Här är storyn om Adrians födelse

gravid2

Torsdagen den 5 november rev jag av ett litet styrkepass på gymmet. Foto: Petra Månström.

Den 7 november berikades världen med en ny liten leopardbebis. I det här inlägget tänkte jag skriva några rader om hur det gick till. Funkar jämförelsen med maraton och hur ont gör det egentligen? Mina personliga åsikter alltså, helt och hållet.

Tänkte hålla det personligt utan att det blir privat och är det någon som är känslig för förlossningsberättelser så är det kanske en bra idé att sluta läsa nu. Fast jag tycker att berättelser som dessa är fina, åtminstone så här i efterhand när man själv har gått igenom det hela och kommit ut på andra sidan.

Vi börjar på fredagskvällen den 6 november. Tidigare på dagen har jag varit på ett intervallspinningpass som gick bra även om magen var i vägen rätt så mycket. Intar soffläge med en hög godis och ganska snart börjar aktiviteten i magen öka ordentligt. Bebisen sparkar som besatt. Kommer på den geniala idén att lägga en kylklamp på magen, för att lugna ner den lilla sprattelgubben därinne. Effekten blir motsatt, aktiviteten ökar.

Natten mot lördagen sover jag inget vidare. Är uppe en gång i timmen och känner ett tryck ”nedåt”, tillbringar en stor del av tiden på toaletten utan att det ”händer” särskilt mycket. Börjar känna en molande värk som påminner om mensvärk, tänker att det är förvärkar som man ju har hört talas om. Får hjälp av pojkvännen att lägga ett varmt omslag på magen och får någon timmes sömn på lördagsmorgonen. Inser att jag nog bör avboka det skivstångspass på Friskis & Svettis som jag är anmäld till.

gravid5

Adrian är här! Och mamma är helt utmattad men väldigt lycklig. Foto: Privat.

Vid frukosten ökar smärtan i magens nedre delar och den kommer intervallvis. Får för mig att vi kanske borde montera upp barnvagnen som nu ligger i kartonger nere i källaren. Så får det bli. Medan vi står där och fipplar med barnvagnen tilltar värkarna och när de är som värst står jag lutad mot källardörren och profylaxandas medan pojkvännen masserar mig i ryggslutet.

Uppe i lägenheten upptäcker jag att jag har börjat blöda och blir orolig. Googlar lite, inser att Familjeliv inte är rätt källa för information och ringer istället in till BB för att rådgöra med dem. De tycker att vi ska komma in för en kontroll, så vi ber mina föräldrar komma över och hjälpa oss att hänga upp tvätten (vi hade tvättid just då nämligen) och tar taxin till Danderyds sjukhus. Något mer än det vi går och står i tar vi inte med oss, det här är ju bara en kontroll och vi är helt säkra på att vi kommer att bli hemskickade igen efteråt.

I taxin har jag det rätt så tufft med tilltagande intensitet i värkarna. Håller fast vid profylaxandningen som en livboj på ett stormande hav och är knappt kontaktbar. ÄNTLIGEN rullar vi in framför sjukhuset och tar oss upp till BB Stockholm. Först är vi på plan fyra där jag blir undersökt samt får ett CTG (kardiotokografi (CTG) innebär att fostrets hjärtfrekvens (kardiografi) och värkaktivitet (toko) registreras (grafi) tillsammans) kopplat.

Eftersom mitt blodtryck är lite förhöjt och värkarna tilltar i styrka blir vi uppskickade till förlossningen på plan nio efter några timmar. Klockan är nu halv tre. Jag kan gå utan problem men känner ett allt kraftigare tryck nedåt. Väl på förlossningen blir vi visade till ett förlossningrum – ett alldeles eget rum, vilken lyx! Barnmorskan Tove, hennes barnmorskestudent Anna och undersköterskan Marie tar del av mitt förlossningsbrev och sedan blir jag undersökt. De ser då att jag är öppen hela sju centimeter (vid tio centimeter är bebisen redo att födas), det hade jag aldrig kunnat gissa! Hade gissat på några centimeter, på sin höjd.

”Det blir bebis ikväll!” förkunnar barnmorskan glatt och jag känner en skräckblandad förtjusning.

gravid3

Välkommet bubbel serverades efter avklarad förlossning. Foto: Petra Månström.

