Det kommer göra oss gott. Alla pekpinnar och ”gör så här” kan ju ta kol på vilket förhållande som helst.
    Har också försökt resonera i dina banor med ”förr i tiden”, tex med förskolan. Min son ska börja när han är året, och det tycker många är konstigt och i frågasätter. Själv började jag hos dagmamma när jag var 8mån pga att min mamma var tvungen att jobba. Om jag fått men för det? Haha inte ett uns. Har den finaste av relationer till min mor, och jag är en trygg och stark person. Tror faktiskt att den ”tidiga” starten i förskolan kan vara gynnande för min son. Att få bli pedagogiskt aktiverad av personal med utbildning.
    Tack för fina vettiga tankar mitt bland alla pekpinnar.

  47. Hej Camilla och Simon
    Verkligen bra inlägg, har själv 7 döttrar och 9 barnbarn gift sedan 34 år vi har precis som ni kört vårar race och redan för 33 år sedan när vi fick våran första tänkte vi som er.

    Och summan av kardemumman är att vi har 7 fina tjejer som alla är utbildade till det dom vill och har fasta jobb, dessutom är dom både trygga i sin roll som individer och dom som har egena barn är trygga i sin mammaroll.

    Det som är roligt är att dom gärna lyssnar efter råd om det är något dom undrar över och det är ju trevligt.

    Trots att dom själva har många syskon har 2 av dom valt att skaffa 3 barn var, så dom verkar inte blivit skrämda av många syskon.

    Vad som däremot oroar mig är att barn i dag mår så dåligt vilket är förundrande, kan va så att det var bättre förr då man inte letade så mycket i olika teorier men det är en annan historia.

    Lycka till med lilla Polly och gör det som känns rätt för er

  48. Tack för ditt inlägg!! Din beskrivning stämmer så väl in på mig också. Önskar er en fantastisk helg!

  49. Det blir en sådan entydig debatt från ditt håll när du enbart tar upp extremfall som exempel. Antingen är man som dig ELLER så är man med sitt barn 24/7 och ENBART är 1 eller högst 2 anknytningspersoner (mamman och i vissa fall pappan). Man är alltså aningen som ni, spenderar tid med barnet men släpper även in andra viktiga nyckelpersoner ELLER sitter klistrad vid sitt barn? Det blir ointressant att läsa argument som slåss med en extrem motsats. Så ser det ju oftast aldrig ut. Sedan tycker jag det känns märkligt att du drar din referenspunkt till pre-industrialismeran. Är det alltså facit på hur barn mådde bäst? Var det the high-time för pedagogik, hjärnforskning, spädbarnsforskning, utveckling osv? Det handlar inte om att vi människor faktiskt utvecklas och utbildas med tid, i detta fall århundrande? Hur menar du att 1800-tals människan hade de rätta förhållningssätten gällande barnuppfostran men idag har vi inte alls den kunskapen?

    1. Camilla: Fast jag beskriver vår verklighet och det är den verklighet jag kan beskriva. Sen är det mycket det som ligger helt på andra sidan skalan som reagerar. Men många ligger nog i en mittfåra ja. Och sen tror jag inte det finns någon tid när ”barnen mådde bäst”. Ja, rent materiellt har vi det otroligt mycket bättre nu – men varför finns det så otroligt många barn och ungdomar som mår dåligt idag. Och jag anser att vi har dragit det för långt åt andra hållet med att ”se till barnens behov”. Föräldrar har förvandlats till barnens tjänare, där barn bestämmer allt från vad man ska äta till middag till vart man ska åka på semester. Jag tycker inte det är sunt heller.

      1. När jag gjorde intervju med socialarbetare på mentalvården för unga, ställde jag frågan vad hon tycker är det värsta/svåraste. Svaret var de tonåringar som på allvar tror att ingen skull bry sig om de inte fanns. Dethär var en ny grupp. Som ökat senaste åren. Enligt henne. Tror inte att de ungdomarna håller med om att ”allt kretsat kring dom”. Jag vet inte hur MSN gör för att undvika att hamna där. Men jag gör mitt försök genom att finnas här. Hela tiden. Jag curlar inte. Men jag lyssnar o ser. Å det kan skita sig ändå! Men tror inte på allvar att man kan ge FÖR mycket tid. Stor skillnad på att ge tid och att kontrollera och styra.

        1. Camilla: Jo fast sen vittnar å andra sidan många lärare – och många arbetsgivare, om problemet med en hel generation barn som nu är söndercurlade,som förväntar sig få allt serverat, som inte vill göra nåt ”tråkigt” och inte är vana att anpassa sig öht. Och jag läste nyss en artikel om att på frågan om vad de vill bli/jobba med, så svarar 60% av högstadieungdomarna idag ”kändis”.

          1. Fast vad var det för undersökning? Jag lyssnade nämligen på en dragning av ungdomsbarometern för en vecka sen, de hade undersökt hur ungdomar ser på framtiden. Viktigast i deras val av framtid var trygghet, många valmöjligheter, roligt på jobbet. 10% ville bli lärare, ingen svarade kändis. 🙂 tror ibland vi har en skev bild av ungdomar som vinklas av media. De flesta ungdomar oroar sig för framtiden, är ambitiösa och vill ha ett lyckligt liv.

            Jobbar själv med intressebevakning av skolfrågor och ja, tyvärr är det jättejobbigt för de som arbetar i skolor i Sthlm som ligger i områden med föräldrar med mycket resurser. Dessa föräldrar försöker ofta med påtryckning få rektor att tvinga läraren att t ex ändra betyg. Lyckas inte det vänder de sig till högre instans. Oftast tror jag det är föräldrarna som är jobbigast, inte barnen. Och i områden med mindre resursstarka föräldrar är det helt andra problem vi ser, inte är de barnen söndercurlade utan tvärtom.

            Min poäng är nog att vi inte kan dra alla unga över en kam.

      2. Menar du att spendera sin tid med sina barn är samma som att curla? För min del tänker jag mera att curla är att hela tiden göra saker enkla för sina barn. Vilket man kan göra utan att umgås, och ibland kanske just för att kompensera för dåligt samvete? Nu tror jag ju inte att varken du eller jag ens kan curla, men sådär som begrepp? Två skilda saker? Tid med barn automatiskt inte kopplat till curling av barn?

        1. Men tack! Jag håller med dig exakt min tanke när jag läser Camillas ord kring curlande, närhet och trygga barn. Jag blir chockad och lite orolig över hur en vuxen kvinna och mamma inte kan mer om anknytning, barns behov av närhet och vad det innebär att se sitt barn och att finnas där, att dra paralleller mellan curlade barn som inte klarar av att nå mål i livet och att vara nära sitt barn det första året är för mig lite läskigt. Känner att vi måste gå tillbaka och titta på hur vi levde förr, för ja vi har alltid levt nära våra barn, mammans eller pappans närhet hela tiden den första tiden är jätte viktig. Problemen syns inte i ett otryggt barn utan kan visa sig när barnet är vuxet i sin anknytning till andra människor.
          En kommentar som Camilla skrev att barn i krig klarar sig och därför borde ingen oroa sig för hennes barn känns också helt främmande för mig, kan tillägga där vikten av närhet och att barnet i kriget kanske hade sin mammas famn tätt intill under sin första tid och förmodligen inte lämnade den alls trots allt som hände runt omkring och kanske just därför räddades barnet? En annan synvinkel.
          Alla gör olika men kanske kan vara bra även för dig att se på saker från andra synvinklar med och tom läsa på lite kring anknytning och vad det ger ett barn, kanske prata med föräldrar som inte heller älskar att vakna på natten eller inte få sova, inte älskar att bara umgås med sin bebis 24/7 men ändå tar det för kärleken och ansvaret som förälder väger tyngre än sin egen vilja de första åren i bebis liv. Bara en tanke från en ensamstående första gångs mamma på 28 år som absolut inte älskar att gå upp på nätterna eller att inte få sova men som fortfarande ammar sin 2-åriga dotter och som har styrt sitt liv efter dotterns behov hittills men ändå lyckats ha ett socialt liv och må bra.

