Om mina skilsmässor

Camilla: Har jag skiljt mig för lätt? Skiljer vi oss för lätt idag?

Camilla:

Tar oftast inte åt mig kommentarer om mitt liv personligt – även om jag rätt ofta biter ifrån om ton osv vilket ni vet, och som ni både hissar och dissar.

Men en sak som jag alltid känner svider till i hjärtat är när jag inte ofta, men inte sällan heller, får kommentarer om mina skilsmässor. Att jag klumpas ihop som en grupp med ”kändisar som skiljer sig titt som tätt.” Att jag får omdömet av en vilt främmande människa att jag bytt man ofta, att jag gett upp för lätt, att jag jagat förälskelsen och inte förstår att man måste jobba för ett äktenskap, att barnen får sitta i kläm för min jakt på förälskelse, osv osv osv.   Kommer inte ihåg alla formuleringar men budskapet som går igenom är det samma – att jag sett lättviktigt på mina äktenskap och egoistiskt fladdrat som en fjäril från blomma till blomma, utan att ta hänsyn till mina barns bästa.

Så jag vill faktiskt reda ut detta. Jag berör inte ofta mina skilsmässor, mest pga att de i mitt fall lätt omvandlas till smaskigt skvallertidningsmaterial. Som jag sedan dessutom får skit för av folk som suckar och skriver att: ”Guuud måste den där människan vara i tidningarna jämt, hur uppmärksamhetskåt kan man vara?”   Och den kommentaren känns alltid så absurd. Jag ger sällan intervjuer, om jag inte är i en lanseringsperiod. Tackat nej till jag vet inte hur många både tidnings- och TV-intervjutillfällen. Och även mängder av underhållningsprogram odyl.  Duckar så ofta jag kan alltför privata frågor om skilsmässor odyl när jag väl gör intervjuer. Jag känner mig inte som en person som sitter och fläker ut mig medialt i alla tidningar och TV. Däremot ser jag medianärvaro som en del av mitt arbete när jag lanserar något. Men ja självklart – att jag har en så öppen instagram och blogg bidrar ju självklart till att media skriver mycket om mig, och jag har ju naturligtvis valet att stänga ner mina sociala medier, eller börja vara mycket mer ”sluten”. Det skulle minska mängden media skriver, det förstår jag. Men jag gillar att vara öppen med ER (inte med tidningarna) och jag gillar att vara en tillgänglig författare och visa mitt liv bortom en påklistrad yta.  Författare är ett ensamt jobb och att kommunicera med er tycker jag är både kul och ger ett slags sällskap. Men ja, jag har till viss del mig själv att skylla. Men jag försöker inte medvetet skapa rubriker eller media, det skapas åt mig.

Med det sagt vill jag göra ett undantag och prata lite om mina skilsmässor. För att bemöta den syn som jag skriver ovan emellanåt dyker upp om mig som någon slags oansvarig förälder som kastar mig från äktenskap till äktenskap. För det stämmer inte.

Mina stora barns pappa och jag var tillsammans i 12 år. Och Charlies pappa och jag var tillsammans i 6 år. Det är två förhållanden under 18 års tid. Det är inte jättemycket. Och även om de förhållandena inte höll hela livet ångrar jag inget fast det med facit i hand inte höll. Man vet inte hur livet blir på förhand. Man måste våga satsa. Det finns inga garantier.

I båda fallen var skilsmässorna till 100% mitt beslut. Och motparten ville inte skiljas alls. Vilket är lättare på ett sätt för den som väljer, men svårare på ett sätt. Det är ett tungt ansvar att bära och ligger mycket vånda och mycket tid och fundering bakom. Och jag vet det inte är bilden som gavs utåt, men det var viktigt då att ge den bilden för att inte såra någons känslor, nu är vi allihop på bra, stabila ställen i livet, mycket vatten har runnit under broarna,  och vem som beslutade vad har inte längre någon betydelse, för någon av oss. Annat än för resonemanget nu kring skilsmässa.

För är det ett lätt beslut? Något man fattar lättviktigt? Folk slänger sig ibland med termen ”Folk skiljer sig för lätt nu för tiden.”  Jag anser inte det stämmer. Jag ser så många som kämpar, år ut och år in. Som sliter på varann, sliter på familjen, våndas och mår dåligt. Som försöker prata, försöker kommunicera, försöker kompromissa, går i terapi, pratar med vänner, pratar med familj, grälar tyst på kvällen så att barnen inte ska höra, eller ännu värre – grälar högljutt inför stumma, förtvivlade barnansikten. Jag tycker många kör det allt för långt i botten istället för att kunna skiljas som vänner.

