Är fler barn verkligen värt besväret?

bebis

Det har med när (snarare än om) ett nyblivet päron ska skaffa nummer två är ju ett väldigt populärt diskussionsämne tydligen. Jag har bloggat om det tidigare, men i det här inlägget tänkte jag fokusera mer på hur relationen påverkas när man får fler barn än ett.

Vi bortser alltså från de eventuella fördelar som finns med att ha flera barn, som att man tydligen åldras långsammare (enligt ny forskning) och att det är fantastiskt att ha syskon. Och så vidare. Men faktum är att ALLA jag har pratat med som har fler än ett barn säger att det blev en massiv chock att få nummer två.

LÄS OCKSÅ: ”Mamma, hur mår du egentligen?”

Plötsligt kändes livet som ettbarnsförälder som att ha inga barn alls. De hann plötsligt inte med något alls och att relationen fick sig en rejäl törn var liksom inget de ens reflekterade över. Det bara var så att man aldrig hann med varandra längre och ofta utmynnade det i separation. Kan tänka mig att flera av dessa rentav ångrade att de skaffade flera barn, men det är förstås inget man talar högt om.

Det finns förstås många fördelar med att ha ett barn, det är enklare att fixa barnvakt och man får således mer tid över till att jobba på sin relation. Utökas familjen blir det mer ”Familjen AB” än mamma, pappa och barn, det vittnar många om. Och det kan jag absolut förstå, när det ska skjutsas till flera olika träningar, flera olika matsäckar och gympapåsar ska packas och så vidare.

LÄS OCKSÅ: Hjälp!!! Hur underhåller man en bebis?

Så, min fundering är om uppoffringen att skaffa fler barn verkligen väger upp för vinsterna? Jag fattar ju att det blir annorlunda när barnen är stora och man kan umgås med dem på ett annat sätt, men innan man når dit måste man ju gå igenom många år när det är lite motigare och mer jobb. Och på vägen dit kan mycket hända med relationen och ens egna intressen, som kanske får stryka på foten helt.

Jag har ingen lust att stressklämma in min träning under sonens fotbollsträning eller att kliva upp i svinottan för att hinna träna då det är den enda tidpunkten då träningen passar in i familjeschemat. Är alldeles bekväm för det och vet också med mig att måste jag stressa för att hinna med träningen så går åtminstone jag miste om vinsterna med densamma. Så då avstår jag hellre.

LÄS OCKSÅ: 10 ”goda råd” om barnuppfostran som jag kan vara utan

Hur resonerar ni med inga, ett eller flera barn? Hur föreställde ni er livet innan och hur blev ”facit”? Jag är nyfiken! Är fler barn verkligen värt ”uppoffringen” som det innebär för de flesta?

(PS: Bilden ovan föreställer Adrian under en måltid nyligen, ganska säker på att det var blåbärspuré han åt 😉 DS.)

  1. Nu kom vi aldrig så långt som till en seriös övervägning av en tvåa då jag inte kan få fler barn. Dock är jag ganska säker på att vi hade stannat vid ett barn ändå.
    Det passar det liv vi lever och den sortens föräldrar vi är.

    I nära familjen har vi upplevt hur tvåbarnschocken kan te sig. Inget för oss helt klart.

  2. Sitter med en ”nummer 2” sovandes på mitt bröst, 3 veckor gammal… Han var inte direkt planerad, tack & lov behövde vi inte ”ta beslutet själva” för då hade det kanske stannat vid spekulationer om ork, tid osv.
    Känner en djup vördnad över att han är här och att han kom. Så ovärderlig gåva av livet att få ge plats till ännu en människa, en individ i våran, nu lite större familj. Visst kan jag sätta mig in i ”priset man får betala” – men tanken redan nu om att gå miste om detta väsen i vårt liv gör mig tung om hjärtat. Jag kan endast ge uttryck för mig själv och mitt perspektiv här och nu. Och jag vet att där väntar oss några tuffa år. Men jag vet också att kärleken vill bära oss igenom! Och jag känner att jag aldrig vill kunna ångra detta underbara knytte. Han kommer att vara värt det hela, tillsammans med sin fantastiska storasyster! De är SÅ välkomna och SÅ varmt älskade båda två <3

    1. Alltså, jag förstår absolut att man aldrig ångrar ett barn. Det hade jag garanterat inte heller gjort om det nu ”blev så”. Kram!

  3. Innan barn var jag inställd på två barn. Efter första barnet ville jag ha tre barn. Så blev ”tvåan” tvillingar och nu med tre barn skulle jag gärna ha en eller två barn till men min man tycker att det räcker med tre. Han var inställd på två barn från början och har inte ändrat sig på vägen.
    Jag tycker absolut att fler barn är värd uppoffringen. Finns inget mysigare än barn, oftast.

  4. Vi tänkte länge att vi var nöjda med ett barn. För oss av det en chock med första barnet. Meeen så gick åren och så kom barn nr 2 (planerad och allt). Och med hen kom tvåbarnschocken, pang bara! Räddningen var att äldsta barnet är så pass mycket äldre att hen är rätt självgående och kan vara hos släktingar i upp till en vecka så att vi kan andas och ta igen oss. Vi har den inställningen att det är såhär i kanske 3 år, sen kan man börja lämna bort båda till barnvakt och ta igen tiden. För oss är det värt det. Vi försöker verkligen inte tänka på allt vi ”missar” utan försöker göra det bästa av det vi kan göra nu. Tiden räcker ju inte till allt så nåt måste man ju offra hur man än gör. Men ska man ha fler barn så måste man nog tycka att det är värt det, man ska ju inte känna att man måste ge sitt barn ett syskon. Helt sjukt att många anser det.

