Sanningen bakom den mysiga Instagrambilden

instagrambilden

Foto: Petra Månström.

Ovanstående bild lade jag ut på Instagram igår. ”Oj, vad mysigt hon har det”, tänker nog många.

Kanske drar man till och med slutsatsen att mitt liv som nybakad förälder är en dans på rosor, i alla fall om man bara utgår från majoriteten av uppdateringarna i sociala medier. Med det här inlägget skulle jag vilja ge hela bilden bakom bilden, så att säga. Tror kanske att det finns en viss igenkänning hos många. För verkligheten är inte så rosenskimrande som på Instagram.

Tänk dig att någon tar innehållet i din mage, skakar runt det och sedan slänger tillbaka alltsammans lite huller om buller. Det är exakt vad som händer i kroppen hos gravida. Det säger sig självt att det tar en bra stund för saker och ting att hamna rätt igen. Om det ens någonsin sker. Samma sak med innehållet i skallen, men där är det snarare hormoner som ställer till det och skapar oreda. Man tänker tankar och säger saker som kanske inte alltid är så genomtänkta. Man blir faktiskt en riktig plåga för sin omgivning stundtals. Och inte blir det bättre av att allas fokus nu har flyttats från den gravida till det nyfödda barnet. Nu är man inte längre en gravid kvinna med rätt att claima saker och ting, man är bara en hormonell, nyförlöst bitch.

LÄS OCKSÅ: Jag är tio år efter alla andra

Igår hade jag en riktigt fet jobbsvacka. Tvivlade mycket på mig själv och kom på mig själv med att sitta på tunnelbanan och fundera på om jag bara skulle lägga ner bloggen, Maratonpodden – ja, alla mina frilansprojekt – och söka ett vanligt nio till fem-jobb. För då skulle det ju komma in en lön varje månad och jag skulle inte behöva kämpa lika hårt för varje krona. Jag skulle få ett banklån utan att behöva släpa en massa bokföringspärmar till banken och jag skulle inte behöva ägna en halvtimme åt att förklara vad jag arbetar med när jag är på fester (och omedvetet sno uppmärksamhet från andra gäster som har lite ”vanligare” jobb).

Kom hem till pojkvännen och Adrian, ringde ytterligare några jobbsamtal och packade sedan träningsväskan. Hade inte hunnit äta ordentlig lunch eftersom jag varit ute och sprungit på jobbmöten, istället blev det bara några energikakor och vatten. Och med kass lunch i magen, splittrad skalle och sömnbrist ovan på alltsammans blev träningen en katastrof. Jag grät medan jag försökte få mina muskler att arbeta. Men nej, det gick inte alls. Hade lika gärna kunnat ligga på soffan hemma.

LÄS OCKSÅ: Passa på att njuta nu, sedan är det kört…

Skippade duschen efter passet för att hinna till restaurangen där pojkvännen var på julfest.  Där låg Adrian och sov i sin vagn, men så fort vi kom ut genom dörren började han skrika. Jag försökte med allt: vagga honom, byta blöja, mata – men nej. Han fortsatte skrika som en stucken gris. Paniken växte. Vi klev ombord på tunnelbanan, Adrian skrek. I närheten av oss satt en mamma med ett lite större barn. Barnet frågade högt: ”Mamma, du har ju sagt att man inte får skrika. Varför får det där barnet skrika?”

Jag får ännu mer panik och känner svetten rinna på ryggen och i pannan. Mamman svarar att ”Jo, du förstår att riktigt små barn får faktiskt skrika. Och mamman kanske inte alltid kan få barnet att sluta skrika.” Jag överreagerar såklart (hormonernas fel?) och känner mig som en total föräldrafailure. Misslyckad. Jag kan ju inte få mitt barn att sluta skrika. I svaga stunder kan jag till och med tänka att det kanske hade varit bäst om jag aldrig hade blivit förälder.

LÄS OCKSÅ: 3 dejtingråd till krisande medmänniskor

Kliver av en station för tidigt för att komma bort från tunnelbanevagnen och mamman med barnet. Ute i friska luften tänker jag lite klarare. Tar upp Adrian ur vagnen, vaggar och sjunger. Matar och vaggar. Pratar lugnande, som jag har fått lära mig på föräldrakursen. Men ingenting fungerar. Kommer hem, lägger mig på sängen och försöker trösta. Har fortfarande inte hunnit duscha eller äta middag. Magen skriker av hunger, den kassa lunchen hjälper ju inte till direkt. Gör allt för att trösta mitt ledsna barn, tiden går och till slut somnar han utmattad bredvid mig i sängen. Där lägger jag ut Instagrambilden ovan. Tänker att efter en stund kan jag väl resa mig, lägga honom i sin säng och gå och duscha. Men nej, då vaknar han. Igen. Tillbaka på ruta ett.

Orkar. Inte. Mer. Utan mängder av kaffe och de få träningspass jag hinner få till hade jag förvandlats till en zombie på riktigt. Där har ni verkligheten bakom Instagramrosenskimret.

  1. Karin skriver:

    Känner igen mig så! Bebisar skriker och ibland (eller oftast när dom är riktigt små) vet man inte varför. Så är det. Var stark, och glöm inte att ta hand om dig själv så gott det går!

  2. Tummen upp för din ärlighet! Det blir bättre, jag lovar.

  3. Sara skriver:

    Hej Petra!
    Har en 14-månaders (min första) vet precis hur det kan vara. Extra glad blev jag när någon annan kvinna/man log och sa i samförstånd att det minns hur det var när bebisen skrek förtvivlat, och man själv hade lust att göra samma sak. Dock stämmer det inte att organen är ”huller om buller” – vet inte vart den myten kommer ifrån? Din hud är uttänjd, raka bukmusklerna separerade efter förlossningen. Livmodern större än tidigare och livmoderhalsen likaså. De flesta har svagare bäckenbotten oavsett förlossningssätt och många får lite annan anatomi i vagina/yttre genitalia. Dessa förändringar går till viss del tillbaka (särskilt rektusdiastasen) Övriga bukorgan som magsäck, tarm, mjälte, lever, urinblåsa mm är möjligen undantryckta under senare del av graviditeten, men ligger kvar på ordinarie platser (de är fixerade via bukhinna, ligament etc)

    Tack för en bra blogg
    /doktorn

  4. Jennika skriver:

    Vilket underbart inlägg. Jag älskar att du är så ärlig. Det är skönt att höra att allt inte är rosa skimrande när man fått barn, vilket jag iofs aldrig har trott. Fortsätt kämpa på och skriva underbara blogg inlägg 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..