          Kram

          1. Precis så känner jag med.
            Jag är rädd att samhället har gått för långt åt fel håll. Att föräldrar ursäktar sina egna behov och sätter sig själva först. Att många även mår dåligt under bebisåren och inte går till botten med det.
            Jag som har en egen svår barndom och arbetar med människor med svåra sår från uppväxt vet hur illa det kan vara. Anknytningen är extremt viktig, att spegla bebisen, att alltid finnas där.
            Alla bebisar är egna individer. Vissa får panik hos andra än sin mamma medans andra klarar det bra.
            Bara man ser barnets behov och inte speglar sitt eget så blir det bra.

          2. Camilla: instämmer. Och det finns alltid ytterligheter som inte klarar av det åt endera hållet – antingen knyter för nära, eller har för mycket distans. Men om man pratar ”normala” spektrat med föräldrar med sunt förnuft – så tror jag ändå det finns variationer för vad som är bäst inom den egna familjen, tror inte på ett absolut ”facit” på hur man ska göra. Barn är olika, föräldrar är olika, familjer är olika.

      3. Hej igen!
        Självklart kan du bara utgå från din verklighet, det jag reagerade på är att du jämförde din verklighet med hur det allmänt har sett ut förr, och med förr ca 160 år tillbaka i tiden. Och utifrån det verkade du dra någon sorts ”om-de-gjorde-gör-jag-argument”, vilket du har din fulla rätt att göra, men det blir inte en särskilt relevant jämförelse då pre-industrialismen och dagens samhälle och människa (utbildningsmässigt främst) är vitt skilda (men relevanta likheter finns också såklart).

        Jag menade heller inte att barnen mår bäst under 2016, jag påtalade bara att jag inte tror att samhället/föräldrar/läkare/osv hade de bästa kunskaperna kring barns utveckling under bondesamhället. Ett övertydligt exempel är att man ganska långt in på 1900-talet (!!) trodde att bäbisar hade förmåga att känna smärta, vilket ledde till flertalet operationer utan bedövning.Det jag menade är att vi idag har så mycket mer kunskap kring människans psyke, utvecklingsstadier m.m. vilket i sin tur ger oss fantastiska redskap att bättre och mer riktigt förstå oss på dessa små människor, i många (men inte alla) faser,fall och situationer.

        Det var roligt att du svarade, men tråkigt att du återigen drar ett extremexempel med att ”föräldrar har förvandlats till barnens tjänare, där barnen bestämmer allt..”. Jag vet inte riktigt hur det är relavant i vår diskussion. Det jag påtalade var att man inte ska förkasta den moderna forskningen, empirin, pedagogiken och erfarenheten som man faktiskt inte hade under bondesamhället. Men jag antar att du vill förklara för de som är negativa och klagande och gör dig till ett extremfall med samma metod. Tyvärr blir det en icke-fråga då det enbart beskriver ett fåtal av alla där ute.

  50. Hej Camilla och Simon, jag tycker det är jätteskönt att läsa att ni är trygga i era föräldraroller – det är det viktigaste, tror jag, och man som föräldrar lyssnar till sitt hjärta när det gäller vad som är bäst för ens barn. Jag hade nog inte pallat att lämna bort min bebis någon dag men jag är glad för er skull att ni kan göra det och att ni har den möjligheten med en stor och kärleksfull familj till Polly, som kan hjälpa till.

  51. Hej,
    så bra skrivet. Håller med i mångt och mycket och det där med att sitta och leka på golvet, har jag heller aldrig tyckt är kul. Har två barn 17 och 13 år. Hade turen att amning funkade och det går inte att förklara hur skönt det är när det funkar. Man blir ju mer låst, men det är ju ändå en ganska kort period. Det jag ville få fram här var att vi har skickat våra barn till farmor och farfar när de var i typ 4-5 års åldern och framåt så gott som hela sommaren (de bor utomlands) i många år och man har fått höra åh hur kan ni, jag kan knappt vara utan mina barn en natt osv. Men de har fått ha sköna somrar, har fått lära sig språket och pratar både svenska och serbiska flytande samt har massa kompisar både här hemma och i Serbien. Dessutom har de fått vara med farföräldrarna på ett sätt som inte gått och jag varit en mamma som inte kunnat ”släppa” på mina barn.

  52. Hej Camilla !
    Himla bra text och så skönt att läsa att man inte är själv. I dag får man full info när man är gravid men när barnet är fött så är det slut. Då skall man vara lycklig och le så fint som dom gör på alla bilder men sitt barn i famnen. Jag var helt förkrossad, mitt fria liv var slut. Som tur var så gick det över rätt så fort, men jag är heller ingen småbarnsmamma. Jobbigt att gå på öppna förskola och träffa massa underliga människor som man inte hade sagt ett ord till annars – men då skulle det pratas barn HEEEELA TIDEN !! Blev tokig på allt jämförande med barnen, min dotter sover hela natten, min dotter kan sitta, min dotter kan ditten och datten.
    Viktigt att få lite tid för sig själv och sitt förhållande så res på ni 🙂 !! Ha de bäst !! Kram Å

  53. SÅ JÄVLA BRA!! (Ursäkta svordom)
    Detta blogginlägg är en (av flera) orsak/-er till varför jag läser och följer din/er blogg! (Jag har dock aldrig kommenterat tidigare 🙂 ) Jag tar av mig hatten och bugar ödmjukast. Camilla, du är min nya förebild. Jag är själv nybliven mamma sedan 6 månader tillbaka, 28 bast från Malmö. (Har dessutom läst alla dina underbara böcker genom åren)
    Jag hatar all denna hets om föräldraskap (framförallt om mammor)! Vill mest säga ett STORT JÄVLA TACK för ett så välskrivet inlägg om ett så viktigt ämne!
    Fortsätt att vara den du är! Kärlek till dig och din fina familj! <3

  54. Jag känner inte att det spelar någon roll vad man gör. Hur man än väljer att göra så kommer någon komma och döma. Vi har samsovit med våra barn för att det var det våra barn ville. De ville vara nära varenda sekund och det var ok med oss. Helt fel enligt många. De kommer att bli otrygga så fort vi inte är i närheten. Tryggare barn finns inte. Tror inte att det handlar ett dugg om var de sover eller vad de äter. Det handlar om ifall de blir sedda och har människor runt omkring dem som bryr sig om dem. Jag hade inte åkt ifrån mina barn när de var små gör det hade inte känns bra för mig. Känns det rätt för någon annan så är det inget jag bryr mig det minsta om. Kan inte förstå hur folk orkar bry sig om vad andra gör.

  55. Alltid drömt om att bli mamma (alltså sedan jag hoppade ur blöjan, typ). Min egen mamma har alltid varit min bästa vän. Tills jag var 20 var hon i princip bara ”mamma”. Det var härligt när hon blommade ut och hittade andra intressen – för hennes skull. Hon blev lyckligare, även om hon såklart var lycklig som mamma eftersom hon är en mammig mamma. Min dotter föddes i april. Det är lika fantastiskt som jag drömt om. Tyvärr behövde vi hjälp i början av mormor och farmor. Det var INTE drömmen. Andra som lägger sig i innan vi hittat oss själva som föräldrar. Det var snällt av dem, men även om situationen krävde det, så var det inte friskt för oss som föräldrar. För vår dotter är det fantastiskt, hon får komma dem nära tidigt. Däremot hatar jag att inte ha henne nära. Det gör ont i mig att hon är på promenad med någon annan eller att hon inte sover nära. Mitt kontrollbehov som var stort innan har bara ökat. Min mamma litar jag på, men inte andra. Jag vill ha det på mitt sätt. Det har blivit många konflikter. Jag tycker det är viktigt att låta henne få fina relationer till andra – därför uppmuntrar jag det, även om det för mig ibland är jobbigt. Jag vill ju vara med min älskade dotter. Jag skulle älska att vara hemmamamma i några år tror jag. Jag njuter så av mitt barn att jag kan få ångest av tanken på att börja jobba och lämna henne till förskolan. Förstår verkligen inte hur man kan vilja lämna bort sitt barn, men jag känner mig å andra sidan konstig som tycker egentid känns hemskt. Har alltid tyckt om min egentid, men nu har jag inga sådana behov. alla är vi olika och därför ska vi akta oss med att döma varandra, vi vet inte hur det är att gå i varandras skor… En glad förälder är en bra förälder, tror jag!