  5. Två barn, en skilsmässa, ny man inklusive tre barn senare kan jag i alla fall konstatera att det inte var tid kring barnen som orsakade skilsmässan. Utan barn hade den nog kommit betydligt tidigare…
    Var sak har sin tid. Har inte upplevt någon tvåbarnschock, allt var ju enkelt med tvåan. Då hade man ju lite koll på det medta och oroade inte sig alls på samma sätt. Visst kräva set lite planering men allt är inte av ondo. Här har jag listat tre fördelar:
    1 Jag har lärt mig morgonträna. Och då måste det inte vara absoluta ottan. Sen har kidsen en nytränad och glad mamma resten av dagen. Morgonstund har guld i mund!
    2. Träna under barns aktivitet är skitbra! Två flugor i en smäll. Man behöver absolut inte sitta och kolla på när ungen tränar. Då tränar jag själv, och man kan dessutom få trevligt sällskap av nån annan förälder.
    3. Träna med barn är rätt trevligt ibland. Lär dem tidigt cykla med. Mysigt tillsammans och bra pepp. Lilltösen cyklade med redan som fyraåring. Hon hade en pinne bak på sin cykel som jag kunde skjuta på henne med (asjobbigt) mycket bra sparring med unge på cykel!
    Kram

    1. Oj, ser att jag stavat som en riktig kratta i förra inlägget. Svårt på mobilen ?

      Tycker ordet offra är lite fel. Skulle hellre kalla det värdera eller prioritera. Vad är viktigast just nu? För mig ger det ena det andra. Mina behov är lika viktiga som mina barns. Vi ska må bra tillsammans! Och har jag fått träna så är jag en mycket bättre och gladare mamma än om jag tvingats avstå. Det är så lätt att tro att man vet hur det ska bli och hur det kommer att gå, och det är precis lika enkelt att vara efterklok. Jag trodde ALDRIG att jag skulle bli en som gillar morgonträning, har avskytt det. Nu är det min bästa stund på dagen! // K

  6. Jag kan självklart bara prata för mig själv, men för mig (eller oss) stämde det där folk säger ”ett barn förenar, två barn separerar”. Jag är inte skild men förhållandet sattes verkligen på prov men barn nr 2 och då ska ändå tilläggas att första barnet var mycket mer krävande som bebis..

  7. Väntar nu nr två, som kommer komma när första barnet är nästan tre. Under första barnets två första år hann ”vi” med en klassiker (min man) och en ironman (jag). När tvåan väl är här är vi inställda på att få nöja oss med motion för husbehov ett år eller två, och sänka kraven på annat också ett tag. Vi- tiden vi nu får med bra barnvakter väntar vi oss inte när vi väl har två barn, men tänker att det är en (snabbt) övergående period. Har alltid velat ha mer än ett barn, och tror verkligen jag kommer tycka det är värt det.

  8. Jag har alltid föreställt mig att jag skulle få barn. Har känts helt naturligt. Så fick jag 2 barn. Vi blev gravida 3 månader efter att vi träffades och är fortfarande tillsammans. Jag tror inte 2 barn separerar utan det hade man gjort nog ändå. För oss har det varit viktigt att vara ett team. Att vi driver familjen AB tillsammans. Ser varandra accepterar att det fnns dåliga perioder. Sedan har jag aldrig tappat gnistan för min man, kan få samma känslor som första gången vi träffades. Har man ett väldigt stort ego tror jag det är jobbigare att få barn.

    1. Riktigt bra skrivet! Tycker absolut att familjen blivit mer komplett med två barn. Innan var det ”mamma och pappa” mot dottern, nu är vi ”mamma och pappa” mot ”döttrarna”.

      Vi driver familjen AB ihop, och det kom absolut en tvåbarnschock (framförallt pga sömnen), men nu när de är 3,5 resp 9 månader och ser kärleken mellan dem skulle vi rekommendera alla att skaffa 2:an!

      Konstigt nog har jag blivit mindre fokuserad på egentid med 2:an, och njuter av att vara med barnen på ett annat sätt. De underhåller varandra mycket. Morgonträning är underskattat!

  9. Hej! Har själv tre barn och har helt missat den där 2-barnschocken. Har visserligen några år emellan barnen -kanske är tuffare om de kommer tätt! Har hunnit träna inför och genomfört 4 marathon under denna tid så visst funkar det att träna öven om man har fler barn (och ha ett fungerande förhållande). Nu när den minsta är ett par år underhåller de dessutom varandra väldigt bra ?

  10. Jaaa!!! Det är helt klart värt allt besvär med en tvåa. Det är på många sätt enklare. De har alltid varandra. Nån att hänga med, smyga bakom ryggen på föräldrarna med 🙂 etc. etc.
    Syskonen blir ett team precis som föräldrarna är ett team. Det är ett skönt häng med två eller flera barn. Det är så mycket kärlek, sån teamkänsla, så härligt! Det är så värt det! Så värt! 🙂

    1. Håller med dig! Barnen blir ett team och det finns inget bättre än syskonkärlek. Har 2 killar, 2 år mellan dem, och de har så roligt ihop. Visst är 2 barn mer jobb än 1 men sååå värt det. De har alltid en lekkamrat och bra balans i familjen.

  11. Fick min första barn vid 24 års ålder och visst var den en stor omställning från hur vi levde innan men jag tyckte att allt bara ”flöt på” och var reaktivt ”lätt”. Han åt och sov och var världens snällaste lille kille och jag kunde träna mer än innan (sprang med vagnen, körde styrka när han lekte i babygymmet, etc). Vi fortsatte gå ut och äta, vi reste och enda skillnaden var ett vi var en plus i familjen.
    Vi var dock trots det otroligt nöjda med just ett barn. Min man drev eget och jobbade mycket, jag startade själv eget och behövde arbeta mer periodvis (vi har som tur är kunnat styra våra tider så vår son gick ändå korta dagar på förskolan) och vårt största intresse är att resa, ngt som vi tyckte gick oerhört bra med just ett barn. Man är alltid två som hjälps åt, man kan ge varandra tid själv för träning, sovmornar, etc.
    Men så fick jag reda på att jag har en sjukdom och att chansen för ett ev syskon var ganska liten och att den skulle minska med åren. Ångest deluxe! Men så började den där livmodern att ticka. Och jag fick en galen längtan efter att få bära och föda ett barn till. Så vi bad om hjälp och kämpade i några år innan vår underbara tvåa kom och jag har aldrig känt mig så komplett och nöjd. Och att vår etta fick bli storebror är en lycka bara det. Vi har aldrig haft någon tvåbarnschock (kanske för glappet mellan killarna) och att få barn har snarare varit lättare och självklart. Vår lillkille är kittet som håller oss samman och även om vi pusslar ihjäl oss med skola, förskola, alla aktiviteter, jobb och träning så älskar vi tvåbarnslivet!

    Kram och tack för en galet bra blogg ?

  12. Min dotter var 3,5 år när hennes lillasyster kom. Då insåg jag hur lätt vi hade haft det med bara ett barn, som förvisso sällan sov på nätterna men var ”snäll”. Nr 2 har mkt mer vilja och visst blev det intensivare, men upplevde ändå att omställningen från noll barn till ett barn var mycket större. Nu hade man liksom redan anpassat sig till att leva familjeliv med rutiner m.m. Nu när de är 4 och 7,5 har jag mkt mer tid än någonsin för de roar alltid varandra och kan leka i timmar. Vi känns mer som ett team nu med två barn och älskar se den kärleken de visar varandra. Vår relation som föräldrar ändrades mest när vi fick vårt första barn och i stort sett inte alls när vi fick vårt andra barn.

