Snälla, skilj på hälsosam och fanatisk!

hopp

Har länge gått och funderat över ett ämne som jag har velat ta upp här på bloggen, men då jag har känt att risken för att bli missförstådd är överhängande har jag skjutit det på framtiden.

Av olika anledningar känner jag nu att jag bara måste ta bladet från munnen:

Snälla, sluta placera in alla oss som älskar att träna i ett fack! Och för sjutton, skilj på att vara hälsosam och att vara fanatisk!

Det pågår en debatt där man vänder sig mot rådande skönhetsideal och samtidigt ofta passar på att kritisera oss som älskar att träna och att vara offentliga med det. Det är som att ”de där som tränar” hamnar i ett och samma fack: vi anses vara ytliga, vi mår inte bra, vi lever på kvarg och pulver – och framför allt, vi hetsar andra till ett onaturligt skönhetsideal. Åtminstone är det stundtals så det känns.

LÄS OCKSÅ: ”Mat och njutning är mitt stora problem”

Jag har varit fanatisk en gång i tiden. Då lusläste jag bantningstips i Damernas Värld och reflekterade inte över det eventuellt ohälsosamma i dem. Det enda jag ville var att bli smal. Se snygg ut i bikini. Se ut så där som jag trodde att andra ville att jag skulle se ut. Tackar min lyckliga stjärna för att sociala medier inte fanns då, för då hade jag förmodligen inte kunnat ta mig ur mitt osunda mönster så pass ”enkelt”.

LÄS OCKSÅ: Min syn på kost i FEM punkter

Idag har jag hittat en balans som fungerar bra för mig. Jag tränar och äter det jag är sugen på. Förstår att alla inte kan göra det, för har man till exempel ett sockerberoende kan man behöva utesluta det helt och hållet för att inte riskera återfall. Men jag vågar ändå påstå att det här är en livsstil som inte på något sätt är omöjlig att ta till sig och jag hoppas att jag kan inspirera en och annan.

LÄS OCKSÅ: Låt folk se ut som folk! För bövelen!

När jag började blogga om löpning 2009, på en av Sveriges största dagstidningssajter, fick jag snabbt kritik för att jag var sminkad på flera av mina bilder. Många trodde att jag stod i timmar framför spegeln innan jag gav mig ut, medan jag i själva verket bara inte tvättade bort sminket jag hade haft på mig på jobbet under dagen. Dessutom kände jag mig piggare och träningen kändes roligare med lite färg på kinderna.

LÄS OCKSÅ: Låtsasmåltiderna på Instagram gör mig uppgiven

Kände jag mig som offer för ett ouppnåeligt ideal bara för att jag valde att träna med smink i ansiktet? Absolut inte. Känner jag mig som ett offer för ett ouppnåeligt ideal bara för att jag idag har fransförlängning och då och då fixar naglarna? Absolut inte. Jag känner mig piggare och gladare med fransarna och jag tycker om att känna mig fin. För min egen skull och möjligen för att min sambo och son får en roligare tillvaro om jag är på gott humör.

LÄS OCKSÅ: Snälla, skicka vården på en omvärldsuppdatering!

Är anledningen till att jag tränar och vill känna mig fin att jag är offer för ett ideal? Absolut inte. Jag tränar för att må bra, för att orka med vardagen och för att det är så roligt att träna och ibland delta i lopp. Jag vill känna att jag kan bära hem mina matkassar och lyfta upp min son utan att få förslitningsskador. Och jag vill ha ork nog att orka leka med min son, att hänga med i hans tempo och krypa omkring på golvet som en tok utan att flåsa ihjäl mig eller få ryggskott. Dessutom: alla som någon gång har sprungit ett lopp vet nog vilken fantastisk inspirationsboost det är!

LÄS OCKSÅ: Hon var bäst i världen men hatade sig själv

Men nej, det är tyvärr inte normalt att vara hälsosam i Sverige idag – hälften av alla svenskar har en dålig hälsostatus. Här ska tilläggas att man visst kan vara hälsosam fast man är överviktig eller fet, det visar flera studier, samt att BMI-värdet som ofta används inom sjukvården inte tar hänsyn till fördelningen av muskler och fett i kroppen.

