Hungrig – men svältfödd på samtalsämnen?

matlada

Medhavd matlåda – en aldrig sinande källa till diskussion. Ganska jobbigt för en person med ätstörningsbakgrund. Foto: Privat.

I morse läste jag ett mycket bra inlägg på Lisa Jiseis blogg, med titeln ”Matlådedagar får mig att vilja krypa ur skinnet”. Nej, det är inte särskilt roligt att sitta där på jobbet med sin medhavda matlåda och invänta alla kommentarer om portionens innehåll, utseende och storlek.

Som före detta ätstörd (och tyvärr för alltid med ätstörningen liggande latent någonstans i bakhuvudet) kan jag lätt känna igen mig i Lisas inlägg. Går man ut på restaurang är det en annan sak, då har någon annan lagat maten och lagt upp den åt dig. Men matlådan blir någon slags förlängning av dig som person och din syn på kost, som till varje pris måste kommenteras.

Personligen skyr jag matlådor som pesten. Jag klarar inte av att sitta där i jobbets personalmatsal, känna hur doften (ibland stanken) av diverse maträtter som håller på att värmas upp i mikrovågsugnarna blandas med varandra. Höra hur folk diskuterar sin medhavda mat och anledningen till att de har just den maten med sig. Det pratas kalorier, dieter, nojor och recept – precis som Lisa skriver. Sällan hör jag någon stolt konstatera att ”det här är min mat, den är jättegod och den tänker jag nu njuta av”. Nej, istället ska det diskuteras och kommenteras.

Jag undrar i mitt stilla sinne om anledningen kan vara folks problem med att hitta vettiga samtalsämnen med jobbkollegorna? När vädret, de eventuella barnens förehavanden och vad man ska göra i helgen är avhandlat så smyger sig den pinsamma tystnaden på. Då ligger det nära till hands att kommentera det man har framför sig, alltså maten. Minns en gammal chef som brukade mejla ut förslag på samtalsämnen inför kommande fika, bara för att liksom vaccinera sig mot pinsam tystnad. Ska det behöva vara så här? Varför är vi så dåliga på kallprata?

Drar mig för att generalisera och påstå att det är en svensk företeelse, men är ändå nyfiken på anledningen. Någon som har något förslag?

  1. Sen kommentar, men jag förvånas över vad konstiga arbetskamrater en del verkar ha. Visst kan vi ibland kommentera maten, men då blir det ofta som en inkörsport till något annat samtalsämne, som t.ex. när en kollega hade italienska köttbullar med sig. Samtalsämnet sträckte sig då från frågan om italienska köttbullar är något som verkligen existerar i Italien till var och ens italienska favoriträtt till resmål i Italien och diverse reseberättelser. Jag tror nog att vi pratar om precis allt på min arbetsplats. Det kan vara allt från att någon har läst en artikel som irriterade personen till alla besvär som omgärdar en badrumsrenovering. Jag tror att nyckeln till ett intressant måltidssamtal är att börja prata om något som verkligen intresserar en, dvs. att inte ägna sig åt kallprat.

  2. Nina skriver:

    Hej! Håller ofta med dig Petra, men faktiskt inte alls i denna diskussion. Jag är också föredetta ätstörd, led av svår anorexi för 15 år sedan. Jag arbetar på ett IT-företag med ca 90% män och många har med sig lunchlådor. Vi pratar ofta om maten vi har med oss. Dock aldrig om storleken, hur nyttig maten är, dieter eller dylikt. Tvärtom pratas det om vilken god mat folk verkar laga, tips på recept (ej för att vara nyttigare), och mina kollegor är stolta över sin mat. Kan det bero på att jag mestadels äter med män? Och att bekräftelsebehovet verkar vara mindre just på detta område? Hur som är det väldigt harmoniskt och inte alls ångestfyllt!

