Hur går Pro Am till?

ny1

Stora barnen var med i NY

ny2

Väntan, väntan, väntan….

ny3

Total lycka över silverplacering i New York

ny4

Visst syns det hur kul jag har?

ny5

En pose i en av de fem latindanserna – Paso Doble

Camilla:

Egentligen är det imorgon årsdagen är för när vi var och tävlade i Pro Am i Boston, men tänkte skriva om det redan idag, eftersom det också är en annan mycket speciell årsdag imorgon… 🙂

Och jag har ju skrivit lite förut om hur det kom sig att jag fortsatte att tävla i dans efter Let’s Dance. Men det jag (och Simon) tävlar i, är något som är relativt okänt för de flesta så jag tänkte berätta lite mer om vad Pro Am är och hur det funkar (det lilla jag vet från mitt tävlande iaf, finns säkert MASSOR jag inte kan än..)

Men jag tävlar alltså i latindans i en särskild kategori inom ballroom dancing, som kallas ”Pro Am”. Namnet kommer av att i paren som tävlar tillsammans alltid är en som är proffs, och en som är amatör. Och jag tävlar sedan Let’s Dance slut tillsammans med superuberproffset Stefano Oradei. Han har varit med som dansare i svenska Let’s Dance, i italienska Let’s Dance ( som är en mycket större produktion än den svenska versionen) och han tävlar på elitnivå inom ballroom dancing tillsammans med sin flickvän Veera Kinnunen. (Också kände från Let’s Dance.)  De tillhör absoluta toppeliten inom latindans i världen och det är en ynnest och en fröjd att få dansa med en så fantastisk dansare som Stefano. (Och Simon tävlar nu också tillsammans med Veera.)

Man kan tävla på lite olika sätt inom Pro Am, man kan t ex välja att bara tävla i en eller vissa utvalda av latindanserna (ja man kan ju dansa standarddanser också så klart, men jag pratar enbart om latin nu eftersom det är det jag valt.)  Dock valde jag direkt att gå all in och tävla i alla latindanserna. Jag blev så oerhört biten av dans under Let’s Dance och ville lära mig mer och utvecklas inom alla latindanserna så jag bestämde mig för att kavla upp ärmarna och köra. Så jag (och Simon likaså) tävlar i rumba, cha cha, jive, samba och paso noble.

Träningen innan är stenhård. I Let’s Dance hade man oftast EN koreografi man skulle lära sig komma ihåg och bara det kändes svårt då. Nu skulle jag plötsligt lära mig FEM koreografier utantill. Tanken svindlade. Men 2013 började jag och Stefano träna – med siktet inställt på en stor tävling i New York. Vi lade många timmar i träningssalen och nötte och nötte. Steg, teknik, koreografi, känsla, musikalitet, allt bedöms och måste sitta när det är tävlingsdags. Sträckta vrister, stort leende, mjuka höfter, tusen begrepp som skulle läras in och sitta utan att man behövde tänka. Sista veckorna innan tävlingen lade vi många timmar per dag i träningssalen och vi åkte över några dagar innan tävlingen till New York för att acklimatisera oss tidsmässigt, och träna x antal timmar per dag i en dansstudio i Bronx.

Så kom dagen D och jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Tävlingen ägde rum på ett stort hotell, i deras stora balsal. När man kommer dit anmäler man sig, får en nummerlapp och sedan finns små salar som man får lov att öva i och man trängs då på några få kvadratmetrar med andra par som övar in i det sista.

Klädsel och appearance är en stor del av sporten, vilket kan kännas märkligt men är ett faktum. Jag hade köpt loss klänningen jag hade i samban i Let’s Dance, och jag var spraytanad lika orange som alla andra där, samt hade fått tid hos en make-up artist och en frisör som hade löpande band verksamhet i ett hotellrum på hotellet där tävlingen ägde rum. Så länge tävlingsdagarna varade berättade de att de började vid 04 varje morgon och sedan jobbade oavbrutet 18-timmarsdagar tills tävlingen var över. Lukten av hårspray och puder hängde tung i rummet och den ena efter den andra kvinnliga tävlande gick ut med stort hår och ett ton ögonskugga. Jag likaså. Att kliva in i ballroom världen är att kliva in en värld av paljetter och busbrännor, glitter och duperat hår, och det är alldeles, alldeles underbart. Ingenting är lagom, ingenting är normalt, allt är bara fantastiskt, härligt överdrivet. Jag älskade det från första stund, men jag var så nervös så jag höll på att gå ner för räkning.