Så det är därför jag aldrig för en sekund ifrågasatt mina beslut att skilja mig. Jag har aldrig haft dåligt samvete för det. Jag vet att jag försökte allt, jag vet att jag fattade ett väl övervägt beslut, jag vet att jag fattade det beslut som behövdes för familjen även om andra parten inte såg det just där och då. Jag vet också att jag fattade det beslut som i långa loppet var bäst för barnen. Jag vände på varje sten, försökte varje möjlighet, övervägde varje alternativ att fortsätta hålla ihop – innan jag fattade beslutet. Och jag fattade beslutet innan de relationerna körts i botten och saker sagts som aldrig går att ta tillbaks. Och det är jag stolt över. Det är en av anledningarna till att de tre stora barnen idag har förmånen att ha föräldrar som kan samarbeta och samtala som vuxna människor, vi kan umgås och till och med ha trevligt på sammankomster som rör barnen och de har aldrig hört ett enda ord från någon av sina föräldrar om den andra föräldern. DET är en gåva värd att ge sina barn.

Så det är detta jag kommer att säga om mina skilsmässor. Det är så långt min inbjudan till er i den frågan sträcker sig. Naturligtvis är det allra bästa alternativet för barn, två föräldrar som älskar varandra och håller ihop i en lycklig familj hela livet. Men som god tvåa kommer skilda föräldrar som samsas och kärleksfullt delar omsorgen om sina gemensamma barn – och har en bra tillvaro på var sitt håll. Två lyckliga hem är bättre än ett olyckligt. På den punkten kommer jag aldrig att tveka. Och jag vet att jag fattade rätt beslut.

  1. Intressant inlägg. Jag har ju varit en sån som ifrågasatt överlag varför en del verkar skilja sig ”lätt” och ”ofta”. Men ja, jag har tänkt om ganska mycket där då jag självklart inte vet allt om vad som pågår hemma hos andra. Och du och din exmän verkar ju ha löst detta på ett utmärkt sätt, såg bilder på insta från er julafton och blev så varm i hjärtat. En sak som jag brukar undra över är varför man efter en skilsmässa har så bråttom att skaffa barn med nästa kärlek? Självklart vet jag att det aldrig finns några garantier för att ett förhållande kommer hålla livet ut och man kan inte leva med det förbehållet. Men är man inte mer eftertänksam med skilsmässa och skilsmässobarn i bagaget? Du behöver inte svara om du inte vill, och jag menar det absolut inte som anklagande. Bara en undran.
    Gott nytt år och lycka till med lanseringen av nya boken!

    1. Camilla: Finns ju många anledningar till varför man väljer att skaffa barn vid en viss tidpunkt, och svårt att redovisa varför i just det här fallet utan att bli för privat. Och att resonera om man borde skaffat då och då blir ju för en förälder automatiskt en diskussion om ”borde det barnet funnits” då i förlängningen. Och ja, Charlie kom t ex tidigt i relationen, men vi är så glada han finns och han är en gåva och en glädje för många runt sig. Jag tror att alla barn föds när de ska födas och han kom när han skulle komma och han var just den han skulle vara. Och att vi skilde oss har inte minskat hans livskvalitet, han har en enormt stor familj runt sig både blodsband och icke blodsband. Så med alla facit i handen i världen var det ett 100% rätt beslut att skaffa barn där och då – trots att vi sedan skilde oss. Hoppas det lite besvarar din fråga, och tack för du frågar på ett så fint sätt.

  2. Hade en mormor och morfar som levde ett olyckligt liv tillsammans i sådär sextio år. Det var ett tyst molande hat i luften varvat med små explosioner. De höll ihop för att man skulle det, för ”hedern” eller något sånt. Därför blir jag galet provocerad när folk moraliserar över andras ”lätta” skilsmässor. Som utomstående har man aldrig hela bilden.

  3. KÄnner inte till statistiken, men det kanske är vanligt att man gifter och skiljer sig flera gånger? Men eftersom du är kändis så klart uppmärksammas det. Men ingen har ju med det att göra. Ingen känner till er privata sfär och som Helena skrev ingen har hela bilden. Du behöver verkligen inte förklara och rättfärdiga dina beslut.

  4. Ja jag tillhörde den där som bara gick och gick i allt elände alldeles för länge. Det gick så långt att jag blev helt avtrubbad av omvärlden och nästan blev sjuk.

    Jag var aldrig glad. Nej man skiljer inte sig hörde jag av mina närmaste. Ja mest svärmor då😕 jag var så nedgången och orkade inte ta tag i det. Vi bråkade inte mitt ex o jag. Äktenskapet var bara helt dött. Vi levde som pensionärer i princip.

    Inget fel på pensionärer hehe men är man 35 ska man inte leva som om man vore 70. Jag tror att vår dotter kände av att vi var olyckliga även om vi försökte ”lossas” va lyckliga. Fy vilken tid det var och jag ångrar sååå att jag lät de gå så lång tid innan vi skildes. Vi var ett par i 19 år.

