Min förlossning – del 3

Åter igen vill jag bara påpeka att jag inte tror att min förlossning är så pass spännande att den behöver cliffhangers.  Jag hinner helt enkelt enkelt skriva allt i ett svep då lill-killen ger mig bara några minuter åt gången vid datorn.

 

10.20
Två timmar har gått sedan barnmorskan har kollat hur pass öppen jag är. Inget har hänt. Minns inte så mycket av denna tid. Somnade nog till lite. Efter att ha suttit i sängen mest hela tiden vill barnmorskan att jag provar att sitta på en medicinboll med överkroppen och armarna hängandes över en saccosäck som ligger på sängen. Henrik försöker massera ryggen såsom vi har lärt oss på profylaxkursen men jag tycker inte det är så skönt. Vi har överhuvudtaget inte använt oss utav de olika massagetekniker vi lärde oss på kursen.

10.40
Smärtlindringen från epiduralen börjar släppa. Narkosläkaren kallas för att fylla på men det tar 40 minuter och två påfyllningar innan smärtan släpper.  Det är drygt att behöva vänta på att epiduralen ska börjar verka.

12.52
Äntligen är jag helt öppen. Åter igen tänker vi – nu kommer det hända grejer.  Åter igen har vi fel. Jag börjar känna en tryckande känsla under värkarna. Jag får sätta mig på en pall som liknar en hästsko, med ryggen lutandes mot Henrik. Börjar känna att jag vill krysta men blir tillsagd att inte göra det då bebisen ligger så pass högt upp fortfarande. Det är inte värt att jag trycker på då jag bara tröttar ut mig själv – och än så länge kommer det inte göra någon skillnad om jag krystar eller inte. Det är nu helvetet börjar. Min kropp vill inget hellre än att krysta ändå blir jag tillsagd under varje värk att andas genom värken – utan att krysta. Detta är omöjligt och under varje värk så känns det som en stor tryckande våg som går genom hela kroppen. Jag blir väldigt irriterad på alla som säger åt mig att inte krysta.  Efter ett tag vill barnmorskan att jag ska lägga mig på sidan. Jag ligger så ett tag men vill sedan byta position och då föreslår hon att jag ska lägga mig över en saccosäck. Jag tycker inte om trycket mot magen utan sitter hellre på knä och lutar mig över ryggen på sängen som är i upprätt läge. Börjar känna att jag inte kan hantera värkarna och säger flera gånger till barnmorskan att jag inte längre orkar. Det är så otroligt jobbigt att inte få krysta. Värkarna är inte särskilt långa – men väldigt täta. Henrik, som kan se monitorn, talar om för mig varje gång en värk är på gång – och jag tänker lite irriterat  – NO SHIT – tror du inte jag känner det??  Orkar dock inte säga till honom då jag vet att han gör sitt bästa för att hjälpa mig. Dessutom tycker jag det känns skönt när han talar om när värken är på väg att lätta för det känner jag inte lika tydligt.

16.16
Narkosläkaren kommer och fyller på smärtlindringen. När den har börjat verka så höjer de det värkstimulerande droppet.

17.00
Känner att jag äntligen orkar äta – men när Henrik ber om lite nyponsoppa får vi veta att jag inte får äta någonting för eventuellt måste vi göra kejsarsnitt. Bebisen ligger fortfarande för högt upp och vill inte komma ner genom bäckenet. Alternativen är sugklocka eller kejsarsnitt. Under hela min graviditet har jag haft två önskemål när det gäller min förlossning. Jag vill inte att sugklocka ska användas och jag vill inte genomlida en jobbig förlossning som sen slutar i kejsarsnitt. Dessa visar sig nu vara de två enda alternativen i slutskedet av min förlossning och jag känner att jag helt enkelt inte bryr mig utan vill bara få ut barnet friskt och välmående. Han har tydligen mått bra under hela förlossningen men läkaren säger att det inte är bra för mig att ha varit helt öppen så länge.

Vi gör ett sista försök att få ner barnet genom att jag får sitta upp i sängen och ha benen i benstöd. Vid varje värk så hjälper barnmorskan till att ”vidga” ut mig med fingrarna medan jag får trycka på för kung och fosterland. Det känns skönt att äntligen få krysta och värkarna gör inte så ont men jag börjar bli riktigt trött på att ständigt ha någons händer som gräver inuti mig.  Barnmorskan tar in en läkare som även hon gör ett försök att hjälpa mig få ner barnet.  Till slut kallas överläkaren in och vi gör några sista tappra försök. Alla i rummet står och skriker och hejar på mig – till och med Henrik som inser att min urprunliga önskan om att jag inte vill ha hejarop inte längre gäller. Trots alla hejaropen och trots att jag verkligen tar i allt vad jag orkar så är barnet orubblig. Han trivs tydligen väldigt bra där inne.

