Jag måste vara förbannad för att prestera bra

löpning_springa

I höstas intervjuade jag Mikael Ekvall, som är Sveriges snabbaste långdistanslöpare just nu, för min podcast Maratonpodden.

Bland annat gjorde han 2.12 på Frankfurt Marathon i höstas och han spås vara den som möjligen skulle kunna rå på Kjell Erik Ståhls över 30 år gamla svenska maratonrekord 2:10,38. Under intervjun, som släpps senare idag, kommer vi in på det enligt mig mycket intressanta ämnet hur prestationen hänger samman med ens relationsstatus.

LÄS OCKSÅ: ”En riktig kvinna ska vara mjuk och kurvig”

Han berättade att hans tränare hade sagt att ”Det finns de som springer bra när de är i en relation och så finns det de som springer skit när de är i en relation.” Mikael sa att han själv sprang bäst när han var i en relation, att han behövde vara lycklig för att prestera bra. Sveriges näst snabbaste maratonlöpare genom tiderna, Åke ”Biten” Eriksson, som jag intervjuade för Maratonpodden 2014, menade däremot att han sprang bäst när han var singel.

Intressant. För egen del känner jag att jag tyvärr (får man väl säga) springer som allra bäst när jag är förbannad och olycklig. Då får jag en härlig underdogkänsla som framför allt är ovärderlig att plocka fram under jobbiga intervallpass. Under det lopp som jag är allra mest nöjd med hittills, Amsterdam Halvmarathon 2012, mådde jag skit på det privata planet – men tydligen gav det mycket tryck i benen känslan under loppet var oslagbar. Jag kände att jag flög fram.

LÄS OCKSÅ: Att vara på smällen bland Baywatchmänniskor

Nu, i tillvaron som sambo med ett nyfött barn, har jag noll motivation att springa hårt. Lugna och sköna pass funkar, men jag har inte alls det där härliga suget i magen som jag kunde ha förr om åren. Nu vill jag mest få passet avklarat så att jag kan komma hem till familjen igen, förr hade jag ju inget att komma hem till. Ja, förutom en diger samling löparskor då.

Så frågan är hur man gör för att få fram samma motivation även när man är lycklig? Går det ens? Eller är det så att somliga helt enkelt behöver vara förbannade för att kunna prestera bra i sin idrott, medan motsatsen gäller för andra? Jag klurar fortfarande på det här. Får ofta frågan om hur man hittar motivation, men jag kan tyvärr inte besvara den särskilt bra just nu. Möjligen skulle en riktigt bra låtlista kunna hjälpa lite, men just nu hinner jag knappt leta nya springlåtar eftersom tillvaro är fullspäckad med sonen som måste tas om hand.

LÄS OCKSÅ: Tidernas svacka…

Därför vänder jag mig nu till er, kära läsare, och vädjar: har ni några tips på hur man peppar sig själv när man inte är förbannad? Tror vi är många därute som letar med ljus och lykta efter samma typ av tips…

  1. Jag tror att motivation hänger ihop med mål, det måste finnas en tydlig mening med det vi gör för att det ska kännas viktigt och kul. Förr har du blivit taggad av tidsmål, men det lockar kanske inte lika mycket längre. Då kanske du behöver hitta ett annat mål som du går i gång på. Eller bara acceptera att inga löpmål kan konkurrera med familjen just nu och då får det vara så ett tag.

  2. Jag springer oxå som bäst när jag är arg… Min bästa runda sprang jag förra våren när jag nästan precis börjat. Jag å mannen hade haft en rejäl diskussion (säkert om något löjligt) å jag va rejält irriterad säkert tom arg, efter det flög jag fram i 8km, en distans jag då aldrig hade sprungit å jag hade heller aldrig sprungit i det tempot som det blev ?

  3. Ett konkret topptips är att man, ombytt och klar,
    ställer sig framför spegeln och peppar sig själv;
    minst 8 sekunder! Drar på värsta snygga och
    fulaste smilen. Under de snygga säger man högt:
    Wow! Lookin good! Showtime! Under de fula
    tuggar man, s.a.s.; mental taggtråd och säger högt:
    Fy bövelen! Come on! Nu kör vi! Showtime!
    Efter detta ger man sig ut på en autoreglerad löptur.

  4. 1:34:23 visade klockan när jag passerade mållinjen på Sthlm Halvmarathon 2015 och det loppet minns jag mest som ett lopp där ilskan rök ur öronen..
    Hade tjafsat med sambon innan och inte alls fått uppladdningen jag tänkt mig..
    Men det gick ju ändå ?
    Så det där med att springa bra när man är förbannad, ja det stämde bra den gången!
    Fast jag fördrar ändå att vara i harmoni på startlinjen ?

    Jag är annars sån att jag springer utan mål..ja, mer än att komma i mål då ?
    Får prestationsångest om jag sätter upp mål, och oftast springer jag som bäst när jag får springa ”fritt” ?

  5. Hej! För mig har det alltid fungerat precis tvärtom oavsett om det har varit i en bollsport eller i löpning. När jag är glad å lycklig å känner ro i kroppen då blir jag också mer avslappnad i det jag ska göra å presterar bättre. Jag vill oftast köra hårdare om jag vet att jag har ngt riktigt kul att se fram emot efteråt, som en kul middag, fest eller bara myskväll. Då känns allt sånt liksom ännu bättre efteråt. Då kan jag i träning eller tävling få flyt av att jag mår bra å passa på att utnyttja det genom att slappna av å lita på min förmåga. Kram!

  6. Jag vill gärna ha positiv pepp innan löpningen. Är det för rörigt och tjabb innan så påverkar det att jag funderar ”för” mycket och blir ledsen istället.
    Känner mig tyvärrofta stressad under löpningen för alla måsten som väntar en när man kommer hem.
    Hittat din blogg idag och säger bara tack du är så bra och en sann inspiration

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..