    1. Tack!

      Precis de där känslorna brottas jag med just nu. Det är dött och känslo kallt och våra barn går runt med en olycklig mamma.
      Är även lögner och brist på tillit inblandade. Mitt självförtroende är i botten och jag har äntligen insett att jag är värd mer.
      Men verkligen inget lättvindigt beslut.

      Varit ett par i över 11 år och nu återstår ett tufft samtal och praktiska lösningar.

        1. Tack snälla!
          När jag tänker på framtiden så ser jag framför mig att jag kommer må bra.
          Men som sagt en tung väg dit.

      1. Jag lovar dig att även om detta är ett av dina svåraste beslut kommer du att må bra när allting landat. Lycka lycka till! 💕

    2. Hehe, tvärtom ska det vara, att vara 35 år och tro på ett lika aktivt kärleksliv ännu vid 70. Tror helt klart det är möjligt, med samma människa. Bara man hittat rätt. Och vill. Och inte blandar ihop livskris med kärleksbrist. Felet måste inte vara den andres då man mår dåligt. Även om det är lätt att se problemet där. Och irritera sig. Speciellt om den andre känner sig hotad av den enes förändringsfas…o tar det personligt… terapi aldrig fel, men helt klart, vissa äktenskap är inte menade. För mig är min partner lika självklar som mina älskade föräldrar o syskon. Otänkbart att lämna, föreställa mig liv utan honom. Men jag kan förstås bli lämnad, finns inga garantier. Tacksam för varje dag vi ser varandra, kramas o vill vara på samma ställe. Fattar att inte självklart!

      1. Ja det är bara att gratulera till ditt förhållande☺ just det du skriver om att vissa äktenskap inte är menade var just mitt. Vi hade ju inte alls samma humor eller värderingar som jag tror är oerhört viktigt i ett kärleksförhållande.

        Fattar inte så här efteråt hur vi bara lyckades hålla ihop i 19 år? Helt makalöst vad människan kan göra för att ” tro” att det helt plötsligt bara ska bli bättre nån dag. Så blev det inte!!

        1. Oj, 19 år är mycket! Alldeles för länge att vara olycklig. Lycka till med allt. Vi har 22 år. 19 år då blev ett par. Samma humor, samma bakgrund, samma värderingar, olika personligheter. Båda väldigt självständiga. Mycket tur med i bilden. Hur mycket vet man egentligen…som 19-åring 🙂

  5. Hej Camilla, det är ju fantastiskt att ni lyckas dela på er och hitta tillbaka till en ny relation för barnens skull. Kanske även flr er vuxnas skull också då ni en gång i tiden tyckt om varandra tillräckligt för att ha en lång relation.

    Jag tror att ”skilja sig lätt” beror på en helt annan sak än kvinnor flackande till någon bättre.

    Jag tror många skiljsmässor beror på att samhället kräver andra saker av oss idag än förr. Låt oss titta tillbaka bara så lite som 60-70 år. Då var kvinnorna mer beroende av männen och tvärtom. Mannen arbetade och kvinnorna tog hand om hemmet (generaliserat) Vi var beroende av varandra på ett helt annat sätt då än nu. På gott och ont.

    Frågan är väl om det goda överväger det onda?

    Idag är det lätt att skilja sig, vi kvinnor jobbar, tjänar egna pengar och möjligheterna blivit större till karriär och det förväntas inte av oss att vi ska ha 2,25 barn vid 22,3 års ålder. På gott och ont återigen.

    Många kvinnor lider idag av psykisk ohälsa och värre blir det, jag tror det finns en koppling.

    Hoppas du (och alla läsare) får en fin dag!

    Mvh Pippi

    1. Faktum är att det ÄR för lätt rent juridiskt och även ”moraliskt” att skilja sig nu. Mer än hälften av alla svenska äktenskap kraschar. Hälften! Det säger väl ändå något om att det inte riktigt står ”rätt” till med vår bild av vad äktenskapet är. Eller kärlek. Tidigare ingick t ex samtal och stöd av en präst eller liknande innan man kunde få igenom skilsmässobeslutet. Inget sådant finns idag om man inte frågar efter det eller erbjuds det av t ex församlingar eller äktenskapsrådgivare. De kyrkor som startat stödsamtal etc nu, ser i sin statistik hur par som bara bromsar lite och får någon att tala med, se på sig själva utifrån, se på vad motgång, sjukdom och annat kan göra med förhållanden och hur man kommer ur det, får hjälp att reda ut förhållandet mellan kärlek och känslor och att de inte alltid är synonyma, väljer att hålla ihop istället för att separera.