  56. Hej Camilla!
    Så välskrivet, sant och framförallt klokt!

    Jag tillhör dem som alltid resornerat som du!
    För att kunna vara en glad och lycklig förälder har det alltid varit viktigt för mig att bara få vara jag! Tillsammans med vänner och min partner. Det är så jag samlat all min energi som jag sedan har mer än väl behövt för att kunna orka med livet som helhet. SÄRSKILLT under bebisåren! Ibland valde jag att bara vara helt själv. Ha helt tyst omkring mig och bara njuta av stillheten. Underbart!

    Viktigt att göra dem val som passar bäst in på just en själv. Annars blir det lätt tokigt!

    Önskar er en fin helg!
    Kram Nadja

  57. Som vanligt klokt och genomtänkt. Alla är vi olika och man måste få göra det man själv tycker känns bra.
    Jag tror att dom flesta föräldrar vet vad som är bäst för dom själva och deras barn, det är inte upp till andra att avgöra!

  58. Krasst sätt är väl det med barnuppfostran som med så mycket annat. Det är lite mode i vissa delar, trender, ny vetenskap men det gamla funkar fortfarande.
    Vi pratade på mitt jobb hör om dagen om matte i skolan och hur svårt det var för dagens föräldrar som lärt sig på ett visst sätt hur man räknar. Nu gör barnen på ett helt annat sätt. Det var likaså när jag gick i skolan och mina föräldrar skulle lära mig. Då var det ändrat från hur de hade gjort.
    Men hur vi än räknade så fick båda samma resultat…
    Det är väl så med barnuppfostran, så länge vi får kärlek av en eller flera så ger det en grundtrygghet. Oavsett om du flaskmatar eller ammar.
    Det som är tråkigt är att andra människor inte tror att du gör allt för ditt barn just för att du inte gör som de alltid gjort…

  59. Tycker de är jätte bra att ni är öppna om erat sätt att hantera bebistiden. Det har fått mig som är ung och precis fått mitt första barn att känna att det är okej att ta hjälp från andra och att det inte alls är konstigt att ge ersättning om man inte trivs med amningen! Tack 🙂

  60. Det första jag tänkte på när jag läste ditt inlägg var hur sorgligt och onödigt det blev för Hannah Graaf i New York…

    Jag önskar att dom som kommenterat tänkt ”vad är syftet med att jag ger denna kommentar? Är det för att trycka ned någon så att jag, som inte gör som hon, känner mig bättre? Är det för att göra henne ledsen? Är det för att jag avundsjuk på henne?” osv I så fall hade många av dom stoppat sig själva och undvikit att ”förstöra” hennes resa. Det samma gäller endel kommentarer här på bloggen. Dvs bra att fundera VARFÖR man ger en kommentar. Vad är SYFTET? (Och ja, jag stoppar mig själv ibland).

    Vi vuxna på nätet och i vanliga livet är också förebilder för barn & ungdomar så att dom inte har en otrevlig ton/ger varandra otrevliga påhopp angående tex hur man ska vara. (Barn gör inte som man säger, dom gör som man gör). Ej att förglömma.

    Jag minns för många år sen när dom frågade Hillary Clinton hur hon kunde kombinera att vara småbarnsmamma och jobba/göra karriär och hon svarade ” it takes a village to raise a child”. Intressant… tänkte jag…

    Jag hade själv en vän som ”bjöd väldigt på sina barn” och hade en fin flock av släkt & andra som fick passa barnen. Sen fick hon leukemi och tyvärr dog efter något år. Mannen höll på att bygga klart deras hus, hade startat egen firma och var dessutom i stor sorg. För de 3 barnen var det verkligen bra att de inte bara hade varit med mamma och pappa kan jag säga!!!

    Själv var jag ganska mkt hos bl.a mormor & morfar vilket jag uppskattade då och särskilt nu när dom inte finns längre. (Jag har också pga det fått ta del av mina rötter på ett bra sätt).

    I trafiken brukar jag bara tuta för att varna, för kör jag så perfekt hela tiden? Vad jag menar är att man ska rannsaka sig själv, tro gott om andra och lita på att andra kan & gör sitt bästa för sitt barn. (Dock anmäla om man ser att ett barn far illa tex pga missbruk).

    Angående amning…i Etiopien svälter många just nu..jag menar känns som ett I-lands problem… (Nej jag har inte ammat, mitt barn kom genom adoption vid 2 års ålder, men jag har alltid tyckt att det är konstigt att mammor hetsar andra/ger dåligt samvete…Hur snällt är det?).

    Trevlig helg alla och glöm inte att ”Be nice”

  61. Tack! Tack! TACK……
    för att du vågade skriva om att småbarnstiden är jobbig. Minns föräldragruppen med mitt första barn där man gick laget runt och alla berättade att det gick så bra, utom jag. Tyckte det var en större omställning än väntat att få barn och jag tyckte det var jobbigt. Älskar mina barn även fast det är jobbigt och tufft och tycker som du att man måste få tycka att det är slitigt och tufft med vissa perioder under barnens uppväxt.
    Jag är verkligen inte heller ngn lekmamma, har aldrig tyckt det varit speciellt kul, kan vara med en kort stund men sedan måste jag bara göra det jag vill göra.
    Så skönt att se att du står för ditt sätt att ”uppfostra” och hur bra det verkar funka!
    Tack att Ni delat med Er! Allt gott till Er!
    Marie

  62. Detta ämne är så viktigt att ta upp, kan inte göras för ofta! Vi mammor ska alltid skuldbeläggas för allt känns det som, oavsett vad det gäller så är det alltid fel det vi gör. Jag har en dotter som jag älskar över allt annat, men att gå från att jobba till att vara hemma med en bebis hela dagarna var ingen höjdare. Så när min dotter var 7 veckor började jag spela handboll igen (trots att jag hade slutat för gott) bara för att få komma bort ibland och tänka på annat för en stund. Och det fick jag skit för! Att pappan fortsatte med sin fotboll var det ingen som hade problem med, men att jag var borta några timmar (när hon oftast sov) var hemskt. Att jag faktiskt spenderade hela dagarna med henne räknades visst inte. Vad vi än gjorde var det fel, och är man förstagångsmamma så tar man åt sig. Och känner sig som världens sämsta mamma. Men samtidigt vet jag till nästa barn vad jag ska göra, samma eller annorlunda, för att det ska funka bra för oss.
    Jag tror det är bra att Simon har dig (som har erfarenhet och vet vad som funkar för dig), eller jag hoppas iaf att han litar på dig och hans egna instinkter och inte på vad alla andra tycker. Ni verkar vara bra människor med sunda värderingar som gör allt för att alla i familjen ska må bra!

  63. Åh vad jag önskar att jag hade läst din blogg när mina barn var yngre. Då kanske jag hade sluppit alla dessa fruktansvärt tråkiga lekstunder (som jag gått igenom enbart för att jag trodde att jag var tvungen att leka minst fyra timmar om dagen för att vara en bra mamma), gett mig själv mer egentid och inte alltid bara tänkt på barnen. Och ev hade det blivit fler barn. Men eftersom jag upplevt det så fruktansvärt krävande att vara mamma så känner jag att jag inte orkar fler.