  13. Jag fick 2 barn på 2 år, helt oplanerat och med facit i hand – med helt fel person. Skilsmässa innan 2an var 1 år. Det berodde inte på antalet barn utan att deras pappa älskade sina droger mer än familjen.
    Däremot har jag nog aldrig sett det som ett problem att de var två, tvärtom. Jag hade rutin med 2an så allt gick fortare och så hade de alltid varandra. Jag styrketränade på vardagsrumsgolvet eller i parken medan de lekte. De cyklade tidigt – perfekt att låta dem hänga med på löprundor. De var ju två så de kunde också ha kul ihop på egen hand ganska tidigt.
    Jag lät inte heller mina barns aktiviteter få högre prio än mina. Att jag skulle få göra saker för att må bra var lika viktigt som att barnen skulle få det. Nu när de är vuxna har de flera gånger kommenterat det. Att jag aldrig klagat eller gnällt över hur jobbigt livet är. Jag har ju mått bra och haft kul. Jag själv är ensambarn och har inte mått dåligt av det. Därför är min slutkläm, gör det som passar er och ert liv ?

  14. Jag fick en tvåbarnschock! Äldsta killen är strax 2 och yngsta 6 mån. Har tyckt med båda två att första månaderna är jobbigast! Sen flyter det på!
    Mycket är väldigt mycket lättare med två eftersom dom hela tiden har varann, även i ung ålder! Dom leker och kramas och pussas medan jag lagar mat tex! Aldrig hittills något bråk alls! ??
    Min man och jag avslutar alltid kvällen med prat, kramar och kärlek. Oavsett trötthet. Utan det hade vi inte klarat det. Jag förstår varför par separerar. Men har man hittat sin stora kärlek är det bara att hålla fast. Det är en bergodalbana hela dagarna varje dag! ?
    Prata, prata och prata! Och glöm för allt i världen inte den extremt viktiga närheten!

  15. Jag ville länge bara ha ett barn och såg alla fördelar som fanns med det och massa nackdelar att ha två.
    Dock smög sig längtan på när man accepterat den jobbiga graviditeten och det första barnet började bli rätt så lugnt. Då, när första var fyra år kändes det så rätt med en till.
    Så vi har fem år mellan våra barn och det är faktiskt helt ok!
    Storebror är underbar mot sin lillasyster och förstår att jag måste ta hand om henne för att hon är så liten. Det känns fortfarande som vi har tid med storebror också.
    När man ser de två tillsammans och när jag tittar på min dotter så känns det ofattbart att hon inte skulle vara med oss. Klart att grabben skulle få en lillasyster, han är så stolt!
    Men vi skaffade faktiskt inte tvåan för ettans skull. Det gjorde vi för vår skull!
    Vi föreställde oss hur vår framtid skulle se ut och då kändes det rätt med två vuxna barn.
    Så vägen dit då… Inställningen Vi ska klara det och älska varandra hela vägen. Vi såg ju även vår målbild tillsammans som ett par.
    Så även om det ibland är mycket med barnen så hittar vi tid till att prata med varann, en spontan kyss och kram, lite massage och netflixmys i soffan. När lillan sover i eget rum kommer vi närmare varann igen. Huvudsaken är att vi båda vill och längtar efter varandra ❤️

  16. Jag älskar att vi nu jag två barn! Känns som familjen blivit komplett. Och än så länge är det rätt lugnt, ingen massiv 2-barnschock utan här var det mer en chock mellan 0 till 1 barn. Minsta barnet är en klassisk ”hänga på” bebis och det funkar. Än så länge är han ganska så liten men i framtiden tror jag killarna kommer ha stort utbyte av varandra ?

  17. Fick aldrig ngn tvåbarns chock. Tyckte att det var större omställning från 0 till ett barn. Känner igen mig i att man får ta ngr motiga (och härliga såklart) år men sen kommer helt klart belöningen. Vi var inställda på två då vi tycker att det är härligt med syskon och det blev 2,5 år emellan. Nu är de 5,5 och 8 (tiden har verkligen flugit iväg jag lovar) och även om det bråkas ibland så är de också så otroligt fina med varandra och det finns ALLTID en jämnårig. Och det innebär mer tid då vi föräldrar kan göra sådant som vi vill och inte behöver vara med i aktiviteter/lekar stup i kvarten. En vän som nu har ett barn som är 8 har fått agera ”lekkamrat” betydligt oftare tex på semestrar etc. Så nu får vi definitivt lön för mödan..? gällande barnvakt tycker jag att det varit lättare att lämna dem båda, samma där de har varandra.

    Skiljer man sig så kanske man hade gjort det ändå och det kan vara en fördel för barnen att vara två om det, ha ngn som går igenom exakt samma sak.

    Vill ogärna ge råd av ngt slag men jag tror att om man lutar åt att vilja ha syskon så är det nog lättare att inte vänta för länge. Det är jobbigare att tänka tanken att börja om när den stora blivit mer självständig. Så tänker jag nu om ev trea. Nej orkar inte börja om med sömnbrist vabb etc. Nu när vi äntligen kan göra roliga saker som familj och jag är så nöjd med att båda barnen är hyfsat jämnåriga och har samma rutiner etc…

    Roligare också med två barn, mer glädje, mer skratt. Men man får helt klart vara beredd på att det samtidigt är ngr tuffa år. Att man får prioritera. Viktigast är nog också att man hjälps åt, kan man ta mer hjälp utifrån…

  18. Jag tror chocken består i vad för slags personlighet som tittar ut. Min första son var en high needs baby och det var BRUTALT rent ut sagt, de första två åren (fast värst det första året). Min man propsade på att vi skulle ha två barn men jag var LIVRÄDD för att göra om det där första året. Så kom lillebror, 3 år och 3 månader efter storebror, och han har varit världens coolaste, mest nöjda unge. Allt bebismys jag inte fick uppleva med första sonen fick jag med tvåan. Och det var NOLL chock att bli tvåbarnsmamma, för jag hade ju målat upp det värsta scenariot framför mig och så fick jag den glassigaste bebisen. Enbarnschocken var dock brutal. Man vet ju aldrig, i det där lotteriet, vilken slags bebis man får…

