Om att vara ”kändis”

Camilla:

Idén till det här blogginlägget kom av att jag lade ut en bild på instagram igår över att jag var på föräldramöte i ett av barnens klass – och flera av mina följare frågade hur de andra föräldrarna reagerar på att ha en ”kändis” med vid sådana tillfällen. Så jag tänkte skriva lite allmänt om min syn på det här med att vara sk ”kändis” och vad för reaktioner det blir.

För att först svara på frågan om föräldramötet, så har jag aldrig märkt av något överhuvudtaget, utan får exakt samma behandling som de andra föräldrarna. Har heller aldrig upplevt att mina barn fått någon som helst särbehandling, varken åt positivt eller negativt håll. Till viss del kan det nog ha att göra med att jag har bott i samma område (Enskede) sedan år 2000, sedan innan allt detta kom igång. När jag köpte hus här med stora barnens pappa och vi flyttade hit, så var jag en helt vanlig civilekonom och det tog ett antal år innan jag bytte karriär, och sedan även ett par år till innan jag började synas i offentliga sammanhang, så vi det laget var jag redan ett bekant ansikte i kvarteret – som en av de andra morsorna. Och jag har inte förändrat så mycket praktiskt i mitt liv sen dess. Jag bor kvar i samma kvarter (500 meter från min exman som bor kvar i huset vi köpte tillsammans år 2000), barnen går i samma dagis, samma skola, jag har samma väninnor här och barnens vänner har också varit de samma sedan de var små, så barnens vänner ser inte på mig som ”kändis.” Allt detta gör ju att livet ter sig rätt normalt i vår vardag, och ingen blir särskilt upphetsad över att se mig hasa runt här i kvarteret i mina foppatofflor, slitna joggingbrallor och rufsig tofs.

Folk i allmänhet och på stan då?  – Jo det händer ju dagligen om jag rör mig utanför Enskede, att folk kommer fram och säger några ord. Alltid vänliga faktiskt. Aldrig varit med om att någon kommit fram och varit otrevlig. De säger antingen att de tycker om böckerna, eller att något jag sagt om t ex amning, eller åldersskillnad mm mm var bra, eller så säger de fortfarande så här fyra år senare att de tyckte jag var bra i Let’s Dance… ha ha ha alltid kul, men blir alltid lika förvånad att folk fortfarande minns min insats där fyra år senare… Så folk som kommer fram är trevliga, dock oftast rätt nervösa, och ibland kan jag se i förväg att någon stått och samlat mod för att gå fram. Men jag är inte farlig, jag lovar. Det är bara att komma fram.

Så till 99% märker jag bara av det positiva  – om jag ens märker av att någon noterar vem jag är. Jag tänker ju inte på mig själv som ”kändis”, det hade ju varit helt absurt, så jag lägger oftast inte ens märke till om någon reagerar på vem jag är. Det är oftast kompisar som påpekar det, om jag käkar lunch med nån kompis kan jag t ex ibland få höra att de lite småchockat säger; ”herregud vad folk stirrar, känns det inte konstigt?”  Men nä, jag märker det inte. Sen ser jag ju dessutom privat inte ut som på tidningsomslagen eller i TV. Den looken ligger det ju en timme i sminket bakom, privat orkar jag sällan sminka mig och jag klär inte upp mig heller om jag inte ska iväg på jobb och måste vara representativ. Ska jag träffa en kompis eller så bara, så ser jag oftast ut som hej kom och hjälp mig. Vilket kanske alltid kan glädja någon…. ha ha ha. Finns nog både en och annan som lyckligt gått hem och sagt: ”Asså den där Läckberg ser ju för JÄVLIG ut i verkliga livet – hon måste vara sååå photoshoppad i tidningarna”… 😉 Men jag orkar seriöst inte sminka mig bara för att dra till Konsum och köpa mjölk. Bjuder på om jag ser ut som en slashas.

De gånger jag dock upplever det som negativt är de gånger jag märker att folk blir alldeles för till sig av att träffa en ”kändis”. Och de är oftast väldigt uppenbara. Det går inte att dölja. Det fullkomligt LYSER ur ögonen på dem, och jag ser hur tanken går runt runt i huvudet på dem medan vi pratar: ”vänta bara tills jag får ringa x och y och z och berätta att jag träffade Camilla LÄCKBERG”. Och de tänker det så intensivt så jag märker att de knappt noterar vad jag faktiskt säger. Den känslan tycker jag är ytterst obehaglig. För många år sedan var jag och min exman på semester och vi sammanstrålade då med ett kompispar till oss över en dag. De i sin tur hängde med ett par de lärt känna på semesterorten och som de tyckte var supermysig. Vilket de säkert också var. Problemet var bara att när vi dök upp blev de så star struck att de knappt kunde prata. Pappan i familjen sprang bara runt och plåtade oss KONSTANT hela dan, ur alla vinklar och i alla situationer. Vilket inte känns jättebekvämt när man är i bikini. Och de måste ha ett par gig med bilder på oss från den dagen. Och mamman hade ett jobb jag tycker är superintressant (säger inte vilket, för jag vill inte någon ska känna sig utpekad) som jag gärna hade ställt massa frågor om. Men hon var så uppfylld av att hon pratade med Camilla LÄCKBERG att hon inte kunde svara på en enda fråga.  Hela dan blev jättekonstig och jag tyckte det var så synd. De var säkert jättefina och intressanta människor, men vi fick aldrig chansen att se det, eftersom de var så uppfyllda av att träffa två kändisar.

