JAA!! Här är min race report – romanlång!!

pragmaraton1

Låt mig säga det på en gång: jag hatar verkligen när lopp startar på morgonen. Den totala mardrömmen är 6.00 som var tiden då halvmaran i Punta Cana, Dominikanska republiken började.

Hotellet har inte börjat servera frukost än, så man får ett frukostpaket som består av någon ledsen frukt och en torr macka och på detta ska man sedan springa långt med alldeles för lite nattsömn ovanpå alltihop. I-landsproblem? Ja! Men jobbigt ändå? Ja!

Maran i Prag startade kl 9.00, vilket innebar uppstigning vid 6.00 för att hinna få i sig frukost och smälta densamma innan det var dags att ställa sig i startledet (som turligt nog var endast ett par hundra meter utanför hotelldörren!) Hade laddat med pasta kvällen innan, så frukostpaketet bestående av croissant, äpple och två vita brödskivor med lite ost och sallad mellan funkade väl OK. Men som vanligt är det svårt att slappna av när man vet vad som väntar om en liten stund.

pragmaraton2

Fixade det sista med låtlistan (viktiga grejer!) och sedan den obligatoriska långloppsritualen: smörja in fötterna med generösa mängder Sportslick (tack, MarathonMia för att du introducerade mig till denna magiska produkt!), på med strumpor (Gococo, de bästa!) och resten av tävlingsoutfiten. Valet föll på ett par 3/4-kompressionstights från Rehband, sport-bh från Björn Borg och tanktopp från Powerwoman. I skoväg blev det Saucony Ride, med ursprungliga innersulorna urtagna och mina gjutna, ortopediska inlägg ilagda. Den här skomodifieringen skulle jag få ångra under loppet, men mer om det om en stund.

Mina föräldrar hade lägligt nog tagit sig ner till Prag och ställde upp och passade Adrian under loppet. De åkte iväg med målet att placera sig vid 29-kilometersskylten och heja på mig. Jonas skulle stå vid 13 kilometer och 32 kilometer och langa gel, kom vi överens om. Laddade för säkerhets skull också in ett gäng geler i mitt medhavda Flipbelt (en slags förvaringstub som man har i midjan, mycket fiffig!) – ifall vi skulle missa varandra.

På med nummerlappen och knalla ner till startområdet där det nu var full rulle. Den välbekanta doften av liniment, helikoptrar som hoovrade och pipande gps-klockor. Selfies som togs, kläder som rättades till, skosnören som justerades. Fem minuter före start kände jag att jag var jättekissnödig, det bara kom från ingenstans. Typiskt! Nu kunde jag ju inte göra något åt saken. Well, bara att bita ihop och lösa problemet efterhand.

Tjeckiska nationalsången spelades, därefter Smetanas vackra Moldau och sedan ljöd startskottet. Jag stod i startgrupp H (det fanns ner till bokstaven L), så det hände inte jättemycket på en gång. Vi löpare rörde oss framåt i sakta mak och typ fem minuter senare hade jag kommit fram till startportalen och kunde börja springa.

pragmaraton3

Ouch! Så segt det gick! Benen kändes tunga och otympliga, det gick inte alls så lätt som jag hade hoppats. Ett sting av oro gick genom kroppen, hur skulle det här gå? Tung känsla från första början av en mara, inte bra! Inte bra alls… Matade på och hoppades att det skulle lossna, men det gjorde det aldrig riktigt. Minns ju hur det hade varit i starten av tidigare maror, relativt lätt och ledigt fram till 25 kilometer någonstans då man fick börja jobba lite och det kändes som det gjorde nu. Hjälp!

Men okej. Låt oss vara realistiska. Jag födde Adrian i november 2015. I slutet av december tog jag mina första stapplande löpsteg, men det kändes förfärligt tungt. Jag hade ju knappt sprungit på ett år, först hälsporre och sedan graviditet. Först i slutet av januari kunde jag springa på lite mer, men ”långpass” blev det först i slutet av februari. Snabbare pass lade jag till någon gång i mitten av mars, det var verkligen att ta sig långt ut ur komfortzonen.