      Det riktigt kniviga är att så stor procent av äktenskap går utu när barnen är 1-5 år – då när de är som mest sårbara, beroende och ska lära sig bli trygga i världen och i sig själva! Det är för mig galet, för det visar hur lite motståndskraft som finns att orka hålla ihop när man är trött, slutkörd, oromantisk, nattvakande förälder – trots att man behöver den andra som mest då.
      Vore jag politiker skulle jag lägga in ett stort stöd i form av gratis äktenskapsrådgivning för småbarnsföräldrar, för att motverka ”onödiga” separationer under de åren. För separationer kostar också för individen och samhället. Kvinnor som tjänar mindre (ofta) ska klara eget boende, barn kommer oftare i ekonomisk kläm, särskilt i socioekonomiskt utsatta områden, bidrag till ensamstående ska betalas, många familjer får dubbla utgifter när de kanske inte ens har dubbel inkomst för att en jobbade lägre procent innan. Med mera.

      Jag vet av egen erfarenhet i närmiljön att många separationer kan gå bra också, som Camilla beskrivit tex. Att det finns förtärande förhållanden som bara måste avslutas. Men jag har svårt att tro att 50 procent av äktenskapen är förtärande, och så snart efter att de har börjat, och så snart efter att barnen fötts.

      Stödet till bevarandet av ett livslångt förhållande är för litet. Och den romantiserade synen på kärlek, som är allenarådande i filmer, tidningar, många sociala medier osv, är ofta tyvärr alltför skev.

      1. Hoppas vi fortfarande får stå för moralen. Juridiska avtal något annat. Blanda inte in ” staten ” i moralen i ett avtal mellan vuxna.

  6. Mina föräldrar skiljdes när jag var 8, efter att ha försökt få det att funka i 2 år. Men de skiljdes i rätt tid. Idag är de otroligt goda vänner, vi har alltid firar födelsedagar och jul ihop och de brukar åka MC ihop under somrarna och hur ett garage tillsammans för motorcyklarna.
    Hade de stannat ihop hade nog inte min lilla son kunnat ha mormor och morfar i samma rum

  7. Intressant inlägg! Kan också bli galen på dessa ytliga, osmarta uttalanden om att ”folk skiljer sig för lätt”. Ingen vet vad som pågår mellan två personer i ett förhållande, i en familj. Vilka grunder och motiv det finns för en skilsmässa. Framförallt saknas det respekt för andras val. Allt skall ifrågasättas! Stor kram till er två som ofta är så ärliga och uppriktiga kring de ämnen ni behandlar i bloggen.

  8. Tack för ett fint inlägg!

    Precis de där känslorna brottas jag med just nu och våra barn går runt med en olycklig mamma.
    Är även lögner och brist på tillit inblandade. Mitt självförtroende är i botten och jag har äntligen insett att jag är värd mer.
    Men verkligen inget lättvindigt beslut.

    Varit ett par i över 11 år och nu återstår ett tufft samtal och praktiska lösningar.

    Med vänlig hälsning, Therese (snart separerad och står inför skilsmässa nummer 2)

  9. Hej Camilla,

    Tack för att du delar med dej. Är inte ett lätt ämne och beslut.

    Jag vill istället för att säga att den som lämnar är feg och inte gjort allt istället är modiga. För även om man lämnar ett förhållande så har vägen fram till beslutet ätit upp en, fast man vet att det är det bästa kommer ånger och rädsla i hemska skov.

    Att människor kan tro att det är något lättvindigt att bryta upp, som att ”byta trosor” är ledsamt.

    Och att man sedan enligt mångas värderingar bör vara själv och inte inleda något nytt förhållande eftersom man är så värdelös på att ”hålla i hopp” blir mitt svar;

    En dag stod han där 😍 Hur ska man kunna säga nej när man blir träffad 😉😘

    Kram

    Helene

  10. Hej Camilla
    Jag är lite nyfiken på hur du gör något som jag tycker är svårt när man lever i en bonusfamilj. Själva planeringen och logistiken i vardagen. Då har jag ett vanligt sju till fyra jobb men kan tycka att det ät stressande att få till allt.

    Hur gör du? Såg att du satt med almenacka och kattrumpa😂😂😂.

    Vänligen Kajsa

  11. Jag skiljde mig i sommrast och blev lämnad. Min mardröm var att bli bitter och arg. För det hade jag kunnat blivit om jag velat. Men man har ju trots allt älskat varandra och fått barn tillsammans en gång i tiden. Och det bästa man kan ge barnen är en bra relation till deras pappa, det håller jag med om till 100%. Alla vinner i slutändan på det. Tack för att du delar med dig! Du inspirerar mig med goda idéer i vardagslivet.

  12. Jag tror väldigt få som är skilda och har barn tycker att det var ett enkelt beslut. I alla fall jag kommer också alltid ha den där lilla taggen som sticker till då och då och ser det som ett misslyckande att inte kunnat ge barnen ett ”familjeAB” som kärnfamiljen är.
    Även om man vet att beslutet man tog är rätt.

