Bangladesh!

Idag är det precis två veckor sedan jag kom hem från Bangladesh, och det är en resa jag aldrig kommer att glömma.

Jag var där för att göra ett reportage inför humorgalan. Jag följde en flicka som heter Jahanara och hennes tvillingsyskon på 11 månader. Jahanara är 9 år gammal och bor på gatan med sin familj. Dom lever som så många andra familjer under en presenning mitt på trottoaren och har inte ens några madrasser att sova på. Istället sover dom på tidningspapper som dom lägger ut på asfalten.

Eftersom jag var där i en vecka så fick jag följa Jahanara och se hur hennes vardag såg ut och det kan jag säga att inget barn borde få leva på detta sättet.

En vanlig dag för Jahanara börjar med att hon får ta fullt ansvar för sina syskon och passa dom. När jag kommer på morgonen så ser jag två små bebisar sittandes gråtandes på trottoarkanten och Jahanara som springer och baddar dom med vatten för att dom inte ska vara för varma eftersom det är otroligt varmt. Jag frågade Jahanara vad som händer om det regnar eftersom jag kan se att det skulle läcka in trots presenningen. Hon berättade då att dom har plastpåsar som dom slår in hennes syskon i så att dom inte ska bli blöta och sjuka, och om det regnar på natten så måste dom sitta vakna tills regnet gått över eftersom allt blir blött.

Efter att hennes mamma kommit hem så får Jahanara gå iväg till soptippen för att leta efter burkar och annat som hon kan sälja för att få in pengar till familjen så att dom ska ha råd att äta. Barfota går hon över glas och annat skräp på soptippen, eftersom hon inte äger några skor så har det hänt att hon skurit upp fötterna många gånger när hon letat efter burkar. Men som hon säger, mina syskon måste ha mat så jag måste göra detta, vi klarar oss inte annars! Efter att vi är klara på soptippen så går vi till ett ställe där man får pengar för sina sopor, efter det så får Jahanara gå hem och äta sitt första och enda mål mat för att sen ta med sina syskon och gå ut och tigga med ett barn på varje höft.

Att bo på gatan är farligt i sig, men ännu farligare om du är en liten tjej. Jahanaras största rädsla är att bli kidnappad. Det är nämligen väldigt vanligt att man kidnappar flickor för trafficking mellan 9 och 13 år. Man ger dom ko-hormon som gör att de får bröst och ser äldre ut på bara en vecka. Att en nioåring ska behöva tänka på något sådant här är vidrigt. Mitt i all misär så finns det ändå hopp om ett bättre liv och att få gå i skola. Unicef har ordnat ett dagcenter där alla barn som bor på gatan kan få komma till för att få träffa andra barn och bara få vara barn. Där kan dom få glömma verkligheten för en stund. En till sak som Unicef har börjat med i Bangladesh är något som heter cashtransfer. Det innebär att om man bor på gatan och tjänar under en viss summa pengar, så får man pengar av Unicef under en två års period, så att man kan komma på fötter under den tiden. Men då måste även föräldrarna skriva på ett kontrakt att dom lovar att sätta sina barn i skolan.

Och det är ju det enda som kan bryta denna negativa cirkel. Utbildning är allt! Utan den är man chanslös, då blir man bortgift väldigt ung, får barn och så börjar det om.

Veckan i Bangladesh var väldigt omtumlande och jag grät tills jag inte hade några tårar kvar och kände mig alldeles tom. Innan jag lämnade Bangladesh fick jag reda på att Jahanaras familj skulle nu få hjälp från Unicef. Jahanara ska få börja skolan och familjen får stöd med pengar så att dom har chansen att komma på fötter. Det går inte en dag utan att jag tänker på alla barnen jag träffade under min vecka i Bangladesh, hur jag kan hjälpa dom och att jag vill åka ner igen för att göra vad jag kan för att dom ska få det bättre.

Att vara världsförälder känns otroligt bra efter att ha varit på plats och sett hur viktigt det är för Unicef att få den hjälpen för att kunna hjälpa så många barn som möjligt. Kram Laila

20120427-095358.jpg

20120427-095443.jpg

20120427-095554.jpg

20120427-095614.jpg

20120427-095649.jpg

20120427-095823.jpg

20120427-095915.jpg

20120427-100003.jpg

  1. Skriv din kommentar här
    Ja man blir berörd utav hur människor lever, besökte själv New Dehli i höstas och var några dagar i denna miljonstad, och där levde folk prescis som i Bangladesh på gator, under broar m.m.Tiggande barn och lämlästade människor.