Mest oroar jag mig för att vi ju aldrig packade den där beryktade ”BB-väskan”, den som man helst skulle ha packad och klar en månad i förväg. Det jag har med mig är ett par gravidjeans, en t-shirt, jackan samt en väska med några energikakor. Värkarna fortsätter och kommer allt tätare. Jag växlar mellan att sitta på en pilatesboll, stå med händerna mot väggen och luta mig över en gåstol. Klart skönast är att stå med handflatorna mot väggen och gunga med höfterna i sidled medan pojkvännen masserar ryggslutet. Ihop med andningen blir värkarna uthärdliga, även om de inte på något sätt är behagliga.

Man tar hål på hinnblåsan vid 16-tiden och sedan roar vi oss på egen hand i förlossningsrummet med att hantera värkarna och äta och dricka mellan dessa. Vid 19-tiden kommer Anna in och undrar hur det går och om jag har funderat något på smärtlindring. Jag funderar lite. Epidural känns inte aktuellt, inte heller de där sterila kvaddlarna (är livrädd för den där getingstickliknande känslan som man sägs få när nålarna sätts) men lustgasen är jag nyfiken på.

Så fort jag har fått kläm på hur lustgasen fungerar vill jag knappt släppa ifrån mig den där masken. Det är en skön känsla att liksom ”flyta iväg” medan man fortfarande har hyfsad koll på vad som händer i rummet. Vid halv nio avgår fostervattnet, då står jag på knä i sängen och hänger över kanten. Är rätt så borta i skallen av lustgasen och jag hör Tove säga att ”Du använder bara lustgasen när du har värkar, okej?” Haha, hoppsan. Lustgasen är ju min bästa vän nu, vill knappt släppa ifrån mig den snuttefilten (läs lustgasmasken).

Vid 20.45 blir det mer action. Nu är trycket nedåt riktigt kännbart och jag fattar att det rör sig om krystvärkar. Snart kan bebisen alltså vara här! HJÄLP! Jag får frågan om hur jag vill krysta, svarar att de får bestämma. Jag orkar inte fatta några beslut, vill bara flyta med och få allt överstökat. Har fullt sjå med att hantera andning och tala om för pojkvännen hur han ska massera ryggen.

gravid4

En grön knappnål för Adrian, en av åtta bebisar som föddes på BB Stockholm den 7 november 2015! Foto: Petra Månström.

Vid 21 byter jag från knästående till liggande på höger sida och jag krystar för allt vad tygen håller. Nu gör det riktigt ont. Värkarna liksom exploderar och sedan skakar det av smärta i rygg och lår. Försöker flytta tankarna från här och nu till UltraVasan. Tänker att nu är jag i Eldris, när det bara var en dryg mil kvar och kroppen skrek av smärta. Man kan absolut inte jämföra dessa smärtor (inte enligt mig i alla fall) men sättet att hantera det hela mentalt gick att utnyttja. Tänker att det här har kvinnor gjort i alla tider, det är inte farligt. Det är naturligt om än oerhört smärtsamt. Förmodligen finns det en anledning till att det gör ont, vilken har jag ingen aning om men om jag slappnar av gör det mindre ont.

Nåja, slappna av när hela kroppen skriker av smärta är inte helt lätt. Smärtan spred sig genom kroppen och tårarna sprutade ur ögonen. I huvudet hade jag bara ett enda mantra:

”Bara lite till, bara lite till, sedan är du framme! Du klarar det här! Bara spurten kvar!”

Minns hur jag tog emot en mugg buljong från en funktionär, svepte den och hasade vidare. Framför mig hade jag två ryggar som jag bestämde mig för att inte öka avståndet till. Jag skulle helt enkelt förbi dem innan jag var i mål. Det blev mycket lättare att härda ut de sista nio kilometerna med den målbilden.

gravid10

Adrian vilar ut i sitt nya Babynest efter förlossningen. Han är nog kanske ännu tröttare än jag, stackaren. Utdrivningsskedet, när barnet föds, sägs ju vara den mest extrema fysiska påfrestning vi upplever i livet. Foto: Petra Månström.

Tillbaka till förlossningsrummet. Svetten rinner i pannan och jag håller pojkvännen i händerna, krystar allt vad jag förmår. Smärtan sköljer över mig som en stor flodvåg och benen krampar:

”Jag orkar inte mer nu! Nu räcker det!”

