Om mina skilsmässor

Camilla: Har jag skiljt mig för lätt? Skiljer vi oss för lätt idag?

Camilla:

Tar oftast inte åt mig kommentarer om mitt liv personligt – även om jag rätt ofta biter ifrån om ton osv vilket ni vet, och som ni både hissar och dissar.

Men en sak som jag alltid känner svider till i hjärtat är när jag inte ofta, men inte sällan heller, får kommentarer om mina skilsmässor. Att jag klumpas ihop som en grupp med ”kändisar som skiljer sig titt som tätt.” Att jag får omdömet av en vilt främmande människa att jag bytt man ofta, att jag gett upp för lätt, att jag jagat förälskelsen och inte förstår att man måste jobba för ett äktenskap, att barnen får sitta i kläm för min jakt på förälskelse, osv osv osv.   Kommer inte ihåg alla formuleringar men budskapet som går igenom är det samma – att jag sett lättviktigt på mina äktenskap och egoistiskt fladdrat som en fjäril från blomma till blomma, utan att ta hänsyn till mina barns bästa.

Så jag vill faktiskt reda ut detta. Jag berör inte ofta mina skilsmässor, mest pga att de i mitt fall lätt omvandlas till smaskigt skvallertidningsmaterial. Som jag sedan dessutom får skit för av folk som suckar och skriver att: ”Guuud måste den där människan vara i tidningarna jämt, hur uppmärksamhetskåt kan man vara?”   Och den kommentaren känns alltid så absurd. Jag ger sällan intervjuer, om jag inte är i en lanseringsperiod. Tackat nej till jag vet inte hur många både tidnings- och TV-intervjutillfällen. Och även mängder av underhållningsprogram odyl.  Duckar så ofta jag kan alltför privata frågor om skilsmässor odyl när jag väl gör intervjuer. Jag känner mig inte som en person som sitter och fläker ut mig medialt i alla tidningar och TV. Däremot ser jag medianärvaro som en del av mitt arbete när jag lanserar något. Men ja självklart – att jag har en så öppen instagram och blogg bidrar ju självklart till att media skriver mycket om mig, och jag har ju naturligtvis valet att stänga ner mina sociala medier, eller börja vara mycket mer ”sluten”. Det skulle minska mängden media skriver, det förstår jag. Men jag gillar att vara öppen med ER (inte med tidningarna) och jag gillar att vara en tillgänglig författare och visa mitt liv bortom en påklistrad yta.  Författare är ett ensamt jobb och att kommunicera med er tycker jag är både kul och ger ett slags sällskap. Men ja, jag har till viss del mig själv att skylla. Men jag försöker inte medvetet skapa rubriker eller media, det skapas åt mig.

Med det sagt vill jag göra ett undantag och prata lite om mina skilsmässor. För att bemöta den syn som jag skriver ovan emellanåt dyker upp om mig som någon slags oansvarig förälder som kastar mig från äktenskap till äktenskap. För det stämmer inte.

Mina stora barns pappa och jag var tillsammans i 12 år. Och Charlies pappa och jag var tillsammans i 6 år. Det är två förhållanden under 18 års tid. Det är inte jättemycket. Och även om de förhållandena inte höll hela livet ångrar jag inget fast det med facit i hand inte höll. Man vet inte hur livet blir på förhand. Man måste våga satsa. Det finns inga garantier.

I båda fallen var skilsmässorna till 100% mitt beslut. Och motparten ville inte skiljas alls. Vilket är lättare på ett sätt för den som väljer, men svårare på ett sätt. Det är ett tungt ansvar att bära och ligger mycket vånda och mycket tid och fundering bakom. Och jag vet det inte är bilden som gavs utåt, men det var viktigt då att ge den bilden för att inte såra någons känslor, nu är vi allihop på bra, stabila ställen i livet, mycket vatten har runnit under broarna,  och vem som beslutade vad har inte längre någon betydelse, för någon av oss. Annat än för resonemanget nu kring skilsmässa.

För är det ett lätt beslut? Något man fattar lättviktigt? Folk slänger sig ibland med termen ”Folk skiljer sig för lätt nu för tiden.”  Jag anser inte det stämmer. Jag ser så många som kämpar, år ut och år in. Som sliter på varann, sliter på familjen, våndas och mår dåligt. Som försöker prata, försöker kommunicera, försöker kompromissa, går i terapi, pratar med vänner, pratar med familj, grälar tyst på kvällen så att barnen inte ska höra, eller ännu värre – grälar högljutt inför stumma, förtvivlade barnansikten. Jag tycker många kör det allt för långt i botten istället för att kunna skiljas som vänner.

