Att konfrontera sin scenskräck

 

578330

Bild från en annan Kristallengala än då jag var prisutdelare. Denna bild var 2012, med min då Let’s Dance-kollega Camilla Henemark

Camilla:

Tänkte avslöja något som få vet om mig. Nämligen att jag lider av grav scenskräck. Låter säkert som ett fullkomligt orimligt påstående, med tanke på att jag både ställt mig som prisutdelare på TV samt dansat i minimala outfits inför både publik och 2 miljoner TV-tittare. Men för de som känner mig är det inte så konstigt som det låter. För jag har samtidigt lite dille på att konfrontera sånt jag är rädd för. Eftersom jag vet vilken fantastisk känsla det är när man överkommer den rädslan. (Denna märkliga egenskap  var för övrigt den som förra våren fick mig att kliva ner i ett litet rum fullt med ormar i Fångarna på Fortet – trots ormskräck… Vilket slutade med att jag flydde upp i skräck efter att ha lyft en orm och stackars Simon fick gå ner i stället.. ha ha ha (Klipp HÄR)

Men min scenskräck är lite beroende av tillfälle och sammanhang. Jag har till exempel inga problem alls att ställa mig inför 1000 okända människor och hålla ett föredrag, det darrar jag inte alls på manschetten av. (OBS gör dock inga föreläsningar längre efter att ha gjort många under många år, så inte förfrågningar börjar trilla in nu… )  Men däremot tycker jag det är ytterst obehagligt att ställa mig inför människor jag känner, eller känner till. Inför varje Let’s Dance livesändning var jag så nervös så jag ville kräkas. Och inför TV-sändningar där jag varit prisutdelare, är jag så nervös innan så jag vill lägga mig under bordet och gråta… Och jag är nervös för så mycket olika saker. Främst pga att jag har en stor akilleshäl i att jag tyvärr tappar rösten när jag blir nervös. Jag har svårt att förklara, men jag får liksom ingen luft, tappar helt magstödet och rösten blir bara till väsenden och pipande. Återkommer till när det hände med besked längre ned…

Men första prisutdelningen i TV jag gjorde var på Kristallen. Jag och min dåvarande man skulle dela ut pris, och jag började bli nervös en vecka innan. Och första nervositetsbiten var ju klädseln. Vad i all sin dar skulle man ha på sig? ”Färgglatt” fick jag som enda instruktion. Ja, men som tur var hade jag haft kontakt tidigare med en tjej som jobbade med Valerie Aflalos underbara kläder, och jag hade erbjudits möjligheten att låna plagg. Och jag tänkte då det här skulle kunna vara ett ypperligt tillfälle att bära denna duktiga designers kläder. Och vi bestämde träff samma morgon som galan var, och jag hade talat om på förväg att jag behövde något färgglatt, och att jag drog storlek 38. Och jag kommer dit. Och det är ingen där. Jag ringer i panik och det visar sig att det helt glömts bort att jag skulle komma. Men en tjej som delar kontoret får instruktioner att släppa in mig i deras showroom och jag får lov att leta själv efter något att bära. Men hjälp. Finns inget färgglatt över huvud taget. Och inget som ens är i närheten av storlek 38 utan allt är i modellstorlek – vilket innebär att jag knappt fick upp de vackra plaggen ens över knäna…   Så med redan existerande nervositet kastade jag mig med panik och gråten i halsen iväg till närmsta köpcentrum ett par timmar innan sändning och om jag minns rätt rafsade jag åt mig första bästa klänning jag hittade, något i ceriserosa tror jag…  Så ingen Aflalo blev det.

Sen kommer nästa nervositetsmoment när vi skulle in på scen på kvällen. Jag är nämligen alltid helt övertygad om att jag kommer att dratta på ändan på scen. Bär alltid högklackat när jag klär upp mig, så kort som jag är och det är alltid någon jäkla trappa eller liten sabla bro man ska gå in på scen på, och i det här fallet var det en liten bro med lutning. Bara det höll jag på att få hjärtinfarkt av. Dock höll rösten när jag började prata, men ha ha ha det blev tokfail på vår prata. Vi hade noga repeterat in vårt manus, inklusive ett par skämt – men INGEN skrattade… ha ha ha. Ahhh det var så tyst i det där jäkla rummet….   Blev ju inte MINDRE nervös efter den upplevelsen!

tyskungen_2

 

306174.700x0

Jag och Claudia Galli som spelade Erica i Tyskungen

632@80

På röda mattan innan filmen. Underbar klänning från Kaysenchai

 

20130618-171912

På scen när jag tappade rösten inför 800 personer. 

Men skam den som ger sig. När min film Tyskungen hade biopremiär skulle jag ju upp på scenen inför 800 personer i publiken. Och det satt så många vänner, familj och bekanta att jag svettades ymnigt av nervositet hela filmen innan jag skulle upp. Och jag kände hur rösten började darra i mikrofonen nästan direkt, men lyckades först styra upp det. Tills jag började prata om min far Jens och hur stolt han skulle varit (han dog när jag var 19 år) – och kombination nervositet och att prata om min pappa, blev dödsstöten. Luften och rösten försvann. Till min fasa hör jag hur jag bara piper och väser fram orden, inför hela den församlade publiken. Och jag glömmer ju dessutom då tacka hälften av dem jag tänkt tacka. Ville sjunka genom jorden i det ögonblicket.

