”Gå-rakt-fram-utan-att-vika-en-tum”-människorna

Jag är ganska säker på att du har träffat på dem, oavsett om du är löpare eller ej. Kanske förstår du på en gång vilka jag menar när du läser rubriken till det här inlägget, annars kan jag utveckla lite.

Jag menar alltså människor man möter, till exempel på en smal väg där det behövs lite samarbete för att man ska kunna passera varandra smärtfritt. De här människorna som jag menar hör till dem som inte viker en tum, de visar inte minsta tecken på att vilja samarbeta för att ni ska kunna passera varandra utan att krocka. Istället verkar de vilja krocka/putta till dig.

LÄS OCKSÅ: 7 misstag som sabbar din löpträning

Oftast är ju folk trevliga och vettiga och samarbetar, precis som man själv gör. Men så har vi de där surputtarna som med nollställda blickar vägrar vara trevliga. Har flera egna upplevelser av detta och det smärtar mig att behöva säga det, men äldre människor är överrepresenterade här. Särskilt äldre kvinnor, men de äldre männen är inte långt efter. När jag tänker efter är det faktiskt sällan jag har mött glada pensionärspar på mina löpturer. Oftast verkar de här promenerande människorna sura och bittra, nästan så att man får för sig att de liksom vill göra ens löprunda lite tråkigare.

LÄS OCKSÅ: ”Nu förstår jag hur viktigt det är att äta bra”

löpskolning

Eftersom min son gillar att sova i intervaller har jag svårt att komma upp och ta mig ut tidigt på lördagarnas långpass. Så det blir att man kommer ut lagom till att hela Stockholm är ute och flanerar, vilket jag förstås anpassar mig till. Jag har inga problem att hoppa ut i diken eller snirkla mig fram mellan promenerande människor, men ibland smalnar vägen av och när man då till äventyrs möter ett par så händer det tyvärr ofta att de vägrar vika minsta tum. Och då kan jag inte ens påstå att jag springer särskilt fort eller att jag har skrämt dem. De har sett mig tillräckligt länge för att kunna planera sin fortsatta färdväg.

LÄS OCKSÅ: 21 tankar alla maratonlöpare har tänkt minst en gång

Så, vad kan man dra för slutsats av detta? Är äldre människor missunnsamma, bittra över att deras liv inte blev som de ville och därför vill de hindra yngre människors önskan att njuta av en härlig löptur? Eller vad är det frågan om? Jag efterlyser bara lite vanlig hyfs på vägarna, borde väl inte vara så svårt? Tacksam för era reflektioner i detta ämne! Och tilläggas bör som sagt att de flesta jag möter ser glada och positiva ut, särskilt kidsen!

LÄS OCKSÅ: Ett omslag jag bara ÄLSKAR!!!

”Mamma, jag vill också springa istället för att gå!!” hörde jag till exempel ett barn ropa igår när jag sprang långpass vid Tantolunden. Det verkar alltså finnas hopp!

  1. Har också tänkt mkt på det – en kan också dra paralleller till kollektivtrafiken och spana på vilka som lämnar plats/hjälper till när det kommer passagerare med barnvagnar/väskor/rullstolar/hundar osv. Promenadstråken/trottoarerna/bussarna/etc. är till för ALLA brukar jag tänka, för den som har barnvagn/ väskor/springer/går/cyklar/haltar/är tjock/är smal/går utan väska/har hund osv. Vi måste samsas, men det funkar ju bara om alla samsas.

  2. Hej.
    Det är ingenting mot simning när det som oftast bara finns en ”snabb bana” och det kommer någon som simmar bröstsim i mitten av banan. Vet att alla har rätt att simma, men man kan väl hålla till kanten så det går mötas.
    Hej.

  3. – Röd gubbe/gumma! Ja, jag håller med om att åldrandet
    riskerar att falla illa väl ut hos individer som upplever sig ha
    kommit till korta under sina krafts dagar. En gamling som
    däremot absolut inte hemfallit åt surmulenhet är den nyligen
    avlidne författaren, och tennisspelaren; Lars Gustafsson, 79 år
    vorden.
    (Vi hade f.ö. indirekt kontakt på hans eminenta blogg så sent
    som i början på november, han är min intellektuella förebild
    sedan 14-års åldern, men det passar givetvis inte in att utveckla
    här på mama.mu.)

    Så vart var vi? Jovisst! Naturligtvis avrundar vi med följande poäng:
    Medans man är hyfsat ung bör man handhålla sitt liv och leverne
    på ett sätt som leder till – ja, vad? Just det! Grön gubbe och gumma!

    PS. Wow!, vilken bild, ett marginellt plågat ansiktsuttryck i det svävande
    steget…DS.

