Historien om mitt livs första pallplats – del 1!

mauritiushalvmara1

Söndagen den 17 juli ringde väckarklockan vid 05.00. Inte jättetidigt egentligen, men MYCKET tidigt om man ska tävla i ett halvmaraton och inte är någon morgonmänniska.

Men, hur som helst, det var bara att bita ihop. För ska man springa lopp på de här breddgraderna är det arla start som gäller, även om det råder vinter just nu. Vinter på Mauritius betyder nämligen varken kyla eller snö, utan snarare temperaturer motsvarande svensk högsommarvärme samt något lägre luftfuktighet.

Söndagen den 17 juli hade vi som skulle delta i maratonet, halvmaratonet eller miloppet på Mauritius dessutom ”turen” att en anticyklon härjade i närheten av ön vilket innebar lite kallare, blåsigare och regnigare förhållanden. Om detta är bra eller dåligt var omöjligt att förutspå, men oavsett vilket så öste regnet ner när jag, sambon och lille Adrian gick iväg till taxin som skulle köra oss från vårt hotell Tamassa Resort (officiellt hotell för loppet) till halvmarastarten vid La Prairie ungefär tio minuters bilfärd bort.

mauritius3

mauritius4

Gick snabbt in i frukostrestaurangen, som för oss löpares skull hade öppnat redan vid 05.00 (maratonlöparna startade en halvtimme före oss), och nappade åt mig två pain au chocolat. Något annat än fett och socker var stört omöjligt att få i sig så här tidigt, men dessa godbitar gled snabbt ner i sällskap av sportdryck. Hopp in i taxin, som kördes av en vänlig herre som måste vara släkt med Morgan Freeman – eller åtminstone ”brother from another mother”. Han berättade inlevelsefullt om sina barn, barnbarn och de sockerplantager vi passerade.

En kort stund senare var vi framme och startområdet var helt enkelt en stor gräsplätt fylld av bilar och så landsvägen som var full av löpare, en handfull funktionärer, trafikpoliser – och bilar. För det här loppet var alldeles för litet för att motivera avstängning av vägen, hade vi fått veta under race briefingen dagen innan. Men det skulle vara helt lugnt, eftersom lokalbefolkningen är vana vid varierade inslag på vägen.

mauritius5

mauritius7

Jag hann nätt och jämnt springa iväg till ett buskage för en toapaus, fixa lite med mina hörlurar, krama sambo och son samt ta lite bilder innan startskottet gick. Starten förlöpte ganska odramatiskt, det var ingen trängsel även om vi var runt 160 löpare där på vägen. Jag började jogga lite försiktigt och hittade ganska snart ett skönt tempo och bestämde mig för att hålla fast vid det utan att kolla klockan.

mauritius8

Var lite förvånad över att jag lyckades hålla min position så pass bra, jag hade ju ingen aning om hur jag låg till i förhållande till resten av löparna. Men eftersom majoriteten av de internationella löparna (Kina och Sydafrika samt Tyskland dominerade), som utgjorde största delen av deltagarfältet i loppet, bodde på samma hotell som vi så hade jag ju hunnit kolla in dem en hel del. Alla gick omkring på hotellområdet i löparskor och finishertröjor från olika lopp och verkade superfokuserade och starka. Jag tänkte att jag blir glad om jag inte kommer sist och mitt mål var ju att ha roligt – inte att tidsstressa, det hade jag ju gjort så mycket förr om åren.

mauritius10

mauritius11

Halvmaran springs först åt ett håll bort mot berget Le Morne och sedan når löparna en vändpunkt där man vänder och springer tillbaka på samma väg. Upptäckte att det inte var särskilt många damer bland de supersnabba löpare som jag mötte på väg mot vändpunkten. Orkade inte räkna dem, men konstaterade att jag nog låg ganska bra till samtidigt som Blümchen tog ton i hörlurarna.

Men nog kändes det lite skumt att plocka löpare efter löpare. Sneglade faktiskt på klockan för att försäkra mig om att jag inte sprang på tok för fort med tanke på förhållandena (varmt och fuktigt) och visst visade den en snittfart som jag knappt haft på något pass sedan åratal. Men känslan i kroppen sade något annat och jag valde att lita på den. Vad är det värsta som kan hända? Att jag väggar och tvingas gå eller slå ner på farten? Det är väl inte hela världen, nu kör vi!

Missa inte andra och sista delen av min race report som kommer inom kort…

Foto samtliga bilder ovan: Jonas Hansen

  1. Hanna skriver:

    Vad kul att läsa. Ser fram mot fortsättningen!

  2. Grym läsning Petra!! Och tightsen, såå snygga 🙂

Lämna ett svar till Hanna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..