Hur blev ditt liv efter att bebisen kom?

BEBIS

När jag frågade vänner med barn om hur deras liv hade blivit efter att knodden anlänt så blev svaret ofta något i stil med ”Något helt annat som inte går att beskriva innan man själv har upplevt det”.

Och nu förstår jag ju hur de menar. För det går verkligen inte att sätta ord på hur det är att bli förälder. Skulle någon fråga mig om livet blev bättre så skulle jag väl säga ja, åtminstone oftast. Samtidigt vill jag vara ärlig och nej, det är inte alltid så enkelt. Ibland skulle jag helst vilja kunna lämna bort barnet när jag känner för det, ibland inser jag att just ansvaret och att inte kunna glida undan det är enormt utvecklande. Men bättre? Nja, svårt att säga.

Men om vi frågar så här: ”Hade du kunnat tänka dig ett liv utan barn, nu när du vet hur det är att vara förälder?” Då hade jag sagt nej, alla gånger. Som tur är har man inte facit innan barnet har anlänt – och tur är väl det. Hur var det för dig? Hur blev livet, går det att sätta ord på det?

  1. Jag säger som du. Att det inte är så enkelt att svara på frågan om livet blev bättre eller sämre.
    Vår unge blev till just som vi fattat beslut att driva igång ett företag. Och med stor ekonomisk oro, ingen släkt att räkna med och sen en unge som inte lät någon av oss sova en hel natt de första åren… Ja du fattar säkert. Vi var känslomässigt och fysiskt darriga i 2,5 år innan ongen blev en pojke som man plötsligt kunde ”hänga” med och som åt och sov i rimlig takt. Och det blir bara roligare och roligare.

    Jag ser med förskräckelse tillbaka på den där tiden (vår är 3,5 snart) men samtidigt så har kärleken varit ständigt närvarande. Jag trodde inte för mitt liv att jag kunde älska någon så här ofattbart mycket! Mitt liv består av mindre festande och tjejmiddagar. Men det gör inget. Jag skulle inte byta bort det mot allt i världen. Även om jag önskat att jag hade lite mer av vissa resurser.

    Livet har blivit mer intensivt och mycket mer lärorikt sen vi fick vår onge.

  2. För mig var det lite som det där med hönan och ägget. Jag fick barn som 20 åring så jag blev både vuxen och förälder på samma gång. Vilket som innebar störst förändring vet jag egentligen inte riktigt. Min första var en perfekt förstaunge – äta, sova, skratta var väl i princip det hon gjorde första året. För mig kom nog egentligen den stora grejen efter ett par år. Det var nog då det verkligen gick upp för mig att jag var förälder och skulle vara det i många år till.

  3. BillyB skriver:

    Var sak har sin tid. I början fattade man inget (vi tyckte vi hade fått hem en E.T.) sedan började man förstå.
    JAG tycker det bara blivit bättre och bättre. Jag vill inte ha ”gammal tid” tillbaka.
    Personligen tyckte jag 4 mån var första höjdpunkten – då blev spöket lite mer en person, än bara en grönsak.
    Sedan var 4 år nästa höjdare – då blev barnet en person man kunde diskutera med och verkligen förklara saker för.
    Nu har snart båda flyttat hemifrån och livet känns toppen.
    Det blir bara bättre!

    1. Vad roligt att höra! Någonstans runt 4 månader började min A att le och det var en klar milstolpe. För varje dag blir han mer barn och mindre grönsak, känns bra även om jag redan nu bävar för tonårstiden 😀

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..