Och nu var jag här, på en mara! Suck, varifrån får jag alla idéer?? Kullersten, kullersten och så den berömda Karlsbron i morgonsol. Fantastiskt! Första gången jag springer över det här historiska minnesmärket på ett lopp och det var galet häftigt! Var bara tvungen att stanna och ta några foton. Sedan vidare. Insåg snart att nej, jag kan inte springa vettigt överhuvudtaget om jag inte gör något åt kissnödigheten.

pragmaraton4

Turligt nog dök en bajamaja upp efter drygt fem kilometer och där hoppade jag in. Problem solved! I alla fall det problemet. För nu dök ett annat upp: fötterna! Skorna ihop med de ortopediska inläggen blev nu på tok för trånga. Hade inte upplevt det tidigare, men här var det ju lite varmare (23 grader) än under de pass jag kört här hemma. Smärtan i vänsterdelen av vänsterfoten tilltog och jag genomgick likt Karl-Bertil Jonsson en inre kris.

Jag måste byta skor! Jag bara måste det. Det här fungerar inte om jag ska kunna fortsätta. Bestämde mig för att säga detta till Jonas när jag mötte honom vid 13 kilometer, då skulle han kunna ta sig till hotellrummet och hämta de andra skorna och ställa sig vid 32 kilometer. Visst, jag skulle få lida i ytterligare 19 kilometer med de här pjucksen, men vad göra? Bara gilla läget. Suck…

Matade på, försökte avleda smärtan i foten genom att tänka på annat men lyckades halvbra. Det är galet hur lätt negativa tankar kan fastna! Men så händer miraklet: Jonas dyker upp tidigare, med ett par Saucony Kinvara i händerna. Är det sant?! Fort, fort av med skorna och på med de andra. Återupptar löpningen och flyger fram! Eller nej, inte flyger, men det kändes så! Vilken lättnad, en stor sten som fallit ner från bröstet.

Nu lekte tillvaron. Under ett par kilometer upplevde jag ett helt osannolikt flow. Steget kändes lätt och ledigt, bra låtar i öronen och så nådde jag 29 kilometer där mamma, pappa och Adrian var. Stannade till och kramade om föräldrarna, Adrian sov och snarkade i sin vagn. Fortsatte vidare mot tremilspasseringen, tog fram en gel ur mitt Flipbelt och konstaterade att nu börjar maran.

pragmaraton6

För ja, så har det alltid varit för mig. Efter tre löpta mil händer något, glykogendepåerna i kroppen är tömda och det börjar gå segt. Tappade fart men stressade inte upp mig massor för det. Kämpade på och svor tyst över den tilltagande värmen. Längtade nu bara till nästa kilometerskylt. Snälla, kan den inte dyka upp snart?

Kilometerna kändes evighetslånga och jag började få svårt att lyfta benen. En tvättsvamp eller en pappmugg på marken kändes som ett oöverstigligt hinder. Fortsatte mata asfalt, stanna och dricka och svalka mig vid kontrollerna och konstaterade att värmen tycktes ha skördat många offer. Flera som tvingats bryta och låg med dropp i ambulanser eller längs vägen.

Någonstans runt 38-kilometerspasseringen insåg jag att nu är det här snart över. Var stark nu, det är det här du vill göra ju! Njut av att ha tagit dig så här långt, håll nu farten och låt dig inte frestas att börja gå som så många andra runtomkring. Noterade att jag började plocka fler och fler löpare, vilket stärkte sinnet massor.

pragmaraton7

Efter 40 kilometer började jag gråta bakom solglasögonen. Så mäktigt det här är! Glömde nästan bort att jag sprang på besvärlig kullersten, men bara nästan. Sista kilometern hade man lägligt nog placerat ut ”nedräkningsskyltar”: ”900 m” kvar, ”700 m kvar”… Superbra! Svängde in på gatan som ledde fram till mål och nu kickade ett annat energisystem in.

Nu var det fullt ös mot mål, med huvudfokus på att hålla den uppstoppade bananen (!), gänget japaner med vippkjolar och påskkycklingar på huvudena och ”indianen” med uppstoppad häst mellan benen bakom mig i mål. Försökte öka tempot och tänkte att ”Nu jäklar går det fort!” Så särskilt fort var det nog inte, men det var en helt underbar spurt. Kommer att leva länge på den, för det var mycket tvekan och före loppet-ångest som försvann där.

