Förskola

Fick en kommentar i kommentarsfältet där det bl.a. stod att hon hoppades att om jag har möjlighet så borde jag vänta med  förskola till januari istället för att de börjar precis när de fyllt 1 år. Borde kanske inte ta upp det här, men att lägga sig i hur andra väljer att göra utan att överhuvudtaget veta hur situationen är eller veta bakgrunden till ett beslut som inte har med dem att göra har jag lite svårt att förstå. Även om jag SÅKLART förstår att personen bara vill mig väl och jag vill absolut inte göra någon ledsen, men jag tycker det här är en viktig sak att ta upp.

Nu är det så här att vi har valt att våra barn ska börja på förskola i höst när de fyllt 1 år. Och det finns flera anledningar till det. Egentligen känner jag inte att jag borde behöva ”försvara” vårt beslut, men jag tänker att jag kan berätta lite varför ändå. Våra barn kommer inte gå några långa dagar alls på förskolan. Några timmar om dagen kommer det bli till att börja med. Vi vill att våra barn ska gå på samma avdelning och hade vi väntat till i januari finns det definitivt färre platser än om man börjar på hösten och chanserna att de skulle få gå på samma avdelning hade varit betydligt sämre. Börjar de i januari hamnar de MITT I  vabbuari – kommentarer på det är överflödiga. Sedan våra barn kom har vi haft hjälp av familj måndag-torsdag. Det har varit heeeelt galet logistikmässigt och mina föräldrar har verkligen gett ALL sin tid till att hjälpa mig (och min syster som också varit i behov av hjälp senaste året). Jag vill att de ska få sin tid tillbaka och att vi kan börja leva lite mer ”normalt” och be om hjälp när vi verkligen behöver – inte VARJE DAG. Jag är så ENORMT tacksam för hjälpen vi fått, den har varit helt ovärderlig och jag vet inte vad vi hade gjort utan den. Dessutom behöver jag själv få lite tid tillbaka så jag kan börja jobba så smått igen. Har man inte tvillingar och vet hur EXTREMT det är på alla sätt och vis, så tycker jag inte att man har rätt att tala om att man minsann borde vara hemma si och så länge. Jag var själv ett hemmabarn fram till jag var 5 år då jag började på dagis (ja det hette så då) och jag älskade det. Men tyvärr har inte jag och vi samma möjlighet med våra barn. Jag är HUNDRA procent övertygad om att våra barn kommer att älska att gå på förskolan och de till skillnad från barn som ska börja själva, har alltid varandra. Det är en enorm skillnad och trygghet. Dessutom tror jag på riktigt att barn som är lite yngre har lättare att anpassa sig till en ny miljö, än barn som hunnit bli lite mer medvetna. Men, det är som sagt bara min åsikt.

Summan av kardemumman, det här är vårt beslut och vi skulle aldrig göra något som inte våra barn skulle må bra av.

Hur har ni själva (är mest nyfiken på hur ni andra tvillingföräldrar resonerat) tänkt i den här frågan?

 

 

  1. Våra börjar förskola nu när de blir ett år. Vi har NOLL hjälp från familj (har även en 3-årig son). Så förskola för oss är ett måste för att livet ska gå ihop. Vi måste båda kunna jobba pga ekonomin.

    Jag tror det kommer gå toppen!

  2. Eva skriver:

    Det kommer alltid finns många åsikter om när barnen ”borde” börja förskolan.
    Min dotter började vid 1år och älskade det.
    Lycka till