  64. Brukar inte ägna någon tid åt att kommentera inlägg (mycket roligare att bara läsa och få ta del av andras vardag) men efter att ha skummat igenom kommentarerna här så kände jag att jag bara vill dela med mig av en tanke till alla ”påhoppare”. Varför läser ni Camillas och Simons blogg om ni inte kan respektera deras val i livet? Varför ens ”slösa” eran tid på något ni uppenbarligen stör er på? Njut istället av att få ta del av en spännande vardag, Camillas härliga humor och roliga inlägg. Kan ni inte det så finns det andra saker i livet som ger bättre energi än att negativisera och kritisera andras sätt att leva sina liv.

    Kärlek

  65. Fantastiskt inlägg, jag känner som du, men efter två barn är jag tyvärr fortfarande fast i andras tyckande om mitt föräldraskap. Min känsla säger mig att jag har rätt om mina barn, men att ducka för allt tyckande kräver sin kvinna… Tack för stöttningen❤️

  66. Tack för att du sätter ord på mina tankar.
    Det är så jobbigt när andra ska säga sitt i all ”välmening”. Jag ber inte och GER inte råd om inte jag blivit tillfrågad.
    Min son sover med oss(2år) har försökt med allt men han vill vara nära så då får det vara. Jag tyckte oxå det var skittråkigt när han var liten, nu älskar jag att interagera med honom. Han är liten kille som vet vad han vill. Mammig men vad gör det, om några år kommer jag att få be om en en sån där härlig kram och massor med. Jag ogillar alla dessa sjukdomar, men lär inte minnas dem om några år så det får vara.
    Värst är kommentarerna från de som inte har barn, suck säger jag bara.
    Tack för ditt inlägg, känns skönt att vi är många som känner igen oss.
    Allt gott och puss till alla ier fina familj!!

  67. Tack! Så skönt att jag inte är ensam att känna som du beskriver. Jag får aldrig kommentarer, men känner vad folk tänker… (lite luddigt men jag tror du förstår..)
    Att vi valt att jobba 50% och vara föräldraledig 50% från att minstingen va 4 månader är en utopi för många har jag märkt. Och att jag ärligt svarat att det är gött att va tillbaka på jobbet verkar i mångas ögon ännu konstigare.

    Så tack för uppmärksamheten kring detta ämne.

  68. Håller med dig. Jag älskar min dotter (4 mån) över allt annat. Skulle dö för henne och allt det där. Men gud vad jag längtar efter lite tid att bara vara Maria. Inte någons mamma utan Maria. Jag tycker det är skönt att vara utan henne emellanåt.
    Det gör inte att vi två älskar varandra mindre. Det enda det gör är att hon får en mer harmonisk mamma.

  69. Hej Camilla. Det ar inte klokt som det ser ut idag att oavsett hur man gor som foralder och sarskilt mamma, så gor man fel enligt flera, och mots av en sådan oerhord aggressivitet. Jag har inte barn sjalv men har hort detta från flera. Jag kom att tanke på en sak nar jag laste din text, att jag hade verkligen onskat att jag hade haft flera vuxna el aldre barn omkring mig som barn, som man umgicks med valdigt mycket. Och att jag sjalv hade kunnat ge det samma till något el några små barn nær jag var typ från yngre tonåren och framåt. For jag saknade det. Tycker det blev for isolerat på nåt satt med bara egna familjen och mormor, som man umgicks med mycket. Nu stod jag dock oerhort nara min mormor for att vi umgicks mkt bara hon och jag och vi hade bra kemi. Men jag tror precis som du att det ar bra att ha många slaktingar, familjemedlemmar, och andra omkring sig som barn. De ar ju med till att forma den person man blir, och då ar det bra med lite variation på personligheter och deras vardag. Tror man lar sig mkt av det. Men så klart bara bra personer som ger barnet karlek och trygghet.

  70. Historiskt sett måste du nog gå längre tillbaka än till bondesamhället för att hitta stöd för dina teorier. Den mänskliga arten och dess behov uppkom liksom inte med bondmoran….

  71. Historiskt sett måste du nog gå längre tillbaka än till bondesamhället för att hitta stöd för dina teorier. Den mänskliga arten och dess behov uppkom liksom inte med bondmoran…. Och tråkigt att du inte kan skriva om mammor som följer SITT hjärta (och därmed gör på annat sätt än du) utan att komma med negativa epitet (att de vill känna oumbärliga, att det bara handlar deras behov av bekräftelse etc). Trist.

  72. Jag tror säkert att din historia är rätt men bara för att det ”funkade” så betyder det verkligen inte att barnen växte upp till trygga individer. Jag och min man är båda barn till 40-talister (krigsbarnen) med relativt frånvarande föräldrar och deras psykiska välmående och föräldraskap i sin tur har lämnat allt annat att önska.

    Jag säger inget om idag, som jag tror är helt annorlunda på ett psykologiskt plan, men parallellen till historien tror jag inte funkar.

  73. Hei. Jeg har ikke lest alle kommentarene. Men regner med at du kanskje får litt kritikk. Hvorfor bry deg? Du vet jo at du er mer enn god nok som mamma. Det jeg ser av innlegg viser at din kjærlighet til dine barn og bonusbarn er mer enn nok. Jeg har også lest dine bøker. Dine personskildringer viser at du har en varm og forståelsesfull tilnærming til barn og mennesker du er glad I. Heldige er de som vokser opp hos deg. Alle foreldre gjør feil mot sine barn,men summen av god handlinger gjør opp for de dårlige(for de aller fleste av oss )Noen mestrer ikke dette,men dere som foreldre trenger ikke forsvare en tur til Barcelona. Polly har en like god tilknytning til dere i dag som før avreise. Stol på deg selv og ikke bry deg om drittprat. Kritikken kommer fra folk som er misunnelige på deg og dine!

  74. Har inga egna barn så jag utgår ifrån min uppväxt. Pappa gjorde allt tillsammans med mig mina första år på jorden och jag kommer ihåg känslan av trygghet. Sedan i takt med att jag blev äldre lämnades jag vind för våg och fick klara allting på egen hand, hade inga regler eller rutiner eller någon anknytning till dem, jag har fått hitta mina egna vägar och försöka förstå hur världen fungerar. Den bristen på anknytning i tonåren har ”förstört” mig mer än om jag inte hade fått det som liten för det här är saker som jag kommer ihåg. Det har straffat sig till idag då jag som nästan 26-åring inte riktigt än har kläm på livet eller hur jag ska hantera känslor och upp- och nedgångar just pga att jag skulle som barn hitta alla verktyg själv. Hur ska man kunna lära sig om man inte får lära sig av vuxna och erfarna människor? Det har nog straffat sig mer än om jag hade varit ifrån mina föräldrar en stund som bebis.

    Jag vet dock också att jag som förälder inte skulle lägga ner mitt liv för att vara med mina barn 24/7 – ett val som kanske får mig att avstå att bli förälder. Vi får se. Jag kan inte sluta leva mitt liv för någon annan. Men det betyder inte att jag inte kommer älska mina barn, kommer finnas där för dem på det sättet som jag aldrig fick.

  75. Jag skulle kunna skriva en uppsats i ämnet. 😛

    Jag har äran att ha 4 barn och det enda som skiljer oss åt Camilla är att jag avgudade de 2 första månaderna, men när liten inte längre ville ligga i famnen utan skulle stå, hoppa, bäras och roas så är jag så tacksam att jag haft släkt och vänner som avlastat, roat och bistått mig. När sen barnet börjat gå har min glädje kommit tillbaka.