  19. Livet är enklare med ett barn. Ni är mer fria att göra saker och vill ni kan ni om några år nästan helt återgå till era liv innan barn om det är det ni vill. Upplever att ensambarn lätt blir lite lillgamla och är därför enkla att ta med på vuxenaktiviteter. För mig blev tvåbarnschocken större än när jag blev förälder första gången. Tempot höjdes rejält, jag plågades av hemska otillräcklighetskänslor och relationen blev ganska kantstött. Men efter första året blev allt bara bättre och idag ångrar jag ju ingenting. Så är det ju med barn, tack och lov. Och det kom faktiskt en trea också. För att faktiskt kunna njuta lite under småbarnsåren och stå ut med det faktum att sömnen är kass, egentiden obefintlig och intensiteten i vardagen hög tror jag att man bara måste retirera inför det faktum att livet är så just nu. Helt enkelt sluta kämpa emot något som inte går att påverka särskilt mycket. Kan man det är det lätt vårt att skaffa flera barn. Vet man att det är inget som man kan eller vill så är ett barn väldigt bra. Att ha ett barn är väldigt praktiskt och jag förstår inte hur det kan vara så underskattat i vårt samhälle.

  20. Vi planerade nr 1 och nr 2 kom som en överraskning. Önskad från första stund dock.

    Vi är mer sammansvetsade nu. Kärleken fördjupas genom barnen. Vi har varit tillsammans i 12 år och äldsta barnet fyller snart 3.

  21. Vi fick en chock efter första barnet… Tog oss 5 år innan vi började prata om ev ett barn till. Dels pga chocken och dels pga att vi reser mycket. Vi tänkte att resor är lättare med ett barn. När barn nr 1 var 7 år så fick vi barn nr 2 och än så länge har vi inte känt av nån tvåbarnschock. Kanske för att det är så stor åldersskillnad.

  22. Jag har aldrig riktigt förstått att tvåbarnschocken är värre än med första ?. Jätteomställning med första- plötsligt hade vi ju en bebis att ta hand om? 17 mån senare kom tvåan och redan på bb visste vi att vi ville ha en till haha. Så när ettan fyller tre nu i sensommar kommer trean strax därpå. Nu är både ettan och tvåan snälla och ganska lugna jämfört med andra barn har jag förstått det som, det underlättar så klart.
    Att barn skulle krossa ett förhållande tror jag inte på -å andra sidan lever nog väldigt många i mediokra förhållanden, alla har vi inte turen att hitta den stora kärleken. Då kanske barn tär mer på en relation?
    Jag tycker inte det finns ett recept för alla. Det beror på vilket liv man lever, hur man är som person. Det ska vara ok att inte vilja ha mer än ett barn, eller inget alls för den delen!
    Vi är ganska introverta personer som inte har ett stort umgänge, vi bor nära vår familj (men har inte haft jättemycket barnpassning ändå ?) och för oss är tre barn toppen (jag hoppas jag har samma åsikt om ngr månader ?). Men att rekommendera fler barn som ett standardråd ? Nej, det är ju omöjligt att göra.

  23. Oj, svår fråga att svara på och ta ställning till. Det är ju så som någon skrev längre upp, man ångrar ju aldrig de barn man får. Jag kan bara tala för mig själv, men vi kämpade länge för att få tvåan. När så han äntligen kom så har vår första hunnit fylla 14 år. Då vi egentligen skulle börja planera för pensionen haha, så får vi istället börja kolla bästa förskolan och de roligaste lekplatsen?.
    Vi är inte jätte gamla men man blir mer egoistisk med åldern och min man och jag har alltid haft fullt med aktiviteter så att bli låst igen känns svårt och tungt. Missförstå mig inte nu, vår guldklimp är sååå älskad och livet skulle vara mycket fattigare utan honom. Men han hade gärna fått gjort sitt intåg i vårat liv för många år sen. Jag är heller inget fan av babys tiden, tycker gott att barn kunde levereras lite mindre hjälplösa?. Vet inte om det är svar på dina funderingar. ..lite luddig är jag nog…

  24. Två är väl OK för de flesta men jag läste någonstans att skilsmässa var vanligare hos de som hade 3 barn. Jag har 2 (numera vuxna). När tvåan kom var ettan 2 år och 10 mån och hade börjat sova lite längre på morgnarna typ till 07.30 istället för till kl 06.00 när han själv fick bestämma, Jag tänkte när nr 2 föddes att nu börjar kl 06-morgnarna om igen men så blev det inte. Nr 2 sov till 08.00 minst och vid minsta snuva till långt fram mot fm. Så ngn chock blev det inte på det sättet. Kan säga att det är härligt när barnen är vuxna men visst är det ett slit med småbarn, jobb och allt som ska funka.

  25. Vi har två barn som är födda 19 månaders mellanrum. Tvåan var inte planerad och vi var först i chock, jag hade inte ens slutat amma en väldigt krävande bebis men när tvåan väl föddes så lliksom föll allt på plats. Jag tycker definitivt det är mkt enklare med två än ett barn – det blir liksom väldigt mycket samma jobb man gör för båda och det blir ju mycket mer än dubbelt man får tillbaka. Och det är så mkt enklare när man är hemma själv – dom leker med varann och man måste inte vara leksugen själv jämt (vilket jag aldrig var!) 🙂 Så min erfarenhet är inte som alla dina vänner – utan tvärt om!

  26. Två barn är värt besväret om föräldrarna är sugna på två barn. Att ”skaffa” barn enbart för att normen är två barn eller för att man ska vara snäll och ge den förstfödde ett syskon tror jag inte på. Däremot så är det ju fantastiskt med många barn, och att ha syskon tror jag också är positivt om nu föräldrarna vill och orkar- för det är ju såklart jobbigare med fler barn.

  27. På kort sikt – jättejobbigt med två eller flera barn. Men livet är, förhoppningsvis, långt. För vår del har två barn inneburit mer tid för varandra. Barnen underhåller varandra, och har varandra som sällskap. Perfekt på resor, middagar och andra stunder då man gärna ger varandra som par lite extra tid. Och så inte minst- barnen bor med oss i 15-20 år. Resten av tiden är vi åter själva och vetskapen om att när vi väl dör så har barnen varandra, ja det värmer.

  28. 1 släpp alla tankar på vad alla andra säger och gör.
    2 bestäm er.
    3 säg självsäkert nej vi vill ha ETT barn och nu är vi klara.