Det är ju det här jag älskar, det här är en underbar form av löpning. Alla mot distansen och alla är vinnare. Ryggdunkningar och utbyte av blickar i samförstånd i målfållan. Finishermedaljen om halsen och allt brast. Jag grejade det! Jag klarade ett maraton! Tänk vad kroppen är ofattbart fantastisk ändå!!!

  1. Härlig läsning!

    Jag måste bara särskilt kommentera det där att Jonas dyker upp med ett par löparskor när du behöver det som mest. Alltså, det är kärlek med stort K!

  2. Så häftigt. Grattis till bra jobb. Känner igen många ttankarfrån Budapest maraton i höstas, och jag tar mycket med mig kör Helsingborg maraton i september.

    Tack Fina för inspiration

    kram Cattis

  3. Jag skriver min något utjatade kommentar ”man vet aldrig vad som händer under
    ett marathonlopp” .Snyggt jobbat av Jonas med skorna ensam är man sällan stark.
    Förmodligen var du klok och drack lite vid varje kontroll.
    Extra plus till att du ej glömde bita i medaljen !
    Härligt kämpat….

  4. Aaah, nu fick du mig att böla också! Härlig beskrivning av loppet.
    Både över ditt maraton, mitt maraton och det maraton som inte går att genomföra i går.
    Bit ihop, rehaba på.

  5. På gränsen till pms tårar när jag läser om din målgång!!
    HEJJA PETRA!!! Superbra jobbat!
    O vilken urgullig sambo du har som servar med skor o gel o grejer!! <3

    Jättekul att läsa, blir sugen på maratondistanser jag med…!!

    Kram J

  6. Alltså, vilken härlig läsning?. Jag hade gåshud genom hela storien och blev alldeles varm i hjärtat över din fina Jonas. Vilken kärlek han visar när han finns för dig när du så väl behöver honom. Underbart med dina föräldrar som kan rodda med Adrian så Jonas kan fokusera på dig. Älskar sådana ömhetsbevis in real life. Jobbigt att du fick en tuff mara från start till mål, som du skriver så brukar man börja lida först vid 28 km-30km. Någonstans där börjar ju en mara när man har hunnit med sin träning. Vilket du ju inte hunnit, men ändå så fixar du att ta dig från a till ö. Sååå himla glad för din skull! Njut av din så välförtjänta medalj nu, det är du så värd. Och tack för en målande resa som jag läste med stor inlevelse.

  7. Heja dig vad du är bra! Så roligt att läsa om ditt lopp. Jag springer varvet om 2 veckor vilket blir min längsta distans hittills. Blir jättetaggad av att kämpa vidare och att fortsätta utmana mig själv. Stort grattis till dig!! Kram?

  8. Härlig läsning! Stort GRATTIS till ett mycket bra genomfört lopp. Imponerande bedrift med tanke på hur gammal din lille son är. Precis som du säger, ”Tänk vad kroppen är ofattbart fantastisk ändå!!!”

    Såg dig aldrig, men jag var också där och irrade runt på gatorna i Prag i söndags. Finväder, för publiken, aningens sämre för oss löpare. Men vilken vacker stad!

    Intressant det där du säger att det var nedräkningsskyltar på upploppet… Dom såg aldrig jag… 🙂 Hade all kraft, energi och fokus mot målet i det läget.

    Här är min ”roman” från loppet, om du är sugen på att läsa min upplevelse. 🙂 (Mina barn har hunnit bli 9 och 12 år så jag har haft bra mycket mer tid på mig efter mina förlossningar. :D)

    http://www.jogg.se/Bloggar/BloggInlagg.aspx?id=52600

    1. Susanne, fy bubblan vilken suverän tid du gjorde. Sååå himla imponerad. Mycket härlig läsning du skrivit om ditt äventyr. Tänk att klara en mara på sub 3?. Kepsen av och lycka till med din löpning.

