Varför väcker tränande mammor så mycket känslor?

mammatraning

En god vän till mig fick nyligen en son och ett par veckor efter förlossningen checkade hon in på ett gym och lade ut detta på Facebook. 

LÄS OCKSÅ: Inte alls farligt att springa under graviditeten

Reaktionerna? Många glada tillrop förstås, men ofta med tillägg som:

”Du är väl rädd om dig?”
”Ska du inte prioritera bebisen nu?”
”Ta det lugnt så att du inte får foglossning, det fick jag.”
”Måste du verkligen träna så här tidigt? Kan du inte bara njuta av din bebis?”

De här kommentarerna fick mig att fundera. Och så tänkte jag tillbaka på vilka reaktioner jag själv fick när jag skulle sätta igång med träningen igen efter att Adrian föddes, då handlade det också mycket om att jag skulle ta det lugnt och njuta av min bebis.

Det som förvånade mig mest var att kommentarerna ofta kom från folk jag knappt kände, eller inte haft kontakt med på evigheter. Mitt aktiva post förlossning-liv tycktes helt enkelt engagera de mest slumrande hörnen av min Facebookvänkrets – fascinerande!

Skrev ett peppande Facebookmeddelande till min vän ovan och hon bekräftade samma sak: uppmaningarna om att hon borde ta det lugnt kom från de mest oväntade håll, ofta från människor hon knappt kände. Vilket såklart var lite irriterande eftersom de inte hade en aning om hennes träningsbakgrund. Precis som jag har hon tränat sedan barnsben och har mängder av maraton och andra långlopp i benen, hon känner med andra ord sin kropp väldigt väl. Hon kunde träna genom hela graviditeten och lyssnar självklart noga på kroppen nu när det är dags att starta upp igen.

Visst kan man tänka att syftet med kommentarerna om att ta det lugnt handlar om ren omtanke. Men hur kommer det sig då att det krävs en förlossning och att träning ska finnas med i bilden för att folk man knappt känner ska engagera sig? Eller finns det kanske också något annat med i bilden än endast den eventuella omtanken?

Hur kommer det sig att tränande mammor väcker så mycket känslor? Är det något nedärvt, dammigt könsrollsmönster som handlar om att kvinnor enbart borde fokusera på barnet då de har blivit mammor?

Vad tror du? Och vilka är dina egna eventuella erfarenheter i det här ämnet? 

(Foto, bilden ovan: Jonas Hansen, minuterna inför start i Norrköpings Stadslopp 10 km)

  1. Många gånger tror jag dessa kommentarer egentligen bara speglar individens egna dåliga samvete eller avundsjuka för att de inte själva tränar. Att de känner att ”man borde träna” men inte lyckas få till det av olika anledningar – trötthet, tidsbrist, andra prioriteringar eller helt enkelt latmasken. För min del så har jag träningspaus, men försöker att inte ha dåligt samvete utan ser tiden an. Man kan inte göra allt eller vara bäst jämt. När tillfälle ges så tar jag upp träningen igen, med glädje!

    1. Tycker att du verkar vara en klok person med god självinsikt! Tror precis som du att det i många fall handlar om projicering och dåligt samvete. Tänker att om man verkligen ville visa omtanke och måna om någon annan, varför inte visa det även i andra fall – inte bara när det handlar om träning efter graviditet…

  2. co skriver:

    Jag tror inte det handlar om kropps- och träningshets primärt. Jag tror snarare att de där kommentarerna avspeglar synen på moderskap som förföljt oss i decennier. Att lägga tid på träning och sig själv är en egostisk handling som vi inte förbinder med den ”goda modern”. Föräldrarollen är väldigt spännande i ett historiskt perspektiv och vi ska inte långt tillbaka i tiden för att se hur mycket föräldrarollen har ändrats.

    1. Bellsan skriver:

      Det tror jag också! När jag berättar att jag hoppas skriva klart mitt bokmanus under föräldraledigheten som påbörjas om en månad (då vi dessutom är hemma tillsammans), får jag ofta höra att jag ska fokusera på barnet och på att vara mamma. När min sambo på samma frågar svarar att han ämnar bygga klart sommarhuset, får han höra hur duktig han är och att det är lika bra att passa på att göra sånt när vi ändå är hemma ihop. Det är ju så att man går åt!

