Min syn på anknytning mm – och TACK till er!!!!

IMG_8906

Storasyster Meja och hennes kompis Ebba byter blöja på Polly

 

 

IMG_9370

Farmor och Polly medan vi var i Barcelona

Camilla:

Kanske är jag cynisk. Kanske är jag helt enkelt bara luttrad. Kanske är jag helt enkelt en olyckskraxande Krösamaja. Jag vet inte. Men jag hade verkligen stålsatt mig inför den massiva kritik jag förväntade mig komma efter att jag och Simon åkte över på en kort jobbresa till Barcelona. Kritik mot mig som mamma framförallt. Simon hade nog kommit undan det mesta av kritiken. (Pappor verkar ofta ha ett ”get out of jail free card” vad gäller kritik som förälder). Jag vet dock att allt man gör, eller inte gör, som främst mamma, provocerar. Och att det ÄR så vet jag av erfarenhet, efter snart 14 år som mamma, och en stor del av dem i rampljuset. Men man behöver inte vara en offentlig mamma för att drabbas av den moderna motsvarigheten till att ständigt sättas i skampålen mitt på stadens torg. Det räcker att man går in på Forum som t ex Familjeliv så ser man hur hårt framförallt allt mammor spottar på andra mammor och dömer deras val. Det är ett hårt klimat idag att vara förälder, man får inte gå på sitt eget omdöme och magkänsla om sitt barn, utan man ska lyda under lagar andra mammor sätter upp om vad som är ”en bra förälder,” man är slav under moderna forskningsrapporter, och tusen nya outtalade ”absoluta sanningar” som sett dagens ljus först senaste decennierna. Gammal visdom och klokskap och tusenårig kunskap om föräldraskap och moderskap är som bortblåst. Vi har glömt hur man gjorde förr, och hur man fostrat människor sedan tidernas begynnelse. Vår kunskap börjar i modern tid, och allt dessförinnan är bortkastat som babyn med badvattnet.

Vad är då basen för mitt mödraskap? Ja, jag HAR ett väldigt gott självförtroende som mamma, det måste jag sticka ut näsan och säga. Jag har gått emot strömmen en del, varit okonventionell, sagt sådant man inte får säga, valt ytterst selektivt vilka forskningsrapporter jag velat lyssna till (ofta motsäger de varandra) och jag har enbart gått på min magkänsla som mamma. Och att jag kunnat och vågat det är absurt nog pga att jag inte är en av de där ”naturliga” mammorna. Jag tycker bebistiden suger, jag är svettig, nervös, tycker det är jobbigt med vaknätter, med skrikig bebis, vet inte riktigt hur jag ska roa någon som bara är ett par månader gammal, och tycker sen inte heller det är särskilt roligt att sitta på golvet och leka när de blir större. Leka har de fått göra själva. Vi har umgåtts genom läsande och genom att de fått vara en del av min värld, vara med och vikt tvätten, varit med och lagat mat, hängt med ut på ärenden, hängt med på möten. Jag har introducerat dem till min värld, istället för tvärtom. Och jag vet jag gjort rätt – för MIG. För någon annan är det helt rätt att sitta på golvet i timmar och leka, att tycka det är mysigt att gå upp på natten, att älska dagarna med bebis. Jag vet att en del mammor är helt motsatta mig. Och då är det rätt för dem. Jag dömer inte dem, men jag upplever ofta att jag själv blivit dömd. Har ofta fått höra snorkiga kommentarer när jag har sagt att jag inte tycker om bebistiden att: ”Jaha men varför SKAFFAR man barn då i så fall om inte tycker det är KUL!” – Eh jo för att jag planerar att ha mina barn i mitt liv förhoppningsvis 40-50 år till minst, så so what om jag tycker första året är pest? Det betyder inte att jag inte ÄLSKAR mina barn lika mycket – det är inte samma sak. Jag skulle dö för mina barn från dag ett. Utan att tveka. Men det verkar vara svårt för många mammor att förstå. Älskar man inte att bli väckt 4 gånger per natt – ja då är man en dålig mamma. Älskar man inte öppna förskolan, babysim och babysång – ja då är man en dålig mamma. Vill man ha tid från bebis – ja då är man en dålig mamma. Sover de i eget rum – ja då är man dålig mamma. Osv osv osv. Listan kan göras oändlig…. Uppoffrar man sig inte helt, sin identitet, sitt tidigare liv, sina hobbies, sin partner, sina intressen, sin tid – 100 % för sitt barn – ja då är man en dålig mamma och det ska man MINSANN få höra. ”Man kan ha egen tid när barnen flyttat hemifrån” är en kommentar jag fått höra – en kommentar som naturligtvis var menad som kritik till en kommentar jag nyss fällt om att jag längtade efter lite egen tid från mitt barn. Hallå – vi pratar typ TJUGOFEM år i Stockholm innan ungarna flyttat hemifrån?! Hur kan man inte vilja ha ett eget liv och en egen identitet på tjugofem år? Jag förstår det inte, lika lite som mammorna som inte vill ha egentid förstår mig. Men jag respekterar deras vilja att inte vilja ha det. Jag är inte inne och skriver hatiska kommentarer till dem för det på insta, bloggar eller föräldraforumen. Skulle aldrig falla mig in. Mår de bra av det, mår säkert barnen bäst av det också.

