Ett år har gått…

10 september är en dag och ett datum som jag alltid kommer att minnas som om det vore igår. Precis som idag så vaknade jag upp för ett år sedan med en dålig känsla i kroppen, de senaste månaderna hade varit tunga och jobbiga för mig och mina syskon men jag kom ihåg att jag tänkte att jag måste vara stark, stark för mina syskon min son och för min mammas skull. Jag ville inte att någon skulle ana vad vi alla gick igenom just då. Att min mamma låg inför döden och att vi syskon turades om att sova över hos henne för att hon skulle slippa vara ensam. Jag gjorde som jag alltid gjorde varje morgon när det inte varit min tur att sova över på sjukhuset med mamma, jag ringde den som sovit över vilket i detta fall var Linda.

Jag hade haft på känn att det nog inte var långt kvar men hade beslutat mig för att mota bort den känslan eftersom jag helst inte ville inse att det var så. När jag ringde Linda så berättade hon att natten varit bra men att hon hade upptäckt att mamma inte vaknade som hon brukade varje natt. Hon hade också bara vaknat en kort stund på morgonen för att dricka lite vatten för att sedan somna om igen. –Laila, hon är så trött och hon andas på ett annorlunda sätt, jag tycker att du ska komma hit. Jag och mina syskon åkte dit och satt där hos vår mamma, min mammas hundar var också där och man kunde märka att dom var stressade precis som att dom på något sätt kunde känna att vi alla inte mådde så bra och att något inte stod rätt till. Vi satt där i stort sätt hela dagen och mamma vaknade inte utan bara sov. Min syster som i grund och botten är akutsjuksköterska sa att detta inte var ett bra tecken. Att det är nog inte långt kvar nu.

Jag kände en enorm ensamhet och tänkte tyst för mig själv att nu är den där dagen här som jag har försökt förtränga i så många år men ständigt väntat på sedan jag var tio. Under hela min uppväxt har det känts som om någon ropar vargen kommer med jämna mellan rum, men den kom aldrig. Den kom 25 år senare! Efter att vi alla varit på sjukhuset bestämde vi oss för att åka hem och äta och komma tillbaka lite senare, Jag tyckte att det var bäst att Liam fick åka till sin pappa så att jag och Niclas kunde vara hos mamma med mina syskon, vi stannade tills det blev dags för att gå och lägga sig självklart så ville vi alla sova över men tyvärr fanns det inte plats för alla på mammas rum. Och inget förändring hade heller skett på flera timmar. Så jag och Niclas åkte hem medan Linda, Jonas och Johan stannade kvar och började bädda.

Precis när jag kom hem ringde telefonen, det var min älskade bror som grät och sa att du måste komma tillbaka, mamma tar nog sina sista andetag. Nu rullade tårarna ner för mina kinder och jag bad att få prata med min syster. –Laila, sa min syster lugnt, mamma har slutat att andas nu hon har inte ont längre. Den känslan som gick igenom min kropp då var fruktansvärd. Och jag kommer nog aldrig kunna beskriva det känslan jag då kände. Jag och Niclas åkte tillbaka till sjukhuset och såg mamma ligga där. Jag kramade henne länge och viskade i hennes öra att vi ses sen. Och jag viskade i hennes öra att jag älskar dig. Där satt vi alla syskon och våra tårar rullade ner för våra kinder, vår kära mamma hade lämnat oss. Men trots att vi alla var så ledsna och förtvivlade infann det sig samtidigt ett lugn i rummet. Det fanns en så stark och stor kärlek i rummet och det var stillsamt och vackert. Mamma såg fortfarande ut som om hon sov, men till skillnad att hon nu var helt avslappnad och helt fridfull. Att se min mamma så fridfull var det finaste av allt, jag visste då att hon fått gå lugnt och stilla. Att det inte hade varit jobbigt för henne och att hon nu fanns på ett bättre ställe. Ett ställe där vi alla någon gång kommer att få ses igen.

