Min förlossning – del 4

 

Min förlossning – del 1

Min förlossning – del 2

Min förlossning – del 3

 

Det är en väldigt konstig känsla att ligga vaken på ett operationsbord och vänta på att någon ska börja skära i en.  Jag väntade på att jag skulle känna något, men det var inte förrän läkaren sa att nu skulle de bara igenom sista lagret, som jag ens förstod att de hade börjat. Det jag kunde känna däremot var hur de tryckte ner hårt på min mage för att få ut hans ben och kropp och sedan hur de slet för att få loss hans huvud som satt fast i bäckenet. Jag hörde själv inte läkaren säga detta, men tydligen så sa han ”Oj vilken baddare – detta kommer bli ett riktigt NHL proffs”. Då hade Henrik tydligen förstått att det var en pojke. Som sagt, jag hörde inte detta, utan förstod inte förrän jag får en snopp rakt i ansiktet att mina aningar stämde. Vi hade fått en son. Då släpper all oro och jag och Henrik börjar båda gråta av glädje.

Jag får bara se lill-killen i  någon sekund, innan läkarna tar honom till ett annat rum för att se att allt är OK med honom. De säger åt Henrik att följa med, men tydligen så släpper jag inte hans hand (detta minns jag inte heller) utan han får pussa och klappa på mig innan jag till slut släpper honom. Henrik har återberättat sedan hur han, i lätt chocktillstånd, får se på när de torkar av honom och hur läkaren säger  till honom: ”Du får ta på honom!”,  varpå Henrik ger honom sitt lillfinger, som han direkt tar tag i med ett stadigt grepp. Efter en kort stund kommer de sedan in till mig och lägger honom på mitt bröst. Känslan är obeskrivlig. Han är världens vackraste barn. Jag är världens lyckligaste.

 

Nyfödd

 

Tyvärr får han inte ligga kvar där så länge.  Både han och Henrik får följa med barnmorskan tillbaka till förlossnings- avdelningen där han vägs och mäts – 5140 g och 57 cm. Jepp – fem kilo och ett hundra fyrtio gram! Henrik får sedan sitta med honom mot sitt nakna bröst och mysa medan jag blir ihopsydd i operationssalen. Ligger och lyssnar på läkarna som snackar. En av läkarnas mamma är tydligen en gammal känd revyartist. Efter en stund är de klara och jag rullas iväg till uppvaket. Allt som allt har det tagit operationsteamet ca 45 minuter att förbereda mig, snitta och sedan sy ihop mig.

På uppvaket somnar jag direkt och vaknar ca 1 timme senare, när Henrik och bebisen kommer för att hämta mig och ta mig till avdelningen för snittade kvinnor där vi har ett rum som väntar på oss.

En av de anledningar jag ville föda på Danderyds sjukhus var för att jag har under åren varit på patienthotellet där och hälsat på min syster och flera kompisar när de har fått barn. Varje gång har jag tänkt att en dag kommer även jag förhoppningsvis får vara där med en nyfödd bebis. Under graviditeten så fantiserade jag om hur jag och Henrik spenderade de första mysiga dagarna med vår bebis där på patienthotellet. Med så blev inte fallet – och jag kunde inte ha brytt mig mindre. Det är intressant det där med de förväntningar jag hade inför min förlossning – och hur jag i slutändan inte brydde mig för 5 öre när vissa av dessa förväntningar inte blev verklighet. I slutändan var det viktigast att jag hade ett friskt barn i mina armar. Inget annat spelade någon roll.

Klockan var ca 01.00 när vi väl kom in på rummet. Jag var så trött så jag minns knappt något från första natten. Lill-killen fick först ligga i en sån där ”plastback” som de har på BB men till slut kunde jag inte låta bli att ta honom i mina armar – och satt sedan så slumrandes resten av natten. Jag var dödstrött men livrädd för att tappa honom – så jag sov inte mer än några sekunder åt gången.

Två gånger under natten kom en barnmorska in och gav honom ersättning. Eftersom han var så stor så fick han omedelbart ersättning för att han inte skulle gå ner i vikt för mycket. Detta gav man till honom i en liten kopp, som han fick lapa i sig som en liten kattunge. När han kom igång med amningen (vilket gick snabbt och smärtfritt) fick han den i nappflaska istället. Var fjärde timme skulle han få ersättning – vilket blev Henriks ansvar.

Överhuvudtaget fick Henrik mycket ansvar eftersom jag knappt kom ur sängen. Han fick byta alla blöjor och gå iväg med honom när de skulle ta diverse prover etc. Jag tror att detta kommer i framtiden att ha en mycket  positiv inverkan på deras relation till varandra. Visst tycker jag det var tråkigt att jag inte fick ha mitt barn hos mig i mina armar precis när han kom ur magen och att  det var jobbigt att jag knappt orkade hålla honom de första dagarna när han skulle ammas – men samtidigt så vet jag att det inte gick någon nöd på h0nom då han fick oändligt mycket värme och kärlek av Henrik.

Vi spenderade sedan fyra dagar på sjukhuset och bara tog det lugnt och njöt av vår bebis. Den närmaste familjen fick komma på besök och det var en fantastisk känsla att få visa upp vår lille prins för första gången. Vi blev så väl omhändertagna där på BB och trivdes så bra så vi ville aldrig åka hem. Jag hade dessutom rätt ont – både från snittet men även för att tarmarna och magen tjorvade en hel del. Förutom att tarmarna helt ”stängs av” under ett kejsarsnitt så har de dessutom varit undanskuffade under hela graviditeten och ska nu hitta sin plats igen.

Nu har det gått precis en månad sen min lilla kille föddes. Och jag känner redan att, trots att det var en relativt jobbig graviditet OCH förlossning så längtar jag till att jag, förhoppningsvis, snart får uppleva allt igen.

 

Böbben nyfödd

 Hej! Jag heter Eric. Här är jag 1 dag gammal. Pappa tycker jag ser ut som Donkey Kong.

.

  1. Sandra skriver:

    Tack för att du delat med dig av din berättelse! Har lipat x antal gånger under tiden jag läst allt nu och önskar er all lycka nu!! Stor kram Sandra

  2. Men åh vilken story (med cliffhangers och allt!)! Efter jag såg bilden på Eric med födelsevikten utskriven var jag tvungen att kolla om du hade snittat. Vilket jag förstår. Herrejösses! Nästan 2kg mer än min kille… Bra kämpat men skönt att de inte fortsatte med sugklocka etc utan snittade innan det blev urakut.
    Grattis till underverket och tack för att du delade med dig!

  3. Salut Mon,

    je prends enfin le temps de prendre de tes nouvelles et vous souhaite à tous les 3, mes mes meilleurs voeux de bonheur. Eric, tu seras un jour aussi fort que Teddy Riner, champion olympique de judo. Ton ami JC

  4. Woooow, Monica! Han var lika stor som brottar-Karelin var när han föddes – det kommer väl till pass när ni behöver flytthjälp nån gång i framtiden hihi. Och så fin han är!

  5. Helena skriver:

    Finaste fining! Härligt att få höra hela förlossningsberättelsen! Men oj så stor han var! Vår kille som föddes i april (Erik i andra namn) – vägde 4,5 och var 55 cm och han var/är stor! Förutom förlossningen så är det bara fördelar m stora barn – tror man slipper en hel del av den sköra babykänslan. Tack för en riktigt bra blogg!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..