Att inte våga skaffa barn

Jag och Manne fick ett mail från en 22-årig flicka vars rädsla för att få ett barn med funktionshinder gör att tvivlar på att hon någonsin kommer skaffa barn. Vi gör vårt bästa för att svara henne.

Mycket föräldraskap den här veckan. Manne har varit med om diverse olika playdates från helvetet, jag berättar om vad som hände när jag kom på att Manne (sonen alltså) upprepade gånger lurat mig att han haft sin hjälm på sig när han varit ute och cyklat när den de facto legat gömd i portuppgången hela tiden.

Vi pratar även om fenomenet att man, som barn, fick vänta på kompisars rum medan de åt middag när man var hemma hos dem och lekte. Jag har inget minne av att det någonsin hände mig men Manne har en hel del skräckminnen han delar med sig av.

Vi svarar dessutom på ett mail vi fått från en tjej som är så rädd för att få ett barn med funktionshinder att hon tvivlar på att hon någonsin kommer skaffa barn.

Trevlig lyssning! (Glöm inte att ni kan maila oss på nisseochmanne@gmail.com.)

[acast src=”https://www.acast.com/pappapodden/218.attintevagaskaffabarn” width=”100%” height=”480″]

  1. Jag är förskollärare och ensamstående 3-barnsmamma. Jag har haft drt mycket tufft ekonomiskt i perioder och jobbat massor för att försörja mina barn. Långa dagar på förskolan/fritids blev följden för mina barn. Och jag pusslade med min mamma som hämtade, ibland var de med mig på jobbet… Ibland tog jag ledigt för att göra saker tillsammans med barnen, trots att vi då knappt hade någon ”buffert” kvar till ”annat än mat och hyra”…

    Som förskollärare kommer jag i kontakt med många olika familjesituationer. Karriärister där båda föräldrarna har mycket välbetalda arbeten och har en anställd barnflicka som hämtar/lämnar barnen, föräldrar som inte kommer förrän efter 2-3 timmar efter vi ringt dem pga att deras barn är sjuka, föräldrar som lämnar SJUKA barn (aldrig någonsin ”okej”!!!) med en Alvedon i kroppen för att föräldrarna ska ”hinna jobba” tills medicinen går ur och vi ringer… Föräldrar som vi möter på vägen från stallet/affären etc flera gånger i veckan, medan barnen är hos oss, föräldrar som sitter och fikar på stan, medan barnen är hos oss. Föräldrar som tar det ena barnet på shoppingrunda och berättar att syskonet behöver ”egentid med mamma”, medan det/de andra barnet/barnen är hos oss… Så påstå INTE att vissa föräldrar INTE väljer sina barns sällskap och istället använder förskolan för ”egentidsmöjligheter” eller karrärsmöjligheter. Det finns alltid två sidor.

    Min erfarenhet säger att det är mer vanligt att det är de som HAR goda inkomster och fina karriärer som är de som inte väljer barnen först, utan det är de som knappt får livet att gå runt, som satsar på att pussla och fixa och ordna så deras barn ska vara så mycket som möjligt tillsammans med dem… Naturligtvis gäller detta inte samtliga föräldrar inom dessa kategorier. Allt är inte svart eller vitt. Men en sak är säker: det FINNS föräldrar som sätter jobb, karriär och sig själva långt före sina barn. Tur då att förskolan kan ge dessa barn en fin och meningsfull dag, med omsorg, lekar och trygghet. Det är mitt jobb att ge ALLA barn på förskolan detta. Vi är ett komplement till hemmet. Och kanske är det ändå ”bättre” att dessa barn är på förskolan, än hamnar i kläm med stressade karriärister och barnflickor….?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..