Drink i handen och myror i brallan…

grandhotel1

Befinner mig just nu på semester på en liten ö norr om Sardinien, La Maddalena. Fantastisk natur och underbara miljöer. Men med ett dåligt samvete som gnager i huvudet… Foto: Jonas Hansen.

Jag vet egentligen väldigt väl vad som är ett sunt tänk och balans i livet. Men med ett inte helt okomplicerat förhållande till mat och träning sedan tidigare är det ändå lätt hänt att man åker av vägen ibland.

Ett problem jag har är att jag kan vara väldigt disciplinerad när det gäller kost och träning, men så fort jag vilar mer än en dag börjar det krypa i hela kroppen. Märkliga tankar dyker upp i huvudet och ”hjälp om jag kommer ur form”-maskineriet rullar igång.

Så nu sitter jag här med en drink i handen i något som i det närmaste kan liknas vid paradiset. Blå himmel, en sol som slösar med värmande strålar, fantastiskt sällskap, en inbjudande pool och underskön natur – men ändå har jag dåligt samvete över att jag inte står i en träningslokal och svettas. Blir faktiskt ganska trött på mig själv för att jag inte kan ta mig ur det här på ett vettigt sätt.

Efter att ha tränat sex dagar i rad kände jag i lördags att nu får det bli vila i några dagar, så att kroppen hinner ikapp. Med ens tycker jag mig se att muskeldefinitionen på överarmarna (den lilla som finns) slätas ut och låren växer. Vet att det säkert låter helknäppt, men så kan det gå till i en ätstörd hjärna. Försöker nu se vilan som en nyttig utmaning för mig – på samma sätt som det kan vara utmanande för andra att ta sig iväg och träna.

Någon som känner igen sig och kanske har tips på hur man kan göra för att ta sig ur detta?

  1. Jag tror det är bra mental träning att vila fast man är pepp på att träna. Speciellt om man snart skall få barn, och tiden kanske inte räcker till alla pass man tänkt sig och man tvingas ”vila” ibland fast man inte alls har lust =)

  2. Peyra skriver:

    Hej! Ja känner igen mig efter två graviditeter. Men jag försökte njuta av att svälla ut lite kvinnligt och min foglossning gjorde träning omöjlig. Gick upp ca 20 kg per gång men tappade allt på 4-5 mån av amning och träning. Det var ju så skönt att träna igen när kroppen var ens egen igen och foglossningen borta. Tänk att det är en kort, begränsad tid i ditt långa liv. Njut! Du är unik och vacker. Kram Petra

  3. Linda skriver:

    Känner igen mig så i det du skriver.. blir också väldigt less på mig själv. Brukar försöka tänka att jag är löjlig som inte unnar mig och att det krävs mycket mer innan det händer något med formen.. ofta fungerar det, ibland inte. Vet inte hur lite det krävs för att formen ska ta stryk, men det är en lugnande tanke och det är det som räknas.

  4. Hanna skriver:

    Jag tycker inte alls att det är konstigt. Jag brottas med samma tankar, inte just med ätstörningen men det där att tänka att man går upp i vikt och att musklerna försvinner så fort man inte tränar känner jag så igen mig själv i…

  5. Marie skriver:

    Yoga, yoga och yoga. Då har jag blivit mer ödmjuk inför vad kroppen kan mer än hur den ser ut. Dock har jag inte haft problem med ätstörningar.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..