Barn på vift!

OBS. Hade inte dessa bilder digitalt (de är ju från 1985) så de är dels inte så bra från början – dels avplåtade och upplagda. Men håll till godo och fritt fram att garva åt min frilla… 😉 

IMG_9729

På utflykt till Wyoming med mina amerikanska släktingar

 

IMG_9728

Min mammas kusin Fred Gustafson och döttrarna Brianna och Jennie. 

IMG_9726

Jag och min storasyster Lena i Australien. (Hon bor nu i Göteborg)

IMG_9725

Jag och min storasyster Rita i Australien. Hon bor nu i Hong Kong.

IMG_9724

Jag i Australien med icke släkting. 

Camilla:

Sommarlovet har börjat för barnen här, och vi kommer snart flytta ut på landet med långa dagar för dem med bad, fiske, lek och vila. Så de fick först kickstarta sommarlovet nu med var sitt litet äventyr. Mina pojkar flög därför till mormor idag tillsammans för några dagar där, och både gladde sig åt att få både tid med mormor, och lite tid bara brorsorna ihop.

Och min dotter Meja gjorde idag sin första resa på egen hand, eller ja, hon och henne kompis Valeria gav sig iväg. De åkte tåg till Göteborg och skall hälsa på min storasyster Lena och hennes familj ett par dagar.

För mig ger det mig en enorm deja vu-känsla att se Meja åka iväg till Lena och sina kusiner, varav den yngsta, Elsa, tar studenten imorgon. Jag är yngst av tre systrar, och vi har gemensam pappa. Och pappa fick mig relativt sent, så mina systrar är 14 och 19 år äldre än vad jag är. Men vi har trots åldersskillnaden och trots att vi aldrig bott ihop i vardagen pga att vi tillhör olika ”kullar”, alltid stått varandra oerhört nära. Redan från att jag var mycket liten kan jag minnas min lycka när ”systrarna” skulle komma och hälsa på. Och Lena och Rita har alltid känts som både storasystrar och vänner, trots åren som skiljer mellan oss. Och när jag blev lite större fick jag åka och hälsa på dem, första gångerna i Borås då de kommer därifrån och bodde och jobbade där under många år. Och det var FEST att få åka och hälsa på dem. Jag har så mycket minnen av det, att bo på soffan, sitta och prata i timmar vid köksbordet, och de hade alltid tid att lyssna och de fanns alltid där som en enorm trygghet. Dessutom fick jag som en bonus massa provkläder då de jobbade som inköpare på JC på den tiden, och jag fick dessutom alltid ärva fulla sopsäckar med deras avlagda kläder sen när jag var tonåring. Pure happiness minns jag fortfarande.

Och så, när jag var 11 år, så fick jag åka på mitt livs äventyr. De är båda något av Vagabondtyper och äventyrare och flyttade sig runt i världen under ett antal år. Och ett av de åren hamnade de i Australien. Rita, den äldsta, fick jobb som hissförsäljare tror jag det var, och Lena gick bartenderkurs och jobbade som bartender. Och jag vet fortfarande idag inte HUR de lyckades övertala mina föräldrar – men vips var det bestämt att jag sommaren jag var 11 skulle få åka och hälsa på mina systrar i Australien. Själv. Och medan jag ändå var ute på vift, så bestämdes det också att jag skulle få åka och hälsa på våra släktingar i USA. Två av min mormors bröder hade nämligen utvandrat på 20-talet och den ena av de brödernas son, Fred, hade vi en del kontakt med. Han hade dock inte varit i Sverige sedan han var 3 år gammal, och nu bodde han med fru och två små barn i Denver, Colorado.

Så med en lapp om halsen sattes jag själv på ett plan till Sydney först för 5 veckor där. Sedan hoppade jag på planet igen och flög till USA för 6 veckor hos släktingar jag bara sett på kort. Och som bara pratade engelska. Har inte insett förrän i vuxen ålder vilken big deal detta egentligen var. Jag var 11 år och flög själv jorden runt, och flyttade in hos engelsktalande släktingar när jag i princip bara kunde säga: ”How do you do” på engelska.

