Varför viktklasser

Simon:

Ni har skrivit en del följdfrågor i kommentarerna efter inlägget jag gjorde igår angående vätsketömning. Det är exakt samma fråga som Camilla ställde till mig första gången ämnet kom upp, varför tävlar du inte i en högre viktklass istället?

Svaret är inte jätte enkelt, instinktivt blir svaret – för att alla andra gör det, och det är tyvärr det som är problemet. Jag har de senaste matcherna tävlat i -66 innan det tävlade jag i -70 kg och mötte då väldigt stora motståndare. Alla gick ner någonstans från över 80 kg ner till 70 medan jag gick ner från 74/75 ner till 70. Detta gjorde att alla jag mötte var mycket större än mig. Många kanske tror att jag är en jättestor kille för att tävla i -66 kg men så är inte fallet, jag är snarare normalstor. Finns många som är bra mycket större än mig som tävlar i samma viktklass.

En av anledningarna till att det faktiskt går att komma ner i så låga viktklasser är att invägningen alltid är 24-36 timmar innan själva tävlingen. Detta betyder att oftast väger jag in fredag kl 12:00 och matchen är inte förrän lördag klockan 19:00 vilket ger fighters lång tid att återhämta sig innan matchen. Efter vi har vägt in får vi äta och dricka hur mycket vi vill och på själva matchen får vi väga hur mycket som helst.

Detta är ett problem och frågorna om det är farligt? Svaret på den frågan är ja det finns vissa risker med en allt för hård viktnedgång. Jag har aldrig känt av att det har varit någon fara för mig men det beror på att jag ofta gått ner under en längre period och inte pressat kroppen så hårt som jag vet att vissa gör innan match. Detta händer framförallt när en fighter blir skadad och man hittar en ersättare på kort varsel som då ligger ganska högt i vikt och måste pressa ut väldigt mycket vätska ur kroppen för att klara invägningen.

Min förhoppning är att MMA-organisationerna i världen som ständigt jobbar för att det ska bli en säkrare miljö för alla fighters kommer titta på möjligheter att ändra detta. En invägning samma dag skulle ta bort möjligheten för många att pressa ut mycket vätska ur kroppen eftersom tiden för återhämtningen inte skulle vara så lång. Detta är dock ett stort beslut att ta då det skulle på sätt och vis påverka och göra om hela sporten. De som inte påverkas av att banta hårt är givetvis emot de då det för dem är en fördel på själva matchen att kunna vara större och tyngre och även eventuellt ha längre räckvidd än sin motståndare.

Så svaret på en enkel fråga är inte lika enkelt.

//Simon

  1. Carin skriver:

    Min första tanke på ditt inlägg var att det inte verkar finnas gränser för vad människor gör för att nå framgång eller nå sina syften, oavsett vilka. Menar absolut inget illa, menar inte mot dig personligen alls utan reflekterar över oss alla, generellt. Tänkte på vad kvinnor gjort mot sig själva för att uppnå vissa fysiska ”ideal” – hårdbantat, stängt in sig i gördlar och farligt tighta kläder, ätit vätskedrivande för att få skarpare drag i ansiktet,,, Skulle kunna fortsätta hur långt som helst, kanske är det på samma sätt för män fast jag inte har uppmärksammat det på samma sätt? Jag hann också tänka på vad vi gör med våra barn, mot alla barn, vad ger vi dem för bild av vuxenlivet, av att vara människa, vad är vi för förebilder, har vi ansvar för barn i allmänhet” Men när jag reflekterar över detta ämne inser jag att så ”enkelt” är det inte. För hur lever vi i stort, även om vi inte håller diet för att tävla i en viss sport? Vad gör vår livsstil med vår hälsa? Din diet låter onekligen extrem i mina öron, det är din sak och vem är jag att döma om det är rätt eller fel? Du är en vuxen man som verkar ta ett stort ansvar, du vet säkert vad du gör. Men konstigt, och det är hit jag vill komma, att vi ”normaliserat” så mycket annat som egentligen är rent hälsovådligt. Stillasittande, skräpmat, stress mellan olika aktiviteter, stress på jobbet, flängande hit och dit, bilåkande som precis som du skriver knappast är riskfritt, mobiler, datorer, mode-hets, utseendefixeringar, ja allt som vi människor håller på med, jag också. Ändå reagerade jag på ditt inlägg och hann undra hur man kan ”vara så dum” så man utsätter sig för detta frivilligt. Med skammens rodnad ber jag om ursäkt, och har istället all anledning att fundera på mina egna val. För övrigt finns det väl knappast någon sport där det inte finns anledning att reflektera över hur hårt man pressar sig och hur långt man är beredd att gå för att vinna. Fotboll är ju dagsaktuell, en inte helt riskfri sport, särskilt inte på läktaren – helt sanslöst med allt våld som förekommer där, inte alltid och bland alla givetvis, men ofta nog. Doping, fusk, skandaler – finns i alla sporter och i allt vi människor tar oss för. Föredömligt för våra barn? Knappast. Bra att du skrev om detta, allt som väcker frågor och funderingar kan vi ju använda för att ta oss vidare! Lycka till med ditt tävlande!!!

  2. Lisen skriver:

    Frågan kvarstår , varför gör du det? Du ser inte frisk ut? Är det värt det? Du har familj 1(4) barn, inte bara dig själv. Nyfiken på hur du tänker. Ja, Camilla har sagt ok. Hon älskar dig , lite väl partisk. Min man var boxare, fick en del frågor . För att komma vidare i sin karriär. Jag sa nej!

    1. Simon: Jag svarade på den frågan, jag gick en högre viktklass men de var förstora. Kollar jag på risker så finns det många saker jag skulle sluta med innan jag slutade med att fightas, risken i trafiken är skyhög i jämförelse. Tycker det är tråkigt att du inte stöttade din man i hans karriär istället för att du sa nej, alla är vi olika.

    1. Hur är det ens möjligt att ta beslut för nån annans del? Att säja nej. Jag har inte rätt att göra beslut för min mans del, lika lite som han kan säja nej till mitt liv. Diskussion ja, men beslutet från hjärtat. För sin egen del. I.o.f.s så skulle jag aldrig gift mig med nån som inte tar sina egna beslut.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..