Dock baserar jag ju hur jag lever i mitt föräldraskap utifrån vissa hemsnickrade slutsater och funderingar. Och det jag hela tiden tänkt när jag själv fattat beslut i mitt föräldraskap är – ja men hur var det förr? Vi har skapat ett samhälle där det goda föräldraskapet innebär att barnet är med mamman (oftast) hela tiden. Vi har en ytterst generös föräldraersättning och det vanligaste är att vi har en struktur där mamman först ägnar sig heltid åt barnet, och sedan (i en del fall) pappan ägnar sig heltid åt barnet. Vi har små kärnfamiljer, som små isolerade öar, där barnen blir otroligt tätt knutna till 1-2 personer. Och på basis av detta har vi format bilden att det är ”normalt” och dessutom ”det rätta”. Men detta är ju ett ytterst modernt påfund. Människan lever (i våra i-länder) på ett sätt som vi aldrig levt tidigare. Vi har levt i större grupper, större flockar. De små grupperna kom med industrialiseringen, och begreppet hemmafruar med kvinnor som hade som enda uppgift att ta hand om hemmet tror jag (är inte historiker, så rätta mig om jag har helt fel om någon vet bättre) kan spåras tillbaka först till 30-40 tal, möjligtvis kanske från början av 1900-talet. Det är alltså ett modernt påfund och en ytterst ovanlig företeelse ur mänsklighetens perspektiv att mamman (oftast) ska ägna sig heltid åt ett barn. Det är ingen norm för människan. Så har jag tolkat mina historietimmar i alla fall.

Hur tror ni det sett ut under årtusenderna innan hemmafruarnas intåg? Ja visst hade kvinnorna huvudansvaret för barnen, men tror ni bondmoran kunde vara hemma hela dagarna och ägna sig enbart åt barnen? Nej det fanns tusen jobb och sysslor som skulle göras, korna skulle mjölkas, jorden skulle brukas, mat till alla på gården skulle förberedas, kläder skulle göras, osv osv osv. Inte fasiken satt de på öppna förskolan och diskuterade huruvida de vågade lämna bort lillen till farmor en timma eller om han kunde få problem med anknytningen då? Nej, ofta hade man dessutom en helt uppsjö ungar – hur mycket ”kvalitetstid” fick de? De fick dels klara sig själva bäst de kunde, och togs sen förutom föräldrarna om hand av mor- och farföräldrar, storasyskon, pigor, ja, vem som än hade en ledig famn. Min mormor var till exempel ytterst tveksam till att ens skaffa barn – för hon var äldst av elva syskon och hade ”fått ha hand om tio småungar” hela sin tid hemma.

