I annonssamarbete med LUNDBY

Älskade dockskåp

Jag har en väldigt speciell relation till min barndoms leksaker. Många har jag sparat och jag har med visst motstånd lyckats förmå mig att låta mina barn leka med dem, men det har gjort ONT i kroppen när de sedan mycket riktigt lekt sönder en del av dem....

 

Min smurfsamling vårdas dock ömt av 14-åriga sonen, min suddsamling är högt älskad av 12-åriga dottern och 7-åringen tycker att mina gamla utklädningskläder är det bästa som finns.

MEN – min allra käraste leksak från barndomen har jag inte kvar. Ett Lundbydockskåp som jag tillbringade jag vet inte hur många timmar framför. Kanske var det där jag lade grunden för den fantasi som sedan blev mitt levebröd. Jag vårdade min lilla minifamilj ömt, kammade mamman och flickan, sydde egna kläder till hela familjen, utspelade hela scener värdiga en dramaturg i det lilla huset som stod i mitt flickrum.  Jag får fortfarande något varmt i hjärtat när jag tänker på mitt gamla dockskåp. Vet inte riktigt var det tog vägen, men tror att det försvann någonstans genom alla mina flyttar genom åren. Förhoppningsvis har något annat litet barn glädje av det nu.

Och på Mama-galan blev jag därför stående en lång stund framför dockhuset som Lundby gjort i ordning och som stod där på display. Simon skrattade åt mig, han tyckte jag var lite löjlig som fick stjärnor i ögonen av ett dockskåp. Men det var nog egentligen inte skåpet i sig. Det var alla timmar av barndom det representerade. Lyckan i att befinna sig i en egen värld, en egen bubbla, där man var chef över allt som hände. Jag styrde och ställde över min lilla familj, och kunde ensam bestämma deras öde. Lite samma som jag nu gör med karaktärerna i mina böcker.

Så det blev ett likadant dockskåp till Polly som jag haft när jag var liten. Jag vet det dröjer länge innan hon kan börja leka med det, men ja…  hon har ju en mamma som kanske passar på när ingen är hemma…. 😉

Lundbys instagram finns massvis av dockskåpsinspiration.

  1. Lena D skriver:

    Jag fick min första Astrid Lindgren-bok när jag var 7 år, det var en Pippi Långstrump. A L var en magiker, hon målade upp människor och miljöer så att jag ”var där”. För mig är det fortfarande ren terapi att läsa hennes böcker och se filmerna. Jag minns en intervju där hon berättade att hon ofta såg ett litet hjälplöst barn framför sig, ett ensamt, fruset och hungrigt barn, och hur hon tog hand om detta barn och gav det mat, värme och kärlek. I en av Madicken-filmerna är det en alldeles underbar scen där husjungfrun Alva blir medbjuden till en välgörenhetsbal för de fattiga, men hur hon blir utfryst av alla för att hon är ett ”tjänstefolk”. Sotaren gör entré och bjuder upp henne, borgmästarinnan gråter av vämjelse över denna skandal. En helt magnifik scen. Ronja Rövardotter trotsar sin far intill förvisning för att göra vad hon anser är rätt, hon dömer inte Birk för att hennes far anser honom komma från en fiendefamilj. Aldrig någon gång har jag tolkat A L:s underbara person/miljöbeskrivningar, och hennes berättelser om sin barndoms Småland som ett sätt att frysa ut – TVÄRTOM! Att TA IN i värmen, gemenskapen, in i det goda – så har jag läst hennes böcker! Att över alla gränser, trots risk för utfrysning för egen del, ta hand om den utsatte, så har jag läst hennes böcker. Emil gav bort familjens julmat till fattighjonen, han kysste prostinnan, han var en sann djurvän och räddade livet på griseknoen. A L vände sig mot rasism och mot våld över huvud taget. I en annan intervju berätta hon en gripande historia: En mamma tappade till sist tålamodet med sin illbatting till son, och skickade ut honom att hämta björkris som han skulle få pisk med. Han var borta länge och kom till slut hem med en sten. ”Jag hittade inget ris, men här får du en sten som du kan kasta på mig”. Mamman insåg hur galet hon betett sig, och satt länge mede sonen i knät, det grät båda två. Sen la hon stenen på spishyllan som en evig påminnelse: ALDRIG MERA VÅLD! A L var djupt rörd när hon berättade detta, och om någon var emot våld, särskilt mot barn, så var det hon. Hade hon nekat ett krigsdrabbat barn hjälp? Knappast. Att använda hennes namn i ett syfte långt bortom hennes egna uttalade värderingar är övergrepp tycker jag, det är skändande. Jag ser ingenstans att Camilla har synpunkter på att J Å läser Astrid för sin son, utan på att han använder henne i ett missvisande syfte. Tack för det Camilla! Och, som sagt, de som verkligen kände henne reagerade på precis samma sätt. Det är svar nog.