978x

Prisutdelare på QX-galan. Jag i paljettklänning och gigantisk gravidmage. Och total blackout efteråt. 

760

Sen nu för ett tag sen fick Simon och jag frågan om att vara prisutdelare på QX-galan. Och en smart människa skulle kanske istället undvika de här ångesttillfällena. Men dels tror jag på att öva, öva och öva, och jag VILL komma över den här rädslan. Så det skulle inte falla mig in att tacka nej om det är ett tillfälle jag VILL vara prisutdelare eller dylikt för. Och QX-galan är något jag tycker är fantastiskt och hedrande att få vara en del av, så vi tackade jag. Och samma visa som vanligt. Jag sitter under middagen innan, stel som en pinne, går över mitt manus i huvudet gång på gång på gång, kan knappt prata med mina bordsgrannar, frillan faller ihop och sminket rinner pga att jag svettas så av nervositet. Vid det här tillfället var jag dessutom höggravid och jag såg framför mig hur jag trillade och låg som en stor val och sprattlade på golvet i min paljettklänning. Men jag håller Simon hårt i handen och klarar mig iaf fram till podiet. Och i det ögonblick jag står där så är det som om det svartnar för ögonen. Jag minns aldrig något av vad jag sagt eller hur i efterhand, det är bara blankt. Men den här gången höll rösten i alla fall. Och jag klarade mig utan att trilla även på utgången.

Varför berättar jag det här? Jo, för att jag VET hur alla som tycker sånt här är jobbigt säkert tittar på oss i TV, på galor, på scen, ja i alla möjliga offentliga sammanhang – och tror att vi är helt oberörda. Men jag vet att jag inte är ensam som offentlig person heller att behöva ta ett djupt andetag inför att ställa mig i strålkastarljuset. Samtidigt finns det en liten teaterapa i mig som på samma gång tycker det är kul och får en adrenalinrush. Och som jag började säga. Känslan när man genomför något man är livrädd för är fantastisk.

  1. Emma skriver:

    Tack Camilla för att du delar med dig!! Det betyder mkt att få höra andra som har liknande problem som jag själv. Det går dock sakta men säkert åt rätt håll (för oss båda). Och jag instämmer i att det gäller att öva, öva och åter öva.

  2. Vivian skriver:

    Roligt! Snart får vi se er i pride paraden med lilla polly! Blir spännande 🙂 vi ses.

  3. Maria skriver:

    Förresten… jag såg en bild på din instagram, där du hade din dator framme. Många sätter i dag en klisterlapp på webkameran på datorn för att hackare annars kan ta bilder och filma en utan att man själv vet om det. Såg även nyligen en bild på grundaren av facebooks dator, där han hade satt något för både kameran, och något på sidan, där ljud upptas. Jag vet inte hur vanligt det är att folk gör det i Sverige, men i Danmark, där jag bor, är det ganska vanligt. Jag har det själv, och hade jag varit känd hade jag definitivt gjort det.

  4. Maria skriver:

    Hej Camilla!. Det är bra att du skriver om det här, som är ett sådant oerhört stort problem för väldigt många. Har hört någonstans att folk är mer rädda för att hålla tal/föredrag el likn, än att dö. Det säger ju en del om saken. Jag har aldrig sett dig live, bara på tv. Och har aldrig märkt av att du skulle vara nervös el ångestfylld. Tvärtom verkar du säker, trygg och cool. När jag var 8-14 år var jag flera gånger om året ute och uppträdde alla möjliga ställen med att spela piano inför allt från en handfull till flera tusen personer i publiken, utan att vara särskilt nervös alls. Däremot var det alltid en plåga för mig att prata i många sammanhang, tex när någon ställde frågor inför publiken som jag skulle svara på, eller när det var redovisning i skolan. Jag fick en sådan tyst röst (mesig tyckte jag själv) och blev väldigt fåordig. En del i min högstadieklass kommenterade det nån gång, med att ”du som pratar så mycket annars, du blir alltid så tyst när du ska prata inför klassen”. Jag trodde/hoppades att det skulle försvinna när man blev vuxen, så man blev ”normal”. Men tyvärr var det inte så det blev, det blev bara mycket, mycket värre.

  5. Lena S skriver:

    Jättebra att du skriver om detta . Många människor är ju jätterädda för allt möjligt och livet blir ju så jäkla jobbigt om man är rädd för massa saker . Har själv varit rädd för allt möjligt men det mesta har släppt nu och det är så Skönt att inte rädslan styr mitt liv längre . Jag är lite äldre än de flesta som läser din blogg ( 55) och jag tror att det lite är en ålderssak . Jag har varit med så länge nu o allt möjligt ,bra o dåligt har hänt under åren o när man passerat 50 så typ blir man klokare o mkt mindre orolig , tycker jag .

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..