I dag fyller Manne fem år!

GRATTIS (i efterskott) MANNE I FRAMTIDEN NÄR DU HAR LYCKATS LUSKA REDA PÅ DEN HÄR TEXTEN NÅNSTANS I CYBERSPACE.

När jag ändå har dig på tråden framtids-Manne så tänkte jag berätta för dig hur det gick till när du föddes:

Du var beräknad till den 30 november 2009. Den tredje december på eftermiddagen låg jag och mamma hemma och kollade på 30 Rock i sängen. (30 Rock var en rolig TV-serie som var populär då. Tina Fey och en gubbe som heter Alex Baldwin spelade betydande roller, vet inte om de lever när du läser det här. Du får väl googla eller vad man gör nuförtiden…)

Vi somnade där i sängen och sov bort ganska mycket av kvällen. Vi vaknade lagom till Aktuellt vid 21. Och precis när Lisbeth Åkerman skulle berätta senaste nytt (säkert nåt om att julhandeln förväntades slå alla rekord…) så kände mamma hur det var som att någon typ öppnade en dragkedja inne i hennes mage och det började droppa vatten ur hennes snippa (du är kanske vuxen nu och använder nåt annat ord för det kvinnliga könsorganet, feel free att klippa in det i stället…).

Jag ringde då direkt efter en taxi och vi åkte in till Södersjukhuset här i Stockholm.

Vi var aspeppade. Nästintill övertända…

När vi kom in till SöS så fick vi ligga i ett rum och de spände lite olika mätinstrument på mammas mage för att kolla att ditt hjärta slog ordentligt och lite andra grejer. Eftersom värkarna inte hade kommit igång ordentligt så fick vi åka hem igen. Vilket vi också gjorde. Så småningom, jag skulle bara göra bort mig först.

Du vet ju att jag har fruktansvärt dåligt lokalsinne. (När jag skriver detta så vet jag ännu inte om detta har gått i arv till dig. Hoppas inte.) Jag lyckades hur som helst gå vilse med mamma när vi skulle försöka ta oss ut och någonstans i kulvertarna under sjukhuset så började mamma få riktigt kraftiga värkar. Plus att hon blev riktigt jävla asbajsnödig. Eftersom mamma alltid är den som vet vilket håll vi ska gå åt eftersom jag alltid går runt och är helt inne i mig själv så blev det problematiskt när jag skulle försöka luska ut vart i helvete vi skulle gå för att komma ut. Detta samtidigt som mamma satt på golvet och var vit i ansiktet och stirrade tomt framför sig. Till slut lyckades jag på något mirakulöst vis ändå hitta en toalett och sedan utgången och vi kunde ta oss hem i en taxi.

Klockan var runt midnatt när vi kom hem. De närmaste 4-5 timmarna var rätt likartade. Det gick mest ut på att mamma låg i sängen och blundade. Helt plötsligt hoppade hon dock (med en viss regelbundenhet) upp ur sängen, började skrika lite och sen andas in genom näsan och ut genom munnen samtidigt som jag försökte klappa på henne och säga några peppande ord. När det hela lugnade ner sig igen var vi alltid på olika ställen i lägenheten. Ibland var vi på toaletten, ibland i det som skulle bli ditt rum. Ibland var vi på lite konstigare ställen, exempelvis i en av hallgarderoberna eller ståendes lutade mot teven i vardagsrummet. (På den tiden var en del TV-apparater tjocka och såg ut som stora lådor med en glasskärm där bilden var.)

Jag hade fem tydliga ansvarsområden under de här timmarna (tyckte jag själv åtminstone):

1. Peppa, stötta och massera mamma under värkarna

2. Laga mat (eftersom vi sovit på eftermiddagen och inte ätit middag)

3. Hålla skumpan kall

4. Ta tid på värkarna

5. Upprätta och hålla kontakt med BB

Punkt 3 var jättelätt. Jag förvarade champagnen i en kylväska i ryggsäcken som skulle med till BB, så det var bara att byta ut kylklamparna nån gång varannan timme. 4:an vållade mig inte heller några större problem, det var bara att sätta igång klockan när värken drog igång och sedan stoppa den när värken var över.