      1. Förstår din frustration! Får ofta förmaningar om att jag borde ta det lugnt med mitt företagande så att jag inte missar viktiga milstolpar i sonens utveckling. Märkligt att sambon aldrig fått höra detta trots att han jobbar lika mycket som jag 🙂

  3. Sara skriver:

    Nu skulle jag aldrig få för mig att kommentera vad någon annan gör, alla gör som de vill/kan. Men hos mig väcker alla dessa bilder på smala, tränande mammor ångest mest för att jag vill men inte hittar tiden, orken och kroppen har inte varit med mig sen jag fick mina två barn. Kommentarer som ”tid finns alltid, bara man vill” och ”jag väger under vad jag vägde innan jag blev gravid! Bara rör på dig och ät nyttigt” är rätt irriterande när man sätter ner rumpan vid 21.00 första gången varje dag. Nope, gymmet är inte min första tanke. Och då tränade jag 7 dagar i veckan innan bebisar.
    Vad jag tror jag vill ha sagt är att jag tror inte speciellt många tycker det är en dålig idé att träna efter man fått barn. Men om man som jag inte får ihop det och kilona blir fler och fler kanske det är lätt att avundsjukan slår till och man kommenterar så som mammor som tränar känner att de blir utsatta för.
    Sen att feta och otränade personer inte får kommentarer stämmer ju inte alls. Fat shaming är verkligen på riktigt. Och ont gör det.

  4. Petra skriver:

    Jag vill gärna vända på resonemanget om ok? Hej hej vardag gjorde för ett tag sen en brilliant illustration om just pressen att komma iform efter graviditeten, helst ska du ta en vända förbi gymet på väg hem från BB. Det finns en enorm press på kvinnor idag att börja träna och gå ner i vikt så snart det bara går efter att bebisen är ute, då är du duktig och hyllas på Facebook och instagram. Kanske var det just de hyllningarna din vän ville åt? Varför checkar man annars in på Facebook för att låta världen veta att man minsann är igång igen? För vems skull var hon egentligen på det där träningspasset?

    1. Maria skriver:

      Alltså kanske var den nyblivna modern på ett träningspass för att träning är ngt hon gillar. En del är intresserade av mode, film eller antikviteter och en del är intresserade av träning. Även om man fått barn vill man behålla sitt intresse. Det snackas mkt om smalhets men alltså smalhetsarna tycks misslyckas för allt fler människor är överviktiga. Läste häromdagen en artikel om att allt fler blivande mammor som skrivs in på MVC är överviktiga. När jag fick barn på 70-talet var det ovanligt att ett nyfött barn vägde mer än 4 kg, idag är det inte så ovanligt med en fv på cirka 5 kg. Man kan ju undra var det ska sluta. Kan tillägga att träning utöver vardagsmotion är inget för mig.

      1. Petra skriver:

        Det är klart att man kan gilla att träna, jag tycker väldigt mycket om det och gör det ofta. Jag slutade inte heller träna sedan jag fått barn och jag har numera två små hemma. Med det sagt, jo, det är en jäkla press på mammor idag. Vad vet jag, kanske var det annorlunda på 70-talet, men jag upplever en stark press att du 1 timme efter förlossningen ska se ut som att du aldrig varit gravid. När jag hade min efterkontroll på MVC 8 veckor efter förlossningen av min son höjde barnmorskan på ögonbrynen när jag sa att jag hade tre kilo kvar till min startvikt och menade att det där skulle jag passa mig för. Jag har ett BMI på 19, kan tilläggas. Så ja, det är en jäkla press och mycket kommer via sociala medier där instagram flödar av före och efter bilder och det tävlas i att ha tillbaka magrutorna snabbast efter att barnet kommit. Att posta sådana bilder är riktiga like-raketer och en otrolig boost för egot, du ses som väldigt duktig, disciplinerad och lyckad. Så det är absolut värt att ifrågasätta varför vännen vill meddela omvärlden att hon är på gymet genom sin incheckning och inte helt enkelt bara gick dit och körde sitt pass. Vilka reaktioner hoppades hon få på denna incheckning? Att åtminstone några av hennes bekanta manar till lugn är väl kanske en välbehövlig motvikt till alla ”kör hårt” kommentarer?

  5. Jossan skriver:

    Gokväll!
    Jag känner igen mig men ur en annan synvinkel.
    Jag får ofta höra att jag som tränar så mycket kan ju ”unna” mig äta onyttigt och i nästa sekund kan nån tröttmössa uttrycka sig och säga ”du som tränar så mycket äter väl aldrig onyttigt eller godis”
    En annan sak som jag märkt är att väldigt många människor ofta frågar om hur fort jag sprang. Tog du milen under timmen eller 5 km under 30 minuter? Jag bryr mig inte om tiden utan jag springer för min egen skull och tävlar mot mig själv utan tidspress. Att jag springer är det viktigaste för mig och att jag rör på mig och visar Elsa hur rackarns roligt det är med rörelse.
    Tack Petra för att du inspirerar! Utan dig hade jag förmodligen aldrig kommit på idén att springa Tjejmilen med Elsa i vagnen! Tack tack tack!
    Kram Jossan

    1. Gud så roligt med Tjejmilen med vagn! Och heja dig! Kram

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..