  29. Jag har tre barn och det är absolut värt det. När jag ser den fina relationen barnen har till varandra och hur glada de är över att ha varandra, då blir jag lycklig. Däremot så känner jag inte igen det där med tvåbarnschocken, inte någon chock med tredje barnet heller. Med barn nummer två var allt så mycket enklare. Jag visste redan ungefär vad jag hade att förvänta mig.

  30. Det där med att det är jobbigt att ha flera barn Sverige hänger väl mkt ihop med att det är lite förbjudet att skaffa hjälp. Har vänner som startat upp familjer i t ex Nederländerna och Storbritannien, även Portugal och USA och nästan alla har haft hjälp i hemmet, ibland även om en av föräldrarna är hemma på heltid. Men Gud nåde den som skaffar betald hjälp i Sverige. En f d bloggare här ansåg att dom som hade lite städhjälp osv lekte rika. Själv hade hon både föräldrar och svärföräldrar till hjälp men alla har inte det. Jag hade det inte när mina barn skulle hämtas och lämnas och hela karusellen men jag är glad att kunna hjälpa min dotter.

    1. Hittade denn blogg 2 år senare när jag google på ”tvåbarnschock”!! 🙂

      Jag håller med Maria.
      I Sverige verkar det fult att betala bort jobbigheter.
      Är själv från ett annat land (men växt upp i Sverige). I min andra kultur, den icke-svenska, är det mer accepterat att har man råd tar man in hjälp . Allt ifrån trädgård, matlagning, städning, fixa-trixa, barnpassning. Och man kör givetvis inga extra aktiviteter som renoveringsprojekt mm. Och livet blir mycket mer uthärdligt. Jag upplever att många har så höga inre krav på hur man ska vara som förälder och vad man ska få ut av livet mellan 30-40.

  31. Det är ju högst personligt om man vill ha barn och hur många barn man vill ha. Kanske är lite dömande av mig, men varför förväntar man sig att en relation ska vara lekande lätt hela tiden? Ska inte en sund relation klara av sömnbrist, mindre sex och annat som kan höra till livet med småbarn? Det är ju ändå något en valt… Jag menar man kan ju faktiskt vara kärleksfull och fina mot varandra ändå. Och utveckling kan ibland vara smärtsam, som växtvärk typ, men det kommer något väldigt fint av det i slutändan. Sen gör ju alla så gott de kan efter förmåga såklart.

    1. Åh, så rätt, så rätt! Tyvärr höll inte min sambo alls med om detta. Han klarade inte av att vår bebis fick någon uppmärksamhet av mig utan satte sig i ett hörn och tjurade. Tills han för några veckor sen flyttade ifrån oss med hänvisning till att han aldrig fick ha sex (vi höll igång 4 gånger i veckan ungefär). Jobbiga 18 månader kan jag säga. Jag och vår son har det lite lättare nu, utan honom.

      1. Hoppas för din skull att även du ville. Jag har inte alls varit sugen så vi har nog haft sex 4 ggr under de 9 mån som gått från förlossningen… Du kan hälsa ditt ex att ni troligtvis slog sex-rekord bland småbarnsföräldrar!

  32. Trodde inte att jag skulle skriva ett inlägg någon gång men detta berör mig. Vi är en storfamilj. Vi började med en etta. Sedan kom en tvåa efter 3,5 år. Både min man och jag har varit elitaktiva idrottare men behovet av tävlande avtog och det var skönt. Rörelse fick en annan betydelse. Vi beslutade oss för en trea och han kom efter ytterligare 5 år. Nu var skaran komplett 2 tjejer och 1 kille (trodde vi). Nu harvi fått tvillingar och det är helt fantastisk. Om någon sagt detta för 16 år sedan hade vi båda idiotförklarat denne. Det härliga är att vi fortfarande älskar rörelse och har fått med barnen på samma bana, dock med olika ambition och val av rörelse. Man får ge och ta men den enorma glädje man får av sina barn är värd all ”uppoffring” man tycker sig tvungen att göra. Njut av era barn och de stunder ni får tillsammans i stillhet och rörelse ?

  33. Har två barn med 23 månaders åldersskillnad (de är nu 3 och 1). Vi har aldrig haft någon 2-barnschock utan den enorma omställningen var från 0 till 1 barn. Med andra barnet är man ju redan inne i rutinen med mat- och sovklocka, blöjbyten och packa upp och packa ner skötväskor stup i kvarten. Man fortsätter ju liksom bara på en välbekant och redan inslagen väg. ☺ Relationer som kraschar pga barn hade nog, med vissa undantag, kraschat förr eller senare ändå. Det är min fasta övertygelse. Och vill man bara ha ett barn så ska ingen ha någon synpunkt på det. Men jag tror det är väldigt viktigt att det är en genuin önskan som kommer inifrån en oberoende av yttre faktorer – annars tror jag att man kan komma att ångra sig senare. Att stanna vid ett barn för att man inte kan utöva sina hobbys precis som man vill under några år eller för att man utgår ufrån att relationen kommer att krascha – det känns inte riktigt som tillräckligt förankrade argument för att man ska kunna leva med det resten av livet. Nu utgår jag alltså ifrån att det finns en spirande vilja till fler barn. Inte att man är fast övertygad om att man nöjd och lycklig med ett.

    1. Tillägg: Och personligen hade jag nog velat ha tre barn. Men min man och jag är överlyckliga över att ha två, vi trodde nämligen länge att vi inte skulle få barn alls. Men för att få tre måste åldersskillnaden mellan barnen bli oerhört slimmad och vi vill inte ha det så. Ingen av oss vill ha tre barn under knappt 4 års ålder… Men om tiden hade funnits skulle jag inte haft emot en trea när de äldsta är runt 5 och 7 eller liknande. Nu blir det inte så men jag sörjer inte för det! Jag har redan fått mer av livet än vad jag trodde var möjligt.

  34. Hej! Upplevde noll (0!) tvåbarnschock. Ettan var svinjobbig första året men tvåan tryckte jag bara mer i sjalen och så bodde han där första halvåret. Fortfarande nu vid 1,5 tycker jag att tvåan är hur lätt som helst, ettan som har special needs är det tuffare med, vissa dagar. Så för oss var det helt klart värt det med en till 🙂

  35. Hej!
    Har själv två barn med nästan tre års mellanrum. Tränar fyra dagar i veckan och har det toppen med min man! För oss har det aldrig känts jobbigt med två barn, kan verkligen inte säga att det påverkat vår relation annat än i positiv riktning. 🙂 Jag menar inte att låta överdrivet hurtig nu, utan vill bara säga att det inte alls behöver vara jobbigt.