    Dock har mina barn från tidig ålder sovit borta och idag är mina minsta 7 och 9 och de äääälskar att sova hos farfar och nu åh vad jag önskar att jag hade haft den turen med mina mor och farföräldrar. De har såååå många som älskar och känner dom som jag och hur bra är inte det. 😀

  76. Jag är helt inne på din linje med att låta barnen knyta an till många personer. Självklart kan man ju inte lämna en liten bebis hos en handfull olika personer, då är det nog bäst att försöka håll sig till ett färre antal barnvakter men jag tror att trygga barn har flera människor som de anknyter till. Om de bara knyter an till mamma och pappa blir de ju otrygga och osjälvständiga.

    Jag älskar att vara mamma och umgås med mitt barn men ser inga problem med att han är med andra vuxna eller att jag inte orkar leka med honom så fort han önskar. Jag tror faktiskt att de som försöker skuldbelägga oss som har många anknytningspersoner bara ger uttryck för sin egen osäkerhet som föräldrar. Rädda att inte vara goda nog, att alltid behöva ha kontroll och på ”sitt” sätt. Jag känner så många mammor som inte ens kan lita på att barnens pappa kanna hand om barnen utan långa listor med instruktioner och pekpinnar. Hur ska vi kunna ha ert jämställt samhälle om inte mammor kan släppa kontrollbehovet och prestationsångesten över att alltid vara perfekta lugna, rättvisa föräldrar med perfekta rutiner, som leker, pysslar och fejar för barnen varje vaken minut. Nä då får man skylla sig själv om man blir utbränd och relationen går i graven.

    Själv tyckte jag att det var skittråkigt att vara föräldraledig med liten bebis, när han var 4-5 månader började jag jobba halvdagar och sex därefter heltid. Min man jobbade kvällar och helger och var delvis föräldraledig. Ibland krockade våra arbetstider och farmor och farfar fick rycka in. Vi gick på bio och andra trevliga saker utan bebis tidigt trots att jag ammade. Inte tar en unge stryk av att få nåt mål med ersättning då och då. Jag ammade till han var 9 månader trots att jag jobbade och att han sov hos andra ibland. För oss har det fungerat toppen men det är ingen garanti att det kommer göra det med nästa såklart. Alla barn är olika och alla familjer funkar bäst på olika sätt.

  77. Det sägs att ett litet barn inte kan knyta an till hur många vuxna som helst, bara nåt att tänka på?

    1. Camilla: stämmer säkert, jag tror bara inte att gränsen går vid två…. Är inte så vi människor levt. Vi har levt i flock inte så isolerat i små ”kärnfamiljer” som vi gör nu.

        1. Camilla: Ja, men det låter rätt vettigt tycker jag. Man bodde ju ofta i generationsboendes förr, med stora familjer och äldre generationer.

  78. Hej!
    Jag tror det största problemet är när man generaliserar.
    Alla föräldrar är nämligen olika.
    Vissa här får panik av att höra att ni åkte iväg och utgår från sig och sin bebis. Jag kan förstå till viss del för att jag hade inte kunnat åkt när mina bebisar var små. Jag helammade och de hade fått panik, jag hade fått panik.
    Men jag vet att i andra fall går det kanon. Där barnet tar flaska, och inte alls har problem att vara hos andra.
    Det finns de som är kapabla att läsa av sitt barn. Men långt ifrån alla.
    Du skrev att många curlar sina barn, jag håller med.
    Men en bebis kan man inte curla. Den blir inte bortskämd av att bli bekräftat och uppassad på. Det skapar bara en stark och trygg stomme.
    Men det stora problemet är föräldrar som inte ser sina barn och som sätter sina behov framför barnen.
    Om ni åker iväg och lilla Polly inte gråter och är förtvivlad så är allt ok.
    Det handlar inte om något annat. Jag hoppas att om Polly var förtvivlad, hade ni inte åkt. För det handlar inte om era behov utan Pollys.
    Du och pappan kommer alltid att vara nyckelpersoner för Polly. Det som skrämmer mig är när du går ifrån forskning och påpekar om att förr så hade bondmoran skrattat.
    De hade inga val att lämna barnen.
    Men jag kan garantera dig att barn som blev lämnade hemma då föräldrarna var tvungna att ge sig ut på åkern blev skadade.

    Jag upplever det som att du inte riktigt förstår hur illa det blir om en förälder inte speglar och reagerar utifrån bebisens känslor.
    Det finns de som lämnar bort bebisen för egen tid för att så ska man kunna göra. Även om bebisen är förtvivlad.
    Det finns föräldrar som lämnar sina gråtandes bebisar för att de inte orkar
    Jag som arbetar med trasiga människor vet
    Jag med en svår barndom vet

    Mina 3 barn har varit väldigt olika.
    I dag upplever jag det som att man ”ska” kunna få egentid, träffa vänner, bebisen ska kunna vara hos andra, sova i egen säng, i eget rum osv.
    Men så ser ju inte verkligheten ut.
    Barn är olika. Vissa somnar tryggt i egen säng medans andra får panik.

    Jag tror och hoppas att du och pappan läser av barnen. Att er lilla bebis är trygg hos era föräldrar. För då är det inga problem
    Då kan du ta dina pauser, resa bort, Polly kan sova i egen säng i eget rum
    bara det är på hennes villkor.
    att hon inte fick ligga där uppgiven och ge upp
    Du är en förebild för många.
    För dig kanske det är en självklarhet att bebisens behov går först, men tyvärr så är det inte det för alla föräldrar.
    Därför kanske du ska vara tydlig med att Polly är jätte trygg med era föräldrar och inte alls är ledsen. För annars kan folk tolka det som at tdu åker hir som helst.
    Därför tror jag att ämnet är så infekterat
    Många kvinnor som inte tycker om bebistiden är trasiga och själsliga sår
    Att säga ”jag gillar inte bebistiden, förstå året” är inte alltid sunt. Dessa ord kan vara från en kvinna som har själsliga sår och inte knyter ann till sin bebis. moderskänslorna kickar inte in. När bebisen kommer kan man inte arbeta bort ångesten, städa bort ångesten, prestera, träna osv. Då kommer alla jobbiga känslor som ett brev på posten. Hur bemöter denna kvinna sin bebis?
    Lyssnar denna kvinna på bebisen eller sina känslor?

    Här är bra läsning tycker jag:
    http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/i-huvudet-pa-ett-litet-barn/

    1. Camilla: Jag läser ditt inlägg och känner spontant att jag faktiskt tror att vi egentligen är väldigt överens. Jag håller med dig om att lyssna på barnet och barnets behov – och jag anser att jag gjort det med alla mina fyra barn. Men som exempel – med mitt första barn lyssnade jag först enbart på råden om att: Ha honom på dig hela tiden, låt honom sova när han vill sova, ägna all din tid åt honom, låt honom äta när han vill äta… Osv. Resultatet blev att att han snuttåt dygnet runt, sov enbart på mig och ingen annanstans, var gnällig, trött, otillfredsställd – och jag var håglös, rasade i vikt, och åkte rätt in i en förlossningsdepression. Och jag kände i hela min kropp att jag inte gjorde det rätt. För honom. Och för mig. Så jag läste på om massa olika metoder, valde den som kändes rätt i MIN magkänsla som mamma, kavlade upp ärmarna, och gick helt efter den filosofin. Och halleluja. Han åt bättre, sov bättre, sov i vagnen inte på mig, började sova långa perioder på nätterna – i egen säng, han la på sig i vikt, jollrade mer, var nöjdare, gladare – och jag kände hur jag började blomma ut som mamma. Och jag tog också små egenstunder. Lämnade över till pappan eller till mormor/farmor o farfar. Behövde inte vara något avancerat. Åkte ibland till ett fik och bara satt några timmar, tog en kaffe, tittade på folk, andades. Och kom hem med nya krafter att ta hand om mitt barn. För mig var och är detta rätt sätt. För en annan mamma är det inte rätt sätt. Vi är som du säger olika. Sen finns det alltid ytterligheter – både de som knyter sitt barn FÖR hårt till sig, och de som distanserar sig för mycket. Ytterligheter kommer alltid att finnas. Men jag pratar om variationer inom det ”normala” spektrat. Och att de skillnaderna måste få finnas. Att det inte finns något facit, och att man måste få lyssna på sin egen magkänsla utan att få talat om att ”Det där är FEL för så skulle aldrig jag göra.” Mitt barn mådde bättre när jag kunde andas lite mer, när vi inte satt ihop som en encellig organism. Men det betyder inte att det är rätt för alla. Och jag har alltid använt det goda omdömet med mina barn. Och de har blomstrat under det, till trygga, roliga, glada, kärleksfulla individer. De är mitt facit. Inte hur någon annan mamma kan tänka sig att göra.