Det här är fakta, men vi kan inte tvinga människor att lägga om sin livsstil. Alla har rätten till sitt eget val. Alla har rätten att välja soffan och ett stillasittande liv, alla har rätten att äta dålig mat, att stressa sönder sig själva och röka. Men däremot kan vi försöka inspirera andra människor att göra det genom att själva representera ett sund ideal, ett i allra högsta grad uppnåeligt ideal.

LÄS OCKSÅ: Ett omslag jag bara älskar!!!

Till sist, ett poddtips: jag medverkar i ett avsnitt av podden ”Aktiv Omtanke” som ges ut av Frisk & Fri, riksföreningen mot ätstörningar. Där är temat just hur man hittar en lagom nivå på sitt idrottande, som man mår bra av. Lyssna här.

Önskar dig en fantastisk dag och det vore roligt att höra dina tankar i det här så viktiga ämnet!

  1. Malin skriver:

    En orsak till att man tänker olika är ju inte bara huruvida man tränar eller inte utan huruvida man ser strukturer eller inte. Man kan mycket väl träna regelbundet men ändå tycka att träningstips tillsammans med bilder på till 99% smala kroppar innebär en hets. Och jag tänker att en anledning till att man behöver göra fransförlängningar, vara välsminkad eller smal för att vara på gott humör eller trivas med sig själv är just strukturer och ideal.

  2. Cindy skriver:

    Åh du kloka kvinna 😉 Tack Petra, känner igen mig i det du skriver och kan ibland bli tokig på diverse kommentarer från höger och vänster.

  3. Annica skriver:

    Jag brukar få höra att jag är extrem, jag tränar kanske i snitt 1 timma om dagen. Ungefär så mycket som WHO önskar att vi ska, om jag inte missminner mig. Ibland mer, när vädret är fint och jag är på humör. Ibland mindre. Sånt är livet, för mig.
    Ändå finns det människor som tar sig tiden att tycka och klaga, att jag tränar extremt mycket, att jag är fanatisk. Samma personer anser inte alls det är fanatiskt att slaviskt följa ”Morden i Misommer” och ett halvdussin andra serier på TV. TV-tiden rakar lätt upp i en timma eller mer. Detta stillasittande anser jag personligen mer extremt än mitt val att röra på mig. De ser inga konflikter i att de klagar på mina statusar om olika kul aktiviteter jag gjort samtidigt som de ivrigt spekulerar i vem som ska dö härnäst i ”Game of Thrones” eller vem som åker ur i nästa ”Farmen”.

    Jag frågar mig, vad är skillnaden? Jag delar och skriver om något jag är road av, något jag älskar att göra. Något som skänker mig lust och glädje. Så länge det handlar om kläder, smink, mat, bilar, spel eller nattklubbar är det okej men så fort det handlar om hälsa eller träning så är det hets och extremism alltså?

    Nej, jag köper inte det. Inte en sekund faktiskt.

    Fortsätt älska det ni gör, men lägg ner att hata på andras glädjeämnen.

  4. Mari skriver:

    Tack tack och åter tack! Du sätter finfina ord på kloka saker. kram

  5. sara skriver:

    Jättebra skrivet Petra. Det råder en väldigt svart/vit syn på träning och hälsa i Sverige idag, i synnerhet om du är en kvinna som tränar. Mammor är dessutom extra utsatta. Så fort du fått din första bebis måste du älska din kropp ”som den är”. Vi som tränar samt sköter kosten ses som ätstörda och förtryckta. Får utstå anklagande kommentarer av vänner och bekanta. Kan faktiskt inte förstå varför det är så fel att träna upp en grundstyrka i kroppen, få bättre kondition och hälsa så att man orkar med jobb, vardag och dessutom har kul medan du gör det. En man som tränar ses som aktiv, stark – ett subjekt. Som tränande mamma ses du som passiv, svag – ett objekt som bara vill behaga. Den synen tycker jag är mer sexistisk än föreställningen att alla kvinnor tror att de måste leva upp till ett visst kroppsideal.

Lämna ett svar till Malin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..