18.45
Överläkaren avbryter allt och meddelar att det blir kejsarsnitt. Efter att ha spenderat en hel dag hemma med värkar och sedan 18 timmar på förlossningen är jag bara glad över att jag ska snart ska få träffa mitt efterlängtade barn.

Även Henrik är lättad då han tidigare har fått ett samtal från sin moster som är barnmorskelärare.  Hon har via Henriks mor fått veta hur läget ligger till – och säger till Henrik att han under inga omständigheter får tillåta att de använder sugklocka om barnet ligger så pass högt upp.  Henrik blir som sagt lättad över att han slipper säga emot en överläkare.

19.24
Det värkstimulerande droppet tas bort – men värkarna fortsätter ändå. Jag får Bricanyl som är tydligen samma som ges till astmatiker. Det ska hjälpa musklerna att slappna av.

Först blir vi tillsagda att vi genast ska in till operationssalen – inte för att det är akut utan för att det helt enkelt är ledigt – dock blir det plötsligt en akut kejsarsnitt som får företräde. Både jag och Henrik slumrar till i väntan på att det ska bli vår tur. Jag vaknar upp av att jag åter igen har fått värkar. Det känns fruktansvärt jobbigt – framförallt eftersom jag vet att de inte leder till någonting. Dessutom är det en väldig ihållande värk.

20.30
Efter två timmars väntan bär det iväg till operationssalen. Den ihållande värken har inte släppt och jag tycker det är jätte jobbigt att jag inte får lite ”lugn och ro” att förbereda mig mentalt inför det som komma skall. Väl inne i operationssalen får jag vänta väldigt länge på att narkosläkaren ska dyka upp och bedöva mig inför operationen. Henrik hävdar dock att vi väntade bara i 5 minuter. Det kändes hur som helst som en evighet. När han väl kommer och sätter in bedövningen känns det himmelskt – där jag ligger på operationsbordet med armarna utsträckta som Jesus på korset. Det är en lugn och avslappnad stämning i operationssalen – dock känns allting väldigt proffsigt och det är tydligt att alla har en tydlig roll och arbetsuppgift.  Sköterskan som rakar mig ”där nere” där de ska göra snittet antingen inte hör mig eller inte tycker jag är särskilt rolig när jag ber henne att raka ett hjärta.

Jag är nu helt bedövad. Ett skynke har satts upp så jag och Henrik inte ser något. Jag vänder mig till Henrik och talar om för honom att jag tror att det kommer att bli en pojke.

Fortsättning följer…

 

Min förlossning – del 1
Min förlossning – del 2

Min förlossning – del 4

  1. Karin skriver:

    Min förlossning var liknande. 24 tim med värkar hemma, 18 tim på förlossningen och sen avslutades med snitt. Spännande att läsa din berättelse!

  2. Ulrika skriver:

    Så spännande läsning:)
    Precis samma hände mig! Jag låg med pinvärkar i 19 timmar sen bestämdes kejsarsnitt! Det var lugnt och harrmoniskt men ändå obehagligt!
    Nu väntar jag barn nummer två och dom vill att jag ka prova på att föda vaginalt denna gången! Men hade gärna velat ha ett snitt till!
    Lycka till!!

  3. Väldigt intressant att läsa om din förlossning och du skriver på ett målande vis och jag ser framför mig hur du hade det. Jag blir inspirerad att skriva om min kommande förlossning i sep på min blogg:) Ser framemot fortsättningen, kram

  4. Det är intressant och spännande att läsa om din förlossningsberättelse.. Väntar med spänning!!

  5. Linda skriver:

    Jag vet hur det känns att inte få föda normalt efter att vara helt öppen och bara vilja krysta. Jag hade dock en sån enorm hjälp av lustgas att min man säger att jag aldrig varit så snäll trots kraftiga värkar och smärta. Jag tycker det var det häftigaste jag varit med om. Babisen mådde tillslut inte så bra och jag blev akutsnittad. Min dotter var väldigt sjuk i 14 dagar och vi fick spendera 4 månader på sjukhus. Det var inte ett drömsenario precis.Däremot vill jag bara säga att vi människor är fantastiskt starka när det väl gäller.

    Nu går hon på kontroller men är frisk som en nötkärna och vilken kämpe det bor i henne. Jag hade BF på barn nr 2 igår och bara väntar och längtar, på en normal förlossning denna gång. Men efter detta är jag och min man förberedda inför allt. Det kommer du och din man också vara om det blir fler ggr för er.

    Det finns ingen gång man är mer kvinnlig än då man föder barn. På gott och ont, antar jag!

    Grattis till ert underverk och lycka till!
    Ser fram emot att läsa fortsättningen. Är så glad att jag hittat din blogg.
    Tack för att du delar med dig!
    Kram
    Linda

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..