    Om jag bara ger min bild av dig som såklart endast är utefter det du valt att dela med dig av, instagram, TV-framträdande så verkar du vara en härlig person som bjussar på dig själv. Sedan kan jag ärligt säga att jag blev väldigt förvånad över när du och Charlies pappa gick skilda vägar för då hade jag sett er på Malou veckan innan ni meddelade omvärlden, där satt ni och sa att det är så härligt att få vara gift med sin bästa vän. Jag tänkte då att ”vad härligt att vara det”, sedan så var det inte så och då kändes det lite falskt, men alla måste ju säga och göra det som är rätt för dem, även om jag personligen kanske inte sagt så i TV veckan innan man offentligt går ut med sin separation.
    Men som sagt var, det är min högst personliga bild utan att känna dig. Som jag skrev tidigare tycker jag du verkar vara en härlig person att ha i sitt umgänge.

  13. Kan du inte lägga ut bröllopskorten?
    Alltså på dej bara eller båda om männen går med på det😊
    Hade varit roligt att få se!
    Varför och omständigheter kring skilsmässa tycker inte jag man behöver förklara för någon utanför familjen.

  14. Intressant att läsa detta….
    idag har jag 47-årig bröllopsdag nämligen 🙂 :-))
    Har absolut inga invändningar mot skilsmässa….absolut inte.
    Men tråkigt när det måste bli så.
    Lycka till med allt…alla.
    Hälsningar Skåne.

    1. GRATTIS! Verkligen ett jättestort grattis och härligt att läsa! <3 47 år är en lång tid <3

      Skilsmässor händer i de familjer där de måste hända. Folk förändras allteftersom de blir äldre. Lika härligt som det är att läsa om en fungerande stjärnfamilj, är det att läsa om någon som har hittat sin klippa för livet 🙂

  15. Jag har levt med samma man i alla år och jag kan säga att jag har älskat honom i vått och i torrt. Nu är vi lite äldre och har det fortfarande så fint tillsammans. Jag kan säga att vi faktiskt är lika kära som när vi träffades. Men jag har sett på mycket nära håll två människor som levt tillsammans som aldrig älskat varandra. De har levt ihop i 55 år och grälat konstant. Jag har sett vad det gör med barnen OCH barnbarnen när mamma och pappa bara grälar. Det gynnar ingen. Nu är ena parten lite dement och den andra måste ta hand om och vårda. Nu kan hon inte med att gå. Nu sitter hon där och är arg och bitter. Hennes försvar är att hon gjorde det för barnen. Till vilket pris och till vems glädje undrar jag. Det är aldrig lätt att skiljas men ibland är det enda utvägen. OCH dessutom den bästa utvägen. Kram från en som sett båda sätten.

  16. Tack för att du delar med dig! Undrar hur du hanterar varannan vecka livet? Dvs längtan efter barnen? Har ni strikt varannan vecka eller ser ni till att den andra föräldern träffar barnen ngt även under ”barnfri” vecka? Tänker att det skulle kännas avskyvärt att veta att jag inte ser barnen varannan vecka….vilket hindrar mina separationstankar just nu.

    1. Jag vet att det låter hemskt men låt inte de tankarna hindra dig från att ta ett beslut som kanske är nödvändigt. Det är jättetufft att inte bo tillsammans med sitt barn hela tiden men att bo med någon man inte älskar längre gör mer skada i längden. Lycka till med ditt beslut!

      1. Tack för din input! 💕 Ja, jag inser nog det. Vill bara hitta ett sätt att kanske naturligt få till träffar även på pappaveckan. Kanske ha byte mitt i veckan eftersom helger ofta innebär aktiviteter för barnen där den andra föräldern såklart naturligt är med och kollar på tävlingar etc…skulle vara intressant höra hur andra tänker och gör.

    2. Jag är en av dem som inte hade skilt mig om jag vetat hur det skulle bli. Inte för relationen till mitt ex men hade jag vetat hur svårt det skulle bli att samarbeta kring barnet efteråt så hade jag hellre levt tillsammans med pappan även om relationen inte var bra. Vi hade svårt att samarbeta redan när vi levde tillsammans och nu när han har en ny som ska ha inflytande trots att hon vägrar ens träffa mig är det ännu svårare. Så det jobbiga är kvar men jag får träffa mitt barn mindre. Jag bytte ett stort minus mot ett ännu större minus helt enkelt.