Ett år har gått nu sedan vi satt där alla i en sal på Stockholms sjukhem och fick krama om vår mamma och pussa på henne för sista gången. Sedan den dagen finns det ett litet hål i mitt hjärta efter min älskade mamma. Men det som varit tungt och sorgsamt har även fört med sig mycket glädje. Jag och mina syskon har alltid haft en fin sammanhållning. Men efter att min mamma gick bort så kom vi alla varandra ännu närmare. Att jag sedan har världens finaste man som delade denna tid med mig och stöttade mig gör att jag trots ett år kantat av stor sorg och saknad känner mig oerhört lyckligt lottad.

Denna kväll hedrar jag och mina syskon vår mamma genom att ta fram ett fotografi och tända ett ljus för henne. Idag tänker vi extra mycket på vår mamma och på varandra. Vi tänker också på allt fint hon har lärt oss och att vi inte är ensamma trots att hon är borta. Vi har alla varandra.

/Laila

  1. Vackert skrivet. Började gråta.

  2. va fint skrivet av dig laila. fast väldigt hemskt, jag vet hur ni känner er. min mamma dog av cancer 2004 och jag var 7,8 år då. det är väldigt jobbigt, alla säger att det kommer bli ”bra” men det känns som att det bara blir värre och värre för varje dag som går. det har gått 6 ÅR men jag kan fortfarande inte få in i huvudet att hon är borta, att jag aldrig mer kommer få träffa henne.. det går verkligen inte att få in. om jag skulle förstått det skulle det nog vart ännu värre, men det känns bara som att typ.. ”hon är bara borta, men hon kommer hem snart” och så kan jag inte låta bli att tänka, men en dag kommer jag väl att förstå att hon kommer inte tillbaka. fast, jag förstår det fast.. ja, jag vet inte hur jag ska förklara men det går inte att tänka så. det känns så overkligt. alla säger att jag är så stark, och visst, det kanske jag är. men det är mest att jag vill inte gå omkring och tycka synd om mig själv för att jag vet att det är många som har det mycket värre. så jag gömmer sorgen innom mig, och jag pratar nästan aldrig med någon om det. pappa och mina släktingar o så vill att jag ska gå o prata med någon men jag vägrar för jag fattar inte poängen med det. jag gick hos en kurator innan jag började i högstadiet fast vi pratade knappt någonting om det, vi lekte mest lekar och sånt. men jag vill inte sitta där o ba ”hej min mamma är död och jag tror att jag mår bättre av o prata om det” för ingenting kan göra det bra. det kommer aldrig bli bra. jag kommer få gå runt resten av mitt liv utan henne.. jag är i alla fall glad att jag fick cirka 8 år med henne för hon var verkligen helt underbar. jag var ju rätt så liten ändå så jag minns inte så mycket, och det känns jätte jobbigt.. jag minns tex inte hur hennes röst lät o de tycker jag är väldigt synd. men nu orkar jag inte skriva mera för jag bara gråter då.. saknar henne så himla mycket.
    du är en så himla fin människa, ser verkligen upp till dig :)
    puss o kram
    //Hanna

  3. Adriana skriver:

    Jag beklagar Laila, texten fick ens tårar att bara rinna!

  4. emelie skriver:

    Oj herregud, jag känner hur jag vill trycka tillbaka tårarna.
    Det är så hemskt när ens egna mamma dör.

    Jag satt brevid min mamma när hon dog på sjukhuset i gällivare 2005, jag var 16 år då…
    Allt gick så fort och jag hann aldrig reagera på vad som hände.
    Men när hennes hjärta slutat slå så kunde då inte jag stå på benen.
    Det är ett stort hål i hjärtat.
    Hoppas att du har det bra

  5. Laila skriver:

    Som jag gråter!
    Jag sitter vid min mammas dödsbädd nu.
    MIn mamma, min vän…
    Å jag saknar henne så redan.

    Tack Laila för dina ord! ♥

Lämna ett svar till Madeleine Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..