  4. Nej, det är nog helt enkelt en generationsfråga. De allra flesta i den äldre generationen tycker nog att jogging i moderna färgstarka kläder är över-reklamerat modern trams jämfört med att röra sig naturligt, och dessutom med ålderns rätt kanske att de yngre (löjliga löpande sådana) ska flytta sig innan de äldre behöver göra det. Så enkelt är det nog tror jag – och dom kanske ser buttra ut för att dom har ont och det är trist att bli gammal, vad vet vi (än så länge) 🙂 Kör hårt, gillar din blogg!

  5. Jag har råkat ut för detta även promenerandes på en bred gång/cykelväg… Jag å en vän var ute med två barnvagnar å hund… Vi gick på vänster sida å han kom cykla det rakt mot oss (vi hade gott å väl kunnat mötas alla tre) min vän med ”bara” barnvagn ökade på steget så hon kom in framför mig…men han gav sig inte, precis framför oss (då hade vi tom med fått sakta ner på farten för vi visste inte vad han skulle göra) viker han åt sidan med orden ”det är faktiskt höger trafik på cykelvägar”.. Vi kanske resonerade fel, men vi tyckte det verkade lättare för honom att bara svänga ut lite än för oss att förflytta oss över till andra sidan… 🙂

  6. Jag tycker inte det är så mycket sura gamla par precis där jag bor (Uppsala), men kanske har jag haft tur. Har märkt att folk i allmänhet blir, i alla fall till synes, mycket gladare och mer samarbetsvilliga när jag springer utan lurar och förekommer de med ett glatt ”Hej!”. Kanske är det just därför jag inte upplevt ett lika stort problem, då jag inte springer med musik särskilt ofta. Har du märkt någon skillnad med/utan lurar? Vore annars ett roligt experiment tycker jag!

  7. Ahhhh..jag känner igen det där alltför väl ?
    Jag blir såå frustrerad varje gång man tvingas ut i gatan eller på cykelbanan för att människor vägrar vika en tum..
    Likaså hundägare som verkar tro att de är de enda som vill använda gatan och låter hunden gå fritt kors och tvärs..
    Jag gillar inte att hoppa över hundar och koppel utan uppskattar att få sisådär 20 cm av gatan att komma förbi på ?

  8. Din inlägg fick mig att tänka på mina föräldrar. De är i 70årsåldern och har båda två problem med balansen. Antagligen tycker de att det är rätt obehagligt när någon kommer springande mot dem och kanske hinner de inte gå undan. Kanske är de otroligt trötta på unga, friska människor som inte visar dem hänsyn.
    Om de ser sura ut, kan de bero på att tyngdlagen får mungiporna att dras neråt.
    När jag själv är ute och springer brukar jag sakta ner betrakligt när jag närmar mig äldre personer.
    Det är vi som är unga och friska som kan kosta på oss lite extra empati, tycker jag.

    1. Kanske har du en poäng där. Fast många av de äldre par jag har mött har nog verkar rätt så alerta i sitt kroppsmönster. Hur som helst, detta är inget jag år och lider av dagligdags – tyckte bara det var kul att lyfta fenomenet eftersom så pass många verkar kunna relatera det 🙂

  9. Jag har en helt annan fråga angående hörlurar.

    Jag springer bara med en hörlur i örat, vill höra omgivningen oxå, är så lättskrämd. Men jag störs mycket av den andra snäckan och sladden till telefonen. Jag har försökt leta, men vet du om det finns hörlurar till bara ett öra? Tack!

  10. Jo, så är det nog tyvärr att det för det mesta är äldre personer som har problem med att dela med sig av plats på vägen. De jag har stött på är väldigt alerta så jag drar slutsatsen att de tror att de har företräde framför oss löpare. Där går de och flanerar och så kommer jag och stör deras frid. Jag kan å andra sidan tycka att det finns plats för oss alla. Sen två gånger förra veckan så var det två äldre personer, första gången en man och andra gången en kvinna…kanske 65+ som gick med sina hundar. Precis när jag ska passera dem så släpper de på kopplet så att hundarna korsar min väg. Jag sa några välvalda ord och båda sa bara oj. Eftersom vi möttes på en raksträcka vid Tantolunden så var det ingen tvekan om att de såg mig. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på incidenten.

  11. Lustigt. Jag tycker precis tvärtom. Löpare springer rakt fram, utan att väja en centimeter, rakt mot den som går. Löpare verkar tycka att de har företräde och att alla andra ska flytta på sig. Och sedan, varför springa så nära andra?
    För att inte tala om dessa grupper av löpare, som tar upp hela vägen och skriker åt mammor med barnvagn att flytta på sig? Har fått hoppa ut i diket för att inte bli översprungen av en hord galna löpare.
    I skidbacken gäller regeln, den som åker fortast och kommer bakifrån väjer. Varför kan inte en löpare väja för en som går?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..