Vaknattshjärna!!!

adrian

Man tänker ju att man brukar kunna greja jobbiga saker rätt bra. Jag menar, man är ju en snorsportare. Men i jämförelse med att ha en liten bebis är ett maraton ”a walk in the park” (hör ni det, alla mammor!!!)

Det är som ett maraton som aldrig tar slut och det kan ju vara rätt jobbigt för psyket. Grejen är att bebislivet är ju inte fysiskt jobbigt, men mentalt blir man liksom en zombie ibland. Är jag ensam om att känna så? Jag tycker det är supersvårt att hålla ångan uppe när man hela tiden har en sömnskuld och ringarna under ögonen blir mörkare och mörkare…

Känner att det liksom inte är helt okej att säga att det är så här jobbigt. Man borde ju vara 100 procent lycklig åt bebisen och bita ihop. Men ibland kan jag bara känna att ”Kan jag inte få åka tillbaka till tiden som glad, sorglös och barnfri”. Och då är det ju som sagt så att Adrian enligt ”de som kan” är en lugn och harmonisk bebis. Jag fattar såklart att det är så här att ha barn och att jag säkert har en räkmacka jämfört med många andra.

Men ändå, när man känner sig lite svag och kinkig så är det skönt att få gnälla lite. Och känna lite ångest över hur man ska få ihop träningen nu när jag ska vara hemma med Adrian i fem dagar. Jag vet ju hur trött jag blir av vaknätter och jag vet ju hur mycket jag behöver träningen för att fungera. Hur gör ni andra träningsmänniskor när det är så här? Biter ni ihop eller har ni hittat smarta lösningar? Barnvakt? När började ni med det? Löparvagn är ju fantastiskt, men det pallar jag inte precis varje dag…

Tacksam för råd! Och MÄNGDER AV KRAMAR till er fina läsare som ger så kloka och bra råd!!

  1. Hanna skriver:

    Jag bet nog ihop…. kombination löparvagn med hemmaträning funkade för mig. Och däremellan promenader med barn i sele.

  2. Hej!

    Vi har två små killar inom 15 månader. Varav lillebror valde helt oväntat att födas i V30, många veckor på neo blev det. Sondmatning, öva amma och massa pumpande däremellan. Plus en storebror att ta hand om.

    Sen april förra året då lillebror föddes har det rullat på. Jag ammar fortfarnde kväll och nätter så över ett år med riktig sömn. Det är otroligt hur kroppen och huvudet orkar. Jag har haft och har många dippar där det känns jobbigt, både fysiskt, mentalt och framförallt psykiskt. Min lösning är att istället tänka allt som ska göras tänka ett steg framåt, då blir det inte för mycket samtidigt!

    Jag och min sambo är starka i oss och oss själva men faran är att livet bara rullar på. Man/jag vill ju hinna njuta och ta vara på barnens uppväxt! Träningsmässigt blir det massor av barnvagnspromenader och bära lillen i selen. Dock gränsfall nu när han är 1 år, vill ju öva gå själv 🙂
    Försöker stretcha och mjuka upp ryggen så jag orkar lyfta/bära nu och i framtiden! När barnen blir äldre får vi träna/vara ute tillsammans och träna.

    Kram

  3. Mia skriver:

    Varken mina eller makens föräldrar bor där vi bor. Vi har ingen släkt på plats och det gör oss ganska ensamma och inte alls bortskämda med barnvakt. Vi har tagit lite hjälp av kompisar och barnvakt (gymnasietjejer som varit fantastiska!) samt minisats. Vi båda gillar träning och turas om med löpning ute på helgen eller kvällar. Våra söner är 5 och 3 år så jag vet vilken chock det är från början. Vi bjuder ofta hit släkt som kan hälsa på (och vara barnvakt). De stannar ofta några dagar här i Stockholm eftersom de bor i Norrland. Planering är ett måste för oss!

  4. Man får hitta smarta lösningar. 1. Barnvakt. Började när min bebis var någon månad (jag ammade inte så dtg underlättade det praktiska…). Föräldrar, morföräldrar, kompisar som är taggade på att hänga med en bebis, vem som som kan passa ett sovande barn någon timme eller två. 2. Ta med barnet. Mini-Sats, mammaklasser, utomhusklasser mamma-baby etc det finns flera alternativ i Stockholm. Och 3. En förstående partner underlättar naturligtvis. Turas om, ge varandra egentid. Prioritera träningen! Mår du bra och är harmonisk i ditt inte kommer du att ha mer energi till att ta hand om din bebis. Och det ÄR jobbigt att vara småbarnsförälder, kul och mysigt men jobbigt. För mig var/är träningen ett anhållen, ett sätt att rensa tankarna och samla kraft. Tack för en superbra blogg! Kul med tränande mammor!

  5. Marina skriver:

    Hej! Innan min son kom (han är 2,5 nu) tränade jag ca 5 gånger i veckan. Nu blir det ungefär 3 träningar i veckan, mest löpning och lite styrketräning. I början när jag var som tröttast med helamning varannan timme dygnet runt, blev det mest promenader med vagn – men träningsuget kom tillbaka efter 3 månader. Mina tips för att orka är framför allt – sov middag när bebisen sover, ät regelbundet var 3:e timme (särskilt om du ammar). Vila extra och var snäll mot dej själv när det varit en extra tuff natt. Min son är och var enkel, men det är fortfarande stor skillnad mot att vara utan bebis. Du klara det!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..