    1. Linda skriver:

      Jag jobbar också på ett företag där majoriteten är män och alla äter lunchlåda varje dag. Så som du beskriver är det för oss också. Är rädd att det är pga att vi jobbar med mestadels män istället för kvinnor som det inte är ångestfyllt med lunch man inte jämför matens storlek/innehåll på det sättet som i inlägget… 🙁

  3. Marie skriver:

    Bra observerat detta fenomen. Jag tror inte detta är inte någon svensk företeelse – min erfarenhet efter att ha jobbat med många olika nationaliteter och i flera länder i Europa, Asien och Afrika är att folk gillar att prata om mat, och också kommentera vad andra äter/inte äter – mer än i Sverige faktiskt. Jag får dagligen kommentarer på min (mycket internationella) arbetsplats i Schweiz om hur stora portioner jag äter/hur gott maten luktar/att jag äter yoghurt med 10% fett/att jag inte dricker läsk etc. Speciellt amerikanerna och engelsmännen brukar reagera och kommentera (som kanske själva ofta äter vita trekantsmackor och cola light till lunch…) Bryr mig dock inte speciellt mycket om det utan tänker att folk helt enkelt gillar att prata om mat och att kolla in vad andra äter – och diskutera olikheter/likheter. Ska också sägas att på min arbetsplats talas det om mer än bara vad vi har i matlådan – men det kommer alltid upp någongång varje lunch. Jag själv kommenterar nog ibland också, speciellt när något ser gott ut…

    Däremot kanske det kan vara lite mer ansträngt/laddat med vad man äter/inte äter i Sverige eftersom många svenskar (iallafall medelklassen) gärna hoppar på senaste trenddieten, plus den generella tanken i Sverige att det bara finns en sanning och då måste alla göra exakt likadant… Typ Fika-och-potatistraditionalister vs. LCHF fantatiker etc.

    Min erfarenhet är att mat är betydligt mindre ‘laddat’ och problematiserat i utvecklingsländer än i västvärlden – man är mer tacksam för att man får äta varje dag, och man tänker inte speciellt mycket på vad man äter – mat är mat och alla äter ungefär samma sak varje dag, så inga dieter direkt…det är något av ett lyxproblem.

  4. Åsa skriver:

    Har olika erfarenheter från olika arbetsplatser ang hur mycket man kommenterar vad andra och en själv äter. Dock: för personer utan latenta ätstörningar kanske detta samtalsämne är oladdat kallprat?

  5. Linda skriver:

    Jag jobbar på en arbetsplats där matlådeinnehåll, matval, matmängd, kalorier och dieter tyvärr är vad samtalsämnena i personalrummet består av till typ 90%. Som föredetta ätstörd vet jag inte vad jag ska säga, så oftast sitter jag tyst eller går därifrån för att inte dras med i skiten. Själv kommenterar jag inte folks mat mer än frågar ifall det är hemlagat, och då med tillägget att det ser gott ut, alternativt frågar vilken restaurang maten är hämtad ifrån. Visst kan man prata mat, men då får man lov att hålla det på en neutral och relativt opersonlig nivå – precis som alla andra samtalsämnen i personalrummet.

    Eftersom ”alla” vet att jag tränar har det nog blivit så att min mat är den som kommenteras mest av allas, som att det ger folk någon slags frikort att kommentera både mat och kropp, vilket jag tycker både är oförskämt och skitjobbigt.

    ”Jaha, du äter såklart mycket eftersom du ska springa ikväll.” ”Är det där bra mat för löpning alltså?” ”Ja, du är ju väldigt smal så du kan ju äta xxx.” ”Jag ska bara ha någonting lätt nu på lunchen, vi ska ha gäster ikväll så får man ju inte äta för mycket på dagen.” osv osv.

    Man skulle ju kunna tro att vuxna högutbildade människor skulle ha någonting vettigare att prata om, men så är tyvärr inte fallet. Överväger faktiskt att sluta med matlådor bara för att slippa matpratet en gång om dagen. Det blir tillräckligt när det ändå ska fikas (ofta med bullar, godis, tårtor, kakor och läsk) både på för- och eftermiddagen.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..