Träningsångesten stör mig

swissalpine_malgang

Överlycklig Petra efter målgång i Swissalpine Marathon i fjol. Foto: Fredrik Schenholm.

Innan jag klev in i blogg- och löpsvängen för snart fem år sedan tränade jag mest jympa på Friskis & Svettis, tyckte det var kul och hade inga direkta mål med min träning förutom att må bra. 

De gånger jag blev förkyld eller av annan anledning inte kunde träna så var det såklart surt men inget jag sörjde jättemycket över. Men när när jag började med löpning, den här underbara sporten som är lite av ett tveeggat svärd med sin enkelhet och mätbarhet, kom jag plötsligt på mig själv med att känna oro när jag inte kunde träna.

Hur länge skulle jag bli borta? Hur lång tid tar det innan jag är tillbaka i gammal form? Och så vidare. Medan man låg där i sjuksängen trillade statusuppdateringarna om andras löparbravader in i mina sociala medier och jag kom på mig själv med att avfölja de flöden som mest handlade om tider och personbästa. Nu var det jobbigt på ett helt annat sätt att inte kunna springa. Och det knasiga var att jag inte längtade tillbaka till löparskorna så mycket för att det var roligt att springa, utan för att jag inte ville komma ur form. Träningsfrånvaron blev ångestfylld.

Nu har jag först betat av en hälsporreperiod och ungefär samtidigt som den började kännas bättre fick jag besked om att jag väntar barn. Ett hårt slag för en löparbloggare som inte kunnat springa ordentligt på nästan ett halvår. Och nu gick löpningen trögare än någonsin, fast inte på grund av hälen utan hormoner. Kommer på mig själv med att känna en stress över att jag inte längre klarar av att springa så mycket. Några kilometer, sedan blir jag kissnödig och även om jag hittar en toalett eller buske så känns inte träningen lika harmonisk som förr. Dessutom oroar jag mig för hur det ska gå med löpningen när barnet väl är ute. För jag har ju hört om kompisarnas besvär med inkontinens, diastaser och annat elände som sätter stopp för den löpning de kunde njuta så mycket av tidigare.

Jag oroar mig för att återigen hamna på ruta ett, att tvingas börja om från början. Nu när jag äntligen hade byggt upp en uthållighet och tålighet så är det slut på det roliga, liksom. Samtidigt blir jag arg på mig själv för att jag nojar så här. Innan blogg- och löpartiden tränade jag allt möjligt och mådde bra av det – nu har jag något slags elittänk där fokus ligger på att inte tappa form och snabbt kunna komma tillbaka till gammal form. Och det är inte bara jag som har de här funderingarna, jag ser ju inte minst i sociala medier att det finns en hets över att snabbt tappa gravidkilona och komma igång med löpningen igen.

Funderar lite över varför det är så här? Varför har det blivit så jämrans viktigt att fort som sjutton bli av med alla tecken på att man har blivit mamma? Jag har själv inget bättre svar än att det är något slags osynligt tryck från omgivningen (och mig själv) som är orsaken. Kanske en rädsla över att tappa kontrollen. Fler tankar i ämnet?

  1. Jojjo skriver:

    Grattis till graviditeten. Jag håller med bjud in Katarina Woxnerud till podden. Det är ett jätteintressant ämne som ställer många frågor hos oss kvinnor som är gravida och vill fortsätta träna.
    Själv hade jag sån tur att det i vårt Landsting då fanns en gympagrupp för gravida kvinnor där vi fokuserade mycket på bålmuskulatur och mycket knipövningar vilket har varit suveränt efteråt.
    Sen kan jag rekommendera rullskidor. Det är skonsamt för lederna och man arbetar med hela kroppen och konditionen.

    Mvh Johanna

  2. Kära Petra! Jag är sjuksköterska, löpcoach och yogainstruktör och specialiserad på kvinnor efter graviditet. Min erfaremhet är att kvinnor som tränat innan graviditet snabbt kommer tillbaka i sin gamla form. Men skynda långsamt! Sätt denna korta tidsperiod i perspektiv till din totala livstid! Långdistansare peakar långt senare än sprinters i karriären! Jag kan ärligt säga att jag blivit starkare efter varje graviditet och småbarnsår. Mentalt och fysiskt, fått mer fokus. Oslagbar kombo. Trots att jag inte kunnat löpträna efter v 12. Ta tillfället i akt och fortsätt variera din träning med andra träningsformer! Ta ”långpass” gåendes. Med babyjogger eller liknande börjar du trappa upp löpningen igen när du kropp är redo! Försök hänföras över det mirakel som just nu sker i varje ögonblick i din kropp, ett nytt spirande liv och din kropp sköter det helt på automatik! Det är ju bara så häftigt! You gotta love your body for that! Blessings!

  3. Jag var pappupptagen i 6 mån perioder betade av stan gick med barnvagnen i ur o skur valde olika stadsdelar på den tiden sprang jag ej.Men det är ett bra sätt att ”reka” nya löparsträckor brukar ej tokgå utan lite lagom fart .
    Ha gärna ett mål ett fik,eller varje fredag ett glas vin !.Med viss möda lyckades jag äta lunch en gång veckan på
    mitt favoritställe ibland sov baby utanför i vagnen.Nu vet jag att du äter ordentligt men ammning ,promenader
    varje dag,samt kanske dåligt med sömn ingen hit.Men trycker man i sig ”hyffast med mat” kan man nog
    även löpträna steget från rask barnvagnspromenad till löpning är ej så stor.
    En gemensam nämnare för barn och marathon att man har sällan kontroll !

  4. Ulrica skriver:

    Jag kunde bara promenera hela min graviditet. Försökte jag springa så fick jag sammandragningar och det kändes väldigt obehagligt. Men jag promenerade varje dag, och sen märkte jag att efter förlossningen så gick det ganska lätt att springa ändå, för jag tror att hjärtat liksom har tränats av sig själv genom att bära på ett barn, så man får lite kondition av det. Kan du inte uppehålla konditionen genom annan träning såsom cykling eller crosstrainer?

  5. Anette skriver:

    Det beror säkert på vilken förlossning man får och vad som händer under den, men kan ju bara hålla med Annas kommentar, en blir jäkligt mycket starkare! Jag har fött ett barn (med kejsarsnitt) och har visst bra läkkött, kände mig pigg och gick sjukt mycket under de första sex månaderna, sen började jag sakta springa igen och har sedan dess gjort PB på milen, sprungit en halvmara och tror dessutom att jag är så sjukt mycket mer effektiv när jag får tiden att träna, det blir liksom en stund då man kan njuta av sin egen tid och sitt eget liv:-)
    Lycka till med allt, du är bra!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..