Det finns en sak jag avskyr med att vara förälder

Det finns en sak jag avskyr med att vara förälder. Att barn är så oberäkneliga. I alla fall mitt äldsta. Förra helgen var vi och kollade på bilar hela familjen. Innan vi gick till bilhallen hade vi haft det jättemysigt hemma, suttit och byggt pärlplattor, lyssnat på musik, skojat och skrattat. Vi tog en promenad till bilhallen och allt var frid och fröjd. Innan vi gick in sa jag till Manne att det kanske kommer bli lite tråkigt där inne för att vi vuxna måste prata med bilförsäljaren. Jag sa också att jag inte ville veta av att han sprang runt och skrek utan att han uppförde sig.

”Självklart pappa”.

Efter typ två sekunder inne i bilhallen är han all over the fucking place, skriker, härjar och öppnar bildörrar, trycker på knappar och störar sig i största allmänhet. Ni hajar. Det slutar med att Li får vara barnvakt och jag får prata med bilförsäljaren. När vi går därifrån är alla trötta och sura. Manne får sen lust att skrika och störa alla på tunnelbanan hem. Jag är på gränsen till att få ett väldigt olämpligt utbrott ute bland folk men lyckas lugna ner mig. När vi kommer tar jag ett snack med honom och han fattar precis vad jag snackar om och lovar att det inte ska ske igen.

Klipp till i går.

Vi skulle hem till Mannes familj (stora) på adventsfika. Innan vi åkte dit hade vi jättemysigt i Liljeholmens köpcentrum. Li och Jojo var inne på ICA och handlade medan jag och Manne spionerade på dem och besökte en fotoautomat och hade allmänt kul. Innan vi anlände hos fam Forssberg tog jag ett snack med Manne om vad som gällde: vi ska fika, inga skrik osv.

”Jag förstår pappa.”

När vi kommer hem till fam Forssberg sitter han ett tag och studerar deras akvarier medan jag och Li pratar med Sara samtidigt som vi väntar på att Manne och Iris ska komma hem från ett kalas. Allt känns lugnt och jag andas ut lite. När Manne och Iris väl kommer hem så ”spårar” Manne ganska snabbt ur och börjar springa runt och skrika och göra saker han inte får i största allmänhet. Efter ett tag börjar han tjata om att han vill gå ut och leka. Han slutar inte tjata och till slut går Li och han ut och leker. Efter en liten stund kommer han in igen och är asförbannad på Li eftersom hon råkat kasta en boll i magen på honom. Efter ytterligare en stund drar vi hem och det känns som att vi vuxna hunnit utbyta ungefär två meningar med varandra.

Jag skulle lika gärna kunna ha skrivit ett dråpligt och humoristiskt inlägg angående detta. Men jag känner att jag inte riktigt pallar. För jag blir så jäkla trött på det här ibland. Det finns stunder då jag bara vill snabbspola fram till att han är 35 och har egen familj och jag kan käka middag med honom på tumanhand. Fattar ni känslan? Hur kan en person vara så gullig, klok och mysig i ena sekunden för att i nästa vara ett ”okontaktbart monster”?

IMG_0645

Här är han alltså inte ett monster…

 

  1. Alltid gött när det känns som man vallat runt en skock vildhundar i porslinsfabrik – ljuva föräldraskapet i sitt esse verkligen!

  2. Tips!
    Tala inte om för honom vad han INTE ska göra.
    Säg istället: Nu ska vi hem till Manne och fika och leka och ha det mysigt.
    Han vet vad han INTE ska göra…. Barn älskar att testa gränser….

  3. Jag tror det är så här enkelt att det inte är lätt att ha en liten och jättesöt lillebror som får massor av uppmärksamhet när ni umgås med andra människor. Han har ju dessutom en pappa som också gillar uppmärksamhet och då måste han ”ta i” och bete sig starkt för att kompensera.
    Bara min lilla tanke…

  4. Jag lyssnade på en sån här härlig inspiratör på mitt arbetsplats under en studiedag en gång, Han talade om gruppdynamik och kom då till det med barn och sa en grymt vettig ska som jag försöker leva efter:

    Om man inte vill att ens barn ska hoppa upp på staketet säger man inte ”Hoppa inte upp på staketet”, då kommer barnen bara få det i hjärnan och göra precis det. Säg istället ”vi ska gå på gatan”. Det kan man ju applicera på hur mycket saker som helt och jag har i efterhand tänkt på hur vuxna (och även jag såklart) förmanar barn att INTE göra något istället för att uppmuntra till att GÖRA något.

    Ha det fint!!!

  5. Halloj .. tokbra blogg…

    Kanske dax att börja prata om hur vi visar hänsyn.
    Såklart ska barn få vara barn men även barn behöver gränser och ramar,
    Det behövs att man kan visa sina medmänniskor hänsyn, även då man är liten.
    Och det är ok att få vänta på uppmärksamhet när vuxna pratar med vuxna.

    …och eftersom du inledde med att prata om förväntningar vid era aktiviteter så kanske det bästa är att i stundens hetta påminna om vad ni pratade om innan… om bus och skrik och springa runt.

  6. Nu kommer några råd som jag har testat men jag är inte expert på något som har med barn att göra. Med yngre barn brukar jag försöka att prata positiva förväntningar. Alltså: idag ska vi göra det här och det här. Såhär är okej att bete sig. Dvs inte ge dem dumma ideer (typ: du får inte leka med elden). Men om det händer ofta med manne kanske du ska prata med honom och fråga hur han vill göra när han blir lite ”galen”. Med sjuåringar kan jag göra deals, tex: när du får spring i benen är det okej att du springer runt i ett annat rum. Jag kan påminna dig om det.

  7. Dom måste nog vara sådär jobbiga ibland för att man verkligen ska fatta när man har små guldstunder. En annan gång kommer ni ju hinna växla jättemånga meningar med era vänner. Men man måste tillåta sig att helt enkelt bara vara trött på hela grejen ibland. Ibland orkar man skämta om det, men man måste också få bara tycka att det känns riktigt trist när det kaosar. Tycker det kan vara svårare med äldre barn för man är van vid att det kan funka hur bra som helst. Såg faktiskt din fru och lillkillen för några dagar sen och kände igen Joel från din blogg. På riktigt, han är så sjukt söt.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..