  17. En sak som jag undrar över är: kände du från början att S var mer speciell, att dina känslor för honom var starkare än det du känt i tidigare förhållanden? Jag kände ju så när jag träffade min man. Det var något annat än det jag upplevt innan. för honom ickså. Denna härliga känsla, att längta så mycket efter en någon är helt magisk. För jag har ju också sett dig sitta i tv-soffan tidigare och då var du förstås lycklig då med. Är det skillnad på det du känner? Jag vill inte att du uppfattar frågan på fel sätt. Jag är bara uppriktigt nyfiken eftersom jag själv blev huvudstupa förälskad i min man. ❤️❤️

  18. Så bra skrivet Camilla, så viktigt att barnen inte kommer i kläm och får höra hur föräldrarna smuts kastar varandra.

  19. Mycket bra inlägg Camilla. Jag tror också alldeles för många är kvar i sina äktenskap mot sin vilja. Tror att för en del är det pga ekonomin, trygghet (man vet vad man har), ”vad ska alla säga” ?, ”synd om barnen”,rädsla för förändringar mm. Det blir så bra man gör det till. För mig har det blivit mycket bättre och ryser ibland när jag tänker på om jag hade stannat kvar. Då hade jag inte fått uppleva den lycka jag känner nu. Och mina barn mår alldeles utmärkt trots skilsmässan. Fler syskon har de också fått och de älskar verkligen varandra. Så nöjd över mitt val av en skilsmässa som var tuff men känner mig lycklig nu med 4 barn o åldrarna 12 till 26.
    Tack för ditt inlägg.
    Kram Pernilla

  20. Tycker du gjort helt rätt Camilla!
    Kommer fortfarande ihåg hur jobbigt jag tyckte att det var när jag var liten och Mamma och Pappa var osams och skrek på varandra. Jag vet att jag även frågade dem när jag kom upp i tonåren ”Om ni nu är så osams… är det inte bättre att flytta isär då?!” Men fick alltid svaret att ”Men jag tycker ju om honom/henne”.
    Kan kanske låta som att det var jobbigt hemma. Men jag ser det som att de har lärt mig att man kan vara osams även om man bor ihop, även om man tycker om varandra. Jag har vuxit upp till någon som inte är konflikträdd och vågar säga att något känns fel även om många andra inte säger något.
    Jag vet inte hur det hade blivit om det flyttat isär?

    1. Intressant! Jag undrar om de bråkade på ett mer konstruktivt sätt som kanske gav utveckling? Och sa förlåt efteråt? Tänker att det är stor skillnad på HUR detbråkas? Min man är negativ och gnäller mkt på mig, inför barnen. Ber sällan eller aldrig om ursäkt för sitt beteende mot mig. Ej mkt högljutt bråk, men en i vardagen negativ ton som inte leder någonstans. Det gör att jag funderar på separation – vi är ju inget gott föredöme för våra barn…

  21. Jag hade en tuff period i mitt liv o kände att jag inte kunde fortsätta vara gift. När man behöver sina tjejkompisar som mest sa den ena, om du träffar en ny så kommer jag inte orka lära känna honom, var mycket parmiddagar då. Den andra sa, det du har gjort mot dina barn skulle jag aldrig kunna göra. Fina vänner va?

  22. Det är verkligen inte ”enkelt” att skilja sig. Har börjat avsky det uttrycket mer och mer, och även vissa personer som säger det.
    Tog beslutet att gå skilda vägar för ett år sedan och det har varit det värsta året i mitt liv så här långt. Sorgen och smärtan höll på att knäcka mig totalt… Sorgen över att dottern inte har föräldrar som bor tillsammans och över att inte ha lyckats hålla kärleken vid liv.
    Mitt ex och jag är vänner och har firat alla födelsedagar samt jul och nyår ihop. Han säger att vi har ”tagit bort” det dåliga mellan oss och behållt det som är bra; vår vänskap och vårt föräldraskap.
    Det kommer att bli bra när jag har landat i vår nya situation men hamnar alltsom oftast i tankar om vad vi kunde gjort annorlunda för att vårda kärleken och varandra. Jag ser äldre par på stan och kan bli ledsen för att jag kommer att gå där ensam…

  23. Tycker du är stark i ditt beslut. Får man inte ut de man behöver i ett förhållande blir man olycklig. Och du kan aldrig göra dina barn lyckliga om du själv inte är lycklig. Så ser jag på det Jag har ju efterfrågat ett inlägg som detta just för att jag själv precis gått igenom en separation. I mitt fall var de dock lite ”annorlunda”, jag valde att gå p g a jag inte fick gensvar i de diskussioner vi haft om hur vårt liv ska vara. Jag levde helt enkelt hans liv och jag blev olyckligare och olyckliga ju mer år som gick. Jag gick inte p g a att känslorna försvunnit utan för att de helt enkelt inte funkade för mig. Dock så har jag otroligt dåligt samvete och tusen känslor i omlopp och du är mkt tuffare än mig där märker jag då du aldrig haft dåligt samvete eller så mycket funderingar om själva beslutet utan mest kört på. Och jag hade SÅ velat sitta med en kopp te och få livsråd av dig när de gäller just sådana bitar….typ en vännina med skinn på näsan som skäller till att rycka upp sig och de är klart du inte kan stanna kvar där ”etc etc” 🙂

    Och tänk – Polly hade ju aldrig funnits om du inte tagit de beslutet….man får alltid tänka så…. kram

  24. Oj, försvarstal? Du behöver inte.Ibland blir känslan, vad gör du? Vet att bloggen står för familjen! Var Camilla. Trygghet, pengar, barn, kärlek njut o skit i präktigheten! Tävling i dans kommer till dig . Själv klart Camilla är Målmedveten.

