Snälla, sluta svartmåla löpningen

knyta_skor

Foto: Karin Grip ur min bok ”Det är bara att springa” (Karavan förlag, 2014).

Blir lite matt.

Matt på alla höjda varningsfinger till nyblivna mammor om att akta sig för en viss typ av träning. Matt på att läsa saker i stil med ”Löpningen får du lägga på hyllan i ungefär sex månader innan kroppen är redo för den belastningen, annars är risken stor för framfall. I början är det bättre att fokusera på knipövningar och barnvagnspromenader.” (citat från intervju med personliga tränaren Olga Rönnberg).

LÄS OCKSÅ: Läkaren: ”Du kommer aldrig mer att kunna springa”

Självklart förstår jag tanken bakom dessa generella råd. Man tar till ordentligt för att vara på den säkra sidan, för att undvika att det sedan dyker upp någon som till äventyrs har skadat sig för att hon drog igång för tidigt med löpningen efter förlossningen. Problemet med de generella råden är desamma som problemen med generella träningsprogram inför motionslopp som maraton: de hjälper alla och ingen.

Det absolut bästa är alltså att ta saken i egna händer och ta kontroll över sin träning. Visst är det är läskigt att sätta sig själv i förarsätet över sin egen träning, då har man ju bara sig själv att ”skylla” på om något skulle gå snett. Men ärligt talat, vill du lägga ner allt vad löpning heter i sex månader och enbart ägna dig åt knipövningar och barnvagnspromenader – fast du kanske inte ens behöver det?

LÄS OCKSÅ: De 5 vanligaste misstagen löpare gör

Alla kvinnor är olika och unika. Somliga tränar mycket och gärna, andra inte. När vi går in i en graviditet har vi alla olika förutsättningar. Några har tränat hela livet och har en stark och tålig kropp, andra har aldrig tränat och några har kanske tränat till och från. Det säger sig självt att dessa olika personer har olika förutsättningar att hantera graviditeten. Man kan absolut råka ut för smärtsamma foglossningar och andra krämpor även om man är vältränad, men man ökar chanserna att gå igenom de nio månaderna smärtfritt och sedan kunna starta upp träningen snart igen om man så vill. Det finns det forskning på.

Marit Björgen fortsatte att träna förhållandevis hårt under hela sin graviditet, därför att hon ville och mådde bra av det. För andra gravida ter sig norska skidstjärnans gravidträning som science fiction. Personligen var jag så lyckligt lottad att jag kunde träna under hela graviditeten, något som jag är helt övertygad om underlättade under såväl förlossningen som när jag skulle starta upp med träningen igen någon vecka efteråt.

LÄS OCKSÅ: Hett tips till träningssugna gravida

Under graviditeten fick träningen mig att känna mig mer harmonisk och jämn i humöret. Efter förlossningen var träningen en skön frizon, något tryggt och bekant från mitt ”gamla liv” som jag kunde luta mig mot någon timme ibland. Så är det fortfarande och så hoppas jag att det förblir. Löpning framställs ofta som något farligt och olämpligt för gravida och nyblivna mammor att ägna sig åt. Mitt budskap är: tänk efter innan ni generaliserar. Tänk på vem ni riktar er till och anpassa därefter. Och generalisera ALDRIG.

Löpning är enligt mig en fantastisk sport som skapar god hälsa, harmoni i sinnet och ger glädje. Men den bör utövas lite olika beroende på var man befinner sig formmässigt, det är allt. Slutsats: ta kontrollen över din egen träning, läs på, konsultera experter (live, inte via nätet!) och besluta därefter om hur just DU ska göra. Barnvagnspromenader är det inget fel på alls, tvärtom. Du bestämmer själv hur och vad du vill träna, visst är det underbart och lite läskigt?

Och en grej till: knipträning är superbra, är det ett generellt råd man kan ge så är det att knipa så mycket det går. Hela livet. Lycka till!

  1. Greta skriver:

    Men löpning ÄR inte – generellt – det mest lämpliga när man fött barn? Har du vetenskap bakom dig? Relaxin? Varför belasta kroppen i onödan så skaderisken ökar? Styrketräning tex, och cykel är mkt bättre.

    1. Hej Greta! Jag är av uppfattningen att var och en känner sin kropp bäst. Mitt budskap är inte att alla kvinnor som har fött barn ska ge sig ut och springa, jag beskriver bara hur jag tänker och tränar. Sedan är det upp till var och en att fatta beslut utifrån just sina förutsättningar. Varför måste man förresten ha vetenskap bakom sig för att kunna utöva en sport, om man inte gör anspråk på att vara expert?

  2. c skriver:

    Håller med dig att alla de där pekpinnarna är fåniga eftersom alla är olika. Har hund och den måste ut i alla väder trots graviditet och förlossning, Var ute med hunden dagen efter förlossningen och möter kollegor som förfasar sig över vad jag gör, Men jag mådde ju bra och hade inte ont! Varför skulle jag då inte kunna vara ute på en långpromenad. Bebisen sov och hade sin pappa hos sig, Alla mådde prima. Kan också nämna att de där hundpromenaderna räddat mig många gånger precis som springturerna verkar göra för dig, Kvalitativ egentid!

    1. Exakt så! Kvalitativ egentid. Men visst undrar man varför folk förfasar sig?

  3. Meri skriver:

    Ja, och sen finns oss som tränade hela graviditeten, cyklade några mil innan förlossningen, födde utan smärtlindring etc men kunde inte sitta ordentligt eller gå på två månader… Lång väg tillbaka mentalt och fysiskt. Vi har så olika förutsättningar vilket inte alltid beror på pannben eller vilja. Svårt det där med bebisar.

  4. Julia skriver:

    Tack! Nu tillhör jag tyvärr den delen av befolkningen som inte kunde träna under stor del av graviditeten. Det var horribelt och vara stilla, sjukskriven och vila. Å fy vad tid det tagit innan jag åter kan springa mina älskade meditativa långpass. (Ett pris jag gärna betalar för mitt barn.) Men så fort jag uttryckt en längtan efter ensamheten och flåset i spåret så har pekpinnar och tyckare utryckt sig negativt och lagt dig i. Så återigen tack.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..