Vad gäller punkterna 2 och 5 så var de mer problematiska eftersom punkt 1 var den absolut viktigaste punkten. Detta medförde att så fort mamma fick en värk så var jag tvungen att släppa allt jag för närvarande höll på med och ägna mig åt henne. Det spelade ingen roll hur många frysköttbullar som brändes vid eller hur många barnmorskor som helt plötsligt hörde ett <klick> i telefonluren mitt under pågående samtal.

Vid sex på morgonen bedömde jag tillsammans med mamma och en barnmorska på BB att det var dags att åka in och avsluta förlossningen. Väl där rullade allt på under ett antal timmar. Efter att mamma fått Epidural så hade vi riktigt mysigt. Jag fick till exempel prova lite lustgas.

Är du 15 när du läser det här så kan jag säga att det var vidrigt. PROVA ALDRIG!

Är du däremot 25 så rekommenderar jag det varmt. Det kändes (i typ 30 sek) som att jag hade druckit två glas vitt vin och var på en fest som jag ville vara på. Mamma blev däremot lite konstigare av lustgasen. En gång sa hon exempelvis att hon satt i en jeep med David Letterman och en räv.

Så såg det ut…

Vid halv två på eftermiddagen blev saker och ting lite jobbigare. I efterhand förstod vi att du hade väldigt stort huvud vilket ställde till med lite problem. Du kom helt enkelt inte ut. Mamma fick krysta på i drygt två timmar innan det kom en doktor och la en så kallad kiwiklocka. Jag vet inte om dessa är i bruk i framtiden när du läser detta, men enkelt uttryck kan man säga att man satte ett litet plastlock på ditt huvud fäst till ett snöre. Och när mamma krystat så höll en doktor snöret spänt så att ditt huvud inte skulle försvinna in i mamma igen under värkvilan.

Så småningom blev klockan 16:08, fredagen den 4 december, 2009 och jag föll igenom hela universum och evigheten på en millisekund eller om det tog hundra år. Efter att jag fallit klart så var det som att jag var i en helt ny värld. Vilket jag ju också var. Världen var ju nämligen en helt ny plats.

Helt plötsligt var du född.

Som du ser var ditt huvud så stort att du inte kunde ha den mössan vi tagit. Det fick ett bli ett par kallingar i stället.

Givetvis perfekt tempererad…

Dags att åka hem. På den tiden hade jag gubbkeps. Det har jag inte längre…

Så gick det till när du föddes, jag älskar dig, lilla gubben och hoppas du har det bra där i framtiden.

PS. Mamma hälsar att om du vill höra hennes version av förlossningen så är det bara att ringa, eller vad man gör nuförtiden. DS

  1. J skriver:

    Sitter på bussen till jobbet och läser detta och börjar såklart gråta, vågar inte kolla om någon ser. Kan ha nånting att göra med att jag precis fått reda på att vi väntar barn, men hursomhelst himla fint skrivet!

  2. Eva skriver:

    Grattis grattis!

    Blir bara lite nyfiken när du skriver att han hade stort huvud, hur stort var det?

  3. Jaha då sitter man här på kontoret och smygläser er blogg. Håll tummarna för att ingen kommer fram till mig nu, då jag är så himla rörd. Hur ska jag bortförklara tårarna liksom. Jo, den här pensionskalkylen väcker sådana starka känslor i mig.. Not. Tack för att du delade med dig av denna fina stund!! Tänk att ni har detta äventyr framför er igen. Man blir ju alldeles avundsjuk. Kanske ska försöka oss på en trea iallfall.. Stort Grattis till hela familjen på 5-årsdagen!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..