”Ska du verkligen äta så där mycket?!?”

Nu ska jag lämna ut min pojkvän lite, av den anledningen att jag tror att många känner igen sig i det här. Det handlar om att vara tjej OCH äta mycket.

Man kan lugnt säga att jag älskar god mat och dryck, jag älskar att äta. När jag inte äter så planerar jag inför kommande måltider och jag tycker också om att gå ut och äta på restaurang då och då. Frukost är en storfavorit och bjuder man mig på hotellfrulle så har man för evigt en plats i mitt hjärta.

Inget konstigt egentligen, det jag beskrev ovan. Att det finns tjejer som älskar mat och att äta mycket, alltså. Dessutom tränar jag ju en hel del, vilket säkerligen ökar förbränningen massor. Men det som ställer till det för mig är när mitt gamla ätstörningsjag tvingas hantera omgivningens åsikter om min glupande aptit.

Min pojkvän menar förstås inget illa. Och har man själv inte lidit av ätstörningar är det supersvårt att sätta sig in i hur man resonerar och vad som triggar en på ett negativt sätt. Meningar som startar en massa knasiga tankar i skallen kan vara till synes triviala saker som:

”Oj, vad hungrig du var!”
”Ska du verkligen äta mer nu?”
”Oj, du äter ju mer än en hel karl!”
”Tänk att det finns tjejer som är så där hungriga!”

ätstörningar

Men för mig så kan de där meningarna innebära katastrof, särskilt om jag har haft en dålig dag. Och särskilt om hormonerna inte har varit snälla mot en. Just nu när det inte var så länge sedan jag födde barn kan det också vara olyckligt att säga ovanstående till mig. Ätstörningar ställer till med så mycket elände. De begränsar ens liv, vilket är oerhört tråkigt. För livet är ju så kort, vem blir lyckligare av att man lyckades späka sig igenom sina dagar? Knappast någon.

Jag skriver ovanstående därför att ämnet ätstörningar alltid är aktuellt. Idag pratas det mycket om hälsa och träning. Slogans som ”Strong is the new skinny” möter oss dagligen i sociala medier och det kan vara svårt att veta var gränsen mellan ett normalt och ett ätstört beteende går. Det finns en baksida med träningen, men det är det få som vill prata om. Det behöver det bli ändring på och därför är jag mycket glad över mitt samarbete med Frisk & Fri, riksföreningen mot ätstörningar. De har lanserat We care-certifieringen för idrottsaktörer (gym, idrottsföreningar och så vidare) som vill arbeta förebyggande mot ätstörningar och aktivt möta drabbade. Läs mer här.

Numera tränar jag av rätt anledningar (må bra, skingra tankarna, minska stressen och så vidare), men det har inte alltid varit så. Jag vet att det finns många därute som känner igen sig i det här och jag är så glad att frågan lyfts. 

  1. my skriver:

    Känner igen mig exakt i vad du skriver. Gamla vanor som ätstörningar är svåra att få bort mentalt även om man är frisk och utan symptom. Jag blir så otroligt ledsen om min pojkvän säger nåt och ännu mer nu när jag är gravid, äter ännu mer än vanligt och faktiskt också väger mer än vanligt. Ngt som jag vill känna är helt ok under graviditeten, men det är också en fight i sig ibland. Jag har insett att jag inte kommer tillhöra dom som endast går upp 12 kg…

    Små kommentarer som en dålig dag kan sätta igång en spiral i huvudet som inte alls är sund.

    1. Visst är det så! Svårt att ”utbilda” omgivningen när den inte har varit med om samma sak som man själv… Kram!

  2. Anna skriver:

    Lustigt, jag äter också som en häst- men tar det snarare som en komplimang när folk kommenterar hur mycket som går ned i min mage. Men så har jag ju inte haft problem heller, kan förstå att en sån kommentar kan tolkas annorlunda.

  3. Anna skriver:

    Ja, bara för man inte är sjuk idag så finns minnen och känslorna kring ätstörningen där … Fixering kring mat och träning, skönhetsideal mm gör dagarna till en kamp

    1. Anna vad jag känner igen mig! Man blir aldrig riktigt frisk. Tack för ditt fina intiativ Petra! Det behövs!!! ❤️❤️❤️

    1. Hanna skriver:

      Verkligen igenkänningsfaktor. Är som alkolism, varje dag är en kamp. Senast igår hade jag en djup dipp, trots att det är 25 år sen jag var fysiskt sjuk. Psykiskt blir jag nog aldrig frisk.

  4. Vera skriver:

    Minns fortfarande känslan (trots att det är över 20 år sen) när min manliga fotbollstränare sa till mig: ”det blir en del efterrätter för dig ser jag”, trots att jag def inte var det minsta överviktig… ?

    1. Snark. Och suck. Dessa idrottstränare som har sabbat SÅ mycket!!!

  5. Det var den middagen då min 3-åring utbrast ”Vad mycket du äter mamma!” – och jag skrattade för att hon lät så söt – som jag visste att jag var fri 🙂

    Tack för att du stöttar oss!

    1. Sofia skriver:

      Liselotte – så fint!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..