Jag försöker dock hålla mig uppdaterad om ”det nya”. Jag läser modern forskning om anknytning och läser böcker av Peder Juul mfl mfl. Och har t ex läst om forskningen som hävdar att barn bara ska vara ifrån sin förälder (oftast mor gissar jag) i timmar utifrån så många månader de är. Dvs en enmånaders baby ska enbart vara borta 1 timma från mamman, en tvåmånaders bara två timmar osv. Detta ska vara en regel för anknytningen, och om den inte följs kan det enligt denna forskning få grava psykologiska konsekvenser för livet för barnet. Och jag ser framför mig den där bondmoran med 12 ungar framför mig, hur hon hade reagerat om hon ställts inför den forskningen. Hon hade antagligen garvat läppen av sig. För hur skulle det gått till? Familjen var ju tvungen att ha mat, den var tvungen att överleva. Om man var tvungen att vara borta åtta timmar och jobba och nån annan t ex storasyster eller farmor fick ta hand om bebisen, ja då var det så. Det var ingen som funderade på huruvida det skulle ge psykiska men.

Anser jag då inte att anknytning är viktigt? Jo, självklart. Men jag tar mig en logisk funderare på hur människor levt historiskt och tänker att anknytning hänger ihop med en hel grupp människor runt barnet. Att ett barn utöver de primära människorna i sitt liv, mamman och pappan, också kan bygga trygghet till en flock, en grupp, runt dem. Jag anser inte att det är det normala och sunda att knyta ett barns trygghet till enbart en människa och dennes närvaro. (oftast mamman). Vad händer om mamma blir sjuk? Vad händer om omständigheter gör att mamman MÅSTE gå tillbaka och jobba? Är det då inte bra om barnet har knutit an till fler personer? Men jag tror att för många mammor handlar det om deras eget behov av att känna sig oumbärliga och behövda. Om ett barn bara vill vara med dem, så känner de sig extra älskade och speciella. Förlåt om det provocerar, men jag tror faktiskt det i betydligt högre grad handlar om mammornas behov av bekräftelse, än om barnens faktiska behov. Men åter – mår de bra av att känna det, och mår bra av att vara med barnet jämt och offra allt annat – ja då ÄR det rätt för dem. Mår förälderna bra mår barnet bra hävdar jag med en dåres envishet. Är inte bra att göra våld på sig åt något håll. En förälder som mår dåligt av att vara ifrån sitt barn ens korta stunder – ska naturligtvis inte vara det.

Men detta resonemang ovan är MIN personliga grundtro om föräldraskapet och anknytning, och jag har levt utifrån den i 14 år. Jag är egenföretagare, och har behövt åka iväg och jobba ibland. Plus att jag faktiskt helt ärligt inte står ut med att vara med bebis 24/7 utan mår bättre om jag kan få komma ifrån bebis ibland. Jag blir en bättre mamma då. Det har gjort att jag HAR varit ifrån alla mina barn även när de var små. Utan att ha ett dugg dåligt samvete för det, trots att många försökt ge mig det…. Både min mamma och stora barnens farmor har varit till stor hjälp, och haft barnen emellanåt när jag behövt åka iväg. Vilket har gett stora barnen en otroligt stark relation med mormor och farmor, som de fortfarande har även idag. Charlies har haft samma förmån, och nu rycker Pollys farmor och farfar med stor glädje ut och passar henne när vi åker bort. Jag ser det som att vi inte tar något från henne, utan ger något till henne. Hon får en hel flock. Och självklart slänger vi bara inte dit henne hipp som happ, utan de har först tillbringat mycket tid med henne med oss, sedan har vi sett till att de kan alla rutiner, har allt de behöver till henne osv.

