Bara för att jag blev mamma, så slutade jag inte med att behöva kärlek och bekräftelse!

Jag har vart ute hela dagen. Drog imorse, tidigt, efter att jag vaknat ensam i sängen (dock me Kane-Lee såklart) och kände mig ganska ledsen. Behövde bort ett tag. Har hängt me familjen hela dagen. Kane-Lees kusin Ester och syssling Dante och faster Nene. Så skönt att umgås och snacka av sig me några som verkligen känner både mig och framförallt B.
Kollade bloggen nu och blev så glad över era kommentarer. Vi är så många som just nu är i samma sits. En period som bara kan förstås ordentligt om man själv är där tror jag.

Det jag oftast dock inte känner igen mig i är känslan av att jag ”måste ställa upp” på min partners behov av sex, närhet etc.
Jag har alltid varit en person som själv behöver extremt mycket både närhet och sex. O jag har aldrig haft en partner som kräver mer än vad jag gör. Inte ens nu.
Jag har insett, då jag pratar me vänner att jag skiljer mig en del från många där. Trots att jag helammar så är det jag som saknar sexet mest. Iallafall vad jag vet. Känner ingen press alls från B (vilket är väldigt fint av honom) över nåt sånt. Vilket också kan kännas jobbigt på ett annat sätt.
Det är verkligen ett kapitel i sig, hela sexbiten. Och det ska jag fan skriva mer om. För shit, va ingen snackar om det! Sex efter förlossning. Ytterligare en sån där grej som vårt samhälle visar tydligt på att mannen ofta är i fokus.

Men iallafall så har jag vart lite ledsen på sistone. Klart att anledningarna är fler och att det är flera små saker som tillslut har gjort mig mer och mer ledsen. Men imorse vaknade jag och kände mig ganska tom för första gången på väldigt länge.

Jag är otroligt och genuint glad över Kane-Lee. Jag älskar att vara med honom och har inga problem med att hänga tillsammans 24/7.
Men det som gör mig ledsen är känslan av att inte längre bli sedd.
Jag vet att det ofta snackas om hur pappan känner sig utanför. Och det köper jag rakt av. O jag gör allt för att både inkludera och ge massvis av kärlek o tålamod.
Men alla fall är olika och just här och nu, efter tre månader snart då jag som vanligt agerat superwoman (för att jag uppenbarligen har nån typ av ”duktiga flickan” komplex) så börjar jag känna mig uttömd. Jag behöver bli sedd och jag behöver få höra åtminstone EN komplimang. Nånting. Säg bara att jag är en bra mamma! Ta på mig! Gör nåt!
En enda komplimang skulle räcka som bensin för ytterligare en vecka.

Det enda jag ber dig om är att inte bli tagen för given. Tagen för given för att jag burit barnet och då per automatik orkar va utan sömn, tvätta, städa, amma, jobba, vakna 06, leka, promenera, byta blöja och allt det där.
Jag diggar att va mamma som fan. Men jag är ÄVEN en person. En kvinna som behöver precis lika mycket kärlek och närhet som innan jag blev mamma.
Och för varje gång jag försöker ta upp det här. Varje gång jag försöker förklara på allra bästa sätt vad jag saknar. Då är det jag som klagar.
Just nu är jag bara så trött på att höra min egen röst be efter kärlek och förståelse. Jag är trött på mitt eget tjat trots att jag vart tyst i snart 3 månader och kämpat för att vara ”duktig”.

O mitt i allt det här så trivs jag och känner mig stark. Jag älskar min son. Gillar att jag aldrig kände att livet ändrades nämnvärt då han kom. Och mår skitbra över att jag är så pigg, kan jobba, träffa vänner och liksom ha kvar mitt liv som jag alltid haft trots att jag nu är mamma.
Det enda jag egentligen vill ha är en kram. Ska det vara så svårt att förstå?!

IMG_6670.JPG

IMG_6665.JPG

IMG_6679.JPG

  1. Anna skriver:

    Jag känner precis tvärtom, tyvärr. Min son är 10 veckor och jag känner mig inte alls som jag gjorde innan jag fick barn. Jag älskade att gosas och ha sex med min sambo. Men nu, jag känner inget sug efter det. Däremot gör min sambo det. Och jag känner mig nästan..pressad. Nu när vi har varit på efterkontroll på MVC och allt ser bra ut i underlivet och jag har börjat med p-piller igen, så undrar han ju förstås när vi kan börja ha sex igen. Men jag vill inte. Blir så frustrerad och ledsen på mig själv. VARFÖR VILL JAG INTE? Fasen, den här biten är så himla svår. Vill ju för allt i världen inte att vi ska glida isär.

  2. Åh tack! Du beskriver precis hur jag känner mig just nu utan att jag har kunnat sätta ord på det! Min dotter är 12 veckor och vi har det bra ihop, hon sover och äter, och jag trivs verkligen med att vara mamma. Min man är fantastisk som pappa och vi har ett bra förhållande. MEN jag känner verkligen att jag saknar den där närheten! En kram, en puss, lite hederligt hångel 🙂

    Sex är otroligt viktigt för mig och jag tycker också att det pratas väldigt lite om det, även bland kompisar som står mig nära. Många som kanske upplever att det också blir något att stressa över? Man känner sig nästan som ett litet ufo som går runt och är kåt haha 🙂

    Tusen tack för att du tog upp det här, det ska jag fundera vidare på och ta upp med min man 😀

  3. Lina skriver:

    Modigt, starkt och ärligt! Tack Sanna för att du delar med dig!!!

  4. sophia skriver:

    Problemet är ”me, me, me” tänkandet= EGOT. ”Jag vill”, ”Han ska minsann”, ”Jag behöver” osv. Vi måste fråga oss själva vad VI kan göra för en förbättring (det gäller även honom! Han ska fråga sig själv). Och sen ska man ta små steg för att det ska bli bättre, för då är det stor chans att den andra också försöker. Positiv attityd smittar av sig. Jag vet precis hur det är, när båda känner sig ignorerade av den andra och alla måsten tar över. Men man kan fråga sig själv om man verkligen bjuder in till den där pussen/kramen/komplimangen eller beter sig som ett tråkigt, krävande, jobbigt monster. Men någon måste börja, någon måste break the cycle. Change starts with you. Give and you shall receive!

  5. Karro skriver:

    Så fint att du skriver så ärligt, det känns väldigt uppfriskande. Hoppas det löser sig snart!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..