    1. Samtidigt känns tre barn inte alls aktuellt för oss, och jag tycker verkligen att man skall respektera sin egen känsla/intuition för hur man vill ha det. Känns det bra med ett barn-toppen! Man får vara jättetacksam över att ens kunna få ett barn.

      Det går ju inte att på förhand säga hur det kommer att kännas med ett, två eller fler barn. För vår del känns tre för många, och i ärlighetens namn vill jag inte utsätta mig för fler graviditeter och förlossningar. Blir mer och mer skraj för skador ju äldre jag blir.

  36. Tvåbarnschocken kom som en käftsmäll. Har två barn, en storasyster på 2,5år och en lillebror på 10veckor. Känslan att inte räcka till är överväldigande. Saknaden av egentiden med storasyster är enorm. Storasyster har alltid varit pappas tjej. Är pappa hemma ”finns inte” jag. Det är tufft och har varit riktigt tuff. Innan njöt jag så otroligt av tiden vi hade ensamma ihop. Då fick jag vara där för henne och hon ville vara med mig. Nu när vi är ensamma har jag mer hand om lillebror som inte gillar att vassa ensam. Han vill gärna sova på mig och vaknar direkt när jag försöker lägga honom ifrån mig för att umgås med storasyster. Morgnarna när vi ska till förskolan är kaos. Att klä på två barn och sig själv. Puh! Är helt genomsvettig och gråtfärdig när jag lämnar huset. Först vill inte storasyster ta på sig och börjar sätta sig på tvären, sen vill inte lillebror ligga i vagnen själv och vänta. Det slutar allt som oftast med två skrikande ungar i hallen och en mamma som undrar vad jag alltid gör för fel för att hamna här. Pappan i bilden är en klippa på helgerna men jobbar 7-18 på vardagarna så iblan känner jag mig som ensamstående. Jag vet att jag har för höga krav på vardagen. Att huset ska vara städat (OBS inte hennes leksaker, de får ligga hur de vill men damm i hörnorna fixar inte jag), alla vår saker ska vara undanplockade och är allt stökigt mår jag skit av det. Hoppas på att vardagen blir enklare när han blir äldre och de kan roa varandra lite. Är rädd för att jag snart inte orkar mer av att känna mig såhär otillräcklig. Men jag ångrar verkligen inte dessa barn för kärleken är enorm och det är väl kanske därför jag upplever detta?!

    1. Åh vad jag känner igen mig. Min tvåbarnschock är också enorm och jag kraschade tyvärr förra veckan. Utmattningssyndrom och magkatarr. Om du har möjlighet att få hjälp – ta den! Vill såklart inte måla fan på väggen för din del, bara säga att du inte är ensam och tipsa om att göra vad jag inte gjorde. Be om hjälp!

  37. För mig var valet enkelt. Ville absolut ha en nr 2 Dels för min o pappans skull men också för barn nr ett skull. Det första halvåret var kaos men sen blev allt betydlig lättare. Men visst är det både härligt och besvärligt! Tycker alla ska göra vad som passar deras familj bäst. Inte vad normen säger!

  38. Hej!

    Tack för en toppenblogg! Jag läste just det du skriver om att skaffa två barn och jag förstår hur du resonerar men jag håller inte riktigt med det du hört av andra. Jag har två barn en på 4 år och en lika gammal som din Adrian och både jag och min sambo tränar mycket (runt 10 tim/v). Jag tycker verkligen att det var större omställning från inget barn till ett än från ett till två. Den andra hänger liksom med och det är urmysigt med två barn. Jag förstod inte heller syskongrejen innan barn ett blivit lite större men det är ju perfekt att de kan hänga med varandra så att man kan träna istället för att alltid vara lekpolare:). Jag har många träningskompisar som resonerar likadant och jag trot lite att det är som med alt annat att klagovalsen hörs lite högre. Sedan är det ju stor skillnad på vilka barn man får, spec soveriet när de är små….

  39. När första barnet kom var det sol att det va pusselbiten jag väntat på så länge ?. Redan började vi planera en tvåa för att det va ju så underbart med barn. Tvåan kom 2 mån efter 1an fyllde två år. Hjälp! Det va en chock om något. Nu 9 mån in kan jag äntligen börja njuta och slappna av i detta. Men är så glad att jag har världens bästa partner för det har inte varit lätt. Det barnintensiven handlat om barnen (dom har vart ganska enkla) utan allt är i mitt huvud och min stressnivå och utebliven sömn. Sen är det alltid vört det såklart, det säger ju förhoppningsvis alla ? Men de kan va sjukt jobbigt på vägen…

  40. Min man är min allra bästa vän. För oss var inte barn nummer två så jobbigt det skiljer 2 år och 6 veckor på barnen och vi valde att sonen fick sluta på Dagis när lillasyster kom. När hon var två veckor hände en hemsk tragedi i bår familj vilket resulterade i att barnvaktsjkälp på min sida blev i princip omöjligt så jag och min man har inte varit på dejt utan barn sen hon kom (hon fyller 1 nästa vecka) men vi myser kramas pratar varje dag och visar vardagskärlek och jag tycker inte omställningen blev så stor däremot har ju lillan bara fått flyta med hon blir ofta väckt får inte ha några leksaker osv men att se kärleken barnen emellan är fantastiskt ?

  41. Första 2 åren så är det så klart jobbigare, men efter det upplever jag att det är betydligt enklare med två barn. Många ensambarn behöver sysselsättas och det gäller även storasyskonet som varit vant med föräldrarnas totala uppmärksamhet. Yngre barnet sysselsätter sig ofta lättare självt. Nu är våra väldigt bra kompisar och den yngste får alltid vara med och de är ute och spelar fotboll, bygger lego, fixar kojor och allt sånt tillsammans. Nu gillar de att göra samma saker och bråkar väldigt lite, inser att det inte är så för alla och då blir det så klart jobbigare

  42. Jag ville först inte ha barn alls! Tyckte inte jag var ”den typen” som skaffade barn.. Jag hade fullt upp med mig själv och ville förverkliga mina drömmar.. Sen träffade jag min man och han ville ha barn.. jag kunde efter ett tag tänka mig ett barn.. men verkligen bara ett! Herregud aldrig fler! När vår första son var 11 månader var jag efter noggrann planering gravid med nummer 2.. Och WOW vad fantastiskt det är med barn!! Nummer 2 är nu 15 månader och vi börjar längta efter nummer 3.. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur roligt livet med barn kunde vara! Jag upplevde ingen tvåbarnschock, jag tyckte snarare det var lättare med två.. dom har varandra!