Jag kan också märka av att det finns en del som gärna vill bli kompis med mig och hänga med mig, pga kändisfaktorn. Och sånt har jag blivit sjukt allergisk mot. Jag slår totalt backut. Jag får NOLL lust att ens vistas i samma postnummerdistrikt som den människan, och jag vill INTE ha någon sådan i mitt liv. Min radar för detta har bara blivit allt mer utvecklad, och jag har helt ärligt rensat en del i min bekantskapskrets, i de lägen jag känt att mitt kändisskap är en större motivation för dem till vänskap, än min person.

Lite dråpliga situationer uppstår ju dock också. Har två rätt roliga som jag spontant minns. Det ena var när jag sprang på en man i min ålder ungefär i stan, och mannen tittade mycket fundersamt på mig och letade i minnet och frågade: ”Jag känner så HIMLA väl ingen dig – var har vi setts?” Och jag antog genast att han kände igen mig från min offentliga roll, så lite generat sa jag för att hjälpa honom på traven…”ja… jag skriver ju lite böcker och så… syns på TV emellanåt…”  Då avbryter han mig och utbrister glatt: ”Nej men just det – Vi har ju barn på samma dagis”   Ridå… Åh vad jag skämdes….

Sen var det den där gången som var första, enda och sista gången jag använde begreppet: ”Vet du inte vem jag är…”  – Jag skulle hämta ut ett paket på vårt lokala ICA, Bea. Det spöregnande, och när jag stått i kö en stund och kom fram till disken insåg jag att jag glömt mitt leg. Och jag tittar ut och ser hällregnet och ORKAR bara inte ge mig ut i skitvädret, åka hem och hämta leget och sen tillbaks igen. Så jag frågar med min vänligaste röst den 20-nånting åriga killen i kassan. ”Ursäkta, jag har glömt mitt leg. Men du känner möjligtvis inte igen mig?” Han tittar på mig, tuggar långsamt på ett tuggummi och säger sen kort: ”Nä.”  Ah ok… Lite svettig börjar jag bli nu, men jag vänder mig istället hoppfullt till de två damerna i 60-årsåldern bakom mig. En av mina största målgrupper bland mina läsare, så jag tänker att de BORDE ju veta vem jag är. Jag ställer frågan till dem: ”Ursäkta, känner ni möjligtvis igen mig?”  Damerna tittar med tom blick på mig och skakar på huvudet. ”Nej tyvärr.” Nu börjar det bli ruggigt pinsamt och jag är precis på väg att med förnedringen som sällskap lämna kön och ge mig ut i regnet efter mitt leg. Då lutar sig en av damerna som brukar jobba bakom disken, ut från kontoret precis intill och säger skrattande: ”Det är ok, jag vet vem hon är.”

Jag kommer ALDRIG mer hur desperat jag än är använda mig av ”Vet du inte vem jag är….”

 

 

 

 

  1. Detta kanske bara är jag, men jag har nästan tyckt att det är mer fantastiskt att träffa författaren till en bok jag älskar än att träffa en kändis på stan. Jag älskar att diskutera böcker och de gånger jag diskuterat böcker med personen som skrivit dom har varit några av dom bästa konversationerna i mitt liv. Hade jag träffat dig på stan så hade jag varit den jobbiga tjejen som aldrig slutade prata och ville diskutera allt.

  2. Linda skriver:

    Ha ha så jäkla kul?? fasen va pinigt!! Mer sånt kul vill jag höra !!

  3. Många gånger gör ju ni kändisar” större grej av det också, jag är allergisk mot märkvärdiga människor ,,du är säkert inte det,, men vissa kändisar är bara för mycket,, med överallt, tacka vet jag Lasse Winnerbäck han är privat och inget onödigt skvaller där inte. Jag gillar dina böcker väldigt mycket, men inte alltid då du är med på tv, du tar över liksom.

  4. Rosita skriver:

    Instämmer med många fler, å så jag gillar ditt härliga, okonstlade och generösa sätt att beskriva och berätta. Älskar de två sista stories ?

  5. Sophie skriver:

    Hej Camilla, du verkar vara en väldigt jordnära person med sunda värderingar och syn på tillvaron. Jag gillar dig 😉 Tyvärr är dock inte deckare my cup of tea..haha Vet inte varför men, men. Jag håller verkligen med om det du skrev i inlägget om att barnen får hjälpa till hemma. Inget fel i det tycker jag, även fast jag vet att många tycker att ”barnarbete” det ska inte mina barn behöva hålla på med. Synd att de inte förstår att deras ungar kommer stå som fågelholkar senare i livet..

    1. Vicky skriver:

      De kommer stå som killen jag delade lägenhet under universitetstiden med. Han trodde (på fullt allvar) att när glödlampan gick sönder i taklampan fick man köpa helt ny taklampa. Och mycket mycket mer i samma stil…

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..