  2. att visa att du gråter spelar ingen roll du gör så mycke bättre tv varför skänkar du inte pengar ist för att gråta i tv pinsamt :S

  3. Starkt reportage. Fler skulle behöva bry sej.
    Inte klokt att det faktiskt är vi, vuxna människor som ställer till detta elände. Det skulle inte behöva vara så här.
    Stora kramar till alla som GÖR något!
    / Malin
    malinedlund.blogg.se

  4. Usch vad detta inlägg berörde mig :( Jag började ”störtböla” direkt :`( Hemskt att se bilderna oxå! Nu ska jag se över hur jag kan hjälpa till på ett bra sätt…
    Varma kramar

  5. Om man vill skänka tex kläder till alla dessa som inte har ett hem att gå till, hur gör man då? Någon som vet….
    Tack Laila för ett bra reportage och förstår mycket väl hur berörd du blev. Kommer att sitta klistrad framför tven när galan går.
    Kram från Skåneland

  6. Skriv din kommentar här!Tack för ett fint inlägg som verkligen ger livet ett annat perspektiv och belyser det som verkligen är viktigt i livet<3

  7. Gud så hemskt :( Blev otroligt berörd när jag läste detta! Ingen ska behöva leva på detta sättet, livet är så otroligt orättvist! Jag skäms verkligen för att jag klagar över att jag t.ex. inte har några kläder i min garderob medans vissa inte ens har skor att ta på sig!! Usch..När jag blir äldre ska jag utan tvekan bli världsförälder!
    Kram på dig underbara människa! <3

  8. Fin text….men nästa gång kan du inte
    dela upp lite. Jobbigt att läsa allt i ett stycke.
    Följer din blogg dagligen tycker den är kanon :)

  9. Min sambo och jag har inga gemensamma barn så vid jul bestämde jag att vi skulle bli Världsföräldrar i UNICEF… det är jag glad för!
    Måste vara otroligt jobbigt att ta in allt under en sån här resa. Jättebra att du ställer upp och visar oss bortskämda svenskar hur eländigt det är på andra platser i världen. Hoppas det öppnar ögonen på fler och att fler vill hjälpa till i olika projekt runt om i världen.

    Trevlig helg !
    Ta

  10. Hej Laila ! Läste om din resa till Bangladesh i Aftonbladet och den lilla flickan Jahanara som du följde och jag ser att du har skrivit samma här så jag förmodar att de plankat. Jag blev väldigt rörd och berörd av din berättelse och förstår precis hur du reagerade känslomässigt…….Jag har också varit med om detta . Jag tycker att du tänker så fint när du vill starta barnhem/skola för barnen. Ingen ska behöva bo och leva som dessa stackars människor gör. Har själv haft fadderbarn och hjälpt dem till ett drägligt liv så de har det bra och sen hjälper de i sin tur sin familj och släktingar. Jag stöttar Unicef genom att köpa vacciner, myggnät mm. och ger som gåvor till jul och födelsedagar istället för annat skräp ! Något att ta efter ! Laila om du kommer så långt att du tänker starta barnhem /skola så berätta det här i din blogg eller i någon tidning så är jag gärna med och hjälper till . Din tanke är fin att man hjälper många barn då men jag unnar dig också en liten adoptivflicka för känns också så fantastiskt fint. Har själv två stycken samt biologiskt barn och det är det bästa jag gjort ! Hoppas att du inte släpper taget om lilla Jahanara utan hjälper till så hon och familjen får ett bättre liv ! Kommer att sitta klistrad framför TVn (som jag alltid gör vid dessa galor) och titta på ditt och de andras reportage.