    1. Camilla: Exakt som du beskriver känner jag och uppfattar henne. Och det är ju MIN personliga uppfattning absolut, och den reagerade jag utifrån. En del har hållit med mig, en del inte. Jag tycker det är solklart att han velat dra fördel av hennes symbolism, och jag tycker också det är lika solklart att hon inte hade ställt sig bakom det. Det är min åsikt och min övertygelse. Och det hade varit ok för mig att föra en debatt om. Men det jag tyckt varit jobbigt i denna debatten är hur snabbt ”viskleken” lyckades förvanska det jag faktiskt sa, till att basunera ut budskapet: ”Läckberg vill minsann tala om för folk vem som får läsa Astrid eller inte.” Vilket självklart många reagerar på. Det skulle jag också. Och när tillräckligt många upprepat det blir det en ”sanning” och ingen bryr sig längre om att kolla om jag verkligen skrev så. (vilket jag alltså inte gjorde). Och jag framstår som dryg, elitistisk, osv. Så troligtvis lyckades istället mitt inlägg vändas till att bli till SD:s fördel då de iom att mitt inlägg medvetet feltolkades, framställdes som ”mobbade” och fick en offerroll. De fick sympati och det känns ytterst beklagligt om jag bidrog till att de nu istället fick sympati. Och när jag påpekat att jag inte tolkats korrekt – används argumentet att jag ”gnäller”. Det är en grupp som det är oerhört svårt att vinna över, det finns en stor skicklighet i att vända och vrida på saker. Så med det sagt – skönt att se att någon faktiskt läste vad jag skrev, istället för att läsa påhittade tolkningar på twitter etc… Tack för det.

  2. M skriver:

    Vet inte hur gammalt/gamla barn han har, tänkte bara ur deras synvinkel. I kritiken mot deras Pappa. Men kanske de förstår, att det bara är kritik mot hans politik. Tänker också ofta på dina barn, när folk blandar sig i och är elaka. För mig skulle det svida mest i kritik mot mig, att barnen skulle drabbas. Tänker att det säkert gör så för dig med, även om du är van och vet vad du gör. Därför reagerade jag. För att jag upplevde att barn blev del i en politisk debatt.

    1. Camilla: Ja, jag förstår det på ett sätt. Samtidigt ligger det en medveten retorik i hans val att prata om sin son och via det Astrid i intervjun. Ja, jag vet en del hävdat att nej det finns ingen strategi bakom samtalsämnena eller hur och vad man svarar på frågor. Men jag har själv fått en bråkdel av den mediaträning och mediaerfarenhet som våra politiska ledare får, och inget sägs eller görs av en slump på en sådan här viktig intervju för en partiledare. Och iom att han pratade om sin son, och via honom pratade om Astrid och sedan politiserade (i mina ögon) henne i intervjun genom att bla rekommendera Löfvén att läsa henne, så finns det ett naturligt retoriskt grepp att svara i samma kontext som han gjorde. Hade han inte pratat om sin son i intervjun, hade jag inte tagit upp det i min text. Visste faktiskt inte ens att han hade barn innan jag läste intervjun. Så jag håller med – ett barn blev en del i en politisk debatt, men som jag ser det var det inte jag som förde in honom i ett sammanhang som kan bli föremål för debatt. Och jag köper ju hela tiden här att man skriver om mina barn – om jag själv för in dem i det här offentliga sammanhanget. Det jag dock brukar fräsa till om är om det som skrivs inte är på en ok nivå. För mig hade det t ex varit övertramp av mig om jag skrivit ”stackars sonen som har en sån pappa” (obs skrev alltså INTE så, jag utgår kallt ifrån att JÅ är en utmärkt pappa) – men som exempel på var jag skulle tycka det var över gränsen. Är du med på hur jag menar och hur jag resonerar? Du behöver självklart inte hålla med, men jag vill det ska framgå hur jag tänker.