Så det är därför jag aldrig för en sekund ifrågasatt mina beslut att skilja mig. Jag har aldrig haft dåligt samvete för det. Jag vet att jag försökte allt, jag vet att jag fattade ett väl övervägt beslut, jag vet att jag fattade det beslut som behövdes för familjen även om andra parten inte såg det just där och då. Jag vet också att jag fattade det beslut som i långa loppet var bäst för barnen. Jag vände på varje sten, försökte varje möjlighet, övervägde varje alternativ att fortsätta hålla ihop – innan jag fattade beslutet. Och jag fattade beslutet innan de relationerna körts i botten och saker sagts som aldrig går att ta tillbaks. Och det är jag stolt över. Det är en av anledningarna till att de tre stora barnen idag har förmånen att ha föräldrar som kan samarbeta och samtala som vuxna människor, vi kan umgås och till och med ha trevligt på sammankomster som rör barnen och de har aldrig hört ett enda ord från någon av sina föräldrar om den andra föräldern. DET är en gåva värd att ge sina barn.

Så det är detta jag kommer att säga om mina skilsmässor. Det är så långt min inbjudan till er i den frågan sträcker sig. Naturligtvis är det allra bästa alternativet för barn, två föräldrar som älskar varandra och håller ihop i en lycklig familj hela livet. Men som god tvåa kommer skilda föräldrar som samsas och kärleksfullt delar omsorgen om sina gemensamma barn – och har en bra tillvaro på var sitt håll. Två lyckliga hem är bättre än ett olyckligt. På den punkten kommer jag aldrig att tveka. Och jag vet att jag fattade rätt beslut.

  1. Andrea skriver:

    Jo, men man får lätt uppfattningen att du tar lätt på skilsmässor, du har ju ändå skaffat barn med två män som du vart gift med och nu skaffat barn med en tredje. Du kanske förstår att folk har åsikter. Ok att skaffa barn med högst två men när man kommer till en tredje kanske det är dags att stanna upp och reflektera lite. Eftersom att du väljer att vara en såpass offentlig person så får du väl räkna med frågor. Och sen att du går och blir ihop med någon som är så pass mycket yngre än dig för att skaffa barn direkt (ja, många ser det nog som direkt eftersom att du sagt att ni försökte länge innan det tog sig) så förstår man att du jagar ständig passion. Man måste jobba på son relation, kanske stanna upp tänka tillbaka på ”vad var det som fick mig att falla för denna personen från början t.ex. En bra sak är att du kommer fint överens med dina första barns pappor, det är ju inte alla som gör.

  2. Linda skriver:

    Så fint skrivet om något så svårt. Det var så mycket respekt i inlägget.
    Jag är avundsjuk på din relation med dina ex män. Levde med en våldsam man som jag fick barn med. Vilket inte blev bättre efter en separation. Men idag har vi vuxna och fina döttrar trots allt.
    Kram till dig och dina nära

  3. Vivvi skriver:

    Hej
    Tycker du är grym.
    Jag är en tjej som är i din ålder o min sambo i Simons ålder. Vi ska nu ha barn o har inte fått så positiv respons, kan tänka mig att du fått stå ut med en del om erat förhållande o så. Hur gör man för att ”skita i vad andra tycker”
    😔 sen de här med åldersskillnaden, varför ska folk bry sig..

    1. Camilla: mitt bästa råd är att bita ihop – det KOMMER att lägga sig…. Visa att de har fel, så kommer olyckskorparna att sluta kraxa så småningom… det är värt det!!

  4. Jag håller med, hellre lyckliga föräldrar på varsitt håll än olyckliga tillsammans. Det verkar finnas en tidsfrist för både hur länge man ska ”hålla ut” och hur lång tid det måste passera innan man får träffa någon ny. Tror sällan att man ger upp för lätt, för det är inget lätt beslut. Det är alltid tufft. Oavsett. Man vill varken såra eller bli sårad. Men man måste också kunna leva med sig själv. Barnen mår också bättre av föräldrar som inte är arga och bittra. För jag tror att man blir det till slut.

  5. Johanna skriver:

    Camilla! Du är min skilsmässoguru! Tack !

Lämna ett svar till Helene Andersson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..