  25. Tror vi behöver andra förebilder. Se på Lena Endre som gift sig med sin 4:e man (tror jag) tänk vad härligt att få uppleva kärleken 4 gånger. Livet är för kort att man ska stanna kvar i äktenskap bara för att omgivningen har sne uppfattning eller sitter fast i gamla tankemönster. Skål för kärleken! Tror samhället mår bättre av glada/positiva människor än att man stannar i ett äktenskap som man blir bitter i. Och dom som varit gifta 40-60 år, grattis till dem som fann sin livslånga kärlek så tidigt i livet. Alla hade inte den möjligheten.

  26. Ibland tror jag att kommentarer om att folk skiljer sig för lätt bottnar i egen rädsla för att det ska ta slut. Jag som nu hamnat såå rätt kan komma på mig att tänka att: håller INGEN ihop längre?? Men det är för stt jag till skillnad från förra äktenskapet vilket jag lämnade nu dkulle bli helt galet ledsen om han ville skiljas. vi har det oförskämt bra så det är bara dumheter att tänka så..eller?..😊

  27. Hela texten låter förnuftig, men ingen ska få dig att känna dig tvingad att skriva om det om du själv inte vill.

    Såg på instagram att Pilla var på BVC igår. Så nyfiken på vad piggelin mäter och väger. Hon ser sååå lång och stadig ut och FRISK:) Minns du nu Camilla 🙂 eller har du tjuvläst i BVC-boken?

    Kram på er

  28. Jag är 49 år och har haft flera längre relationer efter att jag skiljde mig från mina två barns pappa för 17 år sedan. Dock har jag aldrig velat skaffa fler barn med nya partners. Min värsta mardröm är varannan-veckas-barn som flyttar fram och tillbaks mellan två nya ”kärnfamiljer” – ville verkligen inte utsätta dem för den känslan. Tack och lov har barnens pappa inte heller skaffat fler barn med nya, så vi har alltid varit BARA våra barns mamma och pappa.

  29. Nej man vill ju inte tro att ngn skiljer sig för lätt, speciellt inte när det finns barn med i det hela men nog är det så att en del gifter sig för lätt. Alltså dom som gifter sig både tre och fyra ggr, hur noga tänker dom över det hela, det är väl inte så konstigt att man undrar det. Angående Lena E som nämns i en kommentar så är det ju så att just den man hon har sina barn med var hon inte gift med (Thomas Hanson). Människor som i intervjuer säger typ jag är så kär så kär, äntligen har jag hittat rätt osv och sedan är det skilsmässa inom ett par år, lite märkligt i mina ögon. Men alltså bara alla är lyckliga så.

  30. Skulle snarare säga att vi gifter oss för lätt om vi är så infantila att tro att äktenskap är för evigt och att livslång , passionerad, sexuell kärlek existerar!!! Det gör den inte. Däremot kan livslånga äktenskap existera om det finns en ömsesidig önskan om livslång vänskap med (i bästa fall) inslag av erotik. Dock är det mycket ovanligt.

    Idag behöver vi (främst kvinnor) inte förlita oss på att bli ekonomiskt omhändertagna. Vi fixar det själva! Då blir det så att efter att den värsta passionen och sexuella nyförälskefasen försvinner efter cirka Max 3 år, så kan vi ”stå ut” med samma man i typ max 3-4år till. Sen skiljer vi oss och skaffar en ny, het man som kan göra oss gravida och sen skiljer/separerar vi igen efter 6-7 år. Det är naturens gång! Det är biologi. Vi är inte sexuellt menade att vara attraherade av samma man/kvinna livet ut. Tråkigt och krångligt men sant.

    Kolla på starka, kreativa, självständiga kvinnor som Katrin Zytomierska, Laila Bagge, Camilla Läckberg. Det går i 5-7 år cykler sedan byter de partners och går vidare. Det är feminism om något! Fy så tråkigt att ha samma man hela livet….

    Jag var tillsammans med en man i 16 år pga plikt (var otrogen flera ggn). Sedan höll mitt psyke på att totalt att krackelera så jag bröt…10 år försent. Träffade världens hunk för 4 år sedan men börjar tröttna redan. Spelar ingen roll att han ser ut som en grekisk havsgud och är far till vårt barn. Jag vill ha passion o åtro och det kan jag inte få tillbaka. Hur gärna jag än vill. Det är biologiskt omöjligt att få tillbaka den cocktail av dopaminer och ”amour fou” som uppstår i början av en relation. Så jag räknar kallt med att vara med honom max 2 år till (jag kan leva med endast närhet, ömhet och mys i Max 2 år sedan vill jag ha PASSION igen) Sedan blir det som sagt ny man och nya möjligheter 🙂

    Jag må låta cynisk men det är en otrolig lättnad att inte längre tro på livslång kärlek o åtrå. Man kan ha den, men då måste man byta ut partner vart 5-7 år.