      1. Hej!
        Precis så var min magkänsla, att du hittat en väg för dig och bebisen som funkar. Att Polly är nöjd hos era föräldrar. Njut av det.
        Vi är alla olika och våra barn med. Du hittade en metod som funkade för er, inte bara för dig.
        Det är så lätt att misstolka och inte förstå hela bilden.
        Jag är helt slut efter sista barnet så jag kan verkligen skriva under på att småbarnsåren inte är en dans på rosor. Vi har ingen familj i närheten och är utan stöd.
        Jag är en person som är väldigt social och har alltid skött företag medans jag har varit mammaledig.
        Jag förstår att folk kraschar, jag tror inte att det är meningen att man ska vara helt ensam som förälder och klara allt, jobb, hus, förhållandet mm.
        Man måste få säga att jag inte orkar mer. Det behövs mer stöd för småbarnsföräldrar nu när samhället ser ut som det gör.

        Jag hoppas att människor söker stöd och reder ut sina förlossningsdepressioner. Ingen ska acceptera ångest eller depressioner. De kan oftast härledas och läkas med professionell hjälp.

        Måste bara säga att Polly är så himla söt bebis
        Kram

  79. Camilla! Majoriteten av Sveriges befolkning förstår PRECIS vad du menar och tar ditt inlägg för vad det är. De som attackerar och väljer att misstolka dig och kalla dig gnällig är olyckliga människor som måste ta ut sin egen dåliga situation och frustration på någon annan. Du kan lugnt lämna denna lilla klick åt sitt öde och istället glädja dig åt alla som håller med, stöttar och har normal grad av läsförståelse och allmänbildning. Fortsätt som du gör- du är skön!

  80. Har inte orkat läsa igenom alla kommentarerna så jag vet inte om någon redan har påpekat det för dig, MEN du har förmodligen läst böcker av Jesper Juul och inte Peder Juul? Basåduvet.

  81. Glad mamma, glad bebis!!! Hoppas på att kunna fortsätta på samma sätt som ni gör i ert föräldraliv med vår bebis.

  82. Mitt första barn var nöjd med det mesta så på dagarna träffade jag andra mammor, fikade och åt lunch med dem. Gick tom på aerobics med min bebis, båda fick vad vi behövde. Andra bebisen var precis motsatsen, han hatade åka bil, barnvagn, sitta i babysitter mm. De enda gångerna han var nöjd var när han var nära mig, helst med min tutte som napp. Han vägde över 5kg när han föddes så han var en tung krabat och att bära honom hela dagarna var ingen lek… Vet inte hur många ggr jag hade nackspärr… Han vaknade varannan timme varje natt och det enda som lugnade honom var min tutte. Många frågade mig om han var en snäll bebis och jag hatade den frågan, vad skulle jag svara? Ju mer tiden gick så blev jag mer och mer isolerad, orkade inte ta mig nånstans för det var bara jobbigt. Jag gav allt för honom men var helt slut själv. Mådde dåligt och hade dåligt samvete för att jag inte tyckte att det var mysigt att vara mammaledig. Ville bara börja jobba igen, precis som min dåvarande man. Tror inte han nånsin riktigt förstod hur jag hade det. Hur kunde han det? Han var ju aldrig pappaledig en längre tid. Bad inte heller om hjälp för jag skulle ju vara en duktig mamma. Nej idag kan jag säga att det var ingen mysig tid för mig och hade det varit mitt första barn så vågar jag inte svara på om jag hade skaffat fler… Men det betyder inte att jag inte älskade honom eller älskar honom. Tack Camilla för att du vågar berätta om verkligheten och inte låtsas att allt är bara så perfekt hela tiden.

  83. Hej Camilla, Simon och alla andra!
    Nu har jag läst allt. ? Det är ett så komplext ämne det här med att ta hand om barn, och nu när jag äntligen väntar vårt första barn snurrar mycket av sånt här runt i huvudet. Att ta till sig vad andra mammor tycker blir man nopprig i huvudet av och forskning och rön som det refereras till väller över en som bråte i en översvämning.
    Vad jag däremot har ägnat mycket tid åt är att tänka tillbaka på min och mina systrars barndom. Mina systrar var skilsmässobarn och jag var ”kärleksbarnet” (smaka på den rättvisan – jättesunt). Det var förstås splittrat och bråkigt åt alla håll, och tyvärr även mellan mina föräldrar. Jag minns väldigt mycket från min barndom och tänker tillbaka på vad de gjorde bra och vad de gjorde dåligt, och vad det fick för konsekvenser.
    Det är här jag börja tänka på vad som är allra viktigast att lyckas med som förälder. Min mamma fanns där, tidsmässigt, som en normalt arbetande kvinna på 80-talet, och pappa likaså. Ändå var jag ett väldigt otryggt barn och är en extremt otrygg vuxen. Det jag har kommit fram till är att det spelar ingen roll om du fikar ensam, tränar eller har annan egentid, om du kan se ditt barns behov och tillgodose dem. Det spelar ingen roll om du klistrar fast ditt barn vid ditt bröst och vrålar ut det till hela världen, om du missar att se vad barnet behöver. Det jag menar är alltså kvalitet framför kvantitet.
    Frågar man min mamma så berättar hon nog gärna hur mycket hon älskar mig, hur mycket hon har gjort för mig, hur djupa hennes känslor alltid har varit, och att hon skulle göra vad som helst för mig. Men hon har inte funnits där för mig i vardagen och lyssnat och gett stöd och råd. Jag får ofta höra hur mycket hon älskar mig, men hon är ingen jag litar på och lutar mig mot. Hon missar om och om igen att finnas där mentalt och tillgodose mina behov. Jag förstod att det var så redan när jag var liten.
    Jag tror att det beror på att hon alltid har varit fullt upptagen med att försöka må bra själv, något hon aldrig riktigt lyckats med. Det bästa man kan göra som förälder borde följdaktligen vara att se till att läka alla känslomässiga sår man har och försöka må så bra i kärnan som det bara går. Då kan man ägna sig åt vad barnet behöver när man är med barnet och inte ständigt vara upptagen med att lappa ihop sig själv.
    Att ge råd till andra, och att avgöra om andra gör rätt eller fel, eller rättare sagt att avgöra vad deras handlingar får för konsekvenser, är i stort sett omöjligt tror jag, om man inte är involverad i deras liv väldigt nära. För som jag ser det är det kvaliteten i den där tiden som de finns där med sina barn som är avgörande, inte mängden tid nödvändigtvis (förutom om vi pratar om riktigt riktigt små barn kanske). Om föräldrar mår bra och lyckas se sina barn på det sätt som de behöver, tror jag att trygga barn formas. Och trygga barn blir självständiga barn, det är ju alla överens om.
    Jag tror inte att man kan pricka av vad som ska göras på en lista och sedan vara säker på att man har lyckats som förälder. Och lite mer skrämmande, åt andra hållet – du kan pricka av varendra punkt på listan över hur saker ska göras och ändå inte lyckas. Ödmjukhet tror jag är superviktigt, och flexibilitet likaså, och hur bra man är på att se andra människor generellt – enbart mentala egenskaper.
    På 30-talet, har jag förstått, var det allmänna rådet att man inte skulle dalta med sina barn för då blev de inte självständiga. Det fanns säkert superbra föräldrar då också, som lyckades finnas där för sina barn, och det fanns säkert många föräldrar som formade otrygga blivande vuxna. Så länge det pratas mer om handlingar och praktiska detaljer än om den mentala närvaron och den mentala hälsan i relation till barnuppfostran kommer det nog fortsätta vara så. Det där mentala har ju mer att göra med att vara en välmående och väl fungerande människa än en bra mamma.
    När det gäller mor- och farföräldrar så vill jag bara tillägga att jag kanske hade mått bättre än jag gör i dag om jag hade haft en sund sådan som fanns där för mig. En av mina systrar hade en farmor som var som en lejoninna med henne, och det är nog den systern det har gått bäst för.
    Jag ber om ursäkt för min superlånga kommentar. Många tankar som vill ut… ?