För i den värd av Pro Am jag klev in i, så fanns inga genvägar. Ingen skulle applådera eller rösta på mig för att de var fans sedan innan, innan skulle bortse från felsteg för att de gillade mina böcker, inga skulle tycka jag var fabulous bara för att jag var kändis – nä ingen visste överhuvudtaget vem jag var. Och ingen brydde sig heller. Det enda som räknades när vi klev ut på dansgolvet som var fullt med andra par, var hur väl jag sträckte mina vrister, hur mycket jag lyckades med mina kick ball change i jiven, hur mycket jag lyckades förmedla dramatik i min paso doble och hur bra jag gjorde mina spot turns och mina sliding doors och the fan. Inget annat hade minsta betydelse. Bara mina förmåga som dansare bedömdes, inte mitt kändisskap, inte min person. Bara dans.  Inga spektakulära lyft, ingen publikfriande koreografi, bara ren och rak latindans. Utan tricks. Och vi dansade alla fem danserna på raken, när musiken bytte, så bytte vi även dans. Domare med sträng uppsyn gick runt på dansgolvet och antecknade, synade minsta felsteg likväl som rätt teknik.

Efteråt sjönk jag ihop som en urblåst ballong. Jag var helt slut. Och spänd för prisutdelningen. Jag hade verkligen ingen aning hur vi lyckats, jag hade inte haft någon koll på de andra paren, bara varit inne i min egen värld med Stefano och fokuserat på att göra mitt bästa. Och jag var väldigt nervös det ska jag villigt erkänna. Jag visste att jag hade mediers och folks ögon på mig hemma, och det skulle slås upp lika stort om jag misslyckades som om jag lyckades, kanske till och med större. FIASKO skulle med största trolighet täcka löpen där hemma om jag misslyckades och placerade mig i botten. Och de började ropa upp resultaten. Vi hade bestämt oss för att börja tävla i bronsklassen nu första gången, och jag var spänd på att höra hur vi lyckats. Och vi gjorde det!!!!!  Vi vann silver! Jag var så otroligt lycklig så jag började gråta. Det var ett kvitto på att alla timmar av hårt slit lönat sig, och ett kvitto på att jag utvecklats som dansare, fri från bedömning utifrån mitt kändisskap.

Så till nästa tävling bestämde vi oss stärkta av framgången i New York för att höja ribban. Jag hade ju fortsatt träna, och nu hade också jag och Simon träffats, han hade varit med i Let’s Dance själv och blivit lika biten som jag, och hängde på och tävlade. Så vi valde en tävling i Boston som nästa mål. Pro Am går över hela världen, och man kan i princip välja vart man vill åka och tävla. Och Stefano och Veera visste att tävlingen i Boston var en bra tävling att åka till. Och den här gången bestämde vi att Simon skulle tävla i bronsklassen, medan jag skulle hoppa upp ett snäpp till silverklassen. Nervöst eftersom konkurrensen genast skulle bli mycket hårdare, men jag kände ju samtidigt att jag hade utvecklats och lärt mig mycket i mellantiden och jag ville prova hur långt det räckte. Så jag sa ok till att köra silverklassen.  Och vi tränade som galningar. Veckorna innan tävlingen körde vi flera timmar per dag.

Yankee Classic Dance Tournament, Cambridge, MA 6/19/15. © Bryce Vickmark. All rights reserved. www.vickmark.com 617.448.6758

Strike a pose med Stefano Oradei, min fantastiska danspartner

Yankee Classic Dance Tournament, Cambridge, MA 6/19/15. © Bryce Vickmark. All rights reserved. www.vickmark.com 617.448.6758

Happy rumba pose! 

 

Yankee Classic Dance Tournament, Cambridge, MA 6/19/15. © Bryce Vickmark. All rights reserved. www.vickmark.com 617.448.6758

Simon och Veera! 

 

Yankee Classic Dance Tournament, Cambridge, MA 6/19/15. © Bryce Vickmark. All rights reserved. www.vickmark.com 617.448.6758

Så galet lyckliga efter vinsten i silverklassen! 

Och sen anlände vi till Boston ett par dagar innan midsommarafton förra året, 2015, , och nu kände iaf jag mig mer hemma i Pro Am miljön. Jag visste mer hur det gick till, och kände mig bättre mentalt förberedd. Och vi körde flera heat den här gången. Tredje gången vi körde alla fem danserna på raken så trodde jag hjärtat skulle sprängas. Men jag hade fått värsta gulliga hejarklacken i form av ett gäng skoltjejer i tonåren som satt på ena kortsidan och hade utsett mig till sin favorit, och satt och skrek mitt nummer. Otroligt gulligt och gav en enorm boost.