Så ja, här ovan har ni min filosofi bakom att jag faktiskt själv har noll problem med att åka ifrån på jobb. Tror inte för en sekund hon kommer få några som helst anknytnings- eller psykologiska men av vår korta bortovaro emellanåt. Behöver bara se på de tre stora hur bra det funkat, hur trygga, sociala, kärleksfulla, glada barn de är. Och hur nära relationer de fått med andra människor än oss tack vare det.

Det blev ett långt och filosofisk resonemang kring min syn på föräldraskapet – men slutligen vill jag knyta ihop detta med att säga TACK för att inte en ENDA av er, vare sig på insta eller bloggen, kom med massa pekpinnar och påhopp när vi åkte bort. Och som jag påpekat förut – välkomna att ha en annan åsikt, man behöver inte alls instämma i våra val. Men man ska respektera dem. Och det har ni gjort. Big time. Är otroligt imponerad av er, att ingen har dömt, ingen har utgått från sig själv och sina val – utan faktiskt litat på att vi som föräldrar vet vad vi gör, och att vi gör det bästa för VÅRA barn. Stort tack för att ni visat oss den omtanken och respekten. Ni rockar. Men jag vet det inte är självklart med att få den respekten vi fått och den hänsyn ni visat. Var i New York för ett antal år sedan med Hannah Graaf och hennes man Peter, när deras dotter Vida var några månader gammal. Tror de var borta fyra dagar och Vida var hos sin mormor. Och herregud vilka hatiska och elaka kommentarer Hannah fick på sin blogg. Hon grät i förtvivlan över det hat hon fick kastat på sig av vilt främmande människor, och Peter blev till slut förbannad och stängde av kommentarsfunktionen. Och då ska ni veta att Hannah är en absolut förebild för mig som mamma. Hon är en helt fantastisk mamma till sina fyra barn, hon är verkligen en role model för mig som förälder, och hon om någon skulle ALDRIG komma på tanken att göra något som inte var bra för hennes barn. (Och lilla Vida är nu ett par år äldre, gullig, trygg och har definitivt inte tagit skada av de dagarna hon fick kärlek av mormor istället….) Men anonyma människor tog sig rätten att attackera Hannah å det grövsta och fullkomligt spy galla över henne, och döma henne som mamma utan att känna henne eller ha någon som helst aning – och försöka förstöra de få dagar hon och Peter skulle ha tillsammans och tanka energi som föräldrar. Jag glömmer aldrig Hannahs förtvivlade blick när hon läste kommentarerna, och jag var fullt förberedd på att få samma attacker mot mig nu. Men kanske har något hänt på de här åren sen dess, eller så har jag helt enkelt turen att få ha de klokaste och snällaste följarna. Så innerligt tacksam oavsett vad.

 

Och sitter nån av er inne med lite mer expertis än min egen om hur man faktiskt gjorde och levde med barn förr – så dela gärna med er. Jag är uppriktigt nyfiken och vill veta mer, – och få veta om jag är helt ute och cyklar eller om det ligger nåt vettigt i min syn på vår bortglömda kunskap. (Och nä jag vet inte allt var bättre förr heller… barnaga och suga på en whiskyklut för att få dem att somna var INGA bra idéer…..   Så mycket som är bättre i modern tid också vad gäller barnuppfostran – det vet jag.)

 

  1. sandra skriver:

    Brukar inte läsa bloggar överhuvudtaget. Men nu fångade du in mig. ☺ Ja, jag älskar mina barn men håller på att gå under av sömnbrist, amningshormoner och övervikten som det inte blir fason på förrän ”amningshungern” ger sig. Bärande på bilstol, barnvagnar och skötväskan. Alltid ett leende när folk säger ”Åh vad det går fort, å vad han har blivit stor”, medan det enda jag kan tänka är att det inte går fort nog. Sedan bryta ihop lite inombords. Sen smälter hjärtat när han skrattar. Sen kommer tårarna av hopplös trötthet. Bra skrivet Camilla. Du är rak och ärlig. Många mammor (oftast) håller med dig. Tack.