    1. Eller – blivande mamma/kvinna utan barn svamlar (och överdoserar kommatecken). ? Sorry!
      Tack för en tankeväckande blogg! ❤️

  84. Hej Camilla!! (Och Simon!)

    Jag tänker att alla gör som de vill och skulle inte lägga mig i så länge inte barnet kommer till skada skulle jag inte läggs mig i. Vad är det för trams att skriva att barnet inte mår bra av att sitta vänd framåt i vagnen? ? Min Alva hatade att åka vagn tills jag kom på att vända sittdelen. Var jättefrustrerad en period när jag inte kunde gå ut och gå för hon bara skrek.

    Jag blir så glad över att höra när någon uttrycker sig om att första året inte är kul. Jag var i chock när Alva föddes i juni, fattade inte vad som hände. Jag ångrade mig i hemlighet och ville bara vara ifred. När Alva var en månad så mötte jag en granne som frågade hur allt gick och jag såg väl förstörd ut, hon inflikade att ”jag är ingen bebismamma, vet hur det känns” Det var så skönt att höra. När hon vart ca 8 månader så kände jag mig som mig själv igen och började känna att saker blev roligare. Det är så viktigt att våga vara ärlig. Jag tror så många mammor lider i tysthet och känner sig konstiga för att de vill vara för sig själva. Jag var ute och käkade middag och drack vin när Alva var 6 veckor och vissa tyckte jag var konstig som ens ville vara ifrån min bebis. Jag undrade vad det var för fel på mig eftersom jag ville hemifrån. Amningen ska vi inte tala om. Bara ångest och ammade en vecka.

    Jag skrev ett blogginlägg när Alva var några veckor, läs gärna här. (Väldigt dramatiskt men viktigt)

    victoriaml.blogg.se inlägget heter ”hat”

  85. Camilla och Simon,
    Ni får gärna ta bort den här kommentaren och ovanstående två kommentarer, om ni kan. Känns inte bekvämt. Tack igen för en läsvärd och tankeväckande blogg!

  86. Tack för ditt inlägg i debatten! Jag håller med om att det första året inte är särskilt roligt alls, mest bara jobbigt men också en massa ångest över att inte ha kontroll över situationen. Små barn är så oförutsägbara eller hur man ska säga. Har en dotter som nu är i sena tonåren men även tvillingar som nu är 3,5 och när jag fick reda på att jag väntade två dock jag nästan panik. Att ha två så små barn samtidigt, hur skulle det bli…. Man kan säga att det blir ungefär 2,5 gånger så jobbigt som att bara ha ett barn. Och då ska sägas att ingen sagt shit va jobbigt med två, utan säger man att man har tvillingar tycker alla bara att det är heeeelt fantastiskt och de har önskat sig tvillingar själva. Kom hem till oss och hälsa på ett par dagar så får vi se 🙂
    Överhuvudtaget verkar det tabu att klaga på att det är tufft att ha barn eftersom det är självvalt?! Jag brukar säga att jag har rätt att klaga nu eftersom planen var ett barn men jag fick två på en gång. Det var ju inte så jag tänkt mig det hela… Sen det där med att allt lekande inte roar mig. Jag tycker som du om att läsa böcker, sen gillar jag att gå i skogen, bada, sjunga och dansa så det gör jag gärna. Avskyr att leka i sandlådan och min dotter genomskådade det rätt snabbt när jag ändå försökte. Ville hon till sandlådan tog hon med sig pappa eller mormor som båda älskade den typen av lek. Så man lurar dem inte ändå.
    Jag vet inte riktigt om jag tillförde något här.. Ha ha.. Ville nog mest säga tack för att du sticker ut hakan <3

  87. Så jäkla bra att du är ärlig! Jag tror de flesta känner att man vill komma bort från sitt barn men målar upp en fasad och låtsats att allt är perfekt.

  88. Personligen så skulle jag aldrig lämna ifrån mig ett nyfött barn för att resa utomlands i några dagar. Om något skulle hända så hade jag aldrig förlåtit mig själv. Egentid är den tiden man får när barnen sover. Spädbarns åldern går aldrig att få tillbaka, den är så otroligt kort i det stora hela.
    Hade jag varit tvungen att åka iväg i jobb så hade den andra föräldern fått stanna hemma annars hade bebis fått följa med.

    Att få några timmar ibland på egen hand är guld värt men då är man i regel inte så långt bort.

    Jag prioriterade barnens första år högst!
    Men alla tänker vi olika och jag tänker inte döma någon för hur dom gör.

  89. Det är fanimej inte klokt att du ska behöva skriva en så pass lång försvarstext Camilla!
    Helt sinnessjukt ju!! Vad är det för samhälle vi lever i egentligen? Något är jä *****t fel när du hela tiden måste gå i försvarsställning.
    Skärpning svenska folket. Och då främst kvinnor. Bara det säger ju allt.
    Herregud alltså,
    Stå på dig Camilla!

  90. Gillar ditt inlägg. Jag är bonusmorsa och jag har ett problem – jag blir kritiserad för att jag är mån om barnens bästa (enligt mina principer och uppfostran). Jag är väldigt mycket för att ge barnen ansvar och stöd (om dom behöver mig). Men är inte rädd för att säga ifrån. Och jag köper inte barn som är uppkäftiga. Är inte rädd för att säga ordet NEJ och även JA. OCh att ett ja är ett ja och detsamma gäller ordet nej. Ger dom mycket kärlek och berättar för dom varje dag hur mycket jag älskar dom. Men bara genom att vara bonusmorsa så känns det som att jag måste ursäkta mina principer och tänk för samhället. Jag har skyldigheter, men inga rättigheter. Har även haft det snacket med barnens mamma – jag är ett tillgång. Inte en konkurent till henne. Jag kommer enbart att vara mamma till mina egna barn, men det betyder inte att jag inte bryr mig om mina bonusbarn eller att jag vill ge dom verktyg som dom kan ha använding av resten av sitt liv. När jag pratar om saker som jag tycker, känner jag behovet av att säga ”så hade jag känt även om det var mina biologiska barn”. Varför? Jag har trott att vi, kvinnor, får en stämpel om att vi får tycka till så fort vi har pruttat ut en unge. Har du inga egna barn – håll käft. Du kan inte ett smack! Men det verkar inte vara så heller… Tycker det är en stor brist på respekt i detta samhället. Alla känner sig ha rätten att tycka till utan att man ens har bett om deras åsikt. Och även tycka till när dom inte ens bor med oss. Vad vet dom om hur det är att ha en unge skrikandes hela dagen, som inte har fått höra ett nej på 1 vecka när den var hemma hos sin mamma som är för fri uppfostran och där vi behöver få in honom på banan igen? Och där mannen (barnets pappa) har mindre tålamod än mig så jag tar det snacket med barnet? Är detta fel? Tycker mänskligheten borde vara mer tacksam, skita i vad andra gör med sina barn (så länge barnet inte far fysiskt eller psykiskt illa och att folk börjar bry sig om mer om sitt barn och mindre om den där jävla smartphonen som räknar antar likes osv. Hur många likes tror du att du, som mamma eller som förälder får av barnet för att du inte umgås med barnet och väljer att sitta med din telefon för att se hur många som har gillat din nya profilbild? Men sen har du rätten att tycka till om hur andra känner? Bör känna och hur dålig mamma någon är? Jag hade en blogg en gång i tiden och skrev, precis som du Camilla, hur vi känner emellanåt. Fick också sjukt spydiga kommentarer som ”du försöker konkurera ut mamman. Du är bara en bonusmorsa! Inget mer” eller ”du visste vad du gav dig in på när du skaffade en man med barn”. Nej! Jag visste att han hade barn. Men jag valde mannen och inte barnen. Jag visste inte hur dom var eller hur deras morsa skulle bete sig. Jag tycker att var och en borde fokusera på sitt (och då menar jag inte ego morsor som förstärker sitt ego genom att räkna likes) utan jag menar ”sitt” = familj. Och skita i andra! Vem orkar lägga energi på andra? Och min erfarenher är oftast att dom som tycker till är dom som egentligen har minst koll. Så sluta bry dig, respektera och det ÄR okey att tycka olika! Vi är olika! Det finns ingen tydlig manual hur man ska vara mot alla barn. Alla barn är egna individer – människor. Och dom ska behandlas därefter…. Kort och kort – sköt dig själv, skit i andra så lever du längre! (och förhoppningsvis lyckligare). Jag gillar din ärlighet Camilla. Och det är det jag gillar med din blogg – du berättar vad du känner. RESPEKTERA, KÄRA FOLK!