Det blev en lång dag och kväll, och det började närma sig midnatt när prisutdelningen till slut kom. Och herregud… Den här gången vann vi GULD!!!  Ahhh den lyckan!!!  Och Simon vann guld i bronsklassen!  Så efter prisutdelningen gick vi raka vägen till närmsta Diner med Stefano och Veera och firade med varenda skräpmatsrätt på menyn! Vi tog tabberas kan man säga! 🙂

Så jag älskar verkligen denna sport och är så glad att jag faktiskt bestämde mig för att fortsätta, och för att jag vågade välja att tävla i alla fem danserna. Mina favoriter som jag hade från början har ändrats, och ändras hela tiden. Alla dansvarianterna har sin charm och sina utmaningar och lyckan när man lyckas bemästra någon liten del som man kämpat med att lära sig är ja… helt makalös.

Och ni som undrar om det praktiska kring det – ja det är en ganska dyr sport det kan jag inte neka till. Pro-dansarna lägger ju inte massa tid av egen hjärtas lust för att träna och tävla med en amatör – det är ju privatlektioner som man själv betalar för per timme. Likaså står man ju för ”sin” proffsdansares resa och uppehälle och tid kring tävlingarna.  Men älskar man att dansa behöver man ju inte gå till sådana här extremer som jag utan börja med en lokal salsakurs, eller vilken dans man nu föredrar och som finns tillgänglig och fortsätt sedan vidare utifrån det.

Men tro mig – dans ÄR lycka! 🙂

  1. Eva skriver:

    UNderbart! Älskar att dansa men min dåliga rygg begränsar mig. De gånger jag vågar chansa flyger jag på moln…
    Är övertygad om att de dansande folk skulle vara ett folk som mår bättre. Tänk om t ex alla understimulerade killar som hittar på dumheter nu på sommarlovet (jag bor nära stökig förort) kunde dansa – de skulle få så mycket mer! Motion, utmaningar, visa upp sig, beröring, hålla i en tjej, glädje… listan kan göras lång.

    Så kul att se bilderna och höra din berättelse!

  2. Vivian skriver:

    Hej! Jag älskar danska alla former…alltid haft dans i livet…dansa foxtrot polka chacha för en lärare som hade dansat skolan…läraren hette Olle Bengtsson och borde kännas igen av tävlade då han och hans fru vunnit stora tävlingar…då var jag 11 år och kom på 4 :plats i den avslutning vi hade. Haha! 47 år sen:-) jo! Diplomet har jag kvar…ska skryta för barnbarns när dom vuxit upp!!
    Det! Måste vara helt underbart att simon tycker om allt du gillar! Om inte annat! Väldigt ovanligt! Han har så otroligt många bollar i luften!!! Må gott.

  3. Lena S skriver:

    Hej Camilla . Låter så himla kul , men jobbigt , att dansa . Min hälsa är för skruttig nu men när jag var 22 släpade jag med dåvarande pojkvännen på danskurs . vi dansade bla Tango . Minns att vi började tjafsa om dansen på dansgolvet ,haha , men roligt var det . Min nuvarande man fick jag aldrig med till dansgolvet , tyvärr . Så numera blir det bara ett par danssteg i köket när Justin Timberlake är på radion . Helt fantastiskt att du vann . Som en saga ( med mycket arbete ) .

  4. Malin skriver:

    Det är så roligt att läsa om din resa inom pardansen. Jag dansar tiodans själv och känner igen mig i den värld du målar upp. Att komma ihåg stegen i alla (för mig 10) 5 danser är så obeskrivligt. Det är inte bara steg utan känslan av personlig karaktär för varje dans som är så olik den andra! Det är egentligen grejen som du säger. Få till en het och glädjefylld samba för att inom minuter få en cha cha låt i öronen och flörta sig igenom cha cha chan. Sedan på med det sensuella i dig för att sedan gå in i en mäktig Passo med avslutande glädjefylld sprattelattack i form av Jive! Allt inom frågan av minuter!! Dans är så mäktigt och det är så roligt att läsa om dina framgångar och hårda slit. Grattis till de väldigt fina framgångarna Camilla!

  5. Jag måste bara hålla med, jag älskar att dansa. När barnen var i tonåren insåg vi att vi snart skulle bli sittande på kammaren ensamma om vi inte hittade på nåt. Sagt och gjort jag anmälde oss på nybörjarkurs hos Tony Irwing´s dansskola och körde igång, vi dansade både latin och standard två gånger i veckan. Det gjorde vi i sex terminer så vi vart ganska duktiga, såpass att de ville att vi skulle börja tävla på bronsnivå, något maken inte ville 🙁 Sedan vart det några operationer för mig och vi har inte kommit igång igen, men kul var det 🙂

Lämna ett svar till Lena S Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..