  43. Ingen tvåbarnschock, man var redan inne i svängen även om storasyster hunnit bli 3 år och 3 månader när lillebror kom. Sen kan det ju också bero på att lillebror var kolugn och sov bra.

    Det kan bitvis vara tufft med fler än ett barn (och med endast ett barn) men i slutändan är det ändå värt det. Vi uppskattar så att barnen kan leka med varandra så bra nu när de är äldre = mer egentid för mig och för vår vuxenrelation.
    Både jag och min man har pratat mycket om att det är några år när barnen är små som det blir mer intensivt, båda är medvetna om detta och arbetar utifrån det.

  44. Tvåan var superenkel och förde hela familjen närmare varandra. Hon gjorde även att storebror blev mer lätthanterlig. Det är drygt tre år mellan dem och de har aldrig bråkat. Vi började ha barnvakt till dem båda när lilla var knappt ett år gammal. Storebror hade alltid mått jättedåligt av barnvaktandet som ensambarn. När lilla var drygt två började de stanna hos mor-och farföräldrar några dygn tillsammans. Från det att lilla var tre år tillbringar de alltid sport- påsk och ett par veckor på sommarlovet hos mor-och farföräldrar. Då kan jag och maken jobba mkt och hinna med att umgås på tu man hand. Det funkar utmärkt för barnen att vara borta så länge eftersom de har tryggheten i varandra. Storebror gillar inte alls att sova borta själv trots att han är tio år gammal. Om lillasyster är med är han jättenöjd. För oss blev livet mycket enklare av två barn. Nu väntar vi en liten eftersläntrare/sladdis och utgår från att vi kommer klara det galant.

  45. Vi har fem barn totalt. De två äldsta har inte jag fött, de är tonåringar. Nummer tre är nu 9 år och sen 18 månader mellan de två yngsta. Den yngsta är nu 3 månader. Jag rekommenderar varmt att vänta. Eller inte skaffa fler. Jag älskar våra barn, de är fantastiska. Men det är slitigt som attans.

  46. Hej!

    Jag har tre barn födda inom fem år. För mig var den stora chocken att få första barnet, jag avskydde att vara gravid, kände mig livegen de första tre månaderna i hans liv och var chockad över hur mycket livet förändrades. Men jag var ju såklart ändå superglad att just han kom till oss! När vi fick andra, 21 mån efter det första och sen ett tredje ytterligare 3 år senare kändes det inte jobbigt alls. Vi var ju redan en barnfamilj, och kunde turas om med barnen för att båda skulle hinna med jobb, träning, utekvällar eller sova om det var det som prioriterades. Vi var tom inne på att försöka få ett 4:e barn, men jag bytte jobb i samma veva och sen kändes som vi hann bli lite för gamla. Nu är de 14, 12 och 9 och vårt liv har gått in i en ny fas, ungarnas aktiviteter tar mycket av familjens tid men om min man och jag vill gå ut en kväll så kan vi lämna ungarna ensamma hemma. Kontentan av min upplevelse är väl att säga att bara för att ”alla andra” pratar om hur de drabbades av ”tvåbarnschocken” så betyder inte det att det drabbar alla.

  47. Jag tänker att alla människor/par/familjer är olika. Du kan bara gå på just din egen magkänsla, om du ska försöka få barn, och hur många isf. För många gör ”som alla andra/nån slags norm” säger, och det tycker jag är synd. Är en enorm social press gällande bildande av familj m barn. Skulle önska att vi kunde gå ifrån den, och att noll eller 10 barn är lika ”ok”. Verkar två barn vara belastning för dig, kanske det är så och ska få vara så, för dig…

  48. Nu är 2:an 10 månader och fortfarande har jag inte märkt av nån 2-barnschock. Det är ju betydligt enklare med två barn än ett! Vi har ca 3 år mellan barnen och stora är fantastisk med lilla som sällan behöver ha tråkigt. Sen är det ju två olika individer och nu är det helt andra utmaningar än med första, men det har ju inget med antalet barn att göra. Jag får mer gjort och äter bättre än vad jag gjorde med bara ett barn dessutom. Älskar’t! (Här blir det snarare än fråga om 3:an där det skulle behövas större praktiska förändringar som större bil etc)

  49. Nu blev min nr2 två till istället.. Jag blev då rätt inställd på att det skulle bli tufft och hade inga andra förväntningar än det. Så nån chock blev det inte på så sätt. Men det som var jobbigast var omställningen i förhållandet till storasyster. Att helt plötsligt inte kunna vara där för henne helt och fullt var otroligt jobbigt. Nu tar ju tvillingar oftast mer tid än om vi bara fått 1, men jag tror känslan kommit oavsett.
    Jag har fått höra så många gånger att första året är det tuffaste. Då gäller det bara att överleva! Nu blev tvillingarna 1år i tisdags och jag kan ärligt talat känna en lättnad. Vi fixade det! Det är det tuffaste jag gjort. Jag har ändå gått igenom en hel del skit i mina dagar, men nu var alla de viktigaste personerna i mitt liv en del av det. Jobbiga känslor! Men vi har nått ett sorts mål och det känns faktiskt lättare 🙂
    Och som jag har ifrågasatt beslutet att skaffa fler barn.. Vi fick en ”för mycket” och det har tagit lite bearbetning för att vara ärlig. Men den senaste tiden har jag börjat kunna se glädjen de har av varandra och jag börjat tro på att det faktiskt är värt det 🙂

    1. Ville bara svara då jag är i samma situation som dig. Vår tvåa blev också tvillingar och jag hade aldrig kunnat föreställa mig så jobbigt det skulle bli. Vår son var 20 mån när flickorna kom. Idag är sonen drygt 3 år och twinsen 19 mån. Sömnbrist och att göra allt tre gånger tär på både äktenskapet och tålamodet. Och man saknar en extra hand många gånger. Det första året var värst och nu vid 1,5 känner man att snart snart kommer det bli ännu lättare. De leker mer tillsammans alla tre och blir mer och mer självständiga. Jag tänker om ett halvår kommer vårt liv vara mkt lättare och om 1,5 år när flickorna fyllt 3 och sonen nästa är 5 så är vi ”i mål”, då behöver vi inte vara hands on hela tiden. Man får ta en dag i taget och inte döma sig själv för hårt de gångerna man tappar tålamodet. Så fantastiskt roligt för barnen att ha syskon i så nära ålder. Och så ”lätt” det känns då man ”bara” har ett eller två barn med sig och man behöver aldrig fundera över om man ska försöka få en trea eller inte 😉

  50. Tjena.
    Jag har 3 fantastiska pojkar och nu funderar vi på om det inte vore kul med en fjärde. Det är oftast ett pris för allt. Som jag ser det så betalar man även när man väljer bort fler barn. Det gäller bara att ställa alternativen mot varandra. Det som jag tycker är viktigt är att man ser sitt liv med ungarna som det faktiska livet. De som tänker att de sköter ungarna först och lever sen, när de sover, skall nog inte satsa på många barn. Att skaffa nr 3 är nog det bästa beslut som vi tagit (de första 2 var givna), det är fantastiskt härligt att se barnen leka med varandra. Det funkar faktiskt rätt bra för en 7-åring och en 2-åring att underhålla varandra.