    1. Camilla: Jag körde stenhårt med att samma regler som gällde för mina barn, gällde för bonusbarnen också – i vårt hem. Och det var också viktigt för mig att ha den principen för att bonusbarnen inte skulle känna att jag gjorde skillnad på dem och mina biologiska barn. Sen var ju de regler som skulle gälla för ALLA barnen något som jag och pappan bestämde gemensamt. Dock var det out of the question att en människa som inte bodde hos oss, skulle bestämma vilka regler vi skulle ha hemma hos oss. För mig är det samma sak som att när mina barn åker till t ex mormor, så blir det andra regler där. (Typ noll regler ha ha ha…) Men barn lär sig snabbt att anpassa sig och vet vad som gäller på respektive ställe – och det ger dem också en trygghet anser jag.

  91. Hej! Jag har inte läst alla kommentarer, men tycker det verkar som en missuppfattning av begreppet anknytning. Kolla upp ”trygghetscirkeln” eller ”Circle of security” för alternativ info. MBHV psykologer använder sig av material baserat på det. Broberg har också skrivit mycket bra kring ämnet. Teorin är från efterkrigstiden WW II så den har hängt med ett tag.

    1. Hej,

      Jag har läst en del av Broberg och jag har tolkat honom som att han bekräftar det som jag framfört här som en synpunkt – att barn kan knyta an till flera personer runt sig än bara föräldrarna? Har jag tolkat det rätt? Han skriver också om jag minns rätt något om att en bra förälder inte behöver vara en perfekt förälder utan ”good enough” – och gör man rätt 50% av tiden räcker det utmärkt för att ge ett gott föräldraskap. Men osäker om jag minns rätt, var ett par år sen jag läste honom.

      /Camilla

  92. Så är det absolut. Olika åldrar är dock olika känsliga. Jag tänker att man får följa sitt barn. Ofta blir barn mer medvetna efter ca 10 månader. Då kan de ha svårare att bli lämnade ett tag. Trygghetscirkeln utgår från att man som förälder utgör en trygg bas som barnet successivt rör sig allt längre ifrån när de utforskar sin omvärld. Att finnas där när de söker blir då viktigt t.ex. Om ngt verkar lite farligt.
    Begreppet good-enough myntades av Winnicott och är ett väldigt användbart begrepp tycker jag, speciellt i relation till det du/ni pekar på vad gäller tyckandet om vad som är bra barnuppfostran. Man kommer långt med att vara en trygg förälder som kan lotsa barnet. Det kräver närvaro men framförallt medvetenhet kring barnets behov. Siffror blir svårt. Vad är 50%? Om man är superbra förälder halva tiden, men inte finns där psykologiskt resten, då blir det tveksamt. Däremot är det inte farligt om man som förälder ibland brister. Att ständigt vara lycklig/lyckad som förälder ser jag som en utopi. Alla behöver pausa ibland. Ingen jan göra rätt hela tiden. Att anknytningsteorin spaltar upp månader i förhållande till hur länge man kan vara borta har jag inte sett något om. Verkar orimligt. /Maria

  93. Hej och tack för ditt blogginlägg!
    Jag har en son på snart 2 år och en vän till mig har kommit med så otroligt mycket pekpinnar! Min sambo har inte varit hemma speciellt mycket alls med vår son och det har hon, min vän, haft synpunkter på. ”Hur ska det gå med anknytningen som är så viktig?” Jaa…så vitt jag vet så finns det massor av adopterade barn som har en fantastiskt anknytning till sina nya föräldrar…det säger väl allt! Vi har också frångått normer ganska mycket…vår som flyttade över till eget rum och spjälsäng när han var 4 månader vilket ledde till att han sov bättre och jag sov bättre. Men det är hemskt i vissa människors ögon. Som om jag skulle göra något för att skada denna lilla unge som jag älskar över allt annat. Jag hade också kunnat dö för honom…från dag ett!

  94. Alltså TACK!!! Tack för detta inlägg! Jag är förstagångsmamma och har haft sån fruktansvärd ångest i 8 månader nu (bebis är 8 månader) över att jag inte älskat att sitta i hop med bebis 24/7. Hans pappa har varit underbar och förstående, han tar över ansvaret när jag inte orkar. Men det tar så j*vla hårt att läsa om andra som är nojiga över att dom måste lämna bebis i en halvtimme för att göra något, och jag får så dåligt samvete för att jag tucker det är skönt när farmor och farfar är barnvakt så jag och sambon kan ut och äta. Och jag har nu vela fram och tillbaka massa om det är en bra idé att åka till Barcelona med några vänner och lämna bebis hemma med pappa den tiden. Så tack så hemskt mycket för detta inlägg, som visar att jag inte är ensam!! <3

  95. TACK för att du/ni delar med er av er tanke och känslor kring detta. Jag tillhör den där mammasorten som vill var med mina barn hela tiden och har satt allt annat på paus. Har svårt att hitta lust och motivation till annat. Därmed inte sagt att jag tycker småbarnslivet är en ständig dans på rosor. Hur som helst är det uppfriskande, intressant och inpirerande att ta del er syn på saken. Kan ibland önska att jag var lite mer lagd åt ditt håll i föräldraskapet…man blir ganska ifrågasatt när man inte vill göra karriär, jobba heltid, ha ett levande socialt liv osv trots småbarn. Folk förfasar sig över att vi aldrig sovit bort från vår femåring förutom en natt när lillasyster kom. Tänk om alla bara kunde få göra det som får dem och deras barn att må bäst!!

  96. Brukar inte läsa bloggar överhuvudtaget. Men nu fångade du in mig. ☺ Ja, jag älskar mina barn men håller på att gå under av sömnbrist, amningshormoner och övervikten som det inte blir fason på förrän ”amningshungern” ger sig. Bärande på bilstol, barnvagnar och skötväskan. Alltid ett leende när folk säger ”Åh vad det går fort, å vad han har blivit stor”, medan det enda jag kan tänka är att det inte går fort nog. Sedan bryta ihop lite inombords. Sen smälter hjärtat när han skrattar. Sen kommer tårarna av hopplös trötthet. Bra skrivet Camilla. Du är rak och ärlig. Många mammor (oftast) håller med dig. Tack.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..