Men det blev ett äventyr jag aldrig glömmer. Och jag kom hem efter den sommaren och pratade flytande engelska med bred amerikansk brytning…  Och jag hoppas min dotter får i alla fall en liten del av den äventyrskänslan även om det ”bara” är en resa till Göteborg och inte jorden runt. Men känslan att klara av något själv, att greja att ta sig från en punkt till en annan, att lösa de situationer som uppstår, att umgås med människor man inte känner jätteväl (hon har träffat sin moster max nån gång per år, jag har träffat syrran oftare än barnen har.) Ja den känslan är något jag verkligen vill att mina barn ska få uppleva.

Sen återstår att se om hon kommer hem och pratar flytande Göteborgska… 😉

Och apropå Vagabondsystrar – min äldsta storasyster Rita bor i Hong Kong sedan över 25 år tillbaks.

  1. Så tidigt du fick ge dig iväg på äventyr själv! Men så bra att resorna gick bra att du blev så duktig på engelska.

  2. cia skriver:

    Jag hade samma frisyr 85 inte är det snyggt men det var högsta mode då.

  3. Hej Camilla! Det är så många bedrövliga kommentarer på er blogg och jag blir nästan andfådd av att läsa dem!
    Att du bara orkar och tar dig tid att besvara de mindre trevliga kommentarerna tycker jag är beundransvärt! Du tar ingen skit och det skulle inte jag heller om jag var en offentlig person. Jag vet vad du menar när du tycker att bebistiden inte är så kul;) Men det jag vill säga är att jag förstår precis hur du menar när du beskriver hur Simon är mot dig. Jag har också en sån man! Som ser mig och älskar mig för den jag är. När du ibland beskriver hur han får dig att känna, så fattar jag exakt!? Du beskriver det alltid så fint. Och när man har några pojkvänner och kanske äktenskap bakom sig så vet man vad man behöver? Hoppas att du inte mår dåligt av de fula kommentarerna. Du är en kvinna man ska beundra! Och det är vi många som gör! Stor kram till dig, Simon och lilla ljuvliga Polly?

  4. Erjeli skriver:

    Hej Vad roligt och spännande för barnen! Varför har vissa människor behov av att ”trycka” till andra med bla negativa kommentarer vad gäller typ allt!! Tror ingen som läser denna blogg kan säga att det går nån nöd på dessa 4 ungar. Tvärtom! Att ha många vuxna runt sig berikar dem och gör dem självständiga och ger dem självförtroende istället. ??☺

  5. Helena skriver:

    Hej Camilla!

    Det är väldigt få ggr jag skriver men följer dig både på Instagram och här.
    Du har många bra egenskaper som man är avis på framförallt att vara så driven som du är och gillar dina värderingar som att uppmuntra dina barn till att våga! Jag och min syster var väldigt olika när vi var små, hon åkte iväg till en kille 35 mil bort som hon var kär i när hon var 11 år, men till mamma sa hon att det var en tjejkompis. Till mig sa hon som det var, men att jag inte fick säga nånting. Allt gick bra och hon kom tillbaka, men åkte inte dit igen.

    Min son som är snart 8 år har precis börjat cykla själv i vårt lilla samhälle och tar sig mellan mig och mitt ex utan problem. Han går med cykeln över övergångsstället och tittar länge innan han går över. Har märkt att han låter så stolt när jag pratar med han om det har gått bra och nu får jag inte följa med honom längre när han ska dit.

    Barnen växer när de gör nånting som var förbjudet förut och äntligen får ansvar och vi som föräldrar litar på att det ska gå bra. Annars curlar jag honom lite för mycket, men jag ska bli bättre på det så han inte blir för bekväm och lat och tror att mamma kan lika gärna göra frukost. Men han är ju min sista och sladdis (16 år mellan storasyster) och vill att ska vara liten länge.

    Hoppas dina barn får en toppensommar!

    Kom på att jag drömde om Simon inatt, men vet inte vad. Tyvärr inget roligt utan vi stod och pratade om nånting bara. Märkligt att jag drömde om din kille, kanske för att jag kollade på Instagram innan jag somnade. Snygg är han och ni passar så bra ihop! All lycka och kärlek till er ?

Lämna ett svar till Karin B Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..