    Livslång kärlek existerar, men objekten för den ändras med jämna mellanrum 🙂

    1. Hoppas du hittar din stora kärlek snart,för det har du inte gjort.Du har haft erotiska passionerade förhållanden och du är nog kär i kärleken,sen tröttnar du.Riktig kärlek är när man nästan går sönder av att veta att den mannen kan försvinna en dag eller bara tanken på att förhållande kommer att ändras av någon anledning.Hoppas du kommer uppleva sån kärlek,men alla får inte det,tyvärr.

  31. Tyckte att jag såg dig på omslaget på någon av skvallertidningarna senast idag, rubrik: Därför ljög Läckberg om skilsmässan sedan i mindre stil För mycket våld. Tror att det var tidningen Klick men inte säker.

  32. Jag förstår inte alls varför du tar upp att det var du som lämnade dina respektive förhållanden? Vad vinner du på det? Det är bara utlämnande emot dina fd,dvs barnens pappor.Särskilt som lite offentlig person borde du veta att det skapar rubriker.Vad har du att vinna på det? Lansering av bok snart? Har det varit för lite rubriker på sistone? Förstår inte budskapet alls och meningen med detta inlägg.Du kanske också blir lämnad en dag och då tror inte jag att du upplever det som särskilt kul och läsa det sen på Simons Insta/blogg

    1. Camilla: Att jag tar upp det nu är dels för att jag vet att det nu gått så lång tid så ingendera part längre bryr sig om att jag berättar det. Och dels har det en bäring för när jag pratar om ämnet – skilsmässokänslor ser olika ut beroende på om man är den som blir lämnad eller om man är den som lämnar. Och för att kunna prata om mina känslor kände jag att det var viktigt att förklara ur vilken synvinkel mina känslor efter skilsmässor kommer ifrån. Men som sagt. Har ju inte sagt ett ljud om detta förrän vi kom till en punkt där jag vet att det inte längre spelar någon roll för någon. Du känner ju inte någon av parterna, jag gör ju det, och därför är jag den som är kompetent att göra bedömningen om det nu är ok att lägga ut eller inte. Och jag vet det är ok.

      1. Jag vet att du är kompetent,därför jag reagerade över det här utlämnande inlägget.Men som du säger,det är några år sen så det gör ju en viss skillnad.Trevlig kväll!

  33. Jag håller med, hellre lyckliga föräldrar på varsitt håll än olyckliga tillsammans. Det verkar finnas en tidsfrist för både hur länge man ska ”hålla ut” och hur lång tid det måste passera innan man får träffa någon ny. Tror sällan att man ger upp för lätt, för det är inget lätt beslut. Det är alltid tufft. Oavsett. Man vill varken såra eller bli sårad. Men man måste också kunna leva med sig själv. Barnen mår också bättre av föräldrar som inte är arga och bittra. För jag tror att man blir det till slut.

  34. Hej
    Tycker du är grym.
    Jag är en tjej som är i din ålder o min sambo i Simons ålder. Vi ska nu ha barn o har inte fått så positiv respons, kan tänka mig att du fått stå ut med en del om erat förhållande o så. Hur gör man för att ”skita i vad andra tycker”
    😔 sen de här med åldersskillnaden, varför ska folk bry sig..

    1. Camilla: mitt bästa råd är att bita ihop – det KOMMER att lägga sig…. Visa att de har fel, så kommer olyckskorparna att sluta kraxa så småningom… det är värt det!!

  35. Så fint skrivet om något så svårt. Det var så mycket respekt i inlägget.
    Jag är avundsjuk på din relation med dina ex män. Levde med en våldsam man som jag fick barn med. Vilket inte blev bättre efter en separation. Men idag har vi vuxna och fina döttrar trots allt.
    Kram till dig och dina nära

  36. Jo, men man får lätt uppfattningen att du tar lätt på skilsmässor, du har ju ändå skaffat barn med två män som du vart gift med och nu skaffat barn med en tredje. Du kanske förstår att folk har åsikter. Ok att skaffa barn med högst två men när man kommer till en tredje kanske det är dags att stanna upp och reflektera lite. Eftersom att du väljer att vara en såpass offentlig person så får du väl räkna med frågor. Och sen att du går och blir ihop med någon som är så pass mycket yngre än dig för att skaffa barn direkt (ja, många ser det nog som direkt eftersom att du sagt att ni försökte länge innan det tog sig) så förstår man att du jagar ständig passion. Man måste jobba på son relation, kanske stanna upp tänka tillbaka på ”vad var det som fick mig att falla för denna personen från början t.ex. En bra sak är att du kommer fint överens med dina första barns pappor, det är ju inte alla som gör.

Lämna ett svar till Helene Andersson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..