Jag verkligen vrålar, inte av panik utan mer för att markera: Nu gör det ont, riktigt ont. Jag vill sjunka ihop, sluta spänna varenda muskel, inte behöva krysta mer. Varenda cell i min kropp är helt utmattad.  I över sexton timmar har jag mött de tilltagande värkarna med profylaxandning och massage. Nu börjar det bli lite för mycket även för en uthållighetssportare. Har dessutom knappt ätit på hela dagen, bara dragit i mig lite saft och någon energikaka. Det snurrar i huvudet och flimrar för ögonen. Minns att jag tar en snabb sipp ur saftglaset på bordet bredvid mig mellan värkarna.

En stund efter 21 på lördagskvällen spränger jag en mental och fysisk gräns. Jag har aldrig tidigare, inte ens under det jobbigaste loppet jag har sprungit, tagit i med sådan kraft. Fast jag är totalt knockad pressar jag på allt vad jag har. Tänker på talesättet som är så poppis i snorsportarkretsar: ”När du tror att du inte orkar mer orkar du minst lika mycket till…” Och plötsligt är det över, kroppen slappnar av. Jag har blivit mamma till en liten Adrian.

Det jobbigaste med hela förlossningen var nog det som skulle ske efter att Adrian var ute, alltså att man skulle krysta ut moderkakan. Fy fanken vilken pärs, fick ta till lustgas och det tog över en timme. Då var man ju dessutom helt mör efter att ha fött fram bebisen. Precis som man tänkte köra ner mig till operation för att få ut moderkakan så lyckades jag frammana någon slags kraft och sedan var den ute. Puh! Nu ville jag bara komma till vårt rum, äta en stor macka, dricka kaffe och sedan sova.

Om förlossningen går att jämföra med ett maraton, eller möjligen ett ultramaraton? Nej, inte i mitt fall, inte när det gäller den fysiska biten. Men däremot hade jag massor med nytta av att kunna ta till tänket under ett längre lopp för att skapa delmål under vägen. Och utan erfarenheterna från långdistanslöpning hade jag garanterat inte klarat av att andas genom värkarna, då hade jag blivit rädd och börjat spänna mig. Nu känns ingenting omöjligt längre, jag har kommit ytterligare en bit i att utforska min relation till smärta.

gravid9

Doften av nyfödd bebis, det är lycka det! Foto: Petra Månström.

Det är några personer jag skulle vilja tacka från djupet av mitt hjärta för att förlossningen blev en så bra upplevelse. De är min kära pojkvän, som coachade mig genom hela förlossningen, fantastiska Tove, Anna och Marie på BB Stockholm som vägledde mig så proffsigt genom hela förlossningen samt sist men inte minst vill jag tacka Anna på AnnasProfylax – utan din ”flåskurs” hade värkarbetet varit betydligt värre. TACK!

Gråter en skvätt där i sängen, av lycka. Lycka över känslan att ha klarat det och att löpningen hade stor del i det. Men framför allt: lycka över att ha ett nytt litet liv hud mot hud på bröstet. Den lyckan och kärleken vet inga gränser. 

  1. Jag tror aldrig jag skulle klara en vanlig förlisning är tacksam för kejsarsnitt men jag tänkte på detta ammade du eller gav du flask mat redan på BB

  2. Amelie skriver:

    Tack för att du delar med dig! Det är ju en så sjukt stor lättnad när bebisen är ute. Mixen av lättnad, kärlek, stolthet, trötthet, jag är så lycklig över att få ha upplevt det två gånger. Håller med om att moderkaksdelen är värst. Min bråkade också med barn nr två. Min sambo sa att de hade lustgasflödet mycket högre då än under när bebisen skulle ut.

  3. Grattis till bebisen! Kul att få ta del av din berättelse!

  4. Hanna skriver:

    Kul att få läsa! Älskar att läsa förlossningsberättelser.

  5. Själv har jag alltid haft så svårt för den där jämförelsen eftersom jag har fött två barn (http://liselotte.livskick.nu/2014/05/08/8-maj-2004-tbt/ respektive http://liselotte.livskick.nu/2014/11/13/13-november-2009/), men ALDRIG skulle orka – varken mentalt eller fysiskt -ett marathon! 🙂

    Har på samma sätt svårt för ord som ”superkvinna” o.s.v. eftersom jag liksom aldrig fick uppleva den där jätteansträningen och känner mig lite mindervärdig (misstolka mig rätt: jag är så klart jätteglad för mina smidiga förlossningar, känner mig bara lite ”utanför” ibland, när folk beskriver timmar på sjukhuset och partners som vankar i korridorer o.s.v.)

    Med det sagt: du har gjort något fantastiskt, och nu har du en fantastisk varelse till låns några år – NJUT!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..