  11. Hej laila! Visst är det underbart att barn runt om i världen faktiskt får hjälp, men det är för jäkla tragiskt att den ska behöva finnas! Jag blir så illa berörd av allt detta, har 2 egna barn som aldrig behöver gå hungriga. Blev världsförälder för några år sedan men har känt att det ej räcker till! Så en vänninna och jag tänkte att vi tar saken i egna händer, vi måste bidra med mer än några fjuttiga hundralappar i månaden. Så vi startade HjälpOssHjälpa, vi har bara funnits i 2 månader, tanken med HjälpOssHjälpa är att dra in så mycket pengar vi bara kan under ett års tid till ett barnhem i norra Thailand som heter Baanchivitmai (hem för nytt liv)(www.baanchivitmai.com) Vi har en sida på Facebook där man kan stödja oss, vi är inte stora, endast 2 mammor med ett jäkla anamma, men allt vi får in går oavkortat till detta. Vi har redan lyckats få den lokala tidningen att skriva om oss, samlat in saker som fyller ett garage till en bakluckeloppis som vi ska ha, fått med oss Glada Hudik Kören som ska hjälpa till att få in pengar, fångat företags intresse att skänka antingen pengar eller saker som vi i våran tur kan sälja till högstbjudande. Efter ett år är tanken att vi ska åka över med pengarna och överlämna dessa på plats, efter det ska vi byta fokus, vi har talat om stödja något rehabcenter för barnsoldater. Detta är naturligtvis inte lika stort som Unicef eller Humorgalan, vi har inte dom resurserna men vi hoppas att kunna bidra till en lite bättre värld för barn runt om i världen! Vill du/ni stödja oss?? Börja med att gå in på facebook och HjälpOssHjälpa eller maila till: hjalposshjalpa@gmail.com, tillsammans åstakommer vi något!!! Kram Anna

  12. Åh Vad hemskt. Det är så orättvist att inte alla får känna sig trygga och att ha ett hem att gå hem till :( Vill bara ta med mig alla barnen hem,,så att de kan få sova i en säng :( och vilka sjuka människor det är som gör så med vissa småtjejer,usch. Vissa är rädd för andar osånt, men det är vi människor man ska vara rädd för. Det är ju människorna som är farligast och som skapar allt ont faktiskt.

  13. Åh, jag började gråta av det du skrev. Det är inte rättvist att folk ska behöva leva såhär :(

    Nu till hösten när jag börjar sista året på gymnasiet så ska jag ha projektarbete, och då hade jag tänkt kontakta UNICEF och se ifall jag kunde arbeta med dom då. Jag vill göra det för att jag blir så inspirerad av dig och det du gör nu. Set är kanske något som du hade velat hjälpa mig med isåfall? Haha typ, berätta lite om det och dina upplevelser!!

    Ha en bra dag fina Laila <3

  14. Det är så fruktansvärt fruktansvärt…hittar lixom inga ord…Jag skulle göra vad som helst för att kunna hjälpa dom…och andra barn i världen som inte har det bra…dom bor i ett ”tält” (skynke med hål i, och sover på gatan…vi bor i hus som det hade kunnat bo minst 5 till i utan att det ens hade blivit trångt..vad är det för värld?!
    Min ”dröm” är att samla ihop massor med pengar och åka ner och göra något för dessa barn…om det så bara hade varit att förgylla en dag i deras liv…s

  15. Tack för en fin blogg och att du delar dina upplevelser! Kan tänka mig att det var en känslosam resa. En fråga, hur känner du inför att Aftonbladet allt som oftast snor rakt av från din blogg och använder som artikel? Kan de inte bedriva egen journalistik? Ha det fint!

  16. Det måste ha varit en väldigt jobbig upplevelse. Ja man tänker till när man hör hur en del människor har det. Barnen ömmar man mest för de är så oskyldiga. Här hemma gnäller vi över skitsaker,vi kastar mat som blir över. Vräker leksaker över barnen som de knappt hinner leka med o.s.v. Nej vi har det allt bra och världen är orättvis.
    Kram till dig Laila.
    PS Du har ett stort gott hjärta DS.

  17. Kohormon? Det låter helt galet, är det även något som används i ”skönhetsbranchen”?På svarta marknaden? Vet du? Låter som en riktigt dålig film … Jag har själv rest mycket i fattiga delar av vår värld och vet att man påverkas enormt av vad man ser. Bra att det uppmärksammas genom er sk kändisar!! Tack för att du ställer upp!!

  18. Fundera lite över barnbidraget man får i Sverige. För de många är detta bara ”bonuspengar” som egentligen inte behövs då vi kan försörja våra barn på vår inkomst.
    Jag skänker därför familjens barnbidrag varje månad till bla UNICEF. På ett år blir det nästan 40000SEK !

  19. Åh vad fruktansvärt! Hur går det till när man åker runt ett sånt där team som du var med i, hjälpte ni dem på något sätt där och då? Eller fick ni inte göra det? Man kan ju inte hjälpa alla förstås och Unicef gör ju massor. Men jag kan tänka mig att man verkligen vill hjälpa dem som man följt så där som du gjorde. Typ ge flickan ett par skor. Men det kanske inte gick eller?
    Vad bra att du skriver om detta Laila och jag förstår att det måste varit enormt tungt att göra detta och så klart tänker man på sina egna barn.
    /Christin

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..