Många kommer säkert att tycka att det här inlägget är jättefånigt. Att det beskriver ett icke-problem. Men strunt samma, så här är det: med nykläckt bebis får jag så mycket vardagsmotion att jag knappt orkar genomföra mina ”ordinarie” träningspass på ett vettigt sätt.

Det går kanske inte att jämföra med ett att ha ett arbete där man hela tiden använder kroppen, men att hela tiden behöva vara på helspänn mentalt samt bära runt på bebis och lyfta den med kroppen i konstiga vinklar gör att man är helt urlakad när man ska ut och springa. Flera gånger har de planerade långpassen fått kortas ner, helt enkelt därför att jag inte har orkat springa längre. Och intervallpassen har också blivit lite uddlösa eftersom benen och skallen har varit lite matta.

LÄS OCKSÅ: 5 vanligaste klädmissarna hos löpare

vardagsmotion

LÄS OCKSÅ: ”Gå rakt fram utan att vika en tum”-människorna

Är det någon som känner igen sig i det här? Är den enda ”lösningen” att helt enkelt tagga ner och kanske bara springa lugna pass tills det blir bättre? Fast jag misstänker att jag snarare kommer att få mer vardagsmotion när Adrian blir större. Och missförstå mig rätt: jag ser ju fram emot att kunna rasa runt i lekparken med min son, men har man ett lopp som hägrar så kanske inte lek i parken är det enda man kan ”träna”.

LÄS OCKSÅ: 7 misstag som sabbar din löpträning

Hur gör ni andra träningsintresserade föräldrar för att få ihop allting? Hur pass påverkade blir ni av ”vardagsmotionen”? För mig har det tidigare varit självklart att ta trapporna istället för hissen, att öppna dörrar själv istället för att trycka på någon knapp så att de öppnas osv. Men nu har jag fasiken börjat lägga latsidan till på de där fronterna, för att spara kroppen till träningspassen.

Nu efterlyser jag lite klok input från er. Hjälp mig, snälla!

  1. Sofia skriver:

    Jag känner igen mig som förskollärare. Jobbade i skolan innan och det är inte samma fysiska jobb även fast man rör sig mycket. Sedan januari jobbar jag heltid med 16 2-3-åringar på 3 pedagoger och där är det vissa lyft, röra sig upp snabbt från golv eller sätta sig. Vrida sig fram och tillbaka och vid påklädning samt att barn i den åldern ibland springer iväg eller vill välja kläder själva. Jag tränar inte så mycket som jag vill. Jag kanske ska satsa förskolechef istället för jobbet är roligt. Samt att styrketräna lite mer än vanligt och springa förstås 🙂

  2. Dahl skriver:

    Det går ikke å sammenligne seg med andre når man har fått småbarn. Jeg har 4 barn (nå i alderen 6 – 10 år), og jeg trente bra etter bare en av dem. Da følte jeg meg topp rett etter fødsel, og trente 4 ganger i uken helt til jeg ble gravid igjen. De andre gangene har jeg vært sliten og tom for energi. Barnet har sovet dårligere eller har krevd mer av meg på dagen.
    Først det siste året har jeg tatt opp løping, og nå trener jeg 4-5 ganger i uken igjen. Ungene er større, og ja, det er vel så travelt, men på en helt annen måte! De krever ikke ”meg” hele tiden med kropp og sjel. Nå skal de kjøres hit og dit, hjelpes med lekser osv, men det kan foreldrene dele på, og det er ikke slitsomt på samme måte som det å ta seg av småbarn faktisk kan være.
    Men jeg har lært meg å godta at det kan være langt mellom de skikkelige gode løpepassene. Jeg forventer ikke godfølelsen hver gang, men blir ordentlig glad når den kommer. Langturen er både god og fæl, jeg vet jeg får vondt på slutten, men det er også min tid alene, og det er en deilig avkobling fra en stresset hverdag. Uansett hvor seig og tung den kommer til å bli, så angrer man jo aldri:)

  3. Jag känner igen mig vissa dagar i det du beskriver, men då försöker jag sova så fort baby sover och äta extra mycket. Brukar hjälpa för mig. Faktiskt så känner jag mig bättre tränad än någonsin just nu. Jag skulle vara en urusel mamma om jag inte kom ut så jag kämpar varje dag för att få ihop det. Har en väldigt förstående man som ser vad löpningen gör med mig, till en bättre människa. Det underlättar mycket att han när han kommer hem säger att jag är fri. Ibland sover jag en stund innan jag drar ut. Sova och äta är de saker som jag försöker att rodda med för att orka träna.

    1. Låter mycket klokt och du verkar ha hittat en lösning som fungerar för dig! Tror det kan vara energiintaget som spökar, vet ju att jag inte fungerar när jag blir soppatorsk. Lätt att det tar någon extra timme innan man får till en lunch när man grejar med bebis hela dagarna…

      1. För mig har det blivit lättare att äta själv sen Z Börjat äta vanlig mat. Han äter verkligen allt och då blir det så att jag lagar mat åt oss båda. Slår ihjäl en massa tid där när han pysslar med köksredskap på golvet och jag lagar mat. Trodde aldrig jag skulle bli en sådan som planerade matsedel, men nu är vi inne på tredje veckan och det är underbart. Hoppas du hittar balansen snart för jag vet ju att din mara närmar sig. Och även om du klarar av att genomföra den Så är det väl skönt om du är så förbered som möjligt. Om inte annat så gör det liiiiite mindre ont?.

  4. Skriver ofta om livslinjen tränat i 40 år
    En brytpunkt var när jag fyllde 40 samt nu
    56 år ok 25 km igår tvättstugan min fru började
    Vårstäda det var bara att hänga på.
    Barnen är 18 o 21 ganska pigg idag
    Men inser att det tar längre nu att återhämta sig
    När barnen är små måste man slappa
    När det går ? Adrian har säkert lika kul på balkongen som
    Som i lekparken än så länge även om man känner sig mindre duktig om man inte drar runt barnvagnen till parker
    Mm

  5. Lena skriver:

    Petra; igår under min härliga powerwalk lyssnade jag på Maratonpodden där du intervjuar Markus Torgeby. Det kanske du också skulle göra?? Klokt och härligt samtal!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..