Sommarprat 2007

 

IMG_9765

Jag i studion strax innan mitt Sommarprat live 2007

Camilla:

Nämnde mitt sommarprat 2007 på insta härom dagen, varav ett par följare letade upp det och gick in och lyssnade. Handlar bland annat om småbarnstiden, men inte enbart det. Och tänkte att jag ju kan länka till det här, om någon vill höra mitt sommarprat.

Och det är ju en speciell upplevelse att bli tillfrågad att bli Sommarpratare. Minns fortfarande när samtalet kom, vintern innan. Och även om det kändes otroligt läskigt tvekade jag inte att tacka ja. Och jag minns även var och när jag satt och skrev det. Jag var i Madrid två dagar för att marknadsföra Isprinsessan, men bestämde mig för att stanna några extra dagar. Så på en otroligt mysig servering satt jag och skrev, tror stället hette Cerveza Santa Barbara.

Så kom dagen då jag skulle sommarprata. Och saken är den att när jag fick frågan om jag ville sommarprata – så fick jag också frågan: ”Vill du banda eller göra det live?”. Och i min enfald hade jag någon bild av att alla väl gjorde det live? Såg det lite som hela själva poängen med att sommarprata. Att det var där och då. Så jag svarade: ”Live så klart.”

Och jag kommer till studion den morgonen det är dags. Och det första min fantastiska producent Kersti Adams Ray säger är att: ”Så kul du vill göra det liv, ni är ju bara tre som gör det i år…”  Ridå… Jag bara stirrar på henne….. Vi är alltså bara TRE som kör live…. Men ja, inte mycket att göra i det läget utan bara att gilla läget, gå in i studion och köra.

Och jag sätter mig vid micken, med Kersti och studiekillen i rummet utanför. Jag har mitt manus framför mig. Och jag hör vinjetten dra igång: ”Sommar, sommar, sommar…..”  – Och jag drabbas av stora skälvan… Jag har ju ganska grav scenskräck vilket jag kommer göra något annat inlägg om framöver – och jag drabbas av total panik i det ögonblicket jag inser att min röst ska gå ut liv till x antal svenskar… Så som alltid när jag blir nervös – så tappar jag rösten… Det kommer bara pip… Jag väser och piper fram orden och jag ser hur Kersti och teknikern i rummet utanför får något panikslaget i blicken…  Jag kämpar mig igenom hela första segmentet med knappt någon luft alls i lungorna, svett som rinner längs benen och en panikklocka som ringer i huvudet… Och när första låten drar igång rusar Kersti in för att lugna mig. Och jag lyckas andas mig tillbaka. Hela första låten bara fokuserar jag på att andas… andas… andas… Och när nästa segment drar igång har jag fått hyfsad ordning på rösten igen. Men jag glömmer ALDRIG den paniken jag kände – över att sitta i radio, live, med en stor del av svenska folket som lyssnade – och ingen röst….

HÄR har ni mitt sommarprat 2007

  1. Lena S skriver:

    Hej Camilla . Skulle börja laga mat men tänkte , jag lyssnar en stund först . Som tur är står datorn i ett rum nära köket för jag skruvade upp ljudet o gick emellan , för det var så intressant och bra . Brände lite falukorv men det var det värt .

  2. Linda skriver:

    Tack Camilla för ett jättebra program och tack för att du oförtröttligt lyfter en sådan viktig fråga i olika sammanhang, speciellt de som inte i första hand är riktade till nyblivna mammor. Uppenbarligen finns det de som inte förstår men strunta i dem. För oss som känner igen oss och förstår precis vad du menar är det så viktigt att höra att man inte är ensam. Snälla fortsätt sprida informationen. Med din plattform tänker jag att du även kan nå pappor/partner, far/morföräldrar, vänner etc och öka förståelsen.

  3. Anna skriver:

    När jag fick mitt andra barn 2012 så mådde jag piss, förstod inte vad som hände med mig. Trodde jag höll på att bli knäpp! Jag grät så fort jag var ensam, går inte att sätta ord på känslan än.. Jag berätta inte för nån inte ens min man, men min pappa frågade en dag, hur mår du Anna? Allt brast vart som ett barn igen och bara grät.. Då berättade han för mig att när min storasyster föddes så hade min mamma fått förlossningsdepression. Han hade fått vara hemma 8månader och tagit hand om min syster och sett efter min mamma som bara låg i sängen eller gick runt och såg alldeles tom ut. Han trodde han skulle förlora både min mamma och min syster så han vågade inte åka till jobbet. Detta var -83 och inte nån hjälp att få! Ssk kom hem en gång i veckan och kollade min syster för att se att min PAPPA! skötte sig. Vändningen kom när sommaren kom, han fick med mamma ut på promenader, tog tre veckor innan hon ens tog i vagnen när de var ute och gick. Sen började min mamma våga mer och mer. Sen 6år senare när dom väntade mig var dom båda livrädda. Då berättade mamma för honom att när det var som värst så hade hon funderat på att öppna fönstret i sovrummet och kasta ut min syster. Som tur var så mådde min mamma ”bra” pappa var hemma de två första månaderna, mest för att stötta och hålla koll. Herregud har nog aldrig älskat någon så mkt som då när pappa berättade om mamma. Hon har aldrig sagt ett ord till mig om det, jag blir så ledsen av tanken att hon gått runt och skämts i alla år. 🙁 pappas och mitt samtal vart min vändning att må bättre igen.

  4. Fantastiskt bra sommarprat Camilla. När du berättade om din förlossningsdepression fick jag dock torka tårarna.
    När jag 2012 fick min son (andra barnet) började jag må brutalt dåligt. När jag insåg att det var en förlossningsdepression så googlade jag halvt ihjäl mig efter ”självhjälp”. Hittade en artikel med dig när du berättade hur du hade mått och även att du använde dig av barnaboken. Jag klickade hem boken direkt och läste, vagnade och buffade. Den där artikeln om dig blev någon slags vändning för mig. Att de liksom drabbat fler människor och de gjorde att jag kände mig mindre ensam där i mitt mörker. Tack ❤️

  5. Sabina skriver:

    Satt o lyssna på ditt sommarprogram medan min dotter sov. Och jag säger bara en sak shit va bra. Visst hörde man din nervositet men det gör inget. Man är inte mer än människa ändå.
    Du berörde mig så när du prata om din pappa och när tears in heaven kom ja då kom tårarna också.
    Ja man förstår verkligen att du är författare, du har en inlevelse och pratar så man fastnar direkt.
    Och det här med bebis tiden det är inte alltid lätt dock har jag själv haft tur med min dotter som varit en ängel som spädbarn. Men nu när hon är 9 månader så är det lite jobbigare och svårare. Men för mig beror nog det hela på att jag är helt ensam med att uppfostra min lilla tös. Så har inte någon som jag kan luta mig på eller bolla tankar och idéer. Tycker ni gör ett fantastiskt jobb med allt ni tar er för. Älskar att läsa er blogg och kolla era instagram bilder. Att kolla på dom kan ibland göra min dag lättare, just för era Goa kommentarer om varandra och att ni bara är ni. All hade till er och allt ert hårda jobb ni har gjort och med all säkerhet kommer att göra. ?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..