    Det är ingen stress för oss att klämma in träning men det är klart att det går inte att vela 30min innan man ger sig ut. Vi tränar båda 5-6 pass i veckan så det går bra att vara aktiv och ha en massa ungar och långpass kanske vi kan köra när vi är gamla istället.

  51. För att tala för den skeptiska sidan (vilket ingen hittills gjort) :

    Vi har en tvååring. Känner fortfarande att det är svårt att hantera henne och ”det nya” livet. Önskan om ett barn till har inte kommit än och jag vill inte bli gravid bara för att man måste ha två enligt normen. Den dagen jag känner att vi ridit ut stormen kan vi börja fundera på att bli med barn igen, tills dess är det nog bäst att låta bli… Jag är psykiskt slut varje kväll och min och mannens relation behöver fokus nu. Vill inte skaffa två barn till priset av skilsmässa.

    1. Tycker det är bra att du är ärlig, känner igen mig i det där att vara psykiskt slut varje kväll och då har jag ”bara” en sexmånaders. Kram!

  52. Absolut ingen tvåbarnschock. Alla sade att det skulle bli urjobbigt, men det blev otroligt nog lättare. Mindre fokus på varje barn, mindre stress och mer flow i vardagen. Med trean blev det ännu lättare. Nu, när alla är tonåringar, kan jag bara ångra att jag inte ”skaffade” fler. Och då är jag inte ens en traditionellt sett barnkär person. Relationen blev inte lidande – vi byggde ju livet tillsammans? Träningen kanske blev lite eftersatt, men det är en sådan bagatell att det inte ens är värt att nämna. Nu har jag all tid i världen att träna och kan dessutom göra det med mina stora, starka och snabba söner (och man)!

  53. Vi upplevde att få barn nummer två rätt mycket som du beskriver det, en total käftsmäll! Allt du nämner hände. Vi minns inte problemet med att bara ha ett barn, vi blev Familjen AB och det var rent överlevnad rätt länge.

    Nu, två år senare, tycker vi det var helt värt det. T o m så pass att vi inte helt stäng dörren inför tanken på en trea (även om det inte är sannolikt). Det här beror dock så klart på att vi nu känner att det hela börjat lätta och vi har överlevt som par. Sexlivet och pirret är tillbaka och vi är även så himla kära i vår tvåa. Nu tänker vi hur himla tråkigt det skulle vara utan hen, denna guldunge. Otroligt glad att vi skaffade syskon.

    Jag avråder ingen från en tvåa men tycker man ska ha realistiska förväntningar och kanske undvika att få barn rätt. Det kan verkligen bli tungt. Det går över men man ska vara beredd på att det kan vara kämpigt och att föräldrarna måste vara snälla mot varandra om de ska gilla varandra när de väl börjar komma ut ur tunneln.

  54. Iaf frågan om ett eller två barn tänker jag som alla andra, det är ju upp til var och en. Alla har en unik upplevelse som präglar en. Allt är okej!!
    0 barn, 1 barn, n barn…

    Så himla synd att folk ska få för sig att ens kommentera och tycka saker. Det är ju big no no att ta upp barnfrågan tycker jag, det ska alltid komma för av den som det gäller.

    Själv är jag ensambarn, lever med en man som ockå var ensambarn. Vi märker hur tighta vi är med våra föräldrar. Vi är såklart lite extra individualistiska personligheter, ovana med kompromisser (vilket märks för vi båda VILL mycket liksom). Men av nån anledning verkar vi båda vara mycket tänkande, reflekterande, och som jag nämnde: tighta med våra föräldrar. Klart man saknar syskon ibland som vuxen men samtidigt ser jag också hur syskon bråkar med varandra.

    Jag har ett barn och vill absolut inte genomgå småbarnsåren igen.
    Det är pest! Hon är såååå söt och det är mycket roligt som händer också men ändå. Det är så mycket hela tiden och inte bara kring barnet utan för att samhället kräver hur mkt som helst av en.
    Men jag har en sån liten familj och vill liksom för min dotters skull att hon ska ha en till familjemedlem, ett syskon.

    Mina tankar gå så här för att minimera kaos som kan uppstå:
    1. inte skaffa för tätt, allra helst ha 4 år mellan
    3. spara pengar och ha så mkt tjänster som möjligt dessa år: matkasse hushållsnära tjänster, kanske prova en nanny till den äldsta då och då.
    4. aldrig acceptera att jag ska bli nån slags kvinnlig projektledare i hushållet. Vi delar 50/50 in i sandkornet på alla uppgifter
    5. inte bry mig om att skaffa drömjobbet just nu. Finns ingen mening att drömma om att avancera för min del. Tyvärr jag är ingen superwoman. Jag försöker satsa mer om 10 år.
    6. jobba 75% ifall barn 2 kommer. Och mellanskillnaden ska min man och jag kolla på om han kan pensionsspara lite åt mig då han inte vill gå ner så mkt i tid.
    7. ta bort massa onödig skärmtid; skippat facebook, insta mm som brukar sno massa tid och de gör mig ändp olycklig
    8. Skita i att träna. Iaf träna mycket. Bara ta promenader första året med ny. Det finns faktiskt ganska bra gym med babyvakt under passen.
    9. Resandet degraderas till charter. Men då välja 4-5 stjäriniga charter osssäsong för att det är billigare och bättre.
    10. Avsätta lite terapitid till att försöka stå ut med att man inte hinner med sig själv.
    11. Innan man ens försöker skaffa barn 2, vill jag just nu bara ha en tillvaro ca 6 månader med min man och barn för att vara i nuet lite.

    Blir säkert ändå väldigt jobbigt…men för mig ger det lite lugn att tänka ut olika strategier…lite som om man skulle ge sig ut på krig 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..