      1. Tack snälla du!
        Jag tänkte precis samma sak som dig, för bara nått år sedan ”tänk att klara en mara på sub 3″…
        Jag ville bara säga att det GÅR! Jag började löpträna ”på riktigt” 2012 kan man säga. Då var mina barn 3 och 6 år.
        Sprang ett mil-lopp 2008 (min yngsta flicka var då 1 år och jag sprang på 51:43) och sedan Gbg-varvet 2011 på precis under 1:50, och med känslan av ”FY vad hemskt det här var, jag ska ALDRIG i hela mitt liv springa så långt igen”.

        Men skam den som ger sig, 2012 gav jag mig på Stockholm halvmara, och gjorde det rätt bra… 1:38 sprang jag in på då och var stolt som en tupp och tänkte att så här fort är helt galet att jag fixar! 🙂 Ägnade mer och mer tid åt löpning och fick tyvärr skadeproblem (överbelastning av för snabb ökning) och började då med triahlon istället. Cykla och simma är bra med överbelastat knä. Det ena gav det andra och 2014 gjorde jag min första större triathlontävling, en halv Ironman i Sala. Fick blodad tand och min knäskada hade läkt sig och 2015 gjorde jag fulla Ironman-distansen.
        Blir nog dock aldrig någon triathlet i hjärtat, det är löpningen jag brinner för. Så cykeln och våtdräkten har nu hamnat åt sidan och jag springer mest hela tiden. 🙂 Träningen har gett resultat och resten är historia.

        Det jag eg vill säga är att ALLA kan. Med järnvilja och envishet. Jag är eg en helt vanlig mamma till två tjejer, en vanlig fru till en underbar man, och jobbar som systemutvecklare på ett vanligt IT företag. Jag har dock haft turen som haft en fantastisk utveckling och en formkurva som bara gått uppåt.

        Från milen på 44:30 för nästan exakt 2 år sedan, till milen på 38:36, halvmaran på 1:24:35 och marathon på 2:59:14… Men så är jag envis också. 🙂

    2. Du skriver, baserat på det korta jag läst här, Susanne,
      på ett förtjusande tilltalande vis, och tränar och löper
      tydligen på ett möjligen ännu mer imponerande sätt.

      Speciellt uppskattar jag, i det lilla jag hittills läst, att du
      hade föga eller noll fokus! på nedräkningsskyltarna på
      upploppet. Nåväl, jag kortar ner – passar väl prima i
      dessa typ romantider;).

      Det lutar åt att det blir ett och annat besök på din blogg,
      då den vid ett kvickt besök visat sig ha mottot: Fokus, Glädje
      och Hållning. Helt i linje med mitt eget, och det jag lär ut till
      mina fyra tonårsbarn. Slutligen: Helt otroligt jäkla bra löpt i Prag!:).

  9. Härligt att läsa! Grattis, vad grym du är!! 🙂 Sedan blir jag ju lite nyfiken på låtlistan, för det lyckas jag sällan få till på mina löprundor.. Finns det möjlighet att ta del av den? 🙂

    1. Absolut 🙂 Det är en salig röra av uplifting trance, 90-talseurodisco, schlager och 70-tal. Vet inte om det är låtstilar du gillar? 🙂 I så fall kan jag lägga ut den här 🙂

  10. Well, listen to me now! Tack och bock för
    en Race report som andas Rock ‘n’ roll!

    En novell som spritter av livsglädje, täckande
    livets och löpningens Ups and downs.
    Helt klart är du en inspirationskälla – Whithout
    a single doubt en kraftgivande dynamo för
    dina läsare och följare. NU har du tagit dig
    från ”Tidernas svacka”, graviditet och förlossning,
    till att kämpa dig igenom ett marathon, med
    ditt tjusiga Trademarksmil intakt ända in i målfållan!

    Well, låt oss så sammanfatta denna din bedrift
    med ett enda ord – gissa vilket! – Bravissimo!:)

  11. Åh, vad roligt att läsa! Känner igen så mycket från min mara förra året och även Göteborgsvarvet alla gånger jag sprungit det. Och på lördag är det dags igen… Denna gången efter att ha tampats med hälsporre som verkligen begränsat träningen inför. FÅr se hur det går. //Litchiphoto

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..