Den borttappade löpningen

ultravasan770x400

Augusti 2014. Jag grinar illa och har bara slutspurten kvar av Ultravasan 90, loppet som sträcker sig från Sälen till Mora. Foto: Vasaloppet.

Ledsen, men jag måste komma med ännu en klagosång. Men jag tror att många kan känna igen sig i det här, oavsett om de är gravida eller ej. Och det kanske kan vara skönt att känna att ni inte är ensamma. Det handlar om den här känslan av tomhet, uppgivenhet och saknad som kommer sig av att man tvingats göra ett uppehåll i sin löpning.

Orsakerna till att man måste göra ett uppehåll i träningen eller springa mer sporadiskt kan vara många: skador, mycket på jobbet, graviditet, separation och så vidare. För min del är var det först en skada som satte stopp för den regelbundna löpningen: en eländig hälsporre. När jag väl hade fått fason på den fick jag veta att jag är gravid. Trodde trots detta att jag väl skulle kunna tuffa på med löpningen och kanske rentav kunna smyga igång med lite intervaller. Men tji fick jag. Då och fortfarande är toppfarten på min löpning det tempo jag tidigare sprang extremt lugna återhämtningsjoggar i.

Det här är oerhört knäckande för en träningsnarkoman som älskar endorfinkickarna som riktigt snabb löpning ger. Resultatet blir att jag förvandlas till en sur, lättretad och gnällig människa. Avskyr den sidan av mig men det går liksom inte att stoppa. Har försökt ”bota” avsaknaden av alla löppassen i veckan jag en gång orkade springa med spinning, cykling, gymträning och annat.

Men. Det. Är. Inte. Samma. Sak.

Jag längtar tillbaka till min gamla löpform. När jag är som mest nostalgisk tänker jag på halvmaran i Amsterdam 2012 när allt stämde. Då kände jag mig som ett med underlaget, allt bara flöt och även om det var jobbigt så gick det att springa på. Jag kände mig stark, lycklig och energisk. Nu jobbar jag på att dels revidera min självbild så att jag inte längre förknippar min personlighet med enbart träning. DEN pucken är tuff, kan jag lova. För att vara framgångsrik på ett eller annat sätt har ju så länge varit mitt sätt att kompensera för en mindre stark självbild.

Nu ska jag dessutom bli mamma och jag känner mig inte ens som en person som föder barn. Jag vill bara vara löparen Petra igen. Träningspersonen som orkade och var glad. Det här är tankar jag jobbar med hela tiden, nästan varje minut under min vakna tid. Samtidigt vet jag ju att det här tillståndet är övergående och det ju faktiskt kommer att komma en tid då jag inte längre behöver känna mig som en flodhäst i spåret.

Glad att jag har en bra terapeut som möter mig i detta och är ett bra bollplank. Gissar att jag kanske delar det här dilemmat med många andra därute?

  1. Sandra skriver:

    Känner verkligen igen mig.. Fick en en liten kille för 2 månader sen och längtar såå tills jag ska börja springa igen. Sprang inte under hela graviditeten och har saknat det så. Var mycket vältränad innan och nu känns det som att vägen tillbaka är låång.. men jag ska komma dit igen 🙂

  2. Helena skriver:

    Det är något med den ökade blodmängden som gör att det känns som att springa i sirap! Jag blev sjukt frustrerad i början av mina graviditeter och provade att köra pulsband och riktigt lågintensiv träning i hopp om att iaf få någon långsiktigt effekt, men när passen bara gick långsammare och långsammare och jag var nere på 7 km på en timme då lade jag ner. Glädjande nog så funkar styrketräning riktigt bra, och det behövs kan jag lova, så mitt råd är att ta i på gymmet istället! Känn efter själv vad du kan göra, du är ju van i gymmet, det enda du behöver vara försiktig med är raka magmusklerna när magen börjar puta. Lycka till!

  3. Petra, jag är jätteledsen för din skull! Jag vet exakt vad du menar och har varit med om samma livskris. Själv fick jag världens bästa graviditet, under vilken jag var i mitt livs form (för att väga upp till 19 kg mer än vanligt). Men två månader efter förlossningen rasade min rygg och det tog 1,5 år att bli hyfsat smärtfri och rörlig. Den tiden var hemsk och jag var fick ta avsked ifrån en av mina starkaste identiteter.
    Jag hoppas att du snart mår bättre och att kroppen iaf snart känns pålitlig och användbar när du blivit mamma. Det är kul och svårt och märkligt och fantastiskt att ha barn. Löpning är mest kul och fantastiskt. 🙂
    Kramar!

  4. zara skriver:

    Jag kan tänka mig att de flesta som springer och tränar regelbundet identifierar sig som en person som tränar. Det kanske är en ännu starkare koppling för dig eftersom ditt jobb även innefattar löpning.

    Jag blir frustrerad av att inte kunna träna och mår riktigt dåligt av det. Dock tror jag för min del att det är viktigt att kunna ha fler identiteter än bara löpare. För försvinner den delen försvinner även en del av sig själv. Då är det nog bra att ha lite annat att fokusera på.

    Jag tycker du verkar ha en sån himla sund inställning till träning och löpning, så det kommer gå bra! Jag förstår dock din frustration, men springa har man ju hela livet på sig att göra. 🙂

    Lycka till med allt, du är bäst!

  5. Mikael skriver:

    Utan träningen skulle jag vara en sämre förälder. Resultatet blev att jag tränar mer nu än innan jag blev 2- barns pappa

    Heja dig!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..