  3. Jenny skriver:

    Förstår till fullo era skäl. Jag har tvillingar som fyller 4 år i slutet av året. Att vara tvillingförälder är tufft och saker som andra tar för givet kan te sig näst intill omöjligt med två små liv. Vi bor i Stockholms innerstad och jag vet hur svårt det är med förskoleplats vid annan tid på året än augusti/september. För oss slutade det med att jag var hemma med tvillingarna tills de var 1 år och 9 månader. Vi ville ha en särskild förskola med stor gård och fick därmed vackert vänta. Eftersom de är födda i november var det inte aktuellt med förskola efterföljande år. Att ha en tvilling ger ett band som är få förunnat! Inskolningen gick som en dans och även efterföljande lämningar. Tryggheten de har med varandra betyder allt. Mitt råd är att ni fortsätter att göra det som passar er fina familj! Lyssna inte på kritiker som tror sig veta bäst. Jag är så tacksam för mina underbara barn. Att se sina tvillingar växa upp och utvecklas sida vid sida är ren och skär lycka. Ni är lyckligt lottade! Kram

  4. hej marie
    jag fick enäggstvillingar för 16 år sedan. Jag har en vuxen son sen tidigare och så kom ”grabbara”. Roligt men jobbigt och det kommer att vara annorlunda mot de flesta andra under alla år—- tro mej .

    I början matade vi var sin – även på natten , en natt spydde ”den ene” — var han sjuk ——— nej vi hade matat samma person under natten eftersom vi inte såg skillnad på dem …

    Så fick vi börja märka dem (måla en nagel med viss färg och hålla reda på vem som var röd resp blå). Vi kom snart på att vi INTE skulle klä, klippa, mm på samma sätt utan skilja på dem .

    Jag såg ”hemska” tv program om enäggstvillinga som inte kunnat leva sina egna liv med egna intressen, familjer och barn utan levt med varandra — HUUU !

    Dessutom, när jag hämtade på dagis en gång skulle den ene berätta om en speciell händelse under dagen— och den andra ville också berätta SAMMA händelse och började gråta för ”han tog min berättelse…”. Från första klass har de gått i olika klasser, har egna men också gemensamma vänner —– bra. De är noga med att inte välja likadana kläder — men likartade. Några år under mellanstadiet och däromkring var de ganska stygga mot varandra ”jag hatar dej mm …” numera vid 16 års ålder har det blivit bra — men de vill fortfarande göra ett och annat själv.

    Jag tror att pojkar kanske kämpar om vem som är på toppen mer än flickor. väldigt jobbigt som föräldrar … De skulle sitta i framsätet på bilen och OLADE var gång i flera år.

    Vid matbordet är det skillnad på om du ser en person i ögonen eller sitter intill. Jag bor själv med grabbarna så jag byter plats var måltid så jag ser den ene den andre i ögonen vid matbordet…

    -Lite mer komplicerat än de med en som man kan bry sig om — nu får man försöka vara rättvis.

    Dock, de är duktiga, välväxta, och klarar sig säkert bra i framtiden. De har glädja av vareandra men kräver mycket mer av föräldrar .

    Lycka till

    peter

    1. Katja skriver:

      Som enäggstvilling önskar jag i efterhand att hi hade gått i olika klasser och olika avd på dagis. Men kanske inte om man bara är ett år. Väldigt bra jobbat av er måste jag säga. Det är inte kul när lärarna inte ser skillnad och man blir jämförd.
      Lycka till Marie!

  5. Annica skriver:

    Jag förstår precis hur du känner, jag blev tvillingmamma i juli 2018 till två flickor. Pga logistik och föräldradagar som inte räcker till kommer våra flickor börja förskolan till hösten. Åsikterna är många och mitt samvete blir ständigt tyngre. Men detta är det vi har valt och jag tror de är mer än redo mina flickor även om jag har en klump i magen.
    Välj att inte lyssna på andra människor, du och Barnens pappa är de som vet vad era barn behöver och vad ni behöver som familj. Du ska ju faktiskt orka vara mamma också. Ingen som inte har tvillingar kan sätta sig in hur det är och att tvillingmammor råder större risk för utbrändhet är inte för mig en gåta.
    Njut av tiden med killarna och va rädda om er, den tiden kommer inte tillbaka, idioter med åsikter kommer det tyvärr alltid finnas 😖

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..