  3. M skriver:

    Vad har Jimmys barn gjort för att förtjäna denna skit? Hans barn, om nåns, behöver ju verkligen Astrid. Vem är vi att döma. Tror inte Astrid har något emot att Jimmys barn växer upo med hennes budskap.

    1. Camilla: Jag förstår inte var någon läst att jag säger att han inte skall läsa Astrid Lindgren för sitt barn? Det är inte vad jag skrev. Tvärtom anser jag att alla borde läsa massor både av och OM Astrid Lindgren. Det jag vände mig emot var att han använde en av våra mest folkkära författare i propagandasyfte för ett parti som står för mycket som hon INTE stod för. Och nej jag kände henne inte, men hennes dotter har varit mycket tydlig med var Astrid stod i dessa frågor (liksom Astrid själv i intervjuer) och hennes barnbarn reagerade exakt som jag över Jimmies intervju och skrev en debattartikel om detta i Expressen dagen efter mitt inlägg. Och Astrids familj borde ju veta vad hon skulle tyckt – eller hur….. Och nej var ingen slump att han började dra upp Astrid Lindgren, dessa intervjuer är något de är noggrant drillade för (det är alla skickliga politiker, och han ÄR en skicklig politiker) – och han gjorde redan i somras ett försök att gnugga sig mot Astrid Lindgrens mycket folkkära symbolism. Men har aldrig sagt han inte ska läsa Astrid Lindgren för sin son? det är rent hittepå och har spritt sig som ett klassiskt retoriskt försök att få mig att behöva försvara mig mot något som jag inte ens sagt – istället för att man ska diskutera det jag egentligen sade. Men ingen är gladare än jag om Astrid Lindgrens budskap och mentalitet skulle nå fram till så många som möjligt.

  4. Lena D skriver:

    PS/ Vill bara berätta en liten gullig sak som ett av mina barnbarn sa för ett tag sen. Jag bar mig klantigt åt och snubblade och stukade foten, kunde inte stå på den på några dagar. Barnbarnet, denne godhjärtade lille pärla, var bekymrad, jag hade väl inte långtråkigt? Han dukade upp med mandelkubb, läsk, en mycket begagnade lakritsklubba och så fjärrkontrollen till tv/dvd. Han beordrade farfar att ta fram en skojig film, funderade en stund och kom på det : ”Ta fjam Läckbackan så fajmoj kan titta på däj hemma”!!! Det tog en stund innan vi fattade, men så klart: Han menade filmerna om Fjällbacka, av Läckberg 🙂 Vi är från Bohuslän men bor inte där nu, vi är ofta där och han vet hur mycket jag älskar min ”hembygd”. Han har så klart hört att jag pratar om Läckberg och Fjällbacka, och att jag ibland faktiskt sätter på någon av filmerna, för hundrade gången, bara för att få lite känsla av att vara hemma 🙂 Han har inte sett dem, kan ju vara lite väl ”läskigt” för en tvååring, men han har uppfattat att det är vad farmor gillar! Gulligt tycker jag 🙂 Och Läckbackan är inget dumt uttryck 🙂

    1. Camilla: Men gulle!!!!! Och ha ha heter gärna ”Läckbackan” om han vill, jättesött!!

      1. Lena D skriver:

        Vi trodde först att han menade ”läsk-backen” – inte för att det bjuds läsk till vardags, men vid särskilda tillfällen så… Det vet han, och nog var det väl ett särskilt tillfälle när jag låg och inte kunde röra mig! Men Läckbackan var något helt annat, och jag tycker det var fint! Kan man rationalisera och slå ihop två namn till ett, så varför inte? 🙂

  5. Lena D skriver:

    Åh, underbara dockskåp och gamla leksaker! Är så glad att jag sparat mycket av mina, och som barnbarnen nu kan titta på – och så klart leka ”ösiktigt” med 🙂 Dockskåpet med möbler och dockor. Barbiedockorna. Säga vad man vill, de kanske sprider ett kvinnoideal vi inte ställer upp på, men jag älskade dem! Jag har kvar allihop, kläder och tillbehör, den lilla hunden, ett minibadkar till lillan, en dubbel-garderob i illröd vinyl… Gud vad vi lekte med dem! Bokmärken med ljuvliga änglar och eleganta brudpar, dockan som kan blunda och kan titta, och ångmaskinen, jag älskade den också! En magisk speldosa, en plåtkarusell med hästar och cirkusprinsessor som snurrar och dansar när man drar upp den. Jag växer aldrig ifrån dem, vilken skatt att ha dem kvar 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..