  2. Marie skriver:

    TACK för att du/ni delar med er av er tanke och känslor kring detta. Jag tillhör den där mammasorten som vill var med mina barn hela tiden och har satt allt annat på paus. Har svårt att hitta lust och motivation till annat. Därmed inte sagt att jag tycker småbarnslivet är en ständig dans på rosor. Hur som helst är det uppfriskande, intressant och inpirerande att ta del er syn på saken. Kan ibland önska att jag var lite mer lagd åt ditt håll i föräldraskapet…man blir ganska ifrågasatt när man inte vill göra karriär, jobba heltid, ha ett levande socialt liv osv trots småbarn. Folk förfasar sig över att vi aldrig sovit bort från vår femåring förutom en natt när lillasyster kom. Tänk om alla bara kunde få göra det som får dem och deras barn att må bäst!!

  3. Emm skriver:

    Alltså TACK!!! Tack för detta inlägg! Jag är förstagångsmamma och har haft sån fruktansvärd ångest i 8 månader nu (bebis är 8 månader) över att jag inte älskat att sitta i hop med bebis 24/7. Hans pappa har varit underbar och förstående, han tar över ansvaret när jag inte orkar. Men det tar så j*vla hårt att läsa om andra som är nojiga över att dom måste lämna bebis i en halvtimme för att göra något, och jag får så dåligt samvete för att jag tucker det är skönt när farmor och farfar är barnvakt så jag och sambon kan ut och äta. Och jag har nu vela fram och tillbaka massa om det är en bra idé att åka till Barcelona med några vänner och lämna bebis hemma med pappa den tiden. Så tack så hemskt mycket för detta inlägg, som visar att jag inte är ensam!! <3

  4. Susan skriver:

    Hej och tack för ditt blogginlägg!
    Jag har en son på snart 2 år och en vän till mig har kommit med så otroligt mycket pekpinnar! Min sambo har inte varit hemma speciellt mycket alls med vår son och det har hon, min vän, haft synpunkter på. ”Hur ska det gå med anknytningen som är så viktig?” Jaa…så vitt jag vet så finns det massor av adopterade barn som har en fantastiskt anknytning till sina nya föräldrar…det säger väl allt! Vi har också frångått normer ganska mycket…vår som flyttade över till eget rum och spjälsäng när han var 4 månader vilket ledde till att han sov bättre och jag sov bättre. Men det är hemskt i vissa människors ögon. Som om jag skulle göra något för att skada denna lilla unge som jag älskar över allt annat. Jag hade också kunnat dö för honom…från dag ett!

  5. Maria skriver:

    Så är det absolut. Olika åldrar är dock olika känsliga. Jag tänker att man får följa sitt barn. Ofta blir barn mer medvetna efter ca 10 månader. Då kan de ha svårare att bli lämnade ett tag. Trygghetscirkeln utgår från att man som förälder utgör en trygg bas som barnet successivt rör sig allt längre ifrån när de utforskar sin omvärld. Att finnas där när de söker blir då viktigt t.ex. Om ngt verkar lite farligt.
    Begreppet good-enough myntades av Winnicott och är ett väldigt användbart begrepp tycker jag, speciellt i relation till det du/ni pekar på vad gäller tyckandet om vad som är bra barnuppfostran. Man kommer långt med att vara en trygg förälder som kan lotsa barnet. Det kräver närvaro men framförallt medvetenhet kring barnets behov. Siffror blir svårt. Vad är 50%? Om man är superbra förälder halva tiden, men inte finns där psykologiskt resten, då blir det tveksamt. Däremot är det inte farligt om man som förälder ibland brister. Att ständigt vara lycklig/lyckad som förälder ser jag som en utopi. Alla behöver pausa ibland. Ingen jan göra rätt hela tiden. Att anknytningsteorin spaltar upp månader i förhållande till hur länge man kan vara borta har